Hur går man från en medioker gitarrist till en bra gitarrist?

[Valle]

Ja, vad fan. Som gitarrist själv får jag väl bidra:

Som någon redan påpekat så är övning det enda sättet att ta dig mot målet.

Den jobbiga sanningen är dock att du aldrig kommer att nå målet; du kan aldrig bli bra nog.

🙂

[AnthonyS]

Nu förstår jag inte riktigt hur du menar? Det är självklart så att viss musik av någon anledning tilltalar fler eller färre under en viss tidsålder i en viss del av världen. Men försök inte påstå att det skulle gå att räkna ut på matematisk väg.

Om en främmande civilisation från, säg Mars, skulle sätta sig och kolla statistik över vilka låtar som sålt bäst i vår historia och analysera dessa matematiskt utifrån samtliga mätbara parametrar skulle de se tydliga mönster. Således skulle de kunna konstruera en låt som jag tror skulle gått hem i stugorna. Givetvis kan jag aldrig någonsin få belägg för detta, och exemplet är extremt långsökt. Men min poäng är densamma. Med tanke på hur stora delar av kommersiell musik som är snudd på identisk finns det återkommande mönster och finns det återkommande mönster kan man få statistiska utslag och kan man få statistiska utslag kan man med mer eller mindre precision, i teorin, återskapa företeelsen i fråga. Ta sedan och undersök vilka intervall som förekommer flitigast, räkna ut deras inbördes relationer och vips - helt plötsligt har du en grovt generaliserad ram för hur en halvhygglig poplåt från 90-talet ser ut.

Jag älskar att se på musik som konst och som något oförutsägbart och ständigt nytt. Men det är inte det. Musik följer regler, oavsett om man gillar det eller inte. Om det är ett piano eller två olika benstumpar som trummar mot en trädstam spelar ingen roll. En majoritet av lyssnarna kommer att föredra att tangenterna på pianot trycks ned i en viss ordning, precis som att slå benstumparna mot trädet i en viss rytm kommer att skapa en helt annan reaktion hos åhörarna än ett planlöst och slumpartat bankande.

Det skulle absolut gå att räkna ut på matematisk väg - förutsatt att du hade ett grundmaterial att utgå ifrån. Och snälla, säg inte åt mig vad jag ska försöka påstå och inte.

[Valle]

Om en främmande civilisation från, säg Mars, skulle sätta sig och kolla statistik över vilka låtar som sålt bäst i vår historia och analysera dessa matematiskt utifrån samtliga mätbara parametrar skulle de se tydliga mönster.

Äh, vad fan! Det där kan ju jag göra — se "tydliga mönster" etc. Och jag kommer inte ens från Mars.

[Valle]

Det skulle absolut gå att räkna ut på matematisk väg - förutsatt att du hade ett grundmaterial att utgå ifrån.

Det går att räkna ut vad folk skulle kunna tänkas gilla, men inte matematiskt.

[JJRockford]

Om en främmande civilisation från, säg Mars, skulle sätta sig och kolla statistik över vilka låtar som sålt bäst i vår historia och analysera dessa matematiskt utifrån samtliga mätbara parametrar skulle de se tydliga mönster. Således skulle de kunna konstruera en låt som jag tror skulle gått hem i stugorna. Givetvis kan jag aldrig någonsin få belägg för detta, och exemplet är extremt långsökt. Men min poäng är densamma. Med tanke på hur stora delar av kommersiell musik som är snudd på identisk finns det återkommande mönster och finns det återkommande mönster kan man få statistiska utslag och kan man få statistiska utslag kan man med mer eller mindre precision, i teorin, återskapa företeelsen i fråga. Ta sedan och undersök vilka intervall som förekommer flitigast, räkna ut deras inbördes relationer och vips - helt plötsligt har du en grovt generaliserad ram för hur en halvhygglig poplåt från 90-talet ser ut.

Jag älskar att se på musik som konst och som något oförutsägbart och ständigt nytt. Men det är inte det. Musik följer regler, oavsett om man gillar det eller inte. Om det är ett piano eller två olika benstumpar som trummar mot en trädstam spelar ingen roll. En majoritet av lyssnarna kommer att föredra att tangenterna på pianot trycks ned i en viss ordning, precis som att slå benstumparna mot trädet i en viss rytm kommer att skapa en helt annan reaktion hos åhörarna än ett planlöst och slumpartat bankande.

Det skulle absolut gå att räkna ut på matematisk väg - förutsatt att du hade ett grundmaterial att utgå ifrån. Och snälla, säg inte åt mig vad jag ska försöka påstå och inte.

Nu tror jag du gör det lite svårare för dig än vad det är. Man behöver inte vara någon utomjordisk civilisation för att snickra ihop en halvhygglig poplåt utifrån analys befintligt material. Det görs ju hela tiden. Men om vi ser det rent kommersiellt, hur bra går det egentligen för de flesta som försöker?

Dessutom får du komma ihåg att vad som räknas som musik skiljer sig ganska mycket åt här på jorden och genom tiden. I arabisk musik har man väl 63 toner på en oktav eller vad det nu är. Det gör att våra otränade öron, som är helt insnöade på 12 toner/oktav, tycker att det låter lite småfalskt hela tiden. Men det är såklart enbart på grund av födsel och ohejdad vana, ingenting du kan bevisa med matematik.

[AnthonyS]

Nu tror jag du gör det lite svårare för dig än vad det är.

Lol.

Tyvärr går det ju inte att räkna ut vad man ska spela eller komponera för att folk ska gilla det man spelar.

För att svara på den ursprungliga frågan; det verkar som att vi lägger olika betydelse i uttrycket "räkna ut". För mig är det självklart att det går att fundera fram, baserat på vad man hört, läst och lärt sig, hur man bör skriva en låt för att chansen för att folk gillar den ska öka. Isolera samtliga folkslag som någonsin gjort ljud ifrån sig så kommer du att se att de oavsett om de har en miljard toner i sina skalor, eller tre, kommer att föredra vissa kombinationer av dessa toner framför andra. Kan detta beskrivas matematiskt så kan det också förutsägas. Aldrig med garanti för att utslaget i ett enskilt fall skulle visa sig vara i linje med antagandet. Men det kan göras.

Men jag håller självklart med om vad jag anar är poängen med ditt inlägg - du kan aldrig skaffa dig en garanti för att du ska sälja sex miljoner plattor, oavsett hur mycket platinumpop du lyssnar på och analyserar. Absolut.

[AnthonyS]

Det går att räkna ut vad folk skulle kunna tänkas gilla, men inte matematiskt.

Hur räknar man omatematiskt?

[kardo]

Ja, vad fan. Som gitarrist själv får jag väl bidra:

Som någon redan påpekat så är övning det enda sättet att ta dig mot målet.

Den jobbiga sanningen är dock att du aldrig kommer att nå målet; du kan aldrig bli bra nog.

🙂

Det kan man ! Med att träna dvs. Har man satt ett mål med att lira som paul gilbert ,tony macalpine,al di meola mm då kommer man att nå sitt mål om man tränar.

Men att tro att man kan bli världsbäst på det ,kan man glömma. För det finns inga sådana termer i musik.

[Valle]

Hur räknar man omatematiskt?

Du svarade faktiskt hur bra som helst på den frågan själv. Men du är kanske för upprörd för att hålla koll på vad du säger?

För att svara på den ursprungliga frågan; det verkar som att vi lägger olika betydelse i uttrycket "räkna ut". För mig är det självklart att det går att fundera fram, baserat på vad man hört, läst och lärt sig, hur man bör skriva en låt för att chansen för att folk gillar den ska öka. Isolera samtliga folkslag som någonsin gjort ljud ifrån sig så kommer du att se att de oavsett om de har en miljard toner i sina skalor, eller tre, kommer att föredra vissa kombinationer av dessa toner framför andra. Kan detta beskrivas matematiskt så kan det också förutsägas. Aldrig med garanti för att utslaget i ett enskilt fall skulle visa sig vara i linje med antagandet. Men det kan göras.

Men jag håller självklart med om vad jag anar är poängen med ditt inlägg - du kan aldrig skaffa dig en garanti för att du ska sälja sex miljoner plattor, oavsett hur mycket platinumpop du lyssnar på och analyserar. Absolut.

[Valle]

Har man satt ett mål med att lira som paul gilbert ,tony macalpine,al di meola mm då ...

... tänker man som en novis oftast gör.

[JJRockford]

För att svara på den ursprungliga frågan; det verkar som att vi lägger olika betydelse i uttrycket "räkna ut". För mig är det självklart att det går att fundera fram, baserat på vad man hört, läst och lärt sig, hur man bör skriva en låt för att chansen för att folk gillar den ska öka. Isolera samtliga folkslag som någonsin gjort ljud ifrån sig så kommer du att se att de oavsett om de har en miljard toner i sina skalor, eller tre, kommer att föredra vissa kombinationer av dessa toner framför andra.

Du kan sitta och räkna på musik tills du blir blå (eller grön som Mars-människorna? 🙂). Men utan det egna omdömet så kommer det ändå att bli dussin-musik. Det där allra sista som duktiga låtskrivare har går inte att räkna ut.

Kan detta beskrivas matematiskt så kan det också förutsägas. Aldrig med garanti för att utslaget i ett enskilt fall skulle visa sig vara i linje med antagandet. Men det kan göras.

Hur ska du ha det nu, kan det förutsägas eller inte?

Men jag håller självklart med om vad jag anar är poängen med ditt inlägg - du kan aldrig skaffa dig en garanti för att du ska sälja sex miljoner plattor, oavsett hur mycket platinumpop du lyssnar på och analyserar. Absolut.

Precis. Och detta eftersom man kan räkna på matematiska samband i färdig musik, men aldrig räkna ut vad som blir bra nästa gång.

[Elephanttea]

Nu är du ute och snurrar och du kan inte ha några som helst belägg för det påståendet. Tror du att Benny Andersson blivit en bättre kompositör om han lärt sig noter

Definiera gärna kunskap i det är fallet.

Står ganska häpen inför detta påstående. Varför skulle det vara alla dessa negativa adjektiv värre att tänka själv än att kopiera andra?

Om man vill skapa något nytt så är det nog inte så smart att snöa in för mycket på hur saker och ting gjordes tidigare. Beatles framgångar låg knappast i att dom gjorde som man alltid hade gjort... 🙂

Det finns väl massor av låtskrivare som spelar gitarr. Per Gessle t ex, han har snickrat ihop "aningen" fler hit-låtar än Kirk Hammett, men är kanske ändå inte en gitarrist man behöver specialstudera... 😉

Nu blandar du (i fallet med Clapton) ihop mig med Ritchie Blackmore. Det är visserligen smickrande, men det är ändå lite osnyggt att lägga orden i munnen på någon. Vad gäller Hendrix så skrev jag ordagrant: "Om man själv tycker att han spelar som en kratta, och har siktet inställt på att bli nästa Lagwagon, så tycker jag inte alls att det är en speciellt bra ide." Det var alltså ett hypotetiskt exempel. Själv har jag inget emot Hendrix.

Jag förstår inte folk som är så ängsliga för vad andra tycker. Men det kanske hänger ihop med viljan att kopiera hellre än att skapa något eget?

Jag har verkligen inte sagt att man inte ska lyssna på andra. Det enda jag invände mot är dina något enkelspåriga resonemang om vad som är bra musik/gitarrspel.

När jag stöter på begrepp jag inte känner till brukar jag kolla upp dem innan jag går i svaromål. Google är en jättebra sida att utgå ifrån. Lagwagon är ett band. Och man kan väl säga som så att om man vill spela sådan musik, är det ganska bortkastat att hårdstudera Eric Clapton och BB King.

Mmm... Benny kan noter... jag känner Göran ARnberg, delvis var han min lärare på Ackis, och sen bodde vi i samma hus i flera år. Men jag förstår vad du menar: man blir inte nödvändigtvis en bättre kompositör av att lära sig noter, nej. Jag tror inte att Kurt Cobain hade skrivit bättre låtar om han kunde noter, eller liknande. Men jag har aldrig sagt det heller (och du anklagar mig för att lägga orden i munnen på någon...). Jag säger att desto mer kunskap, ju fler möjligheter att utveckla sig (ungefär som desto man kan om att, säg, bygga gitarrer, ju fler möjligheter att bygga gitarrer...).

Kunskap är beståndsdelar, inget annat. Som LEGO bitar. Vad du gör med de har med din intelligens/fantasi att göra. Du kan kasta LEGO-bitar på någon eller bygga saker. Det är vad kunskap är. Desto fler LEGO-bitar, ju fler möjligheter att bygga saker. Betyder det att det blir "bättre saker"? Nej, det gör det inte. Det är en helt annan fråga.

Föreställ dig att du vill lära dig spanska. Tänker du "Man ska prata det man känner för och inte bry sig om ifall någon har gjort det innan eller vad det är för språk"? Nope, du köper spanskaböcker, går på kurs, kommer i kontakt med spansktalande människor, kanske flyttar till Madrid. Exakt samma sak med musik. Du SKA bry dig om vad andra tänker. Det är ju precis vad trådstartaren gör, eller hur? Han bryr sig om vad vi säger (annars hade han inte ens startat ett tråd). Hammet tog lektioner av Satriani FÖR ATT HAN BRYDDE SIG om vad Satriani hade att säga. Han tänkte "Satriani är bättre än mig, honom kan jag lära mig av" och så gjorde han det och blev bra. Smart!

Vill man skapa något nytt SKA MAN KOLLA VAD ANDRA HAR GJORT TIDIGARE. Alla gör det. Einstein, Pythagoras, Sartre, Vargas LLosa... Pantera spelade covers i FUCKING 9 ÅR innan de började skriva egna låtar. 9 år, hela bandet, pluggade in rockhistoria. Fatta vilken satans erfarenhet,och hur tighta de blev, efter alla dessa miljoner timmars repandet. Och gissa vad de gjorde: de UPPFANN NU-Metal! På 90 talet var det ingen som spelade som de, det började med "Vulgar Display...". Dimebag kunde fan sin Randy, sin Van Halen... HAN TATUERADE FREHLEY i sitt bröstkorg... så stor respekt hade han för honom. Låter Pantera som Kiss? Nope, de lät som inget annat. Dimebag var en av de största och mest nyskapande. Varför höll han på så där, tror du? Varför inte "ah, skit i den musiken som redan finns, jag ska ta och skapa något nytt!" Nope, han var smart. Han visste att man tjänar på att kunna musiken i fingrarna.

Samma sak med Beatles, som du nämner. De spenderade tusentals timmar i Liverpool och spelade covers i pubarna, testade stämmor... kolla deras första hittar--- deras låtar låter som kopior av musik som redan fanns. De pluggade sin blues, McCartney säger att de var inspirerade av Dylan, Beach Boys... sen tog de den kunskapen och startade något nytt... precis som Pantera, Metallica, B.B. King.... you name it. Det är bara så. Det är mer effektivt att kolla på vad andra gör, lära sig det, och använda den kunskapen att skapa något nytt. Jag känner ingen stor musiker som inte gått den vägen, ärligt talat.

DEt finns många låtskrivare som spelar gitarr, och Gessle har skrivit fler hittar än Hammet, det är sant (jag fattade inte vart du ville komma med det, det är riktigt... men vi pratar om gitarrister, inte om låtskrivare...)

Med Lagwagon har du ETT ENORMT POÄNG. För att där är frågan "VAD ÄR EN BRA GITARRIST?". Det är jättebra att du tog upp det, och jag tror inte att någon annan har gjort det,i den här tråden, inte jag heller. Ta Kurt Cobain. Är han en bra gitarrist? Ja, han var perfekt för Nirvana. Han hade inte platsat i Metallica, men han ville ju inte det heller. Men ja, han var grym. Är man en bra gitarrist om man inte kan sin Tárrega, Rodrigo, Villalobos, Pass, Miles...? Ja, jag tror det, jag påstår att det är så. I detta tråd, dock, hade killen som startade en klipp, och det var INTE Lagwagon-stil, det var en tradition som var närmare Rhoads/Page/Hammet (kanske, nånstans där, i alla fall). Det är därför jag började rabbla om dessa gitarrister. Frågan "Vad är en bra gitarrist" behöver nog sitt eget tråd.

Jag är inte ängslig över vad andra tycker, i frågor om musik, men jag är försiktig, och har öronen öppna. Om Fabio Zanon eller Clapton säger till mig "det där var inte så bra spelat" så lyssnar jag.

[AnthonyS]

Hur ska du ha det nu, kan det förutsägas eller inte?

Att förutsäga något baserat på statistik behöver absolut inte vara samma sak som att garantera att det ska ske. Du kan beräkna ett prediktament som talar om exakt hur stor teoretisk chans du har för en specifik sluten incident, men du kan aldrig garantera att det per se kommer att inträffa.

[Elephanttea]

Du skrev tidigare att musik inte är matte, så vad är meningen med att referera till det?

Musik har ingenting med vetenskapligt bevisade ämnen att göra.

Nej, det kunde ha varit vad som helst. Författare lär sig att skriva genom att läsa andra författare, kockar praktiserar hos andra kockar, schack memoriserar hela spel för att ha fler verktyg att jobba med, och så vidare.

[Elephanttea]

Tyvärr går det ju inte att räkna ut vad man ska spela eller komponera för att folk ska gilla det man spelar. Där får man helt lita på sitt eget omdöme. Det är därför vissa låtskrivare blir mer framgångsrika än andra, för att dom har bra omdöme och känsla för hur musiken uppfattas. Det behöver inte betyda att dom är duktiga matematiker. Ta Max Martin t ex. Han använder samma toner och ackord som alla andra, oftast ganska enkla prylar. Skillnaden är att hans låtar sätter sig på hjärnan efter första lyssningen, medan de flesta andra som gör en refräng C-Am-F-G oftast bara låtar tråkiga.

Fast man ska aldrig säga aldrig. Det kan ju hända att han faktiskt listat ut någon slags matematisk teori, och kan räkna ut på förhand hur en hit-låt ska låta. Hade jag kommit på det hade jag garanterat inte publicerat den kunskapen.

Men såvitt känt, så är matematiken inom musiken bara av akademiskt intresse.

Nej, det är ingen som har sagt det heller. Han bara påpekade att intervall/ackord förhållanden går att beskriva med matemamiska begrepp/formel, det är allt.

[pxm]

Al DiMeola och hans gitarrguru Bob Aslanian har skrivit en bok som jag tycker är bra och har ett vettigt upplägg på inlärning och träning. Den heter `A Guide To Chords,Scales & Arpeggios`. Annars tycker jag att Mikael Lindkvist `Grunteori för Gitarr´är helt suverän.

Fast de innhåller kanske inte så mycket workout och spindlar etc.etc.men det finns massor av sidor på nätet för sådant..

musikakuten.se t.ex

Sådant hjälper dig att utveckla ditt spel och din teknik.

Jag skall få ett en timmes workout av en vän och det skall bli spännande och kul.

Det finns färdiga sådan på nätet också.

Redigerat 6 december 2010 av pxm

[Elephanttea]

Du kan sitta och räkna på musik tills du blir blå (eller grön som Mars-människorna? 🙂). Men utan det egna omdömet så kommer det ändå att bli dussin-musik. Det där allra sista som duktiga låtskrivare har går inte att räkna ut.

Hur ska du ha det nu, kan det förutsägas eller inte?

Precis. Och detta eftersom man kan räkna på matematiska samband i färdig musik, men aldrig räkna ut vad som blir bra nästa gång.

Jag tror att du har rätt, jag tror inte att det går att räkna matematiskt vilken musik som kommer att slå. Det har gjorts, Kraftwerk höll på med det, bl.a., och program har skrivits för att räkna ut det med hjälp av algoritmer. Men alla dessa försök, så vitt jag vet, har misslyckats, och ingen han klarat av det. Jag tror att det är för att människor förändras, men jag vågar inte påstå att det är så, för jag har ingen aning. Jag tror inte att Beatles tidiga låtar hade slagit idag. Eller det kanske de hade. Ah, nej, jag har ingen aning. Men jag tror inte att det går att räkna matematiskt.

[AnthonyS]

Du svarade faktiskt hur bra som helst på den frågan själv. Men du är kanske för upprörd för att hålla koll på vad du säger?

EDIT: Jag ångrade så att jag fortsatte småbarnsgnabbas att jag var tvungen att ta bort mitt eländiga inlägg. Peace.

Redigerat 6 december 2010 av AnthonyS

[AnthonyS]

Jag tror att du har rätt, jag tror inte att det går att räkna matematiskt vilken musik som kommer att slå.

Jag håller med. Men det är mycket långt mellan att musik slår och att människor tycker att den är behaglig att lyssna på. Vad som ligger bra i örat är däremot inget större mysterium.

Väldigt intressant den här diskussionen om plankning förövrigt. Som jag skrivit tidigare i tråden har jag aldrig plankat hela låtar, men det har funkat väldigt bra för mig att studera små detaljer hos en mängd olika gitarrister, för att förstå vad det är de gör som jag gillar, varför det låter bra och hur det kan användas i en musikalisk kontext. Att plocka russinen ur diverse gitarristkakor har hjälpt mig att utvecklas väldigt mycket.

[Elephanttea]

Al DiMeola och hans gitarrguru Bob Aslanian har skrivit en bok som jag tycker är bra och har ett vettigt upplägg på inlärning och träning. Den heter `A Guide To Chords,Scales & Arpeggios`.

Den boken är jättebra. Man kanske borde ge tips på böcker/lärare i Sverige.

[Elephanttea]

Jag håller med. Men det är mycket långt mellan att musik slår och att människor tycker att den är behaglig att lyssna på. Vad som ligger bra i örat är däremot inget större mysterium.

Väldigt intressant den här diskussionen om plankning förövrigt. Som jag skrivit tidigare i tråden har jag aldrig plankat hela låtar, men det har funkat väldigt bra för mig att studera små detaljer hos en mängd olika gitarrister, för att förstå vad det är de gör som jag gillar, varför det låter bra och hur det kan användas i en musikalisk kontext. Att plocka russinen ur diverse gitarristkakor har hjälpt mig att utvecklas väldigt mycket.

Jag tror att det där är väldigt smart, att plocka russinen ur flera låtar istället för att plugga in hela låtar. Jag tror att det är mer effektivt. En sån lista behöver vi: lista på russin att plugga in, och varför just de (alltså, vad man ska utveckla med just den russin). En sån gemensam lista skulle alla tjäna på.

[JJRockford]

Att förutsäga något baserat på statistik behöver absolut inte vara samma sak som att garantera att det ska ske. Du kan beräkna ett prediktament som talar om exakt hur stor teoretisk chans du har för en specifik sluten incident, men du kan aldrig garantera att det per se kommer att inträffa.

Statistik och sannolikhet är väl för all del matematiska grenar. Men det är ungefär som att slå med en tärning. Slår du en etta, så minskar den matematiska sannolikheten att du ska slå två ettor till på raken.

Men det vet ju inte tärningen om. Ur tärningens synvinkel är det precis lika stor chans att det varje gång blir en etta likaväl som något annat nummer.

Vad försöker du komma fram till? Vill man in på svensktoppen så är det såklart större sannolikhet att lyckas om du gör en trallig dansbandslåt än om du gör norsk black metal. Men å andra sidan vet man aldrig, känner man att just den här norska black metal-låten är rätt, så ska man ju köra på den och inte sitta och räkna för mycket.

Redigerat 7 december 2010 av JJRockford

[AnthonyS]

Statistik och sannolikhet är väl för all del matematiska grenar. Men det är ungefär som att slå med en tärning. Slår du en etta, så minskar den matematiska sannolikheten att du ska slå två ettor till på raken.

Fel. Sannolikheten att slå en etta är exakt 1/6 varje gång, oavsett vad du slog gången innan.

Ska vi släppa det här nu?

[JJRockford]

Fel. Sannolikheten att slå en etta är exakt 1/6 varje gång, oavsett vad du slog gången innan.

Ja, det var precis det jag skrev.

[JJRockford]

Jag tror att det där är väldigt smart, att plocka russinen ur flera låtar istället för att plugga in hela låtar. Jag tror att det är mer effektivt. En sån lista behöver vi: lista på russin att plugga in, och varför just de (alltså, vad man ska utveckla med just den russin). En sån gemensam lista skulle alla tjäna på.

Hur ska du få något helhetstänk om du bara lär dig små korta stycken? Musik handlar ju om helhet. Som man brukar säga om Beatles, resultatet är större än summan av enheterna.

[JJRockford]

Jag håller med. Men det är mycket långt mellan att musik slår och att människor tycker att den är behaglig att lyssna på. Vad som ligger bra i örat är däremot inget större mysterium.

Fråga någon dansbandsfantast i åldern 70+ vad dom tycker om t ex Meshuggah? Jag gissar att dom tycker att det är ett mycket stort obegripligt mysterium att någon kan tycka att Meshuggahs musik ligger bra i någons öra.

[Elephanttea]

Statistik och sannolikhet är väl för all del matematiska grenar. Men det är ungefär som att slå med en tärning. Slår du en etta, så minskar den matematiska sannolikheten att du ska slå två ettor till på raken.

Men det vet ju inte tärningen om. Ur tärningens synvinkel är det precis lika stor chans att det varje gång blir en etta likaväl som något annat nummer.

Din logik brister, sannolikheten 'r 1/6 varje gång du slår en tärning, det handlar inte om att tärningen vet något eller inte. Jag försöker inte att sätta dit dig, men du påstår saker som inte stämmer.

[JJRockford]

Mmm... Benny kan noter... jag känner Göran ARnberg, delvis var han min lärare på Ackis, och sen bodde vi i samma hus i flera år. Men jag förstår vad du menar: man blir inte nödvändigtvis en bättre kompositör av att lära sig noter, nej.

"Benny har egentligen aldrig lärt sig skriva noter. (Dock har han ett fabulöst melodiminne, kan alla sina egna och tusen andras låtar.) Han har ingen formell utbildning överhuvudtaget. Undervisningen i dragspel inskränkte sig till Seså, spela nu… och antalet pianolektioner är uppe i fyra. När Benny var tolv." Intervju i VI

"Jag tror inte att Kurt Cobain hade skrivit bättre låtar om han kunde noter, eller liknande. Men jag har aldrig sagt det heller (och du anklagar mig för att lägga orden i munnen på någon...). Jag säger att desto mer kunskap, ju fler möjligheter att utveckla sig. (ungefär som desto man kan om att, säg, bygga gitarrer, ju fler möjligheter att bygga gitarrer...).""

Varför skulle man ha mer möjligheter att utveckla sig inom musik för att man har mer "kunskap"? Jag är visserligen inte riktigt säker på hur du definierar "kunskap" i det här fallet, men ändå. Det finns liksom inga belägg för detta någonstans inom historien.

Kunskap är beståndsdelar, inget annat. Som LEGO bitar. Vad du gör med de har med din intelligens/fantasi att göra. Du kan kasta LEGO-bitar på någon eller bygga saker. Det är vad kunskap är. Desto fler LEGO-bitar, ju fler möjligheter att bygga saker. Betyder det att det blir "bättre saker"? Nej, det gör det inte. Det är en helt annan fråga.

Intressant. Hur gör man musik motsvarande att kasta legobitar?

Föreställ dig att du vill lära dig spanska. Tänker du "Man ska prata det man känner för och inte bry sig om ifall någon har gjort det innan eller vad det är för språk"? Nope, du köper spanskaböcker, går på kurs, kommer i kontakt med spansktalande människor, kanske flyttar till Madrid.

Jag trodde att vi var överens om att musik var ett sätt att kommunicera, kanske som språk i största allmänhet, men knappast ett specifikt språk med färdiga ord och grammatiska regler? Som sagt, vill du bli en välanlitat dansbandsgitarrist så är det säkert bra att plugga in och lära sig en massa dansbandslåtar. Men frågan är om man blir en bättre gitarrist rent allmänt då?

Exakt samma sak med musik. Du SKA bry dig om vad andra tänker.

Här tycker jag att du har helt fel. Man ska bry sig om vad man själv vill göra.

Det är ju precis vad trådstartaren gör, eller hur? Han bryr sig om vad vi säger (annars hade han inte ens startat ett tråd). Hammet tog lektioner av Satriani FÖR ATT HAN BRYDDE SIG om vad Satriani hade att säga. Han tänkte "Satriani är bättre än mig, honom kan jag lära mig av" och så gjorde han det och blev bra. Smart!

Det jag invände mot i början var att du skrev att vissa gitarrister var bättre än andra. Det håller jag inte med om. Varje enskild person kan tycka att någon spelar bättre än någon annan, men det handlar endast om en personlig upplevelse. Det finns ingen absolut sanning i detta.

Sen förstår jag inte varför du envisas med just Kirk Hammet hela tiden, han måste ju ändå vara en av de mest omdiskuterade gitarristerna de senaste 30 åren, just för att så många tycker att han spelar som en kratta.

Vill man skapa något nytt SKA MAN KOLLA VAD ANDRA HAR GJORT TIDIGARE.

Varför det? Vad är det som säger att det blir bättre för att man gör det?

[JJRockford]

Alla gör det. Einstein, Pythagoras, Sartre, Vargas LLosa... Pantera spelade covers i FUCKING 9 ÅR innan de började skriva egna låtar. 9 år, hela bandet, pluggade in rockhistoria. Fatta vilken satans erfarenhet,och hur tighta de blev, efter alla dessa miljoner timmars repandet. Och gissa vad de gjorde: de UPPFANN NU-Metal! På 90 talet var det ingen som spelade som de, det började med "Vulgar Display...". Dimebag kunde fan sin Randy, sin Van Halen... HAN TATUERADE FREHLEY i sitt bröstkorg... så stor respekt hade han för honom. Låter Pantera som Kiss? Nope, de lät som inget annat. Dimebag var en av de största och mest nyskapande. Varför höll han på så där, tror du? Varför inte "ah, skit i den musiken som redan finns, jag ska ta och skapa något nytt!" Nope, han var smart. Han visste att man tjänar på att kunna musiken i fingrarna.

Vad vill du bevisa med det här? Det är väl självklart att man kan lära sig av att spela andras prylar. Men att Pantera blev så stora och nyskapande beror ju garanterat på individerna i bandet, inte på om dom spelat covers i 0, 5 eller 9 år, eller vad dom har för tatueringar. Det finns ju tusentals musiker runt om i världen med samma bakgrund som _inte_ skapat någon ny musikstil alls, oavsett vad dom tatuerat sig med.

Logiskt sett borde man ju då egentligen se det som att Pantera är ett undantag? D v s, det naturliga för band som spelar mycket covers och tatuerar sig är att dom inte lyckas skapa någon ny musik. Pantera var ett lyckligt undantag från den regeln. Eller? 🙂

Samma sak med Beatles, som du nämner. De spenderade tusentals timmar i Liverpool och spelade covers i pubarna, testade stämmor... kolla deras första hittar--- deras låtar låter som kopior av musik som redan fanns. De pluggade sin blues, McCartney säger att de var inspirerade av Dylan, Beach Boys... sen tog de den kunskapen och startade något nytt... precis som Pantera, Metallica, B.B. King.... you name it. Det är bara så.

Ja, det är allmänt känt.

Det är mer effektivt att kolla på vad andra gör, lära sig det, och använda den kunskapen att skapa något nytt. Jag känner ingen stor musiker som inte gått den vägen, ärligt talat.

Nu springer du nog om dig själv lite. Jag påstår inte att man aldrig ska lyssna på andra. Det är din uppfattning om att _ju_mer_ man lyssnar på andra, desto bättre blir man. Detta samband existerar helt enkelt inte.

DEt finns många låtskrivare som spelar gitarr, och Gessle har skrivit fler hittar än Hammet, det är sant (jag fattade inte vart du ville komma med det, det är riktigt... men vi pratar om gitarrister, inte om låtskrivare...)

Nu var det ju faktiskt du som drog upp att Hammet skulle ha skrivit One och Enter Sandman, och på grund av det vara en bättre gitarrist än andra?

Med Lagwagon har du ETT ENORMT POÄNG. För att där är frågan "VAD ÄR EN BRA GITARRIST?". Det är jättebra att du tog upp det, och jag tror inte att någon annan har gjort det,i den här tråden, inte jag heller. Ta Kurt Cobain. Är han en bra gitarrist? Ja, han var perfekt för Nirvana. Han hade inte platsat i Metallica, men han ville ju inte det heller. Men ja, han var grym. Är man en bra gitarrist om man inte kan sin Tárrega, Rodrigo, Villalobos, Pass, Miles...? Ja, jag tror det, jag påstår att det är så. I detta tråd, dock, hade killen som startade en klipp, och det var INTE Lagwagon-stil, det var en tradition som var närmare Rhoads/Page/Hammet (kanske, nånstans där, i alla fall). Det är därför jag började rabbla om dessa gitarrister. Frågan "Vad är en bra gitarrist" behöver nog sitt eget tråd.

Har du lyssnat på Lagwagon? Ta "Stokin' the neighbours" t ex, alldeles utmärkt solo att plocka ut.

Jag är inte ängslig över vad andra tycker, i frågor om musik, men jag är försiktig, och har öronen öppna. Om Fabio Zanon eller Clapton säger till mig "det där var inte så bra spelat" så lyssnar jag.

Det får du såklart göra. Men du har ingen rätt att kräva att andra ska avguda Clapton för det.

[JJRockford]

Din logik brister, sannolikheten 'r 1/6 varje gång du slår en tärning, det handlar inte om att tärningen vet något eller inte. Jag försöker inte att sätta dit dig, men du påstår saker som inte stämmer.

Läs om läs rätt. Det var det jag skrev. Men sannolikheten att slå tre ettor i följd är inte en 1/6, rent matematiskt.