Valle

Att det finns fler är vi ju överens om. Att du däremot begär att jag ska redovisa "hur deras betalningslösningar ser ut" var ju riktigt skitnödigt... Hur fan ska jag veta det? Det var ju lite därför som jag ovan skrev att "Det skulle vara intressant att veta vad som skiljer ES från de andra...". Du vet, den där avgörande lilla meningen som du "råkade" rumphugga bort.

Vad vill du veta?

???!!! Finns det inga "andra" än ES, menar du?

Nu förstod jag inte alls kopplingen mellan citaten (mina) du valde att infoga i ditt senaste inlägg ovan... Jag kunde dock inte undgå fulingen i att du rumphögg det ena, där jag faktiskt indirekt ställer exakt samma fråga — "Det skulle vara intressant att veta vad som skiljer ES från de andra..." Eller så försöker du insinuera att ES är unika med sin "idé"...

Ja, det gjorde du!

Fast... ingen här har påstått att du kan sälja de ekonomiska rättigheterna för en "jingel" för 600 SEK till ett produktionsbolag och samtidigt behålla "stim-rättigheter" för samma jingel.

= stämmer inte på alla punkter (du är för rolig) Nej, bara på sådant som inte omfattas av undantagen. Upplåtelsen med STIM är dessutom återkallelig. Överlåtelsen med ES är oåterkallelig. Viktig poäng! Well, Criss upprepar sig, jag upprepar mig... Criss undviker mina direkta frågor... Men, hey, läs inte om det förvirrar dig. Jag vill inte förändra någons sätt att driva sin rörelse. ES påstår sig driva en verksamhet som för att den ska fungera förutsätter att upphovsmännen säger upp alla överenskommelser med STIM, medan det uppenbarligen finns liknande verksamheter där ute som INTE förutsätter detsamma. Det skulle vara intressant att veta vad som skiljer ES från de andra... DET håller jag med om.

Jo, självklart! Men både du och Criss vill ge sken av att "det är stim som inte tillåter"... Jag vill bara försöka visa att det inte riktigt stämmer. Är det ett problem för dig?

@ Criss David: Inte hela sanningen! Som jag har förstått det så är det fullt möjligt att göra upp med STIM om s.k. "undantag från upplåtelsen i anslutningskontraktet" för verk som man vill kunna skriva för just sådana tillfällen/syften. Undantaget innebär att upphovsmannen själv kontrollerar licensiering av verket (kopiering/synkronisering), och skulle t.ex. kunna upplåta verket till produktionsbolag att med ensamrätt i, låt oss dra till med en siffra, 5 år fritt "vidarelicensieras". Efter 5 år kan man förhandla om att förnya ensamrätten under ytterligare en period, eller så skiter man i det. Igen, inte hela sanningen! Det är fullt möjligt att utfärda verkspecifika fullmakter och låta annan inkassera STIM-ersättningarna, därefter kan man fördela den ersättningen hur man nu än finner det lämpligt (t.ex. enligt avtal mellan upphovsmannen och produktionsbolaget). Varför skulle inte det kunna fungera som en lösning mellan er och upphovsmän?

Jag kan bara spekulera... En marknad för dedicerade "artist-administratörer" finns nog inte, såvida dessa inte kan tänka sig ha sysslan som extraknäck jämte sitt vanliga kontorsråttejobb (lite som jag). Men då måste det handla om något fast arvode som artisten betalar till administratören, vilket mer eller mindre är förlust för artisten. Vänder vi på det och gör arvodet provisionsbaserat, så lär det inte bli många kronor i fickan för administratören och därmed inte heller någon givande sysselsättning. När jag tidigare nämnde att kraven på den enskilde artisten har höjts så syftade jag även på t.ex. områden som marknadsföring, juridik och, inte minst, ekonomi. Och ska jag vara riktigt ärlig så tycker jag att dagens kids tydligt visar att de är väl medvetna om detta samt att de engagerar sig riktigt bra i sådana frågor — i långt större utsträckning än vad jag och Nattvaktaren gjorde i motsvarande ålder. (Jämför också med Guitar Nilssons "felfria" gudar som i princip endast behövde veta var de skulle infinna sig vid en viss tidpunkt på dygnet och inte vara för nerknarkade för att kunna stå upp — att vara i stånd att spela var underordnat.) Dessutom, att låta utomstående ta hand om administrativa arbeten betyder inte mindre att göra för artisten. All tid som blir över från kringarbete som avlastats artisten ska fyllas med karriärsrelaterade sysslor; fler intervjuer, fler promo-resor, fler "välgörenhets"-framträdanden, fler tidiga mornar i TV-studion, fler nyktra fredagar och lördagar... Så man kan glömma något jävla "lyx"-liv för artisten där hans/hennes enda syssla är att exempelvis gigga och spela in och inget annat. Artister som har den inställningen har mycket kvar att lära.

OK, vänta lite: "Jag föreslår att du testar och hör själv varför det inte funkar att totalt såga sönder frekvensspektrat i ett ljud. (Helt enkelt därför att det kommer låta precis så.)" Sådärja! Och hur föreslår du att man går till väga för att genomföra testet?

Och hur föreslår du att man går till väga för att genomföra testet?

Jag ser en 20 000-bands EQ...

Min ironiseringsförmåga utan att använda smilies börjar svikta... @ Om det finns någon marknad? Nej, det skulle jag nog inte tro när det gäller den gränsdragning du själv kom med, dvs "[för] band under eller strax över hobbylinjen", eftersom dessa i princip har satt ett enkelt och nåbart mål som inte behöver särskild utomstående hjälp/coaching/expertis. Dessutom är dessa artister sällan eller aldrig av intresse för någon som är villig att åta sig en manager-roll (i yrkets rätta bemärkelse).

Men varför skulle det vara märkligare än — när någon som "påstår sig vara musiker" — säger att "Clash var skitdåliga"? Helt OK (fast du måste ha missförstått mig). Jag ser det lite som utbud och efterfrågan. "Förr" fanns det bara ett The Beatles, ett The Rolling Stones, en Elvis. Idag finns det två miljoner The Beatles... etc. Om du var tvungen att plocka upp en av dessa, skulle du välja slumpmässigt eller den som du ansåg stack ut lite mer? Duh! Avtal å sånt då eller? Jamenvisst tycker du det!

Very well! Jag ska lämna din tråd ifred, men... ... vad fan skulle det där betyda?

Finns inga "superband" enligt min mening... Men, med tanke på det jag sa om att kraven på artisterna har höjts genom åren, så skulle väl i princip vilket rockband som helst idag kunna spela skiten ur The Rolling Stones. Idag är det artistisk färdighet som gäller, på 60-talet handlade det om hur många kvasisynonymer till "fuck" man kunde komma på utan att skivbolaget fick tuppjuck och vägrade släppa plattan/låten.

Och du bölar återkommande om hur jävla "orättvist" det är. Så...

Lika givande inlägg som: "Vilken boll vill du ha, den blå eller den gröna?" "Ja, tack!"

Intressant ämne! En sak är säker: I motsvarande grad som det, tack vare diverse teknikers utvecklingar, blivit lättare för artister att "nå ut" har kraven på artistens färdigheter höjts. Idag hade ett "superband" som The Rolling Stones aldrig i helvete kunnat slå — av den enkla anledningen att de både spelar och sjunger illa (särskilt in the good old days). Ett annat band som hade kunnat kamma sig i sketan är The Clash (en av musikhistoriens största gåtor måste väl ändå vara leadsången på "Rock The Casbah"; något av det sämsta jag har hört). Det är nog inte heller lika lätt att bli rik, särskilt inte på den svenska marknaden. Här hänger "don't quit your day job" ständigt över de nya förmågorna. Och lite som Nattvaktaren var inne på; utomståendes engagemang kring artistens intresseområden (managers etc) har även det antingen klingat av eller blivit tuffare för artisterna att få. Det blir som sagt något artisten får ta itu med själv, vilket betyder dyrbar tid till "administrativt" arbete som artisten i flesta fall hade behövt lägga på artistisk/konstnärlig utveckling och förbättring. I någon tråd nämnde jag något i stil med att "vi är på tok för många"... Jag syftade på att marknaden har svämmat över av lyckosökare och paradoxalt nog behöver "dödas" för att kunna överleva. Marknaden har exploderat och sänt ut projektiler (artister) i miljontals riktningar, vilket skapar total förvirring hos artisternas absolut viktigaste källa till existens: kidsen! Det som skiljer då från nu är att den enskilda artisten helt enkelt blivit ointressant. Idag "idoliserar" kidsen hellre en hel jävla genre framför en enskild person/artist. Artisten har inte längre någon central roll. Och då har det gått åt helvete.

Korrekt! Nämligen, de som upphovsmännen har överlåtit/upplåtit sina rättigheterna till. Inget konstigt alls! Om det är "orättvist" på något sätt, måste du rimligen mena att avtalen har tvingats fram. Men i sådana fall är ju avtalen ogiltiga, och det är bara för upphovsmännen att häva avtalen och kräva skadestånd.

😄 Helt rätt! Alla fattar att det handlar om pengar, brudar, sprit och sex. Och prestige! Sorry för OT.

Köpte en gång aktier i Aspiro. Gjorde förlust på -70% när jag sålde dem för ca sju år sedan. Sedan dess har de sjunkit ytterligare 5%.

®offes inlägg gav en hel del poänger. Att vara "rak och ärlig" till den grad att det sårar är normalt sett fel, tycker jag. (Undantaget är till exempel när någon ber om en åsikt/kritik, eller whatever, och samtidigt är underförstådd med att det är "rakt och ärligt" som gäller. Personer som i sådant fall börjar uppfatta åsikten/kritiken som otrevligheter, de har tyvärr gått vilse...) Jag har alltid tyckt att man måste anpassa vad man säger efter hur känslig vederbörande är som person, vilket givetvis förutsätter att man känner personerna någorlunda. Ju känsligare person, desto mer "bomull" krävs för att leverera en sanning (för det är ju ofta det som sårar; sanningen). Men oavsett måste man alltid låta få sagt vad man menar, och mena vad man får sagt, även om det i värsta fall blir tufft för alla inblandade (även den som s.a.s. levererar sanningen). Sedan får man ju också realitychecka vad som är OK att säga överhuvudtaget. Om jag sa till min fru: "Men oj! Värst vad du har gått ner i vikt! Äter du som du ska?" Då hade svaret blivit något avfärdande och glömt sekunderna därpå. Men om jag sa: "Men oj! Värst vad du har gått upp i vikt! Äter du som du ska?" ... ... Bad choice, people. Very, very, bad choice.

Hur många watt har du i ditt mixerbord? . . . . Just kidding 😄 Med anledning av att jag själv har drabbats av en skitjobbig öroninflammation, så slog mig tanken: Du jobbar ju, som jag har förstått, rätt så mycket med det här få förunnat konststycket som kallas maaastring. Jag antar att du i egenskap av sådan är oerhört — mer än någon annan branschfunktionär — beroende av "felfri" hörsel; jag syftar givetvis på spannet över hörbart frekvensområde. 1. Hur regelbundet hälsocheckar du öronen? 2. Hade du kunnat göra ett och samma uppdrag lika "bra" utan "audiovisuella" verktyg som med dem?