Förbannelse eller Gåva?

[mixopenta]

Allt eftersom åren går kan jag med allt tätare intervall genomgå perioder där jag funderar på om den här oemotståndliga driften att skapa, mer är att betrakta som en förbannelse än en gåva. Efter 50 år och en snällt sagt medioker musikskaparkarriär borde ju vilken vettig människa som helst ha insett att man i unga år gjorde ett felaktigt val, och att man för länge sedan borde ha sadlat om till knyppling eller nån annan trevlig sysselsättning. Varför kunde man inte ha blivit en normal människa, som finner nöje i de små vardagsbestyren; uppfostra ungar, trivas med jobbet, umgås med folk och - hittat sin egentliga plats?

Är det värt all denna frustration, fattigdom, och ständig kontrovers med familj, släkt och vänner som försöker stå ut med att man aldrig har "tid" att engagera sig i familjeangelägenheter, fixa trädgården, snickra ihop det där skjulet som rasade ihop för ett par vintrar se'n, eller bara få vara "normal"?

Men det går inte att låta bli! Hur man än försöker intala sig själv att man är och förblir en patetisk medioker amatör, slutar det ändå alltid med att man varje kväll sitter framför pianot i ännu ett pinsamt hoppfullt försök att skriva låtar...Det är fullständigt omöjligt att bara "lägga av". Jag känner många som för länge sedan lade gitarren på hyllan för att omfamna svenne livet och trivs med det, eller slutade spela brutal skitig rock till förmån för att då och då stå på någon lokal loge och trivsamt hiva fingrarna över strängarna i en joogi-jacki-joogi-jacki...Varför kan man inte vara som dom?

I slutändan handlar det heller inte enbart om en vilja att få bekräftelse utifrån. Det skulle kännas tillfredsställande att åtminstone någon gång känna sig halvnöjd med något man har åstadkommit i mer än 24 timmar. En efterkontroll en vecka senare efter ett färdigställande av ett alster resulterar allt som oftast i rodnande kinder och fosterställning i sovrumshörnet.

Om nu Gud eller någon annan allsmäktig kraft var vänlig nog att förse en med driften, kunde han då inte samtidigt i all barmhärtighet ha försett en med en smula talang också?...men han jävlades väl bara som vanligt. "Och Gud skapade sångaren och gav honom öron och viljan att höra, men ej röst att sjunga med, och Gud fann att det var gott"

Det finns dock få, om alls några, tillfällen i livet som kan ersätta kicken man får när man får uppleva en låt växa fram (gärna åt samma håll man strävar), när den börjar ta form, när de pålägg man gör hittar sin plats och bara skiner, när bas och baskagge griper tag i varann, blir distinkt och får stuns, melodin flödar i en logisk struktur och när man krämar volymen och låter sig omslutas av alla ljud får den där känslan i bröstet att man bara vill skrika av glädje och dela sin upplevelse med världen.

Dessvärre brukar världen bara se oförstående ut, rycka på axlarna och sedan se åt ett annat håll...

Man känner med karaktären Salieri i filmen Amadeus - En seriös musikskapare som alltid får stå i skuggan av en fnittrande fjant som framgången bara ramlar över, till synes helt opåkallat.

Ber om ursäkt för den lätt svarta betraktelsen, men den där röda lilla figuren som sitter på axeln har en irriterande förmåga att peta mig med sin eldgaffel och säga dumma saker som jag bara måste få ur mig...

[therocker]

Det finns dock få, om alls några, tillfällen i livet som kan ersätta kicken man får när man får uppleva en låt växa fram (gärna åt samma håll man strävar), när den börjar ta form, när de pålägg man gör hittar sin plats och bara skiner, när bas och baskagge griper tag i varann, blir distinkt och får stuns, melodin flödar i en logisk struktur och när man krämar volymen och låter sig omslutas av alla ljud får den där känslan i bröstet att man bara vill skrika av glädje och dela sin upplevelse med världen.

Vackert skrivet 🙂

Jag tror inte det beror särskillt mycket på behov av bekräftelse utifrån, snarare innifrån. Är också lite avundsjuk på dom som kan lägga sig på soffan på kvällen och bara kolla tv.

[mixopenta]

Precis!

När jag var ung (yngre) fanns ju all tid i världen. Det fanns ingen tvekan om att någon gång i en fjärran framtid skulle det lossna oavsett vad man tog sig för...När man blir äldre inser man att den tiden inte finns, och tveklösheten börjar övergå i panik...eller så e de bara en fas 🤪

T.om. de gånger jag kollar på TV finns det något i bakhuvudet som registrerar och analyserar musik i bakgrunden...Jag har inte ens ro att spendera en kväll med Spotify eller på annat sätt lyssna på musik i mer än två minuter för att upptäcka angreppsvinklar jag inte har provat, och genast börjar jag försöka skapa... 😠

"I'm sick I need help..."

[mrpimmy]

Mycket intressant betraktelse.

Om du nu kan sitta framför pianot, ta det lugnt, och trivas med att skriva låtar så har du ju hittat något du tycket om, och det tycker jag du bara ska vara glad för, inget annat. Ta det som en befrielse, gåva, tecken eller vad du nu vill kalla det. Fira att du har hittat det istället för att gräma dig över att du gör något som du tycker om. Det är så orättvist (förlåt, fel ord, men hittar inget annat just nu) mot de som har kämpat hela livet för att hitta något som de tycker om men aldrig hittat det.

Vi är uppbyggda av atomer, atomerna bildar celler osv osv. Cellerna har något konstigt för sig, de delar sig själva, bygger, förnyar, ändrar... SKAPAR med ett rent och fint ord. Alltså, från grunden så är vi gjorda att skapa, att uträtta, att bygga om, förnya. Det är klart att det kan vara lika bra att snickra på uthuset, OM du nu tycker om det och inte ser det som att du bara gör något som du måste, för då helt plötsligt så skapar du inte längre, du förnyar inte.

På det du skriver så känns det helt klart som att det största problemet är att du inte vill acceptera att du vill skapa. Du har hittat något stort, fira det. Skit i vad världen säger om dina ljud som du hör, det är dina ljud, det är ditt skapande. Vill du ha bekräftelse, vilket vi alla behöver en stor portion av, gå till de som tycker om det du gör...Dessa människor finns det troligtvis gott om, men du kanske inte har hittat dem bara. Om du inte har vänner som kan stödja dig i det du gör och finnas där för dig, så vet jag inte riktigt vad för vänner det är.

Att få sina alster producerade, kända är inte samma sak som att det är bra musik. Det här är ju vad alla som håller på med musik egentligen vet, men det tvivlar mycket när det inte går så bra. För att bli känd och få ut sina alster så krävs det att du är i rätt tid, rätt ögonblick osv osv.

Du skriver så här:

"Det finns dock få, om alls några, tillfällen i livet som kan ersätta kicken man får när man får uppleva en låt växa fram (gärna åt samma håll man strävar), när den börjar ta form, när de pålägg man gör hittar sin plats och bara skiner, när bas och baskagge griper tag i varann, blir distinkt och får stuns, melodin flödar i en logisk struktur och när man krämar volymen och låter sig omslutas av alla ljud får den där känslan i bröstet att man bara vill skrika av glädje och dela sin upplevelse med världen. "

Detta är så fint så att jag bara vill skrika till dig, efter att ha släng ner dig från balkongen, när du ligger där och kvider och du inte kan göra annat än att lyssna: DU ÄR EN EXCEPTIONELL människa, och du har hittat det, se nu till att använda det, utveckla. Detta är allt annat än svart, som du skriver i slutet.

Den största talangen har de som hittar det som de vill hålla på med, och håller fast vid det. Även fast detta är emot allt som deras polare gör, deras familj tycker, samhället.

[Erik dP]

Jag tycker det är kul att skriva låtar...

...Jag lever svensson-liv med villa, barn, och en fru som jag aldrig bytt ut...

...Färdigställer en låt i månaden, men lite oregelbundet då det kan ta alltifrån ett par timmar till ett par veckor att skriva färdigt både melodi och text...

...Jag känner inte ngn press.

Om man känner att skapande blir en börda vet jag inte varför man ska hålla på.

EDIT:

Då jag skummade igenom nästa inlägg precis ovan: Jag gör låtar för min egen skull. Min ambition är inte att hamna i rampljuset. Någon annan skulle gärna kunna sjunga och spela istället för mig. För mig räcker det att spela hemma, och att lägga upp några alster som presentation av mig. Det närmaste jag har kommit uppmärksamhet är att jag har blivit erbjuden gratis studiotid, men Härnösand ligger lite långt bort. (Sedan var det ngn LA-baserat spanskt band som ville översätta "Salikon's roses" till spanska, och började grilla mig på handlingen i Astrid Lindgrens saga.)

Redigerat 29 mars 2011 av Erik dP

[JohnRick]

Drivkraften kommer alltid inifrån för min del. Vetskapen om know-how inom en disciplin och att skapandet i sig är unikt. Oavsett om det är en akademisk avhandling, låtskriveri, skulpterande etc. Alternativet är att dö by the roadside. Bara jag själv vet att jag fixar det är jag glad.

[mixopenta]

Mycket intressant betraktelse.

Om du nu kan sitta framför pianot, ta det lugnt, och trivas med att skriva låtar så har du ju hittat något du tycket om, och det tycker jag du bara ska vara glad för, inget annat. Ta det som en befrielse, gåva, tecken eller vad du nu vill kalla det. Fira att du har hittat det istället för att gräma dig över att du gör något som du tycker om. Det är så orättvist (förlåt, fel ord, men hittar inget annat just nu) mot de som har kämpat hela livet för att hitta något som de tycker om men aldrig hittat det.

Intressant ironi eftersom min fru är precis en sådan du beskriver, - En som inte kan hitta något att intressera sig för eller syssla med 😛 Med desto större rätt borde jag därför kastas från en balkong (kanske från en ännu högre höjd än du från början hade i åtanke) 😊 för att inse att det jag har är mycket värdefullt.

En inre frid i det jag gör, är nog det jag far efter mest tror jag...

[Sonefors]

Till mixopenta:

Brukar inte lämna ut mig på forum, men jag känner lite som dig. Även om jag fortfarande är ung och är fast besluten om att jag inom en snar framtid kan leva på min musik. Jag kände speciellt igen beskrivningen av att folk slänger sig på soffan och kollar på tv. Jag själv startar Logic det första jag gör, steker lite pytt i panna, kastar i mig maten och börjar prodda/skriva. Tycker det är fantastiskt, även om jag skulle önska lite mer rutin.

Dom gånger jag slänger mig på soffan så blir jag rastlös. Känner att jag måste skriva/prodda. Detta är på både gott och ont. Jag har en drivkraft som gör att jag inte behöver äta eller sova. Musiken ger energi. Sen att jag går in i väggen 2-3 dagar varannan månad är en annan femma, men så är det när man dubbeljobbar och lever i ett förhållande 😉

Lycka till alla musiker och skapare där ute...

Edit: Skrev en tråd för många år sedan som liknar din. Lite komiskt att läsa den idag: //forum.studio.se/index.php/topic/18160-en-gaava-eller-en-foerbannelse/page__p__235591__fromsearch__1#entry235591

Kommer ihåg hur desperat man var ang mixning och prodd för några år sedan 🙂

Redigerat 29 mars 2011 av Sonefors

[BluesBoy]

Det finns dock få, om alls några, tillfällen i livet som kan ersätta kicken man får när man får uppleva en låt växa fram (gärna åt samma håll man strävar), när den börjar ta form, när de pålägg man gör hittar sin plats och bara skiner, när bas och baskagge griper tag i varann, blir distinkt och får stuns, melodin flödar i en logisk struktur och när man krämar volymen och låter sig omslutas av alla ljud får den där känslan i bröstet att man bara vill skrika av glädje och dela sin upplevelse med världen.

Det är just detta som driver en att hålla på. 😉

[mixopenta]

Till mixopenta:

Brukar inte lämna ut mig på forum, men jag känner lite som dig. Även om jag fortfarande är ung och är fast besluten om att jag inom en snar framtid kan leva på min musik. Jag kände speciellt igen beskrivningen av att folk slänger sig på soffan och kollar på tv. Jag själv startar Logic det första jag gör, steker lite pytt i panna, kastar i mig maten och börjar prodda/skriva. Tycker det är fantastiskt, även om jag skulle önska lite mer rutin.

Dom gånger jag slänger mig på soffan så blir jag rastlös. Känner att jag måste skriva/prodda. Detta är på både gott och ont. Jag har en drivkraft som gör att jag inte behöver äta eller sova. Musiken ger energi. Sen att jag går in i väggen 2-3 dagar varannan månad är en annan femma, men så är det när man dubbeljobbar och lever i ett förhållande 😉

Lycka till alla musiker och skapare där ute...

Edit: Skrev en tråd för många år sedan som liknar din. Lite komiskt att läsa den idag: //forum.studio.se/index.php/topic/18160-en-gaava-eller-en-foerbannelse/page__p__235591__fromsearch__1#entry235591

Kommer ihåg hur desperat man var ang mixning och prodd för några år sedan 🙂

Wow! Det var klockrent... Började nästan tro att jag var ensam i min vånda 😕

Vi bor inte så långt ifrån varandra...e de månne något virus här uppe i krokarna som härjar med ngt års mellanrum? 😄

Delvis beror nog min vånda på att det känns som att jag måste bevisa något för min fru (som för sitt liv inte kan förstå krafterna bakom "the force"), och att tiden jag helt enkelt bara måste avsätta för skapande i slutänden också kan bidra med något till hushållet...

Det skall tilläggas att, när jag nu helt sjäviskt har blandat in min fru, att hon är en alldeles ypperlig sångerska (eller kunde vara om hon bara ville, men hon vill inte) Troligtvis för att hennes uppväxt har varit kantad av "trauman" som att sova på otaliga hotellrum, somnat intill medhörningar osv eftersom båda föräldrarna är artister. Min gissning är att hon har sett en annan sida av "framgång" som har gjort henne luttrad.

Jag lägger ingen skuld på henne, utan bevisbördan är helt och hållet min, och det är den jag måste kämpa mot... 😱

[Implasticyde]

Späder på med filosofin:

Man vet sällan att uppskatta det man har, tills dagen det inte längre finns kvar...

[berch]

Försökte lägga av med musiken för några år sedan eller om det 5 eller 10. Gick inte alls.

 

 

Som du säger:

 

"Det finns dock få, om alls några, tillfällen i livet som kan ersätta kicken man får när man får uppleva en låt växa fram (gärna åt samma håll man strävar), när den börjar ta form, när de pålägg man gör hittar sin plats och bara skiner, när bas och baskagge griper tag i varann, blir distinkt och får stuns, melodin flödar i en logisk struktur och när man krämar volymen och låter sig omslutas av alla ljud får den där känslan i bröstet att man bara vill skrika av glädje och dela sin upplevelse med världen."

 

 

Det gäller också när man står på scen och allt bara funkar och låter som det ska, fast bättre än vad det gjort någon gång tidigare, grymt skön känsla!

[Herbeck]

Dessvärre brukar världen bara se oförstående ut, rycka på axlarna och sedan se åt ett annat håll...

Testa en gång att skita i världen, förvåna dig själv och skriv någonting totalt annorlunda mot vad du brukar göra.

Gärna något riktigt märkligt och udda, det kan vara befriande.

[mixopenta]

Att lägga av med musiken, bekräftelse eller inte har aldrig funnits på kartan ens. Jag har kommit på mig själv vid ett par tillfällen vad som skulle hända om jag blev av med båda armarna. Tja, jag skulle bli tvungen att börja sjunga, eller låta operera in nåt slags elektroder i hjärnan så man kunde tanke överföra musiken till en dator. Döv? Beethoven skrev musik ändå....jag med!

Tanken på att "göra sig av" med "förbannelsen/gåvan" måste förutsätta att man inte visste hur det var att ha den.

Min fundering var nog inte alls så allvarligt menad annat än att få ur det ur systemet, så att det inte skulle slå rot och infektera sinnet allt för mycket 😎

[Sonefors]

Wow! Det var klockrent... Började nästan tro att jag var ensam i min vånda 😕

Vi bor inte så långt ifrån varandra...e de månne något virus här uppe i krokarna som härjar med ngt års mellanrum? 😄

Delvis beror nog min vånda på att det känns som att jag måste bevisa något för min fru (som för sitt liv inte kan förstå krafterna bakom "the force"), och att tiden jag helt enkelt bara måste avsätta för skapande i slutänden också kan bidra med något till hushållet...

Det skall tilläggas att, när jag nu helt sjäviskt har blandat in min fru, att hon är en alldeles ypperlig sångerska (eller kunde vara om hon bara ville, men hon vill inte) Troligtvis för att hennes uppväxt har varit kantad av "trauman" som att sova på otaliga hotellrum, somnat intill medhörningar osv eftersom båda föräldrarna är artister. Min gissning är att hon har sett en annan sida av "framgång" som har gjort henne luttrad.

Jag lägger ingen skuld på henne, utan bevisbördan är helt och hållet min, och det är den jag måste kämpa mot... 😱

Nejdå, du är inte ensam. Problemet med att bo uppåt är att det är väldigt få som jobbar med låtskriveri på ett professionellt plan. Jag bor sedan 3.5 år tillbaka i Sthlm och det är här det händer. När jag flyttade hit så släppte min "ångest" runt musikskapandet. Det finns ett par frågor man bör ställa ställa sig själv om man undrar varför man inte lever på sin musik.

1: Arbetar jag aktivt för att kunna leva på musiken (då menar jag inte att skriva musik).

2: Vilka känner jag som arbetar professionellt med att skriva/producera musik (kontakter är allt).

För att kunna leva på musiken krävs alltid bra låtar och kontakter. Har man inga kontakter så skaffar man sig kontakter. Skickar mail till dom som man tror skulle gilla ens musik o.s.v. För att kunna bli signad till ett förlag krävs att du har minst 5 riktigt bra låtar. Dessa låtar behöver inte vara färdigproducerade. Det är en myt att allt måste vara färdigproducerat, men visst kan det hjälpa dig på vägen och vissa låtar bygger mkt på produktion.

Du kan också göra så här. Sök dig direkt till den artist du vill ska spela in dina låtar. När låtarna redan är utgivna så kan du förhandla med förlagen om vart du ska signa dina låtar.

Edit: Ang ditt inlägg. Min sambo är likadan. Hade dock ingen uppväxt med musik, men hon förstår bara inte. Men vem fan gör det? 😉

Mvh

F

Redigerat 30 mars 2011 av Sonefors

[mixopenta]

Absolut!

Det jag kanske ser som största problemet är trots att jag har skrivit låtar så länge jag kan minnas, ännu inte känner mig tillräckligt nöjd för att kalla mina alster för "konkurrenskraftiga".

Det är trots allt först de senaste 5-6 åren som jag 'på riktigt' har insett att låtskrivandet är 95% hantverk och 5% "inspiration" (om något sådant nu finns) och inte tvärtom, som var villfarelsen jag levde i tidigare.

[Sonefors]

Absolut!

Det jag kanske ser som största problemet är trots att jag har skrivit låtar så länge jag kan minnas, ännu inte känner mig tillräckligt nöjd för att kalla mina alster för "konkurrenskraftiga".

Det är trots allt först de senaste 5-6 åren som jag 'på riktigt' har insett att låtskrivandet är 95% hantverk och 5% "inspiration" (om något sådant nu finns) och inte tvärtom, som var villfarelsen jag levde i tidigare.

Ta hjälp av andra. Försök hitta en cowriter. Din starka sida kanske är att skriva själv musiken och bolla melodier, medan någon annan kan skriva texten, på så sätt jobbar ni båda för att få ut materialet. Nä, helt rätt. Låtskrivande handlar många gånger om hårt arbete och planering. Inspirationen kommer och går under arbetes gång, men man måste kunna skriva efter givna referenser och önskemål. Om man nu har en önskan att skriva professionellt.

Annars kan man ju nöja sig med att få ut någon låt per år bara för att man mår bra av det och tycker det är roligt. Men många jag känner som lever på musiken har det ganska tufft ekonomiskt. Det krävs några hits för att kunna leva gott 🙂 Och glöm inte. Det är aldrig för sent. Hits kan man skriva hur gammal man än är.

//F

Redigerat 30 mars 2011 av Sonefors