Valle

I awake and look around me, at four grey walls that surround me. And I realize that I was only dreaming ... Nåt sånt ... 😉

äsch ...

Fyndigt; medges.

Hur har man kommit fram till det? Hur mäter man sådant?

Och hur mycket måste man "jobba" då, för att få kalla sig producent? Har du satt en egen godtycklig nivå? Hur hög är den? Och de som ligger på högre nivå än din, är de superduperproducenter? En gång i tiden "jobbade" jag som producent. Är jag producent?

Jag antar att du tog fasta på Demonproducentens uttalanden tidigare. Jag tror (hoppas) inte att det riktigt var så han menade. Jag tycker det är förkastligt andra ska ha sig rätten att utse andras titlar. Jag kan sätta vad som helst på att alla som gör det sätter sina arbetsförhållanden som en standardgräns för när någon kan få kalla sig producent; och, jag slår vad om att den gränsen inte går vid minst två miljoner i årsinkomst. Jag ser mig som en producent för att jag vet att jag kan leverera en produktion. Sedan är det väl skitsamma om jag tar betalt för det. En jurist får kalla sig jurist även om han inte har "papper" på det. En manager får kalla sig manager utan att ha gått någon utbildning i "managing" ... Om en producemt jobbar pro bono, är han ingen producent då?

Tror att jag har en "bättre" EQ? Jag har väl inte sämre EQ än någon annan ... Och exakt: varför skicka till maaastring när man som mixare kan färdigställa skiten själv? Det är ju liksom det som har varit min fråga de senaste åtta åren här på forumet. Däremot har jag inget emot att någon som anser sig vara universalgeni i ljudhantering jämnar ut nivåer projektets låtar emellan samt konverterar slutmaterialet till annat mediaformat ... det är tråkig skitgöra ändå. Som sagt: jag mixar färdigt själv. (Sist jag skickade något till maaastring var 1996.)

Inga texter är inte bra så länge man oslarvar med språket/grammatiken.

Skulle du göra ett sämre jobb om du inte fick filerna exakt som du vill ha dem? För jag menar, de flesta idag färdigställer nog sin mix med åtminstone en EQ samt sannolikt en plugg som tämjer dynamiken på "mastern". Jag vet att det en gång i tiden var tabu och o-häftigt att mixa med mastereffekter, men sådant gubbfjanteri är förbi. Nya prylar. Nya tekniker. Mindre tidsanspråk. Samma resultat.

Sällan. Jag mixar inte bara för att jag "måste mixa lite" – jag hade blivit helt jävla galen. Men när jag väl jobbar i projekt jobbar jag i stort sett tills jag ser dubbelt och hör i villor. Då brukar jag ta det som ett tecken på att kanske ta en paus ...

[ärr] [se] [pe] ... Alltså: Är CP. Plötsligt får jag backflash:ar från sjuttiotalet när jag gick på lågstadiet och blev mobbad för att jag lyssnade på KISS- och bajs-musik. Kids kan vara riktigt råa mot varandra.

😄

Njae ... det köper jag inte. Vi är fler med Signia som resonerar likadant här på forumet angående maaastring; det vill säga att den inte på långa vägar är så oumbärligt som maaastrare vill hävda. Och det har inte med oerfarenhet att göra, snarare tvärtom.

Mikey ... Nu är det din fight mot Signia, men jag måste flika in med att det knappast finns någon relevans i vem som har skrivit ovan. Även om det så är Katz, so what? Det är dina erfarenheter som ligger till grund för en del av diskussionen, inte Katzs erfarenheter. Såvida du inte menar att du behärskar Katz erfarenheter lika mycket som han gör (och som han, ironiskt nog, också är pappa till ...). Barasådäriallhast. Edit: jag påstår för övrigt inte att det är Katz som har skrivit ovan. Jag vet inte. Och det saknar betydelse. Min poäng kvarstår.

Äntligen! Jag undrade just när någon förändring skulle ske. ...

Den här gången kan inte många OT-anmälningar ha ramlat in ...

Den gamla skolan menar att "dem" är korrekt. Samma gäng som gingo blott den rätta vägen ... 😉

Mixar färdigt själv. Frågan är vad du förväntar dig för mirakel när du egentligen säger att din mix färdig och att maaastrarna får "arbeta med vad dom får utan att kunna sätta för stor prägel på mixen".

Det finns inget så korkat som standardparti.

Läste alldeles nyss ut Peter Criss memoarer, Makeup to Breakup: My Life In and Out of Kiss, och tänkte dela med mig lite av mina reflexioner. Det blir dock inget utdraget som när jag ”recenserade” Ace Frehleys memoarer (No regrets), eftersom behovet att skapa sidospår i den tråden blev så lockande att eländet till slut förpassades till OT. (Inte för att det skulle komma som en chock att även den här tråden gör det …) Peters ”KISS”-bok är den bästa hittills (Aces var en besvikelse) om man ser till avslöjanden och annat snusk. Det mesta känns som utfyllande skvaller och bröstdunkande. Men några ”intressanta” avslöjanden levereras. Peter håller knappast igen på sina känslor gentemot alla möjliga KISS-funktionärer som figurerat genom åren, inklusive Ace, Paul och Gene. Särskilt den senare. Han kallar dem kuksugare, svin, förrädare – för att i nästa stycke bedyra sin kärlek till dem. Go figure. Peter talar öppet om sina problem genom livet, däribland droger, misslyckade äktenskap och destruktivt humör som leder till att han skjuter hejvilt på julgranar och TV:ar med något av sina skjutvapen. Men han lägger upp det lite som att det är alla andras fel att han knarkar och skjuter julgranar, och därför kan hans berättelse ibland framstå som gnälltung; ”om de bara hade … så hade jag aldrig … och nu får de skylla sig själva”; lite så, typ. Som tur är anstränger sig Peter att mellan svordomar, namecalling och penislängdstävlingar resonera förnuftigt och slänger ofta in humoristiska repliker och kvickheter, vilket med nöd och näppe driver storyn framåt. Annars vet i fan om jag hade pallat läsa boken utan att skippa stycken. En sak som dessvärre tar lite hårt på mitt KISS-hjärta är att Peter låter sig själv framstå som en oerhört kompetent musiker och låtskrivare. Och det verkar som att han verkligen tror på det själv. Det är ingen nyhet att Peter inte var särskilt extraordinär vare sig som trummis eller kompositör, men när han höjer sig själv till skyarna som han gör i boken, så blir det stundom svårt att ta honom på allvar. Men som sagt: Peters memoarer är roligare och mer avslöjande att läsa om man jämför med Aces och Genes KISS-memoarer. Pauls memoarer är dock på väg och jag har känningar om att den kommer att vara den ärligaste av alla fyra. Vi får se. Oj, det blev ganska utdraget ändå … KAFFE!

Att det fortfarande, 2013, talas om vilket DAW som är "standard" är bortom begriplighet. Lika kreativt som att säga att sossarna är standardpartiet i Sverige.

Nej, du har inte fel. Det vi talar om i den här tråden är (musik)producenter vars nisch/yrke är det som betalar räkningarna, huset, bilen, resorna, etc. Dessa anlitas av artister att "bestämma" över hur produktionen ska låta och hur man ska gå till väga för att nå resultatet. Och då involveras oftast fler funktionärer. Men, ja, annars är det ju inte sällan som producent och tekniker är samma person. Jag är till exempel en typiskt sådan. Och därför låter det också som det gör ...

En nisch slutar inte vid skapelsen. Den ska underhållas och utvecklas.

Och när han tagit sig "dit" han är behärskar han allt som alla kan och lite till? Å, nä.