AnthonyS

Jag förstår verkligen inte vad du menar. Du kan väl inte dra den slutsatsen om du inte har lirat på en Eclipse I respektive II? Det spelar väl ingen roll om gitarren har samma speccar, om det inte är samma gitarr? Då kan den väl å andra sidan omöjligtvis ha samma speccar? Som sagt, jag hängde verkligen inte med där... 😑 Varför skulle en gemensam tonkontroll ge en "mellanregistergitarr"?

Absolut. Det är sån jäkla känsla och sånt otroligt bett i deras gitarrspel.

Fuskas?

Vet att det var mjukvara med i spelet, tror det var Guitar Rig 3. Men bara på ett par spår mig veterligen.

Jag förstår. Ja, det är märkligt att man väldigt ofta får alternativ som ligger väldigt nära precis vad man kan tänka sig att betala ☺️ Vad tänker du köra micken genom för grejer? Vad följer så att säga i signalkedjan? Där har du också en hel värld av möjligheter att färga signalen om det är något speciellt sound du söker.

Det var ju därför jag frågade efter volym- och tonkontrollerna ☺️ Tror också det är där problemet sitter.

Varför reagerade det på att det föll på två mickar som låg precis runt priset du beskrev? Det är väl det som är poängen med att uppge en prisidé? Hur som, är inte SE4400a ganska personlig till karaktären? Den kanske inte blir fullt så allround till sång som två olika, billigare mickar blir? Fast är det bara en röst du ska ha den till är det ju inget problem om du tycker att SE4400a passar bra till den 😉 Z5600a II har jag nog aldrig provat, tyvärr.

Tror Gilbert menar att det gör väldigt lite FÖR ljuddämpning. Volymen folk omkring upplever dämpas inte särskilt mycket av mattor på golvet.

Har du samma problem med aolika kablar, och påverkas problemet av hur ton- och volymkontrollerna är ställda på gitarren?

Mesa Boogie Dual Rectifier och MkIV. Magiska stärkare.

Kul initiativ!

Intressant ide. Men små högtalare har fortfarande fysiska begränsningar som kommer att sätta gränser för hur de kan låta. Så det verkar vara lite väl stora ord.

Haha, en strata för 12000 imponerar inte på mig heller. Det kanske är så att alla helt enkelt inte älskar Fender Stratocaster, utan tycker att det finns bättre gitarrer? Det spelar väl ingen roll vem eller vilka en gitarr "duger" till, det är väl helt oväsentligt?

V.O.S står för Vintage Original Spec., och innebär att man har tagit hänsyn till hur vissa detaljer konstruerades förr om åren, och inkorporerat dessa små/stora detaljer i den nytillverkade gitarren. Om det är värt de extra pengarna kan bara du veta. Det gör nog garanterat gitarren dyrare, och du får väl fråga dig själv om du vill betala extra pengar för att vissa detaljer på gitarren ska vara som de var för 40 år sedan.

Jadu, med samma mickar, snudd på identisk elektronik och hårdvara och samma träslag och mestadels likadana former är jag väldigt nyfiken på vart den markanta skillnaden i ljudet ligger.

Bägge gitarrerna har lönntopp, även om det inte står på den ena. Eclipse II-an har genesam tonkontroll för mickarna, Eclipse I-an har separata. Eclipse I-an har också spezels låsbara skruvar, medan den andra har Gotoh. Det lär väl inte göra någon som helst skillnad. De lär låta mer eller mindre identiskt, så det är nog bara att välja den man tycker är snyggast, med avseende på cutawayen.

Degenerering av slemhinnans celler? Av epitelcellerna då eller? En excessiv degenerering av dessa skulle leda till synnerligen svåra komplikationer eftersom du blottar basilaris under epitelcellerna. Tror inte det är aktuellt i sammanhanget, såvida inte personen i fråga hostar blod eller har REJÄLT ont. Det skulle definitivt synas vid okulärbesiktning av vävnaden.

Fet-grattis! Jag ska också köpa precis de mickarna och slänga in i min Music Man JP6 (har den förra konfigurationen nu, D-Sonic och en variant av Tone Zone eller vad det nu är) 😏

Jag har också haft både aktiva EMG och en hel rad passiva mickar i mina dagar. För min del har det aldrig varit ett problem att de passiva mickarna låter kallare - det gör de - ty det är en del av deras sound. För mig var problemet den lite svampiga känslan i attacken som kommer av kompressionen av signalen innan den ska skickas genom den pyttelilla pre-ampen i gitarren. Jag tycker därför att man går miste om en hel del dynamik i ljudet när man har aktiva mickar. Känslan blir tråkigare, svampigare. Ska du dundra på med överjordisk härdsmältedist spelar det ingen större roll, eftersom disten i sig kommer att mjuka upp anslaget och då kan du lika gärna ha ett par EMG som kommer att underlätta för dig att hålla oljud och feedback under kontroll. Men ska du förmedla lite mer intrikata fraseringar och finesser rekommenderar jag passiva. Eller om du bara vill få ut maximal dynamisk spelkänsla ur din gitarr. Jag har sålt min gitarr med EMG-mickar, och kommer nog aldrig att lira på EMG igen.

Ja, de säljer bäst på grund av en i mitt tycke helt bakvänd och vansinnig marknadsföring. De är ju på intet vis bättre än motsvarande gitarrer designade från ex. 1990 och framåt. Det är det som är så roligt, det är det som gör gitarrbranschen så fascinerande i mina ögon. Jag älskar exemplet med Fender Stratocaster; "Jimi Hendrix använde den, då bör du också göra det!" Det är så fel, liksom. Kanske har det att göra med att det inte går att utveckla elgitarren så mycket. Den var i princip färdigutvecklad i o m dåtidens monstershredder Stratan.

Usch, jag hade precis lyckats komma ifrån mitt senaste anfall av UAD-relaterad GAS. Sen klickade jag på en av dina länkar och surfade runt på UAD's analoga kompressorer och kanalstrippar och fick mitt livs återfall... Tack så mycket, Gilbert!

Nej, det är helt sant. Bra poäng. Eller jo, uppfattas kan det, men det blir nog i form av smärta eller bara tryckkänsla i öronen. Kanske avsågs i själva verket en svängning? Fast då blir det en ton. Och framför allt, då blir tidsaspekten återigen central. Däremot kan vi uppfatta det med hjälp av tiden före vi utsatte oss för stimuli, och ha den som referens när vi värderar det nya intrycket. En teknik hjärnan använder en hel del, inte minst när det kommer till ljud.

Jag förstår. Ja, varför inte. Frågan är om inte vår mänskliga perception kommer ha svårt att uppskatta något (ljud) utan början och slut. Om vi kan förstå, liksom. För oss har ju all sinnesstimuli en naturlig början och ett slut. Men det vore intressant. Då närmar ju musiken sig bildkonsten, d v s ett intryck, på sätt och vis utan början och slut, som är beständigt under hela den tid vi väljer att utsätta våra sinnen för konstverket i fråga. Det är i allra högsta grad tänkvärt.

Ja, precis. Jag skrev fel i mitt svar. Ja, fast när du pratar om ett musikstycke som aldrig börjar måste vi ju prata om tid, annars blir ju frågeställningen helt onödig. Då är det ju bara att säga "här är musik" och så var problemet löst. Då är ju musik inte längre utgångspunkt i diskussionen, och då förstår jag nog inte riktigt vad vi pratar om. En ny konstform som kallas "statiskt lufttryck"?

Jag tror gitarrbranschen lite lagt krokben för sig själv genom att vara ett under av bakåtsträvande konservatism. Man kör på fullaste allvar med att en design som är sextio år gammal fortfarande är den bästa. Tänk er samma marknadsföring på datorer, bilar, telefoner, tv-apparater etc. Visst, fioler och pukor osv. har inte heller utvecklats så mkt de senaste två hundra åren. Men där fyller ju själva bevarandet av originaldesignen en orkestral funktion. Det kanske gitarrens design i stort också gör, men attityden gör mig ändå less... Man har inom gitarrbranschen blivit fixerad vid ett fåtal gitarrister (hur bra de än må vara), och bygger hela mytologin kring gitarren som instrument kring dem. Jag tror tyvärr att det på sikt kan leda till att folk förlorar intresset för gitarren. Jag är själv gitarrist, har prenumererat på flera musikrelaterade tidningar, och när jag kollar igenom gamla årgångar av Guitar World (ingen diskussion om vilken tidning som är bäst nu) så är det ett ständigt upprepande, ja snudd på ett förbannat TJAT om Jimmy Page och Jimi Hendrix, som inte åstadkommit så jättemycket nyskapande de sista årtiondena. Vai och Satriani får sin beskärda del av sidorna, likaså de stackare som gick hädan aldleles för tidigt, ex. Randy Rhoads och Dimebag Darrell. Men det är liksom en aura av återblickande hela tiden, ett ständigt hyllande av några få år och människor. Tro tusan att folk tappar intresset då. Det saknas naturlig evolution. Kanske beror det på att gitarren är var mans instrument och att det går alldeles utmärkt att sälja en gitarr med motiveringen "Jimi Hendrix hade en likadan. Då måste det ju vara den bästa som finns", utan minsta självkritiska tanke i stil med "ja, men vad tusan hade han att välja på?". Det är segt att vara gitarrist i en bransch som är så otroligt besatt av svunna tider. Men kanske är det så att folk inte bryr sig så mycket längre. Nu är gitarristen ointressant, bara stjärnan vid mikrofonen som räknas. Eller så är det så att gitarren spelar efter lite egna regler eftersom den som instrument är tämligen unik på det viset att den inte bara är ett instrument, utan också en symbol för musikalisk revolt, kreativitet och rock n' roll.