Valle

Inte nog med att jag inte är särskilt stort fan av rangordning av musik, jag ska nu försöka mig på konststycket att rangordna PUNK! Och det ska bli jävligt intressant — för de enda referenser jag har är å den ena sidan Sex Pistols och Ebba Grön, å den andra sidan PUSA och Green Day. Däremellan finns ett himla virrvarr av ljudenergi som aldrig riktigt nått min uppmärksamhet till fullo. Och det trots att jag umgicks dagligen med punkare under min svartaste hårdrockarperiod, första hälften av 80-talet. Anyway... Jag tog mig tid att lyssna igenom varje enskilt bidrag, ostört och koncentrerat, tre-fyra gånger. Enstaka låt fastnade direkt och hängde kvar hela vägen, någon annan jobbade sig fast successivt — men någon "dålig" låt fanns inte med den här gången. Trots det har jag konsekvent begränsat mig till att endast lämna kommentarer till de låtar som omfattas av min poängfördelning. Och så här ser jag på saken: #01 Broken Backs And Heart Attacks: Coola stämmor går alltid hem hos mig — oavsett det är punk eller Freddie Mercury (storsekunds-intervallerna innan refrängerna är härliga). Låten är skithärlig, men är det verkligen, verkligen punk? Det låter snarare som oslipad, tidig heavy metal, eller något ditåt. Ska jag vara riktigt ärligt så låter det lite som under Iron Maiden-perioden då Di'Anno fortfarande sjöng. #03 Höj Din Röst: Det låter argt, energiskt och tillräckligt övertygande. Får lite Ebba Grön-vibbar. Fast en sak undrar jag, kan en riktig trummis verkligen hålla det där tempot på en livespelning? Eller var tempot anpassat att rymmas inom 3-minutersgränsen? För låten klipps av vid 3:00 på ett väldigt okirurgigt vis. #04 Hjältarna: He he... Nordman goes Punk, ungefär! Mycket bra låt, väldigt medryckande. Och munspel — det var som fan! Ett instrument jag hade förväntat mig lika troligt som en harpa, i en sådan här låt. #11 Johnny Do: Härliga guror! Härligt lir! Mycket medryckande. Det jag gillade speciellt med den här låten, det var att den nästan fick mig att kippa efter andan hela jävla vägen — ge mig en paus, ge mig en paus, för helvete! När låten var slut gav den mig ett sorts härligt rus som tvingade mig att spela om den direkt. #13 Ljudsp: Detta är nog hur jag tänker mig att äkta svensk punk ska låta — i mina ringa punkerfarna öron. Men jag blev lite negativt överraskad av låtens ringa längd. För trots textens ideologitypiska naivitet, så ville jag höra mer. #14 I'm: Vad fan är detta? "Beds Are Burning" på speed korsat med en felskalig version av "Ring Ring"? Den här låten var en av de låtarna som fastnade direkt vid första lyssningen. Fruktansvärt cool låt, men varför låter det som om (lead)sångaren hittar på sångmelodin under tiden han sjunger? Och så här vill jag fördela poängen: 8 poäng :: #01 Broken Backs And Heart Attacks 6 poäng :: #14 I'm 4 poäng :: #04 Hjältarna 3 poäng :: #11 Johnny Do 2 poäng :: #03 Höj Din Röst 1 poäng :: #13 Ljudsp Sådärja! Nu tar vi en virre...

Mississippi [Pussycat, 1976]

Bah... googlefight... trams! 😆 Här har du riktiga siffror: http://www.google.com/search?as_q=catched http://www.google.com/search?as_q=caught

Alltså, detta är skitstörigt... Av all "bra" musik jag hört den senaste tiden kommer övervägande från detta forum... "The Agent" är inget undantag! En riktigt jävla bra låt! Men visst fan är väl det här signat!?

Njae... lite av ett internt skämt mig och Young Overspill emellan... 😛

Banka dig inte på bröstet ännu, Bond — det har bara gått sketna 20 minuter.

SHE [KISS, Dressed To Kill, 1975] är förhållandevis kaxigt. Tänk vad man dessutom hade kunnat göra med det introt idag...

Nu, ja.

Sant! Jag "ångrade" för att jag kände mig fånig och dum — fast jag, som jag nämnde, hade hört böjningen användas. Men när en "bättre vetande" talade om för mig att allt jag hade hört, och att alla som hade använt uttrycket "catched" före mig, var helt åt helvete, då tog min 18-årings naivitet över. Uttrycket "Catched In Your Powerfield" betydde något särskilt för mig just då. När det inte längre "fick" heta så, och eftersom låten redan körts sönder, så hade jag inget annat val än att döda låten för att återupprätta anseendet — i brist på bättre uttryck. Det säger kanske inte så mycket i sammanhanget, men jag googlade "catched" och fick 207 000 000 träffar... vart är världen på väg? Det heter ju inte "catched"... EDIT: En googling på "caught" gav förresten 133 000 000 träffar...

Hey, Dingbats! Undrade just när du skulle dyka upp! Du brukar ju gilla sådan här skit! 😄

Vad är det för fel på danska?

O, ja! Sen har vi ju den här: Boing, Boom Tschak — Boing Boom, cha cha cha cha Tschak — Boing Boom Tschak osv

Alla riktiga producenter tänker bara Whatever the fuck brings the checks, baby! Så jo, du håller visst med mig! Har faktiskt råkat ut för något liknande — vill inte gå in på detaljer, men jag kan säga att ord som låter lika men stavas olika kan vara sååå pain in the neck! "Powerfield" låter häftigare! 😆

Count me in... Lynne är en av mina förebilder, inte bara som låtskrivare och arrangör, utan även som producent/tekniker.

Hoppsan! Det finns många, men spontant kommer jag att tänka på i alla fall två: YES - Owner of a Lonely Heart [1983] — inte för att introt på något sätt är mustigt. Men jag bara älskar när det helt plötsligt går från reverbdränkt till skittorrt! UNION - Who Do You Think You Are [1999] — en låt/ett band som kanske inte är så överdrivet känt. Bruce Kulicks band efter brytningen med KISS, hursomhelst.

1987, måste det ha varit, skrev jag en låt som fick den färdiga titeln "Catched In Your Powerfield". Trots att låten var en nästintill rip-off av "Livin' On A Prayer" [bon Jovi, 1986] fick den ett fantastiskt mottagande från min omgivning, dock något kyligare men inte helt avfärdande mottagande från mediakritiker. Tiden gick och låten blev vad det led mitt dåvarande bands självklara öppningslåt vid varje gig; publiken sjöng med i den tidstypiska allsångs-refrängen, och jag mådde som en prins. Nä, kung! Så en dag kom Mr. Viktigpetter: "Hö hö... Du vet väl att man inte kan säga 'ketchd in jår pauerfild', va?". Mr. Viktigpetter var väldigt noga med att betona "ketchd" (catched). "Nähe?", sa jag och kände hur pinsamhetens demoner satte fyr på mig invärtes. "Nopp! Du sjunger fel! Ska vara 'kåt [caught] in jår pauerfild'", sa Mr. Viktigpetter nöjt och belåtet och återgick till sitt. Jag blev helt till mig... Varför hade ingen påpekat detta förut? Jag hade ju skyltat med låten, och dess titel, i såväl tidningar som radio! Skrutit om den för vänner och bekanta. Lirat den live X antal gånger. Och, för den delen, jag kunde ju svära på att jag faktiskt hade hört [den "felaktiga"] böjningen användas förr. VARFÖR HADE INGEN SAGT NÅGOT? Jag försökte patetiskt nog döpa om låten till "Catching Your Powerfield", för jag tänkte jävlar i mig inte sjunga "Caught in"... det lät ju skittöntigt! Och så låg det dessutom fel i mun, så att säga (du fattar om du fattar). Jag sjönk så lågt att jag till och med envisades med att spela in en ny version av låten. Men man kan ju idag undra vad jag trodde jag skulle vinna på allt det där; för "folk" sjöng/sa ju likförbannat "catched", för dem var det inget märkvärdigt. För mig var skadan total... Så jag skickade låten åt helvete, som vår gode forumist KillWithSkill skulle säga. Det handlade givetvis om grav naivitet från min sida. Jag hade inte ens fyllt 20 och kasserade en låt med inte helt orimliga potentialer, bara för att någon ansåg att min lyrik innehöll ett "språkfel". Hade jag agerat annorlunda om "felet" uppdagades på annat sätt — t.ex. om jag upptäckte det på egen hand? Kanske, jag vet inte. Det ligger nog i alla fall hur det når oss: "kanske hade varit bättre om du..." låter bättre än "du kan/får/ska inte...". Om det är relevant eller nödvändigt att ta upp överhuvudtaget — just nu, just här, just så... Idag skulle jag knappast bry mig om någon ansåg att min lyrik innehöll "fel" uttal/uttryck. Uppenbara missar skulle jag självklart rätta till direkt. Men så länge "felet" dels tjänar syftet, dels inte skadar anseendet, så är "fel" i lyrik bara trams, något som besserwissrar fördriver tiden att anmärka på. Kort sagt! Korrekthet, grammatik, svengelska eller inte har ingen betydande roll när vi talar om lyrik, poesi, diktning etc. Texter som brukas i vardaglig media är till för att förmedla konkret information och förutsätter givetvis viss tydlighet (="rätt" språk). Konstnärliga texter däremot, förmedlar i första hand känsla, stämning, anda, atmosfär, intryck, you name it! Där behövs inget "rätt" språk! Inte ens "rätt" uttal! Det räcker med att språket respektive uttalet är tillräckligt! För det har åtminstone två av Sveriges absolut största artister kunnat poängtera med sina "felaktiga" framföranden respektive författande. "Fel"? Skiter väl de i! Whatever the fuck brings the checks, baby! Häppy Fryday 13th, pigs! Och grattis om du orkade läsa ända ner hit!

Du måste vara en riktigt smidig jävel som hinner flytta runt lite ord där de passar bättre — under inspelning! 😉

Jo, det är faktiskt sant! Och därför kommer vi aldrig någonsin att få den möjligheten att betala för att slippa ALL "all idiotisk irriterande reklam". Marknaden "tillåter" inte det.

Reklam är nödvändig inom all business, i en eller annan form. Egenskaper som idiotisk och irriterande är subjektiva.

Ja, vad fan... Då ska väl jag inte vara sämre! Sug på den här: http://www.youtube.com/watch?v=_NGrZvIEoO8 Ung hårdrock när den är som naivast! 😆

Nej, inte "allt"... Hursomhelst, jag brukar börja vid -12dB/oktav (men inte för att det är någon fix idé jag har, utan för att det nästan alltid verkar vara mina EQ:s standardvärden för high/lowpass). Men hellre låg branthet framför högre...

I princip alltid. Jag håller mest på med pop/rock/hårdrock och finner aldrig eller ytterst sällan någon mening med information under 200Hz på leadsång. I baryton-tillfällen, eller extrema Pierre Isacsson-lägen (då gååår jaag neeer i min källare), så gäller väl en 80-90Hz-gräns. Man jag har aldrig behövt bry mig.

Äh, klart att man kan lära sig grunder med hjälp av simpla ljudexempel med förklaringar! Men jag kan förstå att det är bekvämare att säga att något inte fungerar för att man själv inte pallar (lägga ut ljudexempel), än för att det faktiskt är meningslöst.

Ja, då är vi ju överens.

Jag spelar in fras för fras, mest för att jag är så jävla otålig men också för att det ger bäst resultat. Ingen effekt under inspelning, fixas i mixen, brukar faktiskt inte ens bry mig om gate. När det enskilda spåret är färdiginspelat redigerar jag bort större "pauser" och sammanfogar alla objects/clips/items (eller vad det nu heter i allahanda host:er) till en enda stor dito. — jag dubbar ALLTID sång (även om jag misstänker att jag slutligen inte kommer att nyttja det) — jag komprimerar nästan alltid leadsång riktigt ordentligt, gärna så att konsonanterna "klickar", så att säga. Körernas dynamik krossar jag fullständigt. — aldrig någon info under 200Hz och sällan över 12kHz — på körer ännu smalare "bandbredd". — svagt delay (gärna stereo), ibland reverb — jätte-ibland — DeEsser använder jag bara om det verkligen behövs — inte på rutin. — Auto-tune, Melodyne, etc är för tråkmånsar — Exciter, MB-kompressorer, stereobreddare etc är för losers... och mastrare. I all hast. Edit: hoppsan...