Jump to content
  • Sign in to follow this  

    10 klassiska vintageprylar som du måste ha koll på, del 1/2


    Calle Olsson

    Vintagefantasten Calle Olsson berättar om sina favoritprylar bland mixerbord, rullbandspelare och mikrofonförstärkare och varför de håller måttet än i dag. I del 2 berättar han om kompressorer, eq-enheter och effektburkar.

    Varför vintage? När jag började spela in så var det självklara svaret på den frågan att det var vintage jag hade råd med. Nu är det prismässigt snarare tvärtom. Vintagemaskiner brukar vara rätt svåra att hitta och hittar man dem är de dyra. Fast oftast är det värt att i alla fall köpa in en äldre grunka för att få tillgång till lite brus, brum och karaktär.

    Naturligtvis låter inte allt som är gammalt bra. Inte ens allt det står Urei, Neve eller Telefunken på låter bra. Det gäller att välja rätt. Många klassiska modeller finns som effektplugg och det är ingen dum idé att börja med att prova någon sådan innan man bestämmer sig för att köpa motsvarande hårdvara, och kanske nöjer du dig med just effektpluggen? Inte sällan är det lite krångligare med hårdvaran, men det är något visst med gammal teknik som värmer upp både studiorum och ljudbild.

    Mixerbord

    Neve 8048 – Mixerbordens Stradivarius

    Neve_8048_red.thumb.jpg.c59a78c5be3673bb61dd4dee5d60860d.jpgDet här exemplaret av Neve 8048 finns i Svenska Grammofonstudion i Göteborg.

    Rupert Neve är en noggrann person med en fingertoppskänsla utöver det vanliga när det kommer till professionella ljudprodukter.

    Sitt första mixerbord byggde han i början av 60-talet. Detta följdes av en rad transistorbaserade mixerbord, samt annan inspelningsutrustning såsom eq-enheter och mikrofonförstärkare. I början av 70-talet designade Neve världens mest kända mikrofonförstärkare 1073 och kort därefter kom världens bästa mixerbord Neve 8048.

    Hög kvalitet är en röd tråd som löper genom hela Neves produktion och det här bordet är gudomligt. Numera är varje mikrofonförstärkare, eq, effektretur och buss, som det är uppbyggt av, så pass dyra att de stora borden börjar anses ovärderliga. Men hav förtröstan, vissa bord har styckats upp och man har möjlighet att åtminstone få hem en kanal till sin studio. Dessutom görs det kloner av en hel del företag, och Rubert Neve själv håller fortfarande på att producera dels gamla klassiker men även nyare produkter.

    Universal Audio har skapat pluggen Neve 1081 Classic Console EQ – en eq från Neve som användes för att tillhandahålla mick/line-förstärkaren och EQ-delen i konsoler som Neve 8048.

    VIDEO: Take the Listening Challenge: Pro Tools "In the Box," Neve 8048, Pro Tools HEAT


    SSL 4000E – Mixerbordens Rolls Royce

    SSL4000stor_red.thumb.jpg.73a618fd13259529310139e30746d140.jpgSSL 4000E. Företaget SSL köptes 2005 av artisten Peter Gabriel.

    SSL 4000E låter verkligen lyxigt. Det är inte en slump att bandet KLF i sin bok The Manual skrev att det första du ska göra för att få en listetta är att boka tid i en studio, och se till att studion har ett SSL-bord. Det finns en legendarisk SSL-masterkompressor inbyggd i bordet som om man applicerar den på musiken liksom tar hand om den och färdigställer den.

    SSL 4000E är, om man får tro SSL själva, det bord som använts för att mixa fler platinumskivor än alla andra mixerbord tillsammans.

    På varje kanal återfinns, förutom en mycket fin mikrofon/linjeförstärkare och eq, en sektion med kompressor och expander. Precis som i datorn med andra ord, men analogt och strået vassare. Inte konstigt att så många valt att mixa sina skivor på SSL. Kända användare är ovan nämnda KLF, men också bland annat Nine Inch Nails, Peter Gabriel och Bryan Adams.

    Både Waves och Universal Audio har en plugg för att simulera kanalstrippen med eq och kompressor från ett SSL 4000. Här finner du Waves plugg SSL E-Channel och här är Universal Audios UAD SSL 4000 E Channel Strip Collection

    VIDEO: What Do All Those Buttons Do? SSL 4000E Channel Basics - Musicians Guide


    Tascam M-216 – Mixerbordens undergroundhjälte

    TascamM216stor_red.jpg.bcdd0e0a9d87ff4d48f33237e34917ce.jpgTascam M-216 kostar en spottstyver på begagnatmarknaden.

    Mitt eget "weapon of choice". Jag köpte det rätt nyligen och det var i ganska dåligt skick. Men det låter riktigt bra. Det var billigt och är enkelt att jobba med. Det har dock endast två effektsendar men ibland är det faktiskt bara bra med begränsningar. Det brukar kallas för ”humpa” och jag tror att det är elektromusikern Jens Kallback som först började använda det uttrycket.

    Det finns en rad olika versioner, men alla har samma varma eq, som passar perfekt om du jobbar med trummaskiner eller analoga syntar. Det har också bra preampar och eq med svepbar mid. Jag har provat en del nyare mixerbord men det var inte förrän jag hittade mitt humpa-bord som allt kändes rätt. Det är väldigt hög output ur bussarna också – det distar fint om man är ute efter det. Bordet är dock obalanserat, så en del brum kan förekomma. Trots det är Tascam M-216 verkligen ett bord jag rekommenderar om du jobbar i datormiljö och vill ha lite analog värme och brus till dina alster. Mixerborden är idag inte helt lätta att hitta på begagnatmarknaden, men kan gå att köpa för ett par tusenlappar och uppåt beroende på skick.

    VIDEO: Tascam M-312 Overview


    Soundcraft 200B – En fin arbetshäst

    soundcraft-200b-374290_red_.thumb.jpg.2d88b44eeb33ce4150488fe6059022d1.jpgSoundcraft 200B är känt för sin fina eq-sektion.

    Jag har en kompis som köpte ett 200B för ett antal år sedan. Det låter mycket bra, men är liksom M-216 semiprofessionellt. Det finns i en rad olika varianter med olika antal kanaler, subgrupper med mera. Vill man bara använda 200B:s mycket fina mickförstärkare vid inspelning till dator finns det direktutgångar (direct out) på varje kanal. Av någon anledning så har det använts mycket inom reggae- och dub-produktion och den svenske electronicaartisten Andreas Tilliander är en av dem som fastnat för dess fina eq. Eq:n är aningen lyxigare och mer flexibel än M-216. Dessutom finns det fyra effektsendar, vilket är bra om man jobbar med att spela in mycket live och vill använda ett större antal effekter. Soundcraft-borden är ofta välbyggda och lätta att handskas med.

    VIDEO: Analog Summing with the Soundcraft 200B and ProTools

    1230800558_Blattstreck.png.0386e9a4c338b57f3187e8aa52591daf.pngMikrofonförstärkare

    Neve 1073 – Perfekt in i minsta detalj

    Neve_1073_N_red.thumb.jpg.fe1dca3a61ab9a91203a39335750252b.jpgMickförstärkaren Neve 1073N

    Neves klassiska mikrofonförstärkare 1073, som kom 1970, är en av de mest åtråvärda prylarna på vintagehimlen. Om du får möjlighet att spela in med en någon gång så kommer du inse varför. 1073:an är uppbyggd av mycket noggrant utvalda och matchade komponenter. Varje detalj, till exempel frekvensomfång på den inbyggda equalisern, är helt enkelt där för att tjäna det mänskliga örat. Detta är perfektion i kommunikationen maskin-människa. Allt från känslan i rattarna till de utsökta färgvalen är som en inblick i paradiset. Den finns efter påtryckningar från en hel värld av ljudtekniker, musiker och andra som vill mänskligheten väl numera i nyproduktion från Neve. Dyr men bäst!

    Neve1073stor_red.thumb.jpg.64c984661df64ee3452bcc991e53eb55.jpgMickförstärkaren Neve 1073 i en modernare version.

    Universal Audios plugg Neve 1073 Preamp and EQ Collection och Waves plugg Scheps 73 simulerar preamp och eq från ett Neve 1073.

    VIDEO: 5-Minute UAD Tips: Neve 1073 Preamp & EQ Collection


    API 312 – Innovativ perfektion

    API312.thumb.jpg.bfb273f6dd0e420423f258e0f73139f6.jpg
    API 312 togs fram i slutet av 60-talet och kan göra underverk med sång, gitarrer eller syntar.

    API 312 är en amerikansk mikronfonförstärkare med anor från slutet av 60-talet. Den ingick i en serie enheter som var grundstenarna i Automated Processes INC:s stora modulära mixerbord.

    564093998_API512C.jpg.f07d3c72c189ca728e0734a5d2fe409c.jpgAPI 512c, som är en modern variant av API 312.

    API 312 är användbar på det mesta tack vare den legendariska tekniken i form av OP-ampen API 2520. Den är underbar på sång och mycket användbar för både gitarr genom förstärkare och line-gitarr. Trummaskiner och syntar låter också fantastiskt genom den. Det är inte en slump att så pass många skivor spelas in/har spelats in med denna klassiska mickförstärkare i signalkedjan. Det är den där OP-ampen som gör hela skillnaden. Själv har jag valt API 512c, som är en modern variant av 312.

    I januari, 2019 släppte API en 50-årsjubileum-version av API 312 som du kan läsa mer om här.

    Någon pluggversion av API 312 ser inte ut att finnas idag på marknaden men Universal Audio har gjort kanalstrippen API Vision Channel Strip som simulerar API 225L kompressor-kretsar och API 212L preamp med mera. Waves har också pluggversioner av API – kompressorn API 2500, eq:n API 550 samt 10-bands eq:n API 560.


    Telefunken V72 – Tysk kvalitet

    TelefunkenV72_red.thumb.jpg.ab4f413939c498ad2b6c0747985cdcba.jpg
    Telefunken V72 togs fram för den tyska radion, men användes också av bland andra Beatles.

    Telefunken V72 är ett bra exempel på klassisk studioutrustning som används än i dag. Den bygger på teknik som utvecklades på Telefunken redan under 30-talet i form av V41. 1949 påbörjades utvecklingen av en mikrofonförstärkare som satte en ny standard i Tyskland och resten av världen. 1952 stod den klar. V72 är en rördriven mikrofon- och studioförstärkare som är anpassad för Tysklands vid den tiden nybyggda fm-radiostationer.

    Det var inte bara Telefunken som byggde dem utan även företag som Siemens och TAB. Totalt byggdes cirka 25 000 enheter åt den tyska radion. Trots detta är den mycket dyr att köpa begagnad. Den kom att användas flitigt i musikstudior under 60-talet, bland annat i Abbey Road och användes flitigt under inspelningarna av The Beatles skivor.

    Någon plugg som simulerar Telefunken V72 ser inte ut att finnas på marknaden, men däremot finns Telefunken V76 som huvudsakligen är två seriekopplade V72:or. Här finns Arturias pluggversion Pre V76 och Universal Audios pluggversion V76 Preamplifier.

    VIDEO: Telefunken V72 Tube Mic Preamp | VintageKing.com

    1230800558_Blattstreck.png.0386e9a4c338b57f3187e8aa52591daf.pngRullbandspelare

    Studer A-80 – Kvalitetsbygge från Schweiz

    Studer-A80.thumb.jpg.1526601f67a2e013b3f7bcbffa1105a4.jpg
    Studer A-80 finns i flera olika utföranden, alla med högsta tänkbara ljudkvalitet.

    Studer A-80 är en av de mest använda rullbandspelarna i inspelningshistorien. Denna schweiziska bandare finns i flera olika utföranden: åtta kanaler på entumstape, 16 eller 24 kanaler på tvåtumstape samt två kanaler på 0,25- eller 0,5-tumstape. Samtliga är gedigna kvalitetsbyggen.

    A-80 var Studers första 24-kanalsbandspelare och såldes under några år på 70-talet. Finmekaniken är oslagbar. Ljudkvaliteten likaså. Välj mellan 15 eller 30 tum per sekund. En fin effekt är att spela in till exempel stråkar på 30 tum/sekund och sedan spela upp dem på halva hastigheten. Jag hade turen att få jobba med en 24-kanalers A-80 under flera år. Aldrig några problem. Man måste dock vara noga med att göra rent tonhuvuden och de rörliga delarna varje morgon innan inspelning. Baksidan med dessa monster är att de är väldigt stora och att de måste kalibreras då och då.  Ett av de otaliga klassiska album som spelats in på Abbey Roads sextonkanaliga Studer A-80 är Pink Floyds Dark side of the moon från 1973.

    Tape Machine 80 från Arturia och Studer A800 Multichannel Tape Recorder från Universal Audio är pluggversioner av Studer A-80.

    Fostex B16 – Snygg budgetmaskin

    Fostex_b16.thumb.jpg.7e396f0f245514654049bf96749f7eff.jpg

    Fostex B16 är ett kap för dig som inte skyr lite servicearbete.

    En riktigt bra budgetmaskin på halvtum som i dag går att hitta för runt en tusenlapp. Tyvärr är många av dem som finns inte använda på länge så lite fixande får du räkna med. Men de låter fantastiskt bra, så har du plats är det väl spenderade pengar.

    Detta var den första maskinen att erbjuda 16 spår på halvtum när den kom ut 1983. Dessutom var detta en av de tidigaste bandarna som hade inbyggt stöd för Dolby C. Proffskänslan försvinner lite i och med att det är rca-kontakter men när du väl ser banden snurra så glömmer du detta snabbt. Det är faktiskt så att en av de stora behållningarna, förutom ljudet då, är att rullbandare är så förbaskat snygga. Men som sagt, lite fix måste du stå ut med. Kanal 1 och 16 brukar vara lite sämre, till exempel kan diskanten försvinna på dessa spår. Det beror på att de ligger längst ut på tonhuvudet och med tiden så börjar bandet slira runt en aning.

    VIDEO: fostex B16

    Revox A-77 – Radiofavorit av hög kvalitet

    910343633_RevoxA77.thumb.jpg.be2513a32d174df2cb8b41ca71a31c14.jpg
    Det har förmodligen funnits minst en A-77 på samtliga radiostationer i hela världen.

    En klassiker för nedmixning och mastring men även för ljudexperiment. Varför inte göra bandloopar genom att klippa och klistra? Jag lovar, resultatet skiljer sig från det du kan åstadkomma i datorn. A-77 ger dig två kanaler på kvartstumsband. Det har förmodligen funnits minst en A-77 på samtliga radiostationer i hela världen. Så de går att hitta ganska enkelt.

    Om du köper en från Sveriges Radio (om de finns kvar) är den säkert i bra skick, men som med alla vintageprylar är det underhåll och fix som gäller. Gör rent tonhuvudena ofta, helst varje dag. Som originalköpare hade du dock livstids garanti.

    A-77 kom i flera olika versioner men orginalmekaniken behålls genom hela serien. Den har tillverkats i över 290 000 exemplar. Vissa av dem är tillverkade i Tyskland, vissa i Schweiz. Men en sak är säker. Alla håller högsta kvalitet när det kommer till både elektronik och mekanik.

    VIDEO: Overview of the Revox A77


    10 klassiska vintageprylar som du måste ha koll på: Del 1/2 är en uppdaterad och reviderad artikel, som tidigare är publicerad i Studio nr. 6-2013

    Sign in to follow this  


    User Feedback

    Recommended Comments

    There are no comments to display.



    Create an account or sign in to comment

    You need to be a member in order to leave a comment

    Create an account

    Sign up for a new account in our community. It's easy!

    Register a new account

    Sign in

    Already have an account? Sign in here.

    Sign In Now

  • Similar Content

    • By Calle Olsson
      När Bob Moog skulle ta fram en portabel synt blev resultatet Minimoog – en klassiker som står sig än i dag.
      I slutet av 60-talet hade Moog tillverkat stora och dyra modularsystem till många av världens musiker och studior. Nu ville musikvärlden ha en turnébar variant. Bob Moog valde då ut de populäraste modulerna och hårdkopplade dessa enligt de vanligaste signalvägarna: oscillatorer in i en mixer som sedan går in i ett filter, som sedan fortsätter in i en förstärkare. Filter och förstärkare styrs av varsin envelop.
      Det här kom att bli standarden för analoga synthar, men det var alltså på ”minin” som det gjordes först. Av någon outgrundlig anledning var det också där det blev som bäst. Varje del av minin är helt perfekt, allt från ljuddesign till den fällbara manöverpanelen. Pitch- och modulationshjul såg dagens ljus här. Synten har stora reglage som sitter utplacerade med sådan naturlig precision att man undrar om inte herren själv är inblandad i utformningen.
      Är bra på allt
      Jag har spelat på typ tio stycken olika Minimoogar och alla har låtit olika, känts olika och sett lite olika ut. Men den gemensamma nämnaren är att de bjuder in till att skapa och spela musik. Minin är bra på allt. Den är ett eget väsen – något gåtfullt och mystiskt, något levande och organiskt – samtidigt som den är diffus och drömlik. Kanske är det träet som gör att den känns mer naturlig, mer mänsklig. Eller så är det det faktum att Bob Moog faktiskt försökte ge sina instrument själ. Det kanske låter flummigt, men det räcker att ta en titt på en av de tre oscillatorerna, vilken vågform som helst, filtret helt öppet. Tryck på en tangent. Det räcker. Det går inte att göra ett dåligt ljud med Minimoogen.
      Det finns något rått och naturligt i ljudet. Oscillatorerna väser, pulserar och viner. Oscillator 3 kan användas som modulations- källa för att styra de andra oscillatorerna eller filtret. Dessutom går det att blanda in noise i modulationen för att skapa vackra och oförutsägbara vibraton och klangförändringar.
      Varje oscillator har sex olika vågformer. Alla låter lika bra och är extremt kraftfulla. Oscillatorerna var en ny design som alltså skiljer sig en del från sina modulära föregångare. Däremot behöll ingenjörerna filterdesignen.
      Jag tycker minin håller stämningen bra, när den väl fått värma upp sig. Min tar ungefär 45 minuter på sig att landa helt. Det skiljer ungefär ett tonsteg i tonhöjd när den är klar. Oktaverna är inte heller helt perfekta när man precis slagit på synten, men det låter bara fint vid melodispel – jag brukar passa på att spela in lite när den värmer upp sig. Det finns en inbyggd standardoscillator på 440 hertz som du kan stämma efter. Den är inte dum att använda som bordunton heller.
      Världens bästa filter
      Med hjälp av mixern kan man överstyra signalen in i filtret. Det är här, tror jag, som mycket av soundet bildas. Det går att göra otroligt många olika ljud genom att variera vågformer, deras stämning samt nivå. Man behöver faktiskt inte alltid använda filtret trots att det är världens bästa filter. Det låter fantastiskt fint och mjukt. Dessutom har det väldigt bra basrespons även vid hög resonans. Detta tillsammans med de ultrasnabba enveloperna gör att Minimoogen är den ultimata basmaskinen. Lyssna på The Robots med Kraftwerk så förstår ni vad jag menar. ■

      Minimoog
      Tillverkare: Moog
      Typ: Monofonisk analog synthesizer
      Tillverkningsår: 1970-1982
      Arpeggio/Sequencer: Nej
      Minne: Nej
      Filter: 24 dB Lågpassf lter
      Klaviatur: 44 (F-C)
      Styrning: CV/S-trigg
      Prisläge: Från ca 40 000 kr
      Artikeln är tidigare publicerad i Studio 2-2014
    • By Calle Olsson
      Roger Linns banbrytande trummaskin dominerade stort på 80-talet. Men den låter faktiskt bra än i dag.
      Ett av de instrument som hördes på flest hitskivor under 80-talet är den fantastiska Linn LM-2 – en underbart vacker digital trummaskin som är stor och tung. Den har fina träsidor och klassisk design. LM-2 var den lite nedbantade uppföljaren till LM-1 som var den första digitala trummaski-nen. Man arbetade med samplade trummor där samplingen lagras på eproms, vilket möjliggjorde byte av ljud. jag har dock aldrig bytt ljud i min. Kanske för att alla ljuden är så bra. Det finns 15 inbyggda trumljud och det är förvånansvärt hur bra de låter. Det låter verkligen som bra inspelade livetrummor. Vi jobbar med en skiva nu där vi har triggat Linndrumsamplingar via midi-pads och det låter som om man sitter och lyssnar på närmickade trummor inspelade i ett riktigt bra, dämpat trumbås. Fantastiskt.
      Träsidor och reglage så att det räcker och blir över. Linndrum LM-2 dominerade på 80-talets topplistor.
      Rejält med tryck
      Vi kan börja med bastrumman. Ett fantastiskt ljud. Luftigt samtidigt som det är rejält med tryck i det. Du kan inte redigera några parametrar men det finns möjlighet att programmera ljudet i två olika volymlägen för dynamik. Det låter så fruktansvärt bra om bastrumman. Den har den där kvaliteten som TR-808- eller TR-909-bastrummorna har. Det räcker liksom med endast den för att det ska bli musik. Rak 4/4-takt. Japp, det är en låt. Det känns som om de la ner mycket tid på att få till det där perfekta ljudet. Och det sitter perfekt i en mix också. Ren och skär magi. Virveln går heller inte av för hackor. Den går dessutom att pitcha och pitchratten har ett stort omfång och det går att få till hyfsade piccola om man vill ha det, men som bäst låter det när man pitchar ner  den lite eller mycket. Virveln är det ljud i maskinen som det är mest tryck i. Som en käftsmäll. Och som med allt som har med musik att göra så är tajming viktig. Även microtajming. Det låter kanske flummigt, men det är verkligen viktigt med en startpunkt på en sampling. LM-2:s virvel har den där perfekta startpunkten.
      Mixa direkt
      Pukorna är klassiska ”synthtrummor” som tillsammans med Simmons kom att definiera hur en synthtrumma ska låta. Både på pukor och congas finns också möjlighet till att stämma om ljuden riktigt rejält. Då varje ljud har sin egen volymregel går det också att göra bra mixar direkt i trummaskinen om du spelar live eller inte spelar in trummorna som ett stereospår. Dessutom är det lätt att hitta balans mellan de olika pukorna. Varje ljud har också en panoreringsregel, så det är enkelt att få till en fin stereobild utan att behöva bläddra i menyer. Hihaten är också en av de svängigaste som går att få tag på. Den har ett eget decayreglage, vilket gör det enkelt att hitta precis rätt ”öppning” av den stängda hihaten. Min favoritinställning är dock kortaste. Som ett litet funky knäpp som tillsammans med cabasan utgör grunden för svänget i många av mina låtar.
      För torrt klapp
      Cymbalerna låter också fantastiska och i en mix väldigt naturtrogna. Det enda ljud jag har invändningar mot är faktiskt klappet. LM-1:ans klapp är bättre. LM-2 låter lite för torrt tycker jag. Det funkar dock ihop med virveln för att få upp peppen i till exempel en refräng. På baksidan av maskinen finns en massa in- och utgångar, bland annat separata ut för varje ljud. Här finns även en del trigg-ingångar för att trigga ljud med pads. Sedan finns även en trigg ut som jag brukar använda för att trigga sequencern i min SH-101. Det är inte så dumt. Bara att koppla ihop så låter det som en klassisk discolåt från 1984. ■

      LinnDrum LM-2
      Tillverkare: Linn
      Modell: LM-2
      Tillverkningsår: 1982-1985
      Antal ljud: 15
      Polyfoni: 12
      Kontroll: Clock In. Det finns numera bra midi-interface för inbyggnad
      Minnen: 56 pattern
      Effekter: Swing, kvantisering (modernt för att vara 1982!)
      Prisläge: 45 000 - 50 000 kr
      Artikeln är tidigare publicerad i Studio 5-2014
    • By Micke Linderoth
      De första gitarrsyntarna dök upp på 70-talet men lockade få gitarrister. Det var först med Roland GR-1 från 1992 som genombrottet kom.
      Listan på de som byggt gitarrsyntar kan göras lång. Där finns namn som EMS Synthi Hi-Fly, 360 Systems, ARP Avatar, Hagström Patch 2000, Korg X-1, Casio DG-20, Photon... alla med lite olika sätt att försöka överföra gitarrens alla nyanser och spelteknik till kraftfulla syntljud.
      Vad är då en gitarrsynt? Det har funnits många varianter, men vanligast i dag är en gitarr (el eller akustisk med stålsträngar) med en ”hexaphonisk” mikrofon som läser av varje enskild sträng och konverterar det till midi-data. Fördröjningen har alltid irriterat gitarrister, men det är inte enkelt att fånga gi-tarrspelets alla nyanser.
      Inbyggda ljud och en spelkänsla som inte gick av för hackor gjorde GR-1 till en framgång när den släpptes
      Roland i framkant
      Gitarrsyntar har aldrig varit någon jättehit och synttillverkaren ARP gick i konkurs som en följd av en hårdsatsning på gitarrsynten ARP Avatar. Den såldes i under 1 000 exemplar och dess öde liknar Hagströms gitarrsynt Patch 2000, som i samarbete med Ampeg byggdes för både bas och gitarr i knappt 800 exemplar.
      Med facit i hand har Rolands gitarrsyntar oftast legat i framkant om vi snackar pris, finesser och funktioner. Särskilt om du inte tillhör den gitarrelit som har råd med en Synclavier eller SynthAxe. På 80-talet började syntarna snacka midi med varandra och 1987 var det dags för gitarr-till-midi. Rolands GM-70 var en rackmodul (utan ljud) som faktiskt gjorde sitt jobb hyfsat bra, men Roland lyckades ändå övertyga relativt få gitarrister.
      Roland GR-1 lanserades som sagt 1992 och är förfadern till senare modeller som GR-09, GR-30, GR-33/33B för bas, GR-20 men också GR-55 som är en kombination av multieffekt och gitarrsynt.
      Med samplade internljud från Rolands General MIDI-syntar var ljuden i GR-1 riktigt schyssta och både triggning och spelkänsla var imponerande redan från första tonen. Hemligheten sägs vara att Roland installerat ljuden på syntens moderkort, vilket gav en snabb intern omvandlig av tonhöjden till midi-data. Men då som nu var det också viktigt att trimma in GK2-mikrofonen.
      GR-1 hade 24  toners polyfoni, 64 ljud uppbyggda av 200 samplade grundljud, samt en inbyggd fyraspårs-sequencer som kunde lagra hela 2 000 toner (!) plus tre grundeffekter: reverb, eko och chorus. Det var mäktigt att spela med ett fett syntljud och ett distat gitarrljud, eller en stämningsfull stråkpad eller GR300 LD, fabriksljudet som kopierade Pat Methenys ”valfångarsound” och allt med en triggning som fick godkänt för de flesta ljuden.
      I dag är en begagnad GR-1 inte så dyr och den funkar med Rolands GK-mickar (med 13 pinnar). Men om du vill testa senare (och deras) gitarrsyntar idag behöver du inte gräva så djupt fickan för att utöka ditt ljudförråd... men kom ihåg att du fortfarande måste jobba med spelteknik och ljuden för att få ut maximalt av din gitarrsynt. ■
      Roland GR-1
      Tillverkare: Roland
      Typ: Gitarrsynt
      Tillverkningsår: 1992
      Funktioner: Sequencer, reverb/eko och chorus
      Prisläge: Från ca 1 500 kr
      Artikeln är tidigare publicerad i Studio 12-2013
    • By Calle Olsson
      Kraftwerk valde Odyssey när de styrde ut på Autobahn. Calle Olsson berättar om syntens historia.
      I början av min karriär som synthnörd var Arp Odyssey en ganska okänd skapelse för mig. Jag visste att den var en konkurrent till Minimoogen, men jag hade aldrig sett en på riktigt och den var extremt ovanlig i de kretsar i Karlstad som jag hängde i.
      Numera vet jag dock att en Odyssey ljudmässigt skiljer sig rätt mycket från Minimoogen. Till och med mellan olika Odyssey-exemplar finns det skillnader – både ljudmässigt och funktionsmässigt. Till exempel hade de första exemplaren inte cv/gate för extern styrning. Det finns en del olika filter och till och med olika vco:er.
      Men instrumentmakarna som byggde dem hade ett mål med varje modell. Det skulle låta Arp och det skulle låta Odyssey. Och det skulle låta bra. Och det gör det. Om du går i tankar att köpa en Odyssey och surfar runt på diverse hemsidor kommer du hitta en massa diskussioner och åsikter hit och dit om huruvida den ena modellen låter bättre än den andra. Filtret är feldesignat på vissa modeller, hävdar några. Ta allt detta med en nypa salt. Alla Odyssey låter bra.
      Odysseyn har två välljudande oscillatorer med mycket stort omfång. Desutom finns inga fasta oktavswitchar på dem (i alla fall inte på min), vilket gör att man kan svepa steglöst över ett stort antal oktaver. Jag tycker det är väldigt bra för att skapa ambientklanger där man inte vill röra sig inom det vanliga tankesättet att man höjer en oktav hit och dit utan man kan dra lite i reglarna tills det låter bra. Det finns även en fine tune, så man är inte helt borta om man vill ställa in ljud där vco:erna ska stämma mot varandra.
      Arp Odyssey förekommer i flera olika versioner, alla lika bra.
      Duofonisk synth
      På varje vco kan du välja mellan sågtand eller fyrkant med variabel pulsbredd. Ganska standard alltså, men tack vare den fantastiska ljudkvaliteten behövs det knappt något mer. Två sned-stämda oscillatorer i oktav brukar räcka.
      Odyssey har också den fantastiska egenskapen att den fungerar som en duofonisk synth. I realiteten betyder det att du kan spela tvåtonersackord på den. Dock har den bara ett filter och vca, men till exempel Kraftwerk använde Odysseyns duofoni för att spela ackorden på Autobahn från 1974. Den stod faktiskt även för de flesta av ljudeffekterna på låten.
      Lfo:n är väldigt enkel och jag blev lite besviken när jag först såg den. Men den är faktiskt suverän. Den har en rate-regel, där du ställer hastigheten på lfo:n – modulatorns vågform väljs sedan på mottageren. Om till exempel vcf ska moduleras av fyrkant så väljer du det på vcf:en, och om du samtidigt vill modulera vco 1 med sinusvåg så väljer du sinus på vco 1. Det kanske låter litet märkligt, men när du väl sitter bakom spakarna är det lätt att förstå. Rate på lfo styr även tempot på s/h.
      De första modellerna av Odyssey var vita med svart text (Whiteface) och enligt ryktet hade dessa ett så kallat diodeladder-filter. Men detta stämmer inte utan i dessa satt ett av Arp egendesignat 12-decibelsfilter, 4023.
      När MKII, (Blackface, svart/guld) släpptes 1974 användes återigen detta filter. Dock sattes Moogfiltret, 4035, in i de Odyssey som tillverkades under 1975. Men eftersom Moog hade patentet på detta så byttes det, efter hot om stämning, ut till ett annat, 4072. Det innehöll dock en designmiss, så det kom alltså ännu ett, 4075, som användes i kommande produkter.
      MKIII är svart/orange och har i stort sett samma design rakt igenom. Men, det är en liten djungel. På filterdelen sitter också mixern där du väljer hur starkt de olika ljudkällorna ska låta samt vilken av vågformerna vco:erna ska ha. Noise, vco 1, vco 2 och ring mod. Här finns även reglar för att modulera filtret.
      Odysseyn har två enveloper att välja mellan och det går även bra att modulera med keyboard tracking och såklart lfo. Odysseyn har alltså två enveloper: en ar (attack, release) och en adsr (attack, decay, sustain, release). De är inte lika snabba som i Minimoogen men låter bra ändå. ■
      Arp Odyssey
      Typ: Duofonisk synthesizer
      Tillverkningsår: 1972-1981
      Polyfoni: 2
      Effekter: Ringmodulator
      Filter: 12/24 dB lågpassf lter beroende på version, högpassfilter
      Klaviatur: 37 tangenter, C-C
      Styrning: cv/gate
      Prisläge: Ca 20 000 - 45 000 kronor beroende på skick (begagnad)
      Artikeln är tidigare publicerad i Studio 3-2014
    • By Micke Linderoth
      Den är en klassisk effekt som ger elgitarrister tillgång till unikt sound. Det är naturligtvis wahwah-pedalen vi pratar om.
      I rockens barndom hade elgitarristerna få effekter till hands (eller heter det till fots?). Bandeko, tremolo, fjäderreverb och fuzzboxar förändrade gitarrljudet och popmusiken under sextiotalet.  slutet av the swinging sixties lanserades wahwah-pedalen, en unik effekt som ger gitarristen tillgång till nya klangfärger.
      Bland gitarrhjältarna var Eric Clapton först ut med wahwah på vinyl på Tales of Brave Ulysses. Jimi Hendrix visade också prov på gott fotarbete på Burning of the Midnight Lamp. Mitt första minne av den magiska wahwah-effekten är från Frank Zappas Peaches En Regalia – ett av rockens instrumentala mästerverk.
      Xotic RoboTalk
      I början av 2007 presenterade Trevor Cox, ljudakustikprofessor vid Salfords universitet, resultatet av en nätenkät som undersökte vilka ljud människor hatar att höra. På prispallen för världens värsta ljud hamnade gråtande barn, mikrofonrundgång och... på förstaplatsen kräkljud. De tre ljuden ingår som av en händelse i wahwah-effektens ljudpalett – särskilt i kombination med dist.
      Wahwah-pedalen kan användas på många sätt och Michael Schenker och Frank Zappa är två gitarrister som använde den som ett tonfilter, där de hittade en bra inställning som lät gitarren ta plats i ljudbilden.
      Men wahwah kan också fås att kvacka, bräka och ”waowaha”, precis som jazztrumpetaren Clyde McCoy använde sordin på miljonsäljaren Sugar Blues 1931. Gitarristen som köpte en Vox-wahwah med McCoys bild och signatur på undersidan undrade säkert vem den liraren var.
      Brad Plunkett är wahwah-effektens fader men, precis som när det gäller många andra uppfinningar, hade han flera medarbetare till sin hjälp. En av dem var gitarristen Del Casher, som tidigt insisterade att effekten var perfekt för gitarr. Casher använde en modifierad prototyp av wah-pedalen för demonstrationer vid presskonferenser och filmmusikinspelningar.
      Två olika namn
      När Vox senare lanserade wahwah-pedalen i slutet av 60-talet såldes samma pedal under olika namn på båda sidor av Atlanten – av Thomas Organ i USA och JMI (Jennings Musical Instruments) i Europa. Ingen av de båda distributörerna ville sälja samma pedal, vilket Vox löste genom att döpa den amerikanska versionen till Cry Baby, eftersom effekten lät som ett barn som gråter.
      Jag har alltid gillat Hendrix wahwah-intro på Voodoo Child (Slight Return) och det bluesfärgade wahwah-inpasset på All Along The Watchtower. Jag garvar när jag hör Steve Vais wahwah-duell med sonen på Ya-Yo Gakk och njuter av Slash, John Frusciante eller Oz Noy.
      Du gissar förmodligen att jag själv har en wahwah-pedal (eller två)? Svaret är nej. Jag har testat några olika wahwah-pedaler, men domen blev alltid densamma: jag är ingen wahwahist.
      Det går inte att lära gamla hundar att sitta, sägs det. Nyligen köpte jag dock en gammal Xotic Robo Talk pedal – ett kombinerat envelopfi lter/autowah och Random Arpeggiator. Jag kan styra wahwah-filtereffekten via en expressionpedal. Plötsligt blev det extra kul att vränga fram toner och sound med hjälp av högerfoten. Det är aldrig för sent att skaffa en wahwah och undertecknad har nu börjat kolla in det fullmatade utbudet av wahwah-pedaler. Den klassiska Cry Baby (idag i Jim Dunlops version), Fulltones Clyde Wah, Morleys Bad Horsie och T-Rex färska Gull – med ”yoy yoy sound” är bara några exempel. ■

      Källor:
      Wah: The Pedal That Wouldn’t Die, Art Thompson, Guitar Player Magazine, maj 1992 Xotic

      Xotic RoboTalk
      Typ: 100 % analog effektpedal. Auto wah/slumparpeggiator/lågpassfilter/wah via expressionpedal.
      Tillverkare: Prosound Communications Inc./Xotic (www.xotic.us).
      Tillverkningsår: 2001. Ersattes 2009 av RoboTalk2.
      Gitarrister som använt RoboTalk: Scott Henderson, Steve Lukather och Oz Noys. Låten Which Way is Up är en schysst introduktion till RoboTalk.
      Pris: cirka 1 300 kronor och uppåt.
  • Utvalda blogginlägg

  • Veckans populäraste ämnen

  • Utvalda pressmeddelanden

×
×
  • Create New...

Important Information

We have placed cookies on your device to help make this website better. You can adjust your cookie settings, otherwise we'll assume you're okay to continue.