Perfekt är tråkigt

[Therese (oregistrerad)]

En vän frågade mig efter en studioinspelning om jag blir nervös i inspelningsögonblicket eftersom allt ska sitta perfekt just då? Klockan tickar och folk står redo att trycka på rec-knappen…?

 

Jag tycker att en viss sorts nervositet kan vara lite attraktivt. Perfekt? För mig är musik intuitivt. Alla har sårbara punkter, det gäller bara att ha mod att visa upp dom. Mod att använda intuitionen. Ofta är det just dessa sånger som berör. Jag kan öva sången i olika tonlägen och sen välja det som är något fel, jag lär mig allt utantill men glömmer ändå någon viktig detalj varje gång och hittar på nytt i stunden. Låten känns inte klar men kommer den någonsin att göra det? Det gäller bara att släppa taget. Poff! Fram kommer intuitionen, kärleken, energierna som far genom rummet, genom fönstret, genom fingrarna som är lite för frusna, genom vintagemöblerna i rummet, genom bilderna som spelas upp inom mig, genom personen som inspirerade till låten, genom kroppen och hur den känns just idag, genom den öppna himlen utanför, genom nerverna som vet att någon i kontrollrummet lyssnar. Allt detta blir min sång idag. Och just denna dag även sången på plattan för alla dagar framöver. Man andas in, andas ut och gör sitt jobb.

 

Therese

 

¨Do not fear mistakes – there are none.¨ Miles Davis

myspace.com/theresemusik

[Daniel H]

Håller med dig. Allt måste inet vara perfekt. Allt Beatles gjorde var inte perfekt, det var lite småsurt och otajt. Läste nyss "Att vara Per Gessle" och där framgår det väldigt tydligt om Christoffer Lundqvist teorier om musik. Det gör det även i Studio artikel om honom. Kan rekommendera alla som sysslar med musik att läsa "Att vara Per Gessle". Även om man inte gillar Gessle så kan man lära sig mycket om hur musikbranchen fungerar, hur inspelningarna har gått till osv. Den fick kritik av nån recensent att det var för mycket tekniska detaljer om mixning av vissa låtar och liknande, men jag tyckte det var bra att det fanns med.

[Memphis]

När jag gör musik i datorn så brukar jag spela så mycket som det går på mitt midi-klaviatur. Just för att det inte skall låta för perfekt liksom det gör när man programerar tonerna. När man spelar själv så blir det inte 100% tajt vilket ger mer mänsklig och naturlig känsla i låten. Människan är inte perfekt och likaså bör inte musiken heller vara tycker jag. 😮

Ta han här som exempel:

Inte helt perfekt men desto mer känslofull och berörande. Tycker jag.. 😐

EDIT: Det skall ju naturligtvis inte vara för otajt så det låter illa men ni hajar nog.

🙂

/Memphis

Redigerat 9 januari 2008 av Memphis

[Ludgo-Pelle]

En vän frågade mig efter en studioinspelning om jag blir nervös i inspelningsögonblicket eftersom allt ska sitta perfekt just då? Klockan tickar och folk står redo att trycka på rec-knappen…?

 

Jag tycker att en viss sorts nervositet kan vara lite attraktivt. Perfekt? För mig är musik intuitivt. Alla har sårbara punkter, det gäller bara att ha mod att visa upp dom. Mod att använda intuitionen. Ofta är det just dessa sånger som berör. Jag kan öva sången i olika tonlägen och sen välja det som är något fel, jag lär mig allt utantill men glömmer ändå någon viktig detalj varje gång och hittar på nytt i stunden. Låten känns inte klar men kommer den någonsin att göra det? Det gäller bara att släppa taget. Poff! Fram kommer intuitionen, kärleken, energierna som far genom rummet, genom fönstret, genom fingrarna som är lite för frusna, genom vintagemöblerna i rummet, genom bilderna som spelas upp inom mig, genom personen som inspirerade till låten, genom kroppen och hur den känns just idag, genom den öppna himlen utanför, genom nerverna som vet att någon i kontrollrummet lyssnar. Allt detta blir min sång idag. Och just denna dag även sången på plattan för alla dagar framöver. Man andas in, andas ut och gör sitt jobb.

 

Therese

 

¨Do not fear mistakes – there are none.¨ Miles Davis

myspace.com/theresemusik

Jo, jag håller med dig fullständigt. Att vara en aningen nervös kan vara bra ibland. Bara nervositeten inte tar överhanden och att den går att kontrollera den till viss del.

Balansen mellan nervositeten och lugnet är viktig att ha så att nervositeten inte tar över. Förr i tiden kallades den här sortens nervositet för "röda-lampan-rädslan" eller "mikrofonskräcken" som man ibland säger numera. Om nervositeten blir för stark så börjar man tänka alldeles för mycket. Då uppstår det lätt låsningar eller andra negativa saker. Det allra bästa är som du såger att våga lita på sin untution. Att tänka utan att tänka alltså! Att helt enkelt överlåta en större del av tänkandet till sitt undermedvetna. Dessa tagningar blir 9 av 10 gånger alltid bäst! Det är också en av orsakerna till varför man i professionella sammanhang helst vill sätta en tagning på max 3 kanske 4 tagningar. Sedan börjar man tänka för mycket och livet och rörelsen i spelet går då lätt förlorat. Vår hjärna är mycket sinnrikt och den klarar oerhört mycket på helt egen hand utan att vi behöver lägga oss i och försöka kontrollera varenda millimeter. Man måste bara våga att lita på det, men när man gör det så kan det hända väldigt mycket med spelet! Alla som har varit helt "ett" med sitt spel....så att man är i trans eller hög känner till detta. Den upplevelsen är helt fantastiskt! Vad ska man med droger till när det finns musik!?

Det perfekta är för mig inte det sterilt perfekta eller felfria. Tvärt om! Det är stor skillnad på fel och "fel". Att sjunga och få t.ex. få en lite extra skrovlighet på ett ord som kanske normalt skulle tas som ett fel kan tvärt om ge ett liv och ett stort lyft. En något sur ton kan ibland ge rysningar! Lite brus i ett sound kan också ge lite liv. Digiatiserat ljud är ju fantastiskt men pga. dess "perfekt" rena ljudkvalitet så är den kanske inte alltid så perfekt då det istället kan låta lite dött ibland osv. Därför är det inte helt fel att blanda in analoga instrument och/eller utrustning.

Att kunna sjunga felfrit samtidigt som man sjunger "fel" är en bra föreniing tycker jag. Dvs. att man sjunger (eller spelar) felfritt samtidigt som man släpper fram de små "missarna" som man oftast då kallar för personlighet, känsla, hjärta, själ osv. tycker jag är det perfekta. Att sjunga/spela felfritt men ändå inte. Att helt enkelt beröra. Ett bra sätt att lyckas med detta är att våga släppa på sin egen prestige. Att helt enkelt plocka fram sitt allra innersta jag, men på ett sådant sätt att man hittar rätt balans mellan det som är fel och det som är "fel". För att vara en skicklig skådespelare så får man inte vara rädd att se t.ex. ful ut. Man måste våga att se skitful ut, att låta ful och precis allt det som man normalt kallar för ful och utusel! Om skådisen inte vågar detta så finns det låsningar som måste överbryggas. Det här kräver övning. Att syssla med musik handlar om exakt samma sak. Det är bl.a. just detta som jag menar med att man måste våga släppa på prestigen. Att våga vara och att bjuda på dig själv alltså. Men det här liksom allt annat kräver rätt mycket övning för de allra flesta har inte detta som en självklarhet. I synnerhet inte om man har en stor publik framför sig! För en skådespelare så är den här sortens övningar en skälvklarhet och därför har alla yrkes-skådisar övat mycket på liknande saker. En viss form av mental träning ingår i deras vardag. Eller har i alla fall gjort det tidigare i kariären. Många musiker har också annamat detta, men ibland önskar jag ett det vore lika utbrett och självklart som hos skådisarna. Låter det djupt? Jo, det gör det nog säkert, men det är ju bl.a. detta som musik handlar om tycker jag. Att kunna spela helt fritt och uttrycka sig exakt så som man själv vill utan att det finns någonting som är ett hinder. Ut med skiten oavsett om vi talar om opera, hårdrock, jazz eller gammeltjo! Att man sedan dessutom behöver den speltekniska skickligheten för att nå ända fram till det obegränsade spelet är en helt annan historia!

Kul att du citerar Miles förresten! Det få mig att bli nyfiken på vad du spelar/sjunger och även din ålder. Miles är ju inte så vanligt att unga relaterar till numera!

(Men du behöver inte alls svara om du inte vill. Jag tycker bara att det är kul!)

Hälsningar:

Ludgo-Pelle

[Fertan]

Kul att du citerar Miles förresten! Det få mig att bli nyfiken på vad du spelar/sjunger och även din ålder. Miles är ju inte så vanligt att unga relaterar till numera!

(Men du behöver inte alls svara om du inte vill. Jag tycker bara att det är kul!)

Vad står det absolut längst ner i hennes inlägg? :| Något med myspace tror jag, men det är bara ett tips 🙂

[Asynkron]

Jo det vore skönt om man vågade släppa taget lite oftare och låta sången leva sitt eget liv.

[Flizzaff]

Man kommer att tänka på vissa saker då man läser inlägget. Visst är det struligt att plötsligt stå i en studio och allt ska klaffa enligt klockor. Personligen tycker jag att det är vidrigt att släppa iväg en version som inte nöjer en riktigt. Jag har gjort fiasko i en studio en gång då saker och ting skulle bli kanon-bra. (Jag är också inne på er linje att det inte bör vara för perfekt och att det bör bli "fel" åt rätt håll).

Mina idealversioner satt i min lilla porta men blev stela och stendöda alster i studion. I dag strävar jag efter att få till ett proffsljud och proffsmixning i min nya 8-spårs D888 och kunna sitta ensam och avspänd och få till de bästa versionerna.

Jag vet inte om det ovanstående kan vara ett gott råd till andra, för idealet vore väl att slippa dyr studiotid, sämre versioner och på grund av omständigheter, få släppa något man inte är nöjd med.

Sedan också slippa massor av studiokillars ideér om reverb och andra oönskade effekter.

Typexempel på The Beatles och The Stones gamla låtar kan man höra på deras liveskivor. Studioversionerna kan verka lite rostiga och med tanke på The Beatles, Live At The Hollywood Bowl, kan man tydligt höra att versionerna är mycket mer slipade Live, då gruppen förmodligen åkt runt och spelat låtarna bortomkring.

Inte vet jag !

[apmannen]

Vad då perfekt vad är det?

Allt är relativt, man kan försöka att göra det bästa utav det man har, sen är tycke och smak subjektivt.

Personliga preferenser är att man bör spela hyfsat i beat(om det är musik med fast plus, det finns mycket musik som bör spelas utan fast puls tex. Romantiken, Chopin, Liszt)hur det är mixat, frasering, inspelning med mera.

[Fredrik Karlsson]

Jag lirar på känsla och om det blir lite småsurt ibland så är det sånt man får ta, viktigast är att det finns nån form av känsla i det man lirar!

(Skiter även i om det råkar bli lite brus eller en radio sändning från Moskva så länge det jag spelar känns intressant).