AnthonyS

Din fråga är nog tyvärr omöjlig att svara på. Hittar man sitt livs gitarr kan det göra mer skillnad än alla förstärkare i världen, och hittar man sina drömmars stärkare kan det få en att upptäcka hur bra/dålig gitarren man redan äger är. Men, om du ändå ska bränna 15 papp tycker jag du i första hand ska skaffa en ny gura för det verkar vara den du är missnöjd med. Och då föreslår jag att du säljer din SG, så får du ännu mer pengar att bränna. Bra combos jag kan rekommendera är Mesa Boogie Rect-o-Verb, Express 5:50 och 5:25. Bugera ger väldigt mycket ljud för pengarna. Det beror väldigt mycket på vad det är för typ av musik du ska spela. Finns Fendercombos som låter riktigt nice, likväl som en Vox AC15 eller 30 har sitt sköna ljud. Marshalls Class 5 är en liten elak sak som dessutom ger dig lite pengar över till några sköna stomps eller dylikt. Vad gäller gitarr ska jag nog inte ens försöka rekommendera något, för det som funkar för mig behöver inte alls funka för dig. Jag är helsåld på Music Man, men har väldigt bra erfarenhet av PRS såväl som ESP också. Mitt råd är att prova, prova och åter prova. Mitt grundtips är ändå att alltid börja med gitarren. Finns inte kärleken där spelar det snudd på ingen roll vad du har för förstärkare (förstå mig rätt nu). Det är gitarren som du håller i, det är den som vibrerar mot din kropp och det är den som är ditt redskap när du uttrycker dig och din musik. Förstärkaren är nästa steg. Jag säger inte att gitarren är allt, men har du väl hittat en gitarr du älskar kan du i lugn och ro bygga upp en liten samling stomps och stärkare som fungerar just utifrån den.

OMGWTF?!?!?!?!

Ja, det var i princip exakt något sådant jag hade tänkt mig. Riktigt fina grejer. Bra tips!

Hej, Det är dags att kitta upp studion igen, och denna gång gäller det ett område jag har ganska dålig koll på. Jag vill ha en riktigt bra MIDI-kontroller att sköta mixningen med i Logic. Hemskt gärna med ett respektabelt yttre och motoriserade faders. Har lessnat på att sitta i studion och dra i reglar med musen eller snurra på mina Novation-pottar och blir alltid barnsligt avundsjuk på kollegornas analogmixrar och faders... Har som sagt lite dålig koll på området, så om någon har bra tips är jag väldigt tacksam! Trevlig helg 🙂

När benet börjar gunga med så vet man att man är något på spåret 😉

Välkommen!

Kör du den dåliga disten genom "bra" rör-dist kommer du att dista en redan dålig dist. Det blir inte bra, jag har faktiskt försökt. Det är enligt min erfarenhet jättesvårt att "värma" en vass dist med mycket näsa i efterhand. Dock kan jag råda dig till att försöka med följande: skala bort riktigt mycket diskant, gainboosta signalen vid behov och kör den genom en förstärkarplugg där du modellerar en ren förstärkare med snygg och fin topp, lite kropp i mitten och en bump i lågbasen på gitarren om det ger mer kagge åt ljudet i slutändan. Försök också att laborera med ambiensen i ex. Amplitube 3 eller Guitar Rig 4, det kan göra underverk för att maskera en vass förstegsdist. Antingen gör du det på samma kanal, eller linear ut det och blandar sedan den processade signalen med originalspåret. Ovan nämnda procedur kan fungera, och har dessutom god potential att få gitarren att låta ännu sämre. Jag har dock lyckats polera en skitdist att bli riktigt fin genom att ersätta en del av toppen och fylla upp botten med ett rent gitarrljud. Lycka till, vore kul att höra hur du löser det 🙂

Det jag gillar med studiomonitorer är att jag kan höra fler nyanser, fler detaljer i musiken som strömmar ut från all utrustning jag köpt för mina surt förvärvade slantar. Monitorer får mig att känna att jag får ut mer av mina andra grejer. För min del handlar det inte nödvändigtvis alltid om att sätta bästa mixen, utan mer om att få en sån härlig ljudupplevelse som möjligt medans jag sitter och lirar och spånar på nya ideer. Mina prylar låter bättre ur bra monitorer helt enkelt, och då är det vad jag föredrar. Kanske inte tillförde trådens huvudargumentation så väldigt mycket, men min poäng är att ett par fina monitorer inte bara kan användas tilln just mixning utan även vara till glädje under hela processen, från riffskiss och beat-mapping till den sexhundrafemtionde kaffekoppen under mastringen 🙂 Jag lyssnar tusen gånger hellre på min gitarrigg genom monitorer är mina Ipod-snäckor om jag säger så.

Jag måste hålla med Piccazzo. Vad är det som gör att just din version är "sann"? Sanningen behöver inte vara ett problem, men om det i boken förekommer situationer där det är av någon som helst vikt vems version som är sann och vad som egentligen hände borde du tänka till en extra gång. Finns det någon som helst poäng med att namnge personer i boken i olika sammanhang, annat än för ditt eget höga nöjes skull? När det gäller att skriva om andra bör man vara EXTREMT försiktig tycker jag. Har du kollat med personerna i fråga om det är ok? Har du funderat på vad de innerst inne tycker om att få delar av sitt liv blottlagt i en bok som de inte själva fått vara med och påverka? Det är en svår balansgång det där. Jag har full förståelse för att man vill skriva sin egen variant av "Slash", "The Dirt" eller "Jag är Ozzy", men till vilket pris? Visst är det kul att säga till sina döttrar att man gett ut en bok, men det är ju inte lika kul att berätta att man gett ut en bok som gjorde flera människor ledsna, förbannade och besvikna. Mitt tips: Fingera samtliga namn, plocka de delar av verkliga incidenter/personlighetsdrag som är till glädje för de som ligger till grund för personerna i boken och fyll ut resten med sann Heavy-Metal-prosa! Då blir den förmodligen också läsvärd för oss som inte var där 🙂 Och vad du gör, fingera allt som har med gamla flickvänner att göra 😉

Vad du gör, lita inte på att effekter kan sminka ett grundljud du är missnöjd med. En av mina grundregler när det gäller mitt gitarrsound är att det oprocessade ljudet som kommer från gitarren måste vara precis som jag vill ha det, för det är det jag ska ha som grund till allt jag hittar på med stärkare, effekter, filter, reverb etc. Mitt råd är att skicka tillbaka gitarren. Det verkar som om du fått dålig magkänsla i relation till gitarren, och den sitter i enligt min erfarenhet.

Hendrix spelade inte "upp och ner", han vände stratan åt vänster, men strängade den tvärtom. Alltså hade han låga E-strängen högst upp, precis som på en vanlig högerfattning. Så nej, det innebär ingen nackdel att lira som Hendrix (alltså åt vänster). Att däremot vända guran upp och ner så strängarna hamnar i "fel" ordning borde krångla till det lite när det kommer till att tillgodogöra sig tabs o. dyl. Annars borde det väl i teorin fungera lika bra trots att man måste invertera samtliga grepp. Om detta gissar jag dock bara, ty jag spelar med vanlig högerfattning.

Kompletterar mitt tidigare inlägg med följande gitarrklassiker, Pantera - Cowboys From Hell Grand Funk Railroad - Inside Looking Out Thin Lizzy - Jailbreak, Emerald Mötley Crüe - Kickstart My Heart Guns N' Roses - Paradise City The Darkness - I Believe In A Thing Called Love Van Halen - Jump Blink 182 - All The Small Things

ZZ Top - La Grange (Hardcore Superstar - We Don't Celebrate Sundays) Green Day - Basket Case Iron Maiden- The Number Of The Beast Dream Theater - Pull Me Under Jimi Hendrix - Foxy Lady Ozzy Osbourne - Crazy Train Instrumentallåtar? I så fall: Eric Johnson - Cliffs of Dover Steve Vai - For The Love Of God, Erotic Nightmares Joe Satriani - Satch Boogie, Always With Me, Always With You John Petrucci - Glasgow Kiss, Wishful Thinking Yngwie Malmsteen - Evil Eye, Far Beyond The Sun Paul Gilbert (Racer X) - Technical Difficulties Superstandard: SRV, Jimi Hendrix, YJM etc. - Red House Kompletterar med fler senare ☺️ Men dessa låtar har hjälpt mig riktigt mycket. Och de är rejält utvecklande att lära sig. (Iaf de flesta)

Svår diskussion det där. Jag har haft både och, men egentligen aldrig fastnat för någon av dem. Jag ÄLSKAR utseendet och designen på Gibson Les Paul, det är nog den snyggaste gitarren som finns enligt mig. Men för mig med små händer är det krångligt. (Ja, man kan lära sig lira ändå. Men jag gillar inte känslan av att mitt instrument motarbetar mig.) Fender å andra sidan är riktigt bekväma, och jag gillar 50-talsdesignen. Men de har inte de ljudmöjligheter jag söker. Stratan är dock oändligt mycket bekvämare än Les Paulen. För mig faller dock bägge märkena på samma punkt; de framhåller envist att en 50 år gammal originaldesign fortfarande är den bästa, alla kategorier. Att Gibson sen är så otroligt dyra i förhållande till vad man får gör inte det hela bättre. De är liksom inte magiska någon utav dem. Dock ska sägas att jag förmodligen kommer att köpa både en strata, en tele och en Les Paul ånyo när ekonomin tillåter. Helt enkelt för att det finns genrer där jag tycker att de är riktigt bra. Sen är de riktigt snygga att ha på väggen, eftersom de i mina ögon är designklassiker allihop. Mitt hjärta bankar numera för Music Man, det är det märke jag är mest nöjd med och som jag anser gett mig bäst gitarr för pengarna vad gäller look, ergonomi, ljud och spelbarhet.

Hittade en fin bild som illustrerar hur de kan se ut. Kroppen är i sanning fascinerande...

Ja, det är ju synnerligen trist. Minst sagt.

Ja, det är ju lite av en definitionsfråga. Och man får faktiskt säga emot överläkare och professorer ☺️ Själva retningsmekanismen sitter i en speciell konstruktion i nervcellen, men då är det cellens eget cellskelett som står för det mekansika arbetet. Så man kan säga att sinnescellen har sina egna "muskler". Så vi menar nog samma sak egentligen. Men en egen muskel per sinnescell skulle jag inte definera det som. Sinnescellerna i örat hålls på plats av omrkingliggande celler, s.k supportceller, och dessa sitter i sin tur på ett basalmembran. Jag förstår nog inte riktigt hur man skulle kunna träna dessa, eftersom det inte är frågan om regelrätta muskler.

Ett klokt inlägg. (Fast sinnescellerna i öronen är inte nervceller med muskler nedtill) Det enda som fungerar för mig är att undvika de ljud jag vet att jag inte klarar av. På det sättet har jag fått problemet att bli betydligt mindre. Det har också inneburit bitvis stora uppoffringar, men jag har inget val. Mitt tips är att sluta utsätta sig för sånt man vet att man inte klarar av, i mitt fall var det ex. porslinsslammer och vissa människors röstlägen. Ett tag kunde jag inte lyssna på bilstereo heller, eftersom den slutna lyssningsmiljön gjorde att det var som att sätta sig i en tryckkammare och vrida på full styrka. Jag är också selektiv med vilka miljöer jag musicerar med andra i, helt enkelt eftersom jag måste. Kort sagt, jag accepterade eländet och gjorde det bästa av det. Nu, efter att i flera år ha låtit bli de situationer som jag vet skulle gett mig tokont i öronen och diverse biljud dagarna efter har jag en riktigt bra och "tolerant" hörsel. Jag behöver ta pauser under långa sessions osv, men det bör ju alla musiker göra. Ett tips (och detta är ett tråkigt tips) är att sluta hoppas på att hörselskydd ska lösa problemet. Ljud går nämligen inte bara in genom öronen, utan når sinnescellerna i öronen via näsan och munnen också. Dessutom går ljud över en viss styrka rakt igenom skallen och in i öronen den vägen. Dessutom äger våra skallar också ett par alldeles unika resonansfrekvenser, som kan upplevas mycket starka av våra öron. Om detta pågår just i detta nu väldigt intressant forskning. Nästa steg för akustikbranscen? Akustikbehandla våra kranier? 😳 Vad gäller stamceller och transplantation så har det visat sig vara mycket svårare än man hoppades på. När det gäller neuronala stamceller (av typ multipotenta, ej afferent eller efferent prolifererade) är det dessutom extra lurigt, eftersom nervbanorna i första hand anläggs genom embryonal induktion, vilket gör att redan existerande, friska nervceller (förmodligen) inte i ett senare skede kommer att kunna berätta för icke prolifererade neuronalstamceller vad dessa skall bli, vart de ska kopplas eller i vilken riktning de skall agera transducenter.

Är det samma sak med magnetiska bildmedium, ex. VHS?

Misstänkte det. Det var synd. Hade varit ruskigt kul att höra hur det lät i en svensk hemstudio under det ljuva 80-talet...

Hej, För att göra en lång historia kort; en bekants far var för länge sedan en hemstudioentusiast, och spelade när det begav sig in en hel del metal med sitt band i sin hemstudio. Senare, för inte fullt 20 år sedan lekte min bekanta med vänner radio och rockband nere i den då halvt nedmonterade studion med resultat att nästan alla gamla band fylldes av meningslöst nonsens istället för musiken som spelats in på dem. Min bekanta frågade mig om jag trodde att det gick att komma åt det som ligger "under" det senast inspelade på banden, att liksom strippa bort det senast inspelade. Jag svarade nej, men kom sedan på att jag mer eller mindre utgick från att det inte går utan att veta 100% säkert. Så vad säger ni? Hade min magkänsla rätt, eller går det att på något vis komma åt materialet "under" det som senast spelades in på ett magnetiskt lagringsmedum? (Gamla full-size studioband, kassettband, VHS, etc.)

Kom på att jag måste höja ett varningens finger också; det gjordes Les Paul Standard under 2008 som har de gamla speccarna, så var extra uppmärksam på om det är en standard tillverkad under första halvan av 2008 men med 2002 års speccar. Den kan man nämligen också sälja som en Les Paul standard 2008. Skillnaden ser du lätt på stämskruvarna som är i metall på 2008an, samt på neutrikjacket som inte finns på 2002 års modell. Det ska finnas en "PLEK'D"-dekal på en av mickarna också på 2008an.

Det är samma speccar på en standard nu som 2008. Dealen är helt ok tycker jag. Fast färgen är inte den snyggaste 😮

Ojdå, det var inte meningen att röra upp så starka känslor. Jag tog upp telecastern för att du skrev att det framkom i recensioner att gitarrer med "denna config" inte ville sig riktigt till country, blues, metal etc. Telecastern är just en sådan gitarr, med en ton- och en volymkontroll. Jag höll inte med dig helt enkelt, det måste väl vara tillåtet? Nu tycker jag vi lägger ner svordomarna och det otrevliga språket!

Skulle en Telecaster inte vara lämpad till country eller blues? Jag tror du är ute och cyklar helt enkelt.