Dansbandsmusiken har väl utvecklats, får man nog lov att erkänna. När jag var yngre tyckte jag riktigt illa om det, dels för att texterna (som nämnt här i tråden) var så jäkla mjäkiga och kassrimmade (Sten & Stanley - Party på stranden som får rimma på hålla i handen, är ett exempel på detta). Men det var också för att det saknades energi (stake om man så vill) i musiken. Det var liksom inget som helst bett i det - det sög helt enkelt. Jag tycker nog fortfarande så om jag skall vara helt uppriktig. Och produktionen, särskilt som den var förr, med en sockvaddsliknande kväljighet insvept i ett rosa hav av reverb - nej tack! Jag tror att en del av detta inte längre är riktigt giltligt för modern DB men det här med att det saknas stake gäller nog fortfarande, vad jag hört. Den delen som diskuterats, att man kan dansa till eländet har jag redan avfärdat i en post tidigare.
Lätt bizarr sidonot så sökte sig mitt band till en studio i mitten av 80-talet. Det var bara andra gången vi skulle spela in i en studio & när vi till slut hittade en så visade det sig vara en dansbandsfrälst studioägare och en studio som gjord för dansband, såklart. Den kulturkrocken blev inget vidare kan jag väl säga. 🙂