Vad gör att man gillar en viss slags musik?

[musik (oregistrerad)]

Hej!

Talade musik häromdagen med ett antal vänner och det är rätt intressant att få reda på att vissas musiksmak ligger rätt långt före de själva ens var födda! Vad är det som gör det? Hur kan det fenomenet uppstå? Jag tycker själv det verkar lite märkligt! Är det för att deras föräldrar spelade den typen av musik och som de då själva hörde som nyfödda eller mycket små? Präglas man f.ö. överhuvudtaget när det gäller musik? Det verkar i alla fall som om väldigt många människor har fått "sin" musiksmak redan då de var 7-10 år gamla eller i vissa fall ännu tidigare. Så var det INTE med mig! Min musiksmak formades då jag var tonåring, men det var musik som skapades då jag var 8 år. Men jag tog inte in den förrän jag var tonåring som sagt. Är det ovanligt? Hur ovanligt är det?

Kan det för vissa vara tvärtom? Dvs. den musik som man växer upp med är sådan som man inte uppskattar själv - att man väljer annan musik, som ett led i utvecklingen, det rebelliska, av ren trots, trotsålder.

Sedan har jag en del bekanta och släktingar som byter musiksmak varje år och inte spelar äldre skivor än ett år gamla! Intressant. De gör sig alltså kontinuerligt av med gamla cd - säljer eller kastar! De säger att de inte kan lyssna på sin gamla musik längre, eftersom den inte längre ligger på den nuvarande topplistan. Hmm...

Detta är ett mycket intressant ämne, tycker jag.

:musik

Redigerat 2 december 2007 av musik

[Anders F]

Har inga svar och gissningar tar ju inte tråden framåt, ville bara säga att jag tycker det är ett väldigt intressant ämne som du har tagit upp.

//Anders

[Vallhagen]

Man gör ett val när man är 19 år och 3 månader: Antingen så resignerar man smakmässigt och kommer resten av livet att säga "det var bättre förr", eller så fortsätter man att nyfiket söka och finna ny musik, för att lite mer nyanserat säga "det var faktiskt bättre förr, fast en del nytt är ju förjävla bra". Båda kategorierna kan vara nog så musikintresserade med feta skivsamlingar. Jag har rätt mycket bekanta i bägge lägren. En del köper inget nytt om inte John Norum är med på skivan.

För så tror jag det är; den musik som vi åt och levde som tonåringar kommer alltid att vara allra viktigast för oss.

Jag hajjade till på en kommentar häromåret oxå: "Den generation unga som växer upp nu, är den första som har föräldrar med bättre skivsamling än de själva". Det kan vara skitsnack eller inte, men det är ett sätt att utrycka något om samtiden; att vi precis nu lever en ny era som inte "bara" är en decennie- och generationsväxling typ 60-70tal.

[VacUm]

Intressant ämne!

Jag tror att umgängeskretsen påverkar mest, i alla fall innan man själv utvecklat ett genuint musikintresse. Under tiden utvecklas ens förmåga att ta in musik och på så vis utvecklas smaken. Om man t ex utsätts för för en viss sorts musik väldigt mycket lär man sig att uppskatta fler och fler detaljer vilket i sin tur leder till att ens smak utvecklas. Man går in djupare och djupare i musiken och detta leder vidare till annan musik där man kanske utsätts för andra uttryck som man börjar ta till sig.. Detta i kombination med vilken typ av människa man är leder till en viss musiksmak (som inte alls behöver vara inom en viss genre).

Fast egentligen har jag ingen aning..

Att man utvecklar sin musiksmak i tonåren vet jag inte riktigt om jag kan hålla med om. Det jag tycker är den absolut mest intressanta musiken nu fnös jag åt när jag var 20 och mycket av det jag poppade i tonåren tycker jag är helt värdelöst nu. Samtidigt är jag väl som alla andra påverkad av miljön omkring mig och även om jag inte vill att det ska vara så, så påverkas jag garanterat massor av vad som är "rätt" och "fel" att lyssna på.

[tbruce]

Intressanta frågor. De flesta har ju ett behov av att markera en ståndpunkt i tonåren. För mej var det att lyssna på "konstig"* elektronisk musik och klubbmusik, vilket jag ursprungligen kom i kontakt med genom min äldre bror. Det var också den musiken som var den första som jag verkligen hade ett intresse för, innan jag "upptäckte" electronica, house mm så var jag ganska ointresserad av att lyssna på musik eller köpa skivor. När jag var typ 15 var det i princip ingen i min bekantskapskrets som lyssnade på sånt, och många verkade resonera som att datorgjord musik är ju inte riktig musik, vilket såklart bara fick mej att hålla ännu hårdare i det jag lyssnade på... 😛 Sen blev det såklart en lite annan grej i och med att jag själv började mecka lite med datorbaserad musik i samma veva. Gitarrer var inget alternativ för jag hade ingen gitarr, så gitarrbaserad musik var ingen inspiration för mej.

Vart ville jag komma med detta nudå... jo just det, alla har ju sina sätt att pissa in ett revir. Om jag ska dela in min bekantskapskrets i gymnasiet lite grovt efter musiksmak så var det ungefär rock/hårdrock/punk, jazz, hiphop/reggae eller indiepop/rock som var valen. Inga särskilt "moderna" musikstilar alltså! Några enstaka som vågade tycka att samtida radiopop var grymt. Några enstaka som var intresserade av klubb-/dansmusik eller electronica. Nu ska det noteras att jag gick musikgymnasium, och för många musiker är nog äldre musik lockande eftersom den ofta var mer "spelad". Hmm.

Men tja, nu när jag och därmed större delen av min bekantskapskrets nyligen lämnat tonåren känner jag att många av mina kompisar är mer öppna för olika typer av musik. Ja jag själv också för den delen. Detta inkluderar även "radioskval" som det var dödsstraff på att gilla när man var yngre. Men jag tror benhårt på att det man fastnar för i tonåren alltid kommer ha en särskild plats. Det är då man orienterar sig musikaliskt och skapar en plattform som man jämför all annan musik med.

För mej så är denna plattform musiken som kommit de senaste 10 åren ganska precis. Jag tycker aldrig det har gjorts bättre musik! Så jag är hoppfull inför framtiden också, även om den säkert inte kommer vara bättre än musiken som kom första halvan av det här decenniet. 😆

* Nåja, allt är relativt. När jag var 14 var det väldigt konstigt att lyssna på The Knife och Cassius.

[Woxxy]

Väldigt intressant ämne, måste jag säga.

Jag tror att musiksmaken, likt värderingar, präglas av dem man ser upp till (medvetet som omedvetet) i ett försök att efterlikna dem.

Det skulle även kunna ha att göra med vilken musikstil man först ser ett visst mönster i (t.ex. popmusik som har verse-chorus-verse-chorus-bridge-chorus mönstret) eftersom det stimulerar hjärnan. I vilken musikstil man först ser detta mönster beror såklart på vad man utsatts för och hur ofta.

Efter att man hittat sin första musikstil så kan det givetvis hända att man byter musiksmak, allteftersom man får nya värderingar och värderar om sina gamla värderingar.

Nån som har någon annan uppfattning?

[saften (oregistrerad)]

Har verkligen inte fått ngt från mina föräldrar, farsan spyr på min musik,.

Dock så stämmer tonårs-teorin mkt bra, brorsan är 12 år äldre än mig och han dunkade på pantera, metallica, hårdrock, trash i de yngre åren 😆 och jag tyckte det var så sjukt bra

Det var där jag fick min musiksmak ifrån, det har suttit i ett bra tag.

Jag har många polare som lyssnar på alla dessa nya punkband som (ursäkta mig men) ibland suger k#k, kompisarna tkr jag är helt störd som inte gillar dem men hade min brorsa lyssnat på mer punk kanske jag hade gillat det : P

Skön tråd

[Lars XLN Audio]

Intressant! Mitt första kassettband var ett med Elvis, då var jag nog 6-7 år. Gillade vissa låtar skitmycket och andra inte alls. Och jag tycker exakt likadant idag, 30 år senare 😆

Samma med Abba, gillade aldrig Fernando (dansbandsfeelingen i refrängen) och känner samma sak nu. Det är lite skumt, vad hade jag för referenser när jag var 7?

Rolig tråd!

[Anders F]

Jag tror att man kan härleda musiksmak till sin identitet i viss mån, detta gör ju frågan mer komplex, jag vet, förlåt. Men om vi ska finna svaren så tror jag att man bör beakta hur man utvecklar sin identitet. Det lär säkert finnas en hel del inom samhällsforskningen kring detta. hm...tror jag ska ta och leta lite när man sedan har tid, undrar till och med om jag inte har någon bok här hemma om det.

//Anders

Redigerat 2 december 2007 av Gizmozis

[Overkill]

För mig blev musik viktigt när jag var typ 13 år. Innan dess var jag inte särskilt musikintresserad och det jag lyssnade på var det som fanns på Absolute Music-skivorna. Sedan började jag kolla igenom pappas skivsamling och då började jag gilla artister som Alice Cooper, Status Quo, Black Sabbath med flera. Men framförallt fastnade jag för Guns N' Roses.

Guns N' Roses är inte direkt vad jag lyssnar mest på nuförtiden men de har verkligen en väldigt speciell plats i mitt hjärta (herregud vad cheesy det lät). Framförallt har de spelat en väldigt viktig roll i min musikaliska utveckling och när det gäller vad jag lyssnar på.

Men till en början tror jag det antingen handlar om att identifiera sig med någon eller att distansera sig från någon. Åtminstone i tonåren som, enligt tidigare inlägg, är en kritisk period när det gäller många saker, däribland musik. 😆

[Memphis]

Väldigt intressant ämne!

-När jag var typ 10-11 lyssnade jag på typ radio och band som Red hot chilipeppers.

-Vid 12-13 var det punk som Offspring jag diggade.

-Runt 14 så fick jag höra bandet Dream Theater som är stora gurur inom progressiv rock. Och jag blev helt förbluffad av denna musik. Jag spelade instrument själv och blev så imponerad av de snabba riffen och avancerade taktarterna, men det är väldigt bra musik också med många sköna melodier. 😮 Dessa lyssnade jag nästan bara på tills jag var 17 och det var få jag kände som lyssnade på dem eller ens visste vilka de var. Och nu e man snart 19.. 😛 Men nu har jag en mycket bredare lyssning. Lyssnar på allt utom techno och trance..

😆😛

M

Redigerat 2 december 2007 av Memphis

[Soniq Circus Maestro]

SYnnerligen intressant fråga!

Som sagt tror jag att finnande av musiksmak och utveckling av den egna identiteten och personligheten hänger ihop. För min del stämmer det iaf att tonåren var avgörande för mitt musikintresse, och det beror definitivt på att jag sökte en egen identitet.

Efter att i 7-12-årsåldern vallat från Michael Jackson till U2 via Freda (!) var det när jag upptäckte Pink Floyd runt 14-15 år som det lossnade på riktigt och den där religiöst tangerande vetskapen om att jag hittat hem infann sig. Runt 16-17 upptäckte jag Genesis, IQ, King Crimson, Marillion och den mer hard core-inriktade progressiva & symfoniska rocken som jag än idag är en inbiten diggare av, 12 år senare.

I bägge fallen var det den 15 år äldre brorsan som förledde mig in på PF och sedan mer progressiv rock, och spelade in kassetter till mig. Sedan dess har det alltid varit musiken som förenat oss bäst. Förutom brorsan hade jag ingen i min omgivning som lyssnade på sådan musik, så det handlade snarare om ett identitetssökande på egen hand, än att finna ngn grupptillhörighet.

Faktum är att det inte ens är släktbanden som gjorde att jag fastnade så innerligt för just denna genre, utan det beror mer på själva musikens konstighet och svårigheten att förstå den direkt, men den desto större belöningen när man börjar "fatta" musiken... Jag menar även att både jag och brorsan är aningens kluriga individer som gillar klurig musik och att såväl en genetiskt som en miljömässig aspekt spelar in i skeendet.

Sisådärja, nu fick ni en ingående självanalys på kuppen. Eftersom ni frågade 😆

[Woxxy]

SYnnerligen intressant fråga!

Som sagt tror jag att finnande av musiksmak och utveckling av den egna identiteten och personligheten hänger ihop. För min del stämmer det iaf att tonåren var avgörande för mitt musikintresse, och det beror definitivt på att jag sökte en egen identitet.

Efter att i 7-12-årsåldern vallat från Michael Jackson till U2 via Freda (!) var det när jag upptäckte Pink Floyd runt 14-15 år som det lossnade på riktigt och den där religiöst tangerande vetskapen om att jag hittat hem infann sig. Runt 16-17 upptäckte jag Genesis, IQ, King Crimson, Marillion och den mer hard core-inriktade progressiva & symfoniska rocken som jag än idag är en inbiten diggare av, 12 år senare.

I bägge fallen var det den 15 år äldre brorsan som förledde mig in på PF och sedan mer progressiv rock, och spelade in kassetter till mig. Sedan dess har det alltid varit musiken som förenat oss bäst. Förutom brorsan hade jag ingen i min omgivning som lyssnade på sådan musik, så det handlade snarare om ett identitetssökande på egen hand, än att finna ngn grupptillhörighet.

Faktum är att det inte ens är släktbanden som gjorde att jag fastnade så innerligt för just denna genre, utan det beror mer på själva musikens konstighet och svårigheten att förstå den direkt, men den desto större belöningen när man börjar "fatta" musiken... Jag menar även att både jag och brorsan är aningens kluriga individer som gillar klurig musik och att såväl en genetiskt som en miljömässig aspekt spelar in i skeendet.

Sisådärja, nu fick ni en ingående självanalys på kuppen. Eftersom ni frågade 😏

Det var exakt dessa 2 fenomen som jag syftade på när jag skrev mitt inlägg.

[Claes Holmerup]

Jag tror inte att det går att säga något generellt, utan det är nog ganska individuellt vad man fastnar för och varför...

Det första bandet jag fastnade för på allvar (det var någon gång i början av 70-talet), var Beach Boys. Jag sjöng i gosskör då och tyckte att körerna i Beach Boys' låtar var helt otroliga. Det tycker jag fortfarande - men numera tillhör de inte favoriterna, även om jag fortfarande tycker att deras körer var magiskt bra...

Sedan kom Status Quo (vem har inte gillat dem...?), med sin förutsägbara och skönt gungande musik. Har de gjort en ny låt, så släpper de en ny platta, men det är ju ändå skitbra musik, så det funkar ändå... Bluebaserad musik funkar för det mesta - men Blues är jag inte det minsta glad för.

Meat Loaf var ett av de lite tyngre inslagen i min musikaliska uppväxt - detta för inlevelsen i sången och pampig musik som tilltalade mig. Den gamla Bat out of hell-plattan kan jag fortfarande lyssna på med behållning. Storebrorsan lyssnade mycket på Deep Purple - och tyckte att det var märkligt att jag inte gillade dem det allra minsta... Det som brukar kallas Britpop, är en annan stil som jag tycker mest är skränig, tråkig och väldans onödig... Sådana som Nirvana, Kiss, AC/DC och annat skränigt elände, har jag inte heller lyckats förstå mig på - och alla sorters Metal är också inräknat i denna, enligt mina öron, skräniga och meningslösa grupp.

Storbandsjazz har jag alltid också gillat, även om jag aldrig har köpt några sådana skivor. Pappa lyssnade mycket på sådant när jag var liten - så antagligen har jag påverkats en del av det - men jag lyssnar fortfarande gärna på storbandsjazz, så det har satt sig ordentligt. Jazz i övrigt är jag däremot inte glad för. Trots att föräldrarna lyssnade väldigt mycket på klassiskt, så började jag inte lyssna på sådant själv förrän för kanske 15 år sedan, så det är en smak som har behövt mogna länge innan jag har kunnat uppskatta det.

Alan Parsons Project och ELO var stora favoriter - och visst gjorde Supertramp härlig musik ibland, men det riktigt stora musikintresset tog fart i och med Discons intåg, med Bee Gees, Boney M, Chic, Brothers Johnson, Kool & the Gang, Earth, Wind & Fire och många andra - som jag fortfarande gillar.

Soul har sedan blivit min tveklösa favoritgenre, med magiska vokalister som Luther Vandross, James Ingram, Michael McDonald och liknande. Soul i James Brown's tappning har dock aldrig varit annat än ett halvkul sidospår - och mycket som idag kallas "Soul", borde ha fått ett helt annat namn på sin genre, eftersom det inte har ett dugg med Soul att göra, enligt min mening...

På rock-sidan har jag hållit mig till sådana som Chicago, Toto, Boston, Status Quo, ZZ top etc - och aldrig lyckats uppskatta hårdare musik, utan det upplever jag mest som skränigt oväsen - fast en del hårdrocksballader kan jag ändå gilla. Beatles och Elvis var aldrig några favoriter, men mycket från Motown har jag tagit till mig helhjärtat.

Jag gillar numera mest musik med starka och engagerande sånginsatser och vacker musik - och därför har jag också kommit att uppskatta Opera och Musical (när det är riktigt bra vokalister, som Elaine Paige - och inte slätstrukna sådana, som Peter Jöback och de flesta andra svenska musikalartister, som i de flesta fall verkar ha gått till samma trista sångpedagog...).

ABBA har alltid varit kanonbra (trots ganska svaga sånginsatser från tjejerna, om man ska vara ärlig...) - även om de hade en del dansband på schemat, men det mesta från dem var sanslöst bra musik som garanterat kommer att stå sig och räknas som klassiker om hundra år.

När syntpopen kom - när Discovågen var på tillbakagång - så gillade jag en del av det (men tyckte att väldigt mycket bara var skräp), men sådana storheter som Jarre, har jag inte börjat gilla förrän på senare år.

Nyare genre, som Techno, Trance och allt vad undergrupperna heter, har jag ganska svårt för. Där finns ju oftast inget av det som är viktigt för att jag ska gilla det; vacker och/eller pampig musik och starka sånginsatser. Vissa stilar kan ha ganska pampig musik, men det saknas liksom ändå något för att det ska fånga mitt intresse... Hip-hop och Rap var kul en gång i tiden, när det kom. Det var väl under 80-talet någon gång, om jag kommer ihåg rätt - men sedan har det utvecklats på ett håll som gör att det är helt utanför vad jag står ut med att lyssna på. När det kom, var det en lekfull och kul kontrast - men nu handlar det bara om att nedvärdera andra människor och vara allmänt aggressiv och negativ - något som går tvärt emot min personlighet.

Musiksmaken ändrar sig troligen genom hela livet, men vissa delar består. Man är kanske mest mottaglig för andras smak i unga år, medan man senare i livet - kanske i samband med större självkänsla och självförtoende - vågar gå sin egen väg och utveckla en egen smak i stället för att bara följa vad andra tycker att man "ska" gilla...

[musik (oregistrerad)]

Hej igen!

Kanske dags att jag skriver lite om min egen musiksmak också! Tack för alla berättelser.

Går man riktigt långt tillbaka så gillade jag Arne Qvick som toppade Kvällstoppen i 5 veckor. Men då var jag så liten att jag inte ens lärt mig gå. Sjunga kunde jag dock och sjung med i hela låten! Redan som mycket liten hade jag ett fasansfullt välartikulerat uttal. Redan då förstod nog mina föräldrar att jag skulle syssla med musik i någon form. Farsan gillade banjo och George Formby, någon som jag fullkomligt avskydde. Däremot greppade jag mandolinen som blev mitt första instrument. Morsan spelade mest Tom Jones och Engelbert Humperdinck, men även stora orkestrar och kapellmästare som James Last, Glenn Miller etc. Bill Haley fanns ju med på menyn, liksom Elvis. Plus en stor dos sydamerikansk musik, rumba, chacha etc. Perez Prado var vanligt förekommande, liksom Edmundo Ros och skönsjungande Yma Sumac. Så den allra första tiden dominerades av stora sångare kan man säga, med inslag av rytmer och gitarrer i viss mån. Snart kom Creedence Clearwater Revival, Christie, Hot Butter, Mungo Jerry, Redbone, CCS och Edwin Starr upp på skivspelaren. Men fortfarande hade jag inte börjat skolan... Det var nog alla dessa influenser som påverkade hur mina allra första band som jag var medlem (och ledare i) lät, vid en ålder av 9-12 år ungefär.

Kommer inte ihåg att min Storebrorsa spelade nån egen musik förrän han var i sena tonåren och det var den som satte sin prägel på min egen smak mest. Han hade en fin anläggning och när det var som värst var Morsans och Storebrorsans stereos på samtidigt. Grupper som B-T-O, The Tubes, Black Sabbath etc. som snurrade på hans tallrik blev jag helsåld på. Men han är främst en stor diggare av funk och därför spisades Bar-Kays, Lakesida, George Clinton, Funcadelic, Slave etc. Detta tog jag till mig också, men inte lika mycket. Disco som Boney M etc var dock inte min grej riktigt. Jag "tvingades" även uppleva Elton John, Queen, Pink Floyd och David Bowie, vilka jag fullkomligt hatade. Men det var då det. På senare år har jag skaffat alla dessa till min egen skivsamling. Vad konstigt det är, att man kan ändra sig så kapitalt.

Under slutet av 70-talet upptäckte jag Blondie och blev störtförälskad i soundet. Det var då jag började köpa lite egna skivor och skaffa min första stereo. Jag var nu i mina första tonår och formade nog det som skulle bli min musikstil för lång tid framåt. B-T-O:s skivor spelades mest, liksom Redbone, Christie och Tubes. Det var vad jag plockade ut ur ovan nämnda perioder. Skivorna spelades så ofta att de trots nya nålar var tvungna att bytas ut lite då och då.

Under 80-talet och främst slutet av det så påverkades jag lite av Lillebrorsans musiksmak och han var en typisk synthare. Ett musikaliskt utbildat barn som spårade in på Depeche Mode, Kraftwerk, Howard Jones och Thompson Twins. Men så småningom även The Stranglers. Själv tog jag till mig både Depeche och Kraftwerk, men framför allt The Stranglers som jag köpte nästan alla plattor av och gör fortfarande. I övrigt tycker jag att 80-talet var ett lite förlorat decennium utgivningsmässigt, då både enkla popmelodier, den tidiga hårdrocken samt den tunga funken avtog.

90-talet likaså. Här fortsatte jag att köpa och påverkas av den tidiga hårdrock jag fängslats av under 1973 och fram till mitten av 70-talet. Jag utökade min skivsamling med fler Black Sabbath-skivor, Blue Oyster Cult. Men det var även nu jag förstod att de jag tidigare ratat, såsom Queen och Elton John t.ex. hade en hel del pärlor. En tid av reflektion över det jag missat. Det var också i början av 90-talet som jag på allvar fokuserade på klassisk musik, såsom min stora idol Vivaldi allra främst. Men även Liszts pianostycken snurrade. Den klassiska musiken hade alltid funnits med nånstans där i bakgrunden under hela uppväxten. Men inte i mitt föräldrahem, för där spelades aldrig klassisk musik vad jag minns (inte förrän Farsan snöade in på Verdi en period), utan hos mina farföräldrar. Kvinnliga sångerskor intresserade mig också alltmer - för första gången också faktiskt. Jag upptäckte Sarah Brightman t.ex. Det var också under 90-talet jag upptäckte Jeff Healey, vilket jag anser är världens bäste elgitarrist. Blues spelade jag mycket också, BB King, John Lee Hooker etc.

Under 2000-talet har jag upptäckt en hel del nya absoluta favoritartister som blivit min idoler, vilket jag finner underbart! Katie Melua för bara 2 år sedan t.ex. Överhuvudtaget har jazzen gjort sin intåg i mitt liv, Randy Bachman (som sadlat om), Debbie Harry (som sadlat om), Jeff Healey (som sadlat om), Clay Ross, Steinar Aadnekvam och Staffan William Olson t.ex. Men även lite mer (för mig i alla fall) okända förmågor via Myspace, Jeremy Irons, Jen Gloeckner m.fl. Ny spännande musik som gör att jag ser framtiden an med tillförsikt!

Dessutom finns det så mycket musik, att det alltid finns sånt man missat. Man behöver ju inte gilla allt, men man bör ge allt en chans eller två, tids nog. Just nu ger jag Bob Dylan, Jimi Hendrix och Bob Marley styora chanser och det finns ju mycket som är jättebra. Nu förstår ni kanske varför jag valde nicknamet "musik". Det beror på att jag lyssnat på så kopiöst mycket olika slags musik.

Morsan som jag nämnde i början, med sina stora sångare, Bill Haley och sydamerikanska rytmer har upptäckt Sahara Hotnights, Soundgarden, Metallica och Judas Priest - och är helsåld, vid en ålder av snart 70. Skitkul! Och Lillebrorsan - syntharn - är mest inne på Krautrock och experimentmusik av alla slag, så det är jag också inne på nu.

Varför har dygnet bara 24 timmar?

🙂

:musik

Redigerat 2 december 2007 av musik

[Wernborg]

Tror min första musikaliska upplevelse var Thorleifs Gråt inga tårar hemma hos mormor och morfar när jag var fyra-fem nånting. Det enda som fanns att tillgå hemma var såna där hemska tyska festival-jawohl-plattor, James Last och .... dansband. En och annan riktig skiva fanns väl också, lite motown och så..... Detta till trots - jag blev en musikälskare i alla fall.

I skolan fanns det kompisar som diggade Kiss och Abba och THE POLICE. Första plattan, den med Roxanne blev min första "medvetna" inköpta skiva 1979. Kan ha varit KISS Unmasked också. Sen rullade det på med det som var populärt fram till 16-årsåldern då jag blev introducerat till RUSH som blev husgudar utan dess like. Fortfarande än idag sisådär 20 år senare är dom fortfarande väldigt speciella för mig, även om jag gått vidare och upptäckt annat, jazz till exempel.

Så jag är också inne på att där man var i tonåren, där stannar man alltid kvar till viss del även om man fortsätter att utvecklas på andra håll.

[Johan Royen]

Ett innan-sängen-inlägg såhär mitt i natten:

Jag tror (och hoppas) att alla egentligen kan uppskatta all sorts musik, men att många av olika skäl begränsar sig. Vilken musik man väljer att lyssna på i tonåren är ofta ett sätt att hävda sin självständighet, både från sina föräldrar och från andra i samma ålder. Ofta blir det ju en rätt monoman fokusering på en genre - punk, hårdrock, trance, hiphop osv - som i bästa fall luckras upp i tjugoårsåldern, dock tyvärr ofta till ett slavande under topplistorna. Åtminstone min teori.

Vad gäller att ungdomar idag skulle ha sämre skivsamlingar än sina päron (i den mån dagens ungdomar nu har skivsamlingar), ja, om man ser till topplistorna har ju tydligen en väldig massa människor uppenbarligen rätt kassa skivsamlingar. 😮

Dock blir analysen lite skev - de som i första hand anammat möjligheten att ladda ned musik är de som aktivt söker ny musik, kanske sådan som är svår att få tag på i skivbutiken, eller på de stora portalerna för nätbaserad musikdistribution. Statistik för nätdistribuerad musik finns ju i princip bara för sälja-musik-portalerna.

Å andra sidan är det ju antagligen någon avdankad gammal rockskribent som har kommit med det uttalandet, och hans idéer om bra musik kanske är liiite färgade...

Hupp,

gonatt!

[Biran]

Var 10 bast gammal och brossan kommer hem med albumet Paranoid med Black Sabbath,

min musikaliska bana var utstakad och på den vägen är det ännu 37 år senare 😮

Grannkärringarna gnäller på mej o undrar *när jag skall växa upp*

och lyssna på dansbandsmusik som man skall göra i min ålder..

Känner jag mej korrekt, så kommer jag att lyssna på metal när jag sitter på ålderdomshemmet 😛

[Hellpig]

Musik är ungefär som alkohol för folk... somliga nöjer sig med billig fulöl, eller brännvin för att få en fylla. Andra är mer ute efter en viss smakupplevelse och dricker hellre vin (därmed inte sagt att de inte njuter av sin fylla...). Somliga kräver whiskey för att bli tillfredställda. Det stora flertalet ställer inga vidare krav på vad de häller i sig. Ja, jag behöver nog inte spinna vidare på den liknelsen, va?

Själv; jag började min medvetna musiklyssning när jag var i ... 7-årsåldern kanske. Gillade då ABBA men upptäckte snart nog lite tuffare musik (KISS, Sweet etc) vilket genast tände till mig lite mer. Jag har egentligen aldrig brytt mig om vilken genré musiken är utan vill ha något som talar till mig i musiken jag lyssnar på. Vad detta är kan vara variera stark. Det kan vara en simpel låt med banal kärlekstext men som förmedlar en viss känsla som man uppskattar. Eller kan det vara något mer komplicerat proggressivt verk som tilltalar just för att man upptäcker nya saker varje gång man lyssnar.

Väldigt många som jag känner har helt klart stagnerat i sin musiksmak. De är lite fast i det som de lyssnade på när de var i just tonåren, något som för mig är svårt att förstå eftersom när jag var i tonåren på 80-talet så avskydde jag det mesta av den musik som kom då. (Jag lyssnade på 70-tals hårdrock och klädde mig i 70-talskläder på 80-talet - mer alternativt bli det fan ta mig inte!). Varför det blir så vet jag inte. Tror det handlar om personlig inställning/insikt också. Och nu hinner jag inte skriva mer - måste hinna med ett tåg!

[Wernborg]

Musik är ungefär som alkohol för folk... somliga nöjer sig med billig fulöl, eller brännvin för att få en fylla. Andra är mer ute efter en viss smakupplevelse och dricker hellre vin (därmed inte sagt att de inte njuter av sin fylla...).

Gillar den liknelsen. 😱

[DNoise]

Min första "egna" musikupplevelse var när jag fick en kassettbandspelare (hoppas att majoriteten vet vad en sådan apparat är...). Jag var väl runt 8 år, tror jag. Och så klart ville jag ju ut och köpa ett kassettband. Efter att ha letat bland alla kassettbanden i musikaffären fastnade jag för ett omslag med en vackert ritad påfågel. Det var Nazareth's "Loud 'n' Proud". Och som jag lyssnade på den. Det var omslaget som jag valde - inte musiken, den lyssnade jag på först när jag kom hem. Men jag diggade musiken. Det gjorde att jag fortsatte köpa Nazareth's kassettband. På den tiden var även Sweet stora, men av ngn anledning köpte jag aldrig deras kassettband/skivor. Det blev även en och annan Deep Purple - återigen omslaget. Omslaget till "Sormbringer" var hur coolt som helst. Och bandet Slade.

När jag blev tonåring hade min bästa polare en storebror som lyssnade mycket på Queen, så det blev rätt mycket lyssnande på dem. Och 10cc. Men jag köpte aldrig några skivor med dem (nu var det skivor som gällde - inte kassettband). Vad som ledde mig in på synhten var Kraftwerks "The Robots" som jag hörde på radio sent en kväll. WOW!!! Vilket annolunda sound. Tyvärr kom jag inte ihåg vad låten hette just då och vilken grupp det var. Inte förrän ca fyra år senare när jag gick i gymnasiet fick jag reda på gruppen och låten. En annan avgörande sak var hur själva instrumenten såg ut som man gjorde sådan musik. En gång såg jag en annons på ett instrument i en engelsk musiktidning. Instrumentet var en Roland Jupiter 8. Och så var jakten igång på hur andra synthar såg ut. Och trummaskiner. Och allt annat som användes. På den tiden såg syntharna och trummaskinerna verkligen ut som elektroniska instrument ska/skulle göra. Trä och metall. Efter det var jag såld på elektronisk musik och likaså min bäste polare. Andra grupper/artister var Tangerine Dream, Jean-Michel Jarre och just då kom den stora synthpop-explosionen!!!!!!! Human League, Heaven 17, Depeche Mode osv, osv. Och italo-discon som många var/är allergisk mot gjorde sitt intåg. I samband med synthpopen och italo-discon började musiken bli allt mer dansinriktad. Framför allt soundet och de enkla melodislingorna i italo-discon gjorde att jag blev smått lyrisk. Allt eftersom dance-musiken utvecklades följde jag med den - framför allt house-genren som började smyga sig in i bilden.

För mig började det med gitarr och trumslammer men slutade i en helt elektronisk värld. Och på den vägen fortsätter det.

Min "musikkarriär" började med en Casio VL-tone 1. Och min första riktiga synth var en sprillans ny Korg MS-20. Men det är en helt annan historia. 🙂

/P

Redigerat 3 december 2007 av DNoise

[morgonte (oregistrerad)]

Tja, forskning inom livsåskådningsområdet visar att i 20-årsåldern har man format de grundläggande värderingar som man sedan bär med sig hela livet. Det innebär förstås inte att man slutar utvecklas eller ta till sig nya tankar och idéer, men få människor byter spår helt och hållet efter den åldern. Musiksmak kan kanske följa samma mönster?