nankerphelge

enda bild jag hittade just nu, men den får duga. min tjusiga japanstrata, tidigt 90tal, nån mick är trasig, nån är bytt, hade en fusk customshoplogga på baksidan av huvet när jag köpte den. tur att man inte är kräsen. snyggt sliten är den också. ska aldrig sälja den. på bilden ser man även min kära vox och polarns 60-tals premier trummor.

beatles är ju kanon, enkla raka komp - något jag saknar hos dagens trummisar , james brown vrider sig i graven! att börja spela gene krupa och bonham är ju som att sätta en nybörjar gitarrist med kyrktonarerna och förvänta sig resultat... tycker du har helt rätt, men man kan ju börja på en human nivå? 😛

Nord stage. Förutom att det är helt fantastiska ljud i den så är det ju det enda digitala pianot som ser snyggt ut på scen.

det är ju precis det jag sa, fast du omformulerade lite 🙂 varför jag skrev som jag skrev var för att jag tyckte den första talaren menar att man stirrar sig blind på teorin om man kan det och att det bara är ett hinder för improvisationen, fast jag kan ju ha missuppfattat honom. klart att man kan använda sitt gehör och höra vad tonerna har för förhållande till varandra, men för att veta förhållandet mellan tonerna måste man ju även kunna teorin bakom det? 😛 men jag förstår vad du menar, och det är rätt - och fel 🙂 för mig personligen har det underlättat med teorin, mest för att det sparat mig 5-10 års arbete med att klura ut vilka toner som funkar ihop och sånt, men det är ju - precis som, i princip, allt annat inom musik - helt individuellt!

man kan improvisera med teorikunskaper, musiken kan komma intuitivt (dock blir det ju medvetet, och det är väl bättre att vara medveten om vad man spelar så man inte glömmer bort det direkt? eller är det därför du spelar in det så du ska komma ihåg det? 😉 ) skillnaden är att när tonen väl är spelad vet du precis vad tonen har för förhållande till tidigare ton, man kan ju även jobba tvärtom och skriva tonen i huvet innan du spelar den, fortfarande improvisation eftersom du fortfarande skriver i stunden, bara att man ligger ett par takter före 🙂

så länge man inte bara tänker i teoretiska banor är det nog bara nyttigt, det gäller att kunna koppla bort det och lyssna på vad man spelar. att kunna "se" musik är en bra egenskap men i slutändan handlar det väl bara om hur det låter?

sockerdricka och nötter!

Jo precis, scarlett johanssons tom waits covers är ju klockrena exempel. om jag inte minns fel hade hon en ganska stor hit med anywhere I lay my head? tycker själv det är en ganska cool cover. det finns ju flera band idag som skrivit låtar som skulle funka med piano/gitarr men dom själva klarar inte av att spela det, fast då är det ju brist på duktiga musiker, inte brist på bra låtar? haha samtidigt som det finns mängder med tuffa hårdrocksband som lever på sina powerballader. jag har alltid haft inställningen att hårdrock är något tufft och mystiskt, inte att massa trumfills och distade gitarrer är det som uppfyller kriterierna? det är väl det jag försöker förklara som "skitmusik" - band som lever på att dom spelar en viss genre, sen att musik låter skit, sen kanske det var ett dumt ordval. eller så har jag helt enkelt slagit på fel radiokanal? vart lite nyfiken på hur ni går tillväga när ni skriver efter en viss genre, för mig har det alltid varit att det bara blivit låtar, sen tar jag inspiration från olika genre till inspelningen av låten. får väl helt enkelt testa att bestämma mig för en genre innan jag plockar upp instrumentet 😛

lite nyfiken på er som skriver efter genre... blir ni nöjda med låten så länge det går att placera in i facket ni skrev det till? jag skulle vilja påstå att "vi som skriver efter genrer" låtskrivarna utgör grunden för all den skitmusik vi får stå ut med på radion dygnet runt. skriv lite bra låtar istället sen kan man arrangera efter genre. edit: nu låter det kanske som att jag gudaförklarar alla andra låtskrivare som skriver det som kommer, men icke - dom kan ju också vara dåliga. tänker mer på alla dussinband som kommer och ska vara något i en viss genre. det finns ju så många musiker idag som spelar bara för att få vara med i ett band. lite som vince neil, fast sämre.

james bond temat.

http://www.youtube.com/watch?v=Tbgv8PkO9eo tycker det är lättare att skriva låtar med "less is more" tänket. dessutom svänger det bättre, det blir ju lite av en trans effekt över det.

http://www.youtube.com/watch?v=AR6T1yXXuLI&feature=related funkar alldeles utmärkt?

komplettera Eb-moll pentan med C-dur skalan. lär dig alla parallell tonarter (http://www.demolatar.se/kvintcirkeln.gif C = Am osv...) och sen transponerar du bara i din keyboard eller i datorn så att C klingar exempelvis F eller vilken tonart du nu ska spela i, detta förutsätter ju dock att du inte spelar på ett akustiskt piano. Visst, det är fusk och du kommer nog aldrig bli såpass bra att du får spela chopin i konserthuset men du kan spela i alla tonarter utan att öva! 😉

ska du sikta på kommersiell musik är väl egentligen allt du behöver en rejäl hook som folk minns, en lättvisslad melodi eller ord som rullar härligt på tungan. http://www.youtube.com/watch?v=2i7RwrsfxX8 vers och refräng är väl en bra utgångspunkt, bryt av med ett stick. dynamiska höjdpunkten brukar man väl oftast ha i refrängen, men det är ju inge tvång.

hmm, det finns ett hjärtligt tack i potten till den som känner sig manad...? inget ekonomiskt i detta för någon, (förutom polaren som måste pröjsa tågbiljetten för att komma till västsverige och läsa sina dikter...).

Kul, det visste jag inte om mixerborden. Trodde det var medvetet, för det är jävligt coolt! Beatles är ju även en fantastisk guldgruva till stenhårda panoreringar 🙂 Sgt peppers! Annan viktig grej är ju att man hade inte tillgång till allt för många kanaler och fick ju ofta mixa ihop flera spår till ett spår för att sedan fortsätta på en ny tape. Kanske blir bökigt att hålla på och bounca ut tusen mono-spår hit och dit, dessutom tar det ju massa plats men det kan man ju hålla på och bussa runt, men då måste man väl begränsa sig till 4 bussar innan master spåret? Ingen som känner till en historisk översikt av studioteknisk utveckling? Då kan man ju bara sitta och bocka av saker man får och inte får göra...

Viktigaste är att SPELA som dom gjorde förr, t.ex. om du har en trummis som vuxit upp med slipknot och metallica och lärt sig den vägen kommer du nog aldrig att få det att låta 60tal om han/hon... Men det har du nog redan löst om du är inspirerad av musiken från förr 🙂 Som någon sa tidigare ligger det ju mer i hur du mixar och hur du spelat in än vad du har för pluggar. Reverb, eko och fullt-ut-panorering är ju väldigt typiskt 60-tal. Viktigast tycker jag dock är spela som dom gjorde förr, det var ju trots allt det som studio-nissarna skulle återskapa 😉

edit: basen är fixad

Har en kompis med en av de dyrare Tanglewood gitarrerna som han alltid har med i studion, den används dock bara i kontrollrummet för att spela upp idéer för varandra 🙂

Martin D-15. Inte lika snygg som d-28an dock...

Mobil kran 🙂

(Finns det känsla och tröghet i 0.9 strängar?) Prova dig fram. Jag hade skaffat 0.12 om jag ska stämma ner, men det är bara jag. Prova 0.10or, är du inte nöjd då prova 0.11 osv...

eftersom dirigenten kommer ha lurar på sig och hör där när kören sjunker så antar jag att han/hon slutar när det blir falskt? om dom som sjunger kan sin grej och har koll på sin stämma så ska det inte vara några problem, och som sagt dirigenten slutar ju när den hör att det är falskt. annars kan du ju spela in kören separat, dirigenter brukar ju ha stenkoll på tempo och får den höra kören "live" och inte mickat så blir det nog bättre resultat. sen får du sitta och timestretcha allt bara om det inte tajmar 🙂

Sätt lurarna på en dirigent! edit: läste eller såg på tv om något band som ställde upp 2 monitorer som kören fick sjunga till, okej nödlösning eftersom du ska spela in en KÖR och inte 12 stämmor! men jag hade fixat en dirigent, då kommer kören låta bättre också än ifall dom står rätt upp och ner och sjunger sina stämmor 🙂