AnthonyS

Menar du att ljuden låter annorlunda när du lyssnar på dem på olika volymer? För att göra en extremt lång historia kort så fungerar innerörat så. Mycket grovt sammanfattat kan man säga att högre ljudtryck leder till distortion i innerörat vilket tillsammans med reflexiv spänning av ett mycket litet muskelpaket som stramar upp hörselbenen, gör att ljuden uppfattas annorlunda. Beroende på hur komplext sammansatta ljuden är kommer olika ljudstyrka att bilda noder på innerörats membran, vilket också bidrar till en annorlunda ljudupplevelse. Men då talar vi om ganska rejäla volymskillnader. Annars kan det vara så att olika komponenter i din lyssning beter sig olika vid olika volymer.

Jadå. Jag är faktiskt i begrepp att ånyo skaffa en sådan rigg. Fast inte en HotPlate dock, den gillar jag inte så jättemycket. Viss förvanskning av signalen får man räkna med. Inte mycket, men man hör det om man lyssnar efter det. Ju mer du attenuerar med statisk laddning, ju mer kommer motståndet att agera filter. Det stör absolut inte, och man kan kompensera lite för det på stärkaren. Reaktiva motstånd förvränger inte lika mycket. Paul Gilbert till exempel, har ju alltid en HotPlate i sin rigg. Funkar fint.

Här vill jag flika in att den inte heter 1959 för att den tillverkades då. Den började tillverkas 1965. Så att kalla den Plexi -59:an är att riskera att framstå som okunnig inför en mycket liten skara människor med patologiska specialintressen... ☺️

Haha, asbra! Jag skrattar inte för att tipset var dåligt, det vara bara så oväntat radikalt 😄

Vad jag menar, precis som nikko påpekar, är att man har mycket att vinna på att planera hur man EQar gitarrljudet från början, innan man ens spelar in, utifrån hur det ser ut i övriga ljudbilden. (Alternativet är att spela in gitarrljudet utan några som helst kompromisser, och lägga allt annat utifrån det, men det ter sig ju så att säga lite jobbigare). Det är väldigt svårt att "trolla fram" gitarrsolot senare i mixen, om det ligger och knuffas och skaver i områden där det är trångt.

Men nu handlar det inte om att vi ska övertyga dig - det handlar om att hjälpa trådskaparen på ett konstruktivt sätt. Nu vet vi vad du tycker är larvigt och låter dåligt. Har du några faktiska förslag att komma med tror jag det vore välkommet. EDIT: Skrivslarv.

När det kommer till gitarrsolon kan det ofta vara idé att planera eq och effekter på själva gitarrsolot utifrån vart i mixen det finns plats. Ett lead-ljud som låter episkt när man sitter och lirar gitarren för sig själv funkar inte alltid (ganska sällan, faktiskt) direkt i mixen. Ofta får man experimentera med olika gain-nivår, kanske dra ner effekter en del (delay och reverb kan gröta till det rejält), skära i botten osv. Eller byta solo-ljud rakt av. Det kan behövas ibland. Ett tips kan vara att tänka i termer av örstärkartyper. Att lägga komp med mid-scoopad Marshall ger plats för ett mid-heavy solo från ex. en Mesa/Boogie MkIV osv. Nu måste man absolut inte använda just dem, men att ha alldeles för lika komp- och sololjud resulterar ofta i ljudgröt.

Amplitube 3 är schysst. Och flera av gratispluggarna som folk i tråden tipsat om. Rock on!!

Jag upprepar (med viss modifikation): nu får ni sluta rekommendera lurar som inte tillverkas längre. 2400 eller 2900 heter nuvarande modell.

Fast nu får ni sluta rekommendera lurar som inte säljs längre. 2900 heter nuvarande modell.

Den är ju så hysteriskt dyr. Jag tänker att om man köper exempelvis en Rivera Rock Crusher och Two Notes kabinettplugg så sparar man en fin peng. Å andra sidan är det ju nice att lyfta processering från datorn, som Torpedo gör.

Jag är själv mycket sugen på en Rivera Rock Crusher och en riktigt fet rörtopp. Rock Crushern agerar både load box och attenuator om man vill, och gör om signalen efter power-amp till linjesignal. På med en riktigt bra kabinettsimulator och lyckan är gjord. Hoppas jag.

Då var det dags igen - ett drygt år efter att jag hämtade ut min Axe-Fx Ultra och pluggade in den för första gången. Denna gången heter prylen istället Axe-Fx II och väntetiden var denna gång nästan nio istället för fyra månader... Precis som i min förra recension, som finns här: http://forum.studio....v-axe-fx-ultra/ inleder jag med att berätta vad recensionen kommer att omfatta och vad den inte kommer att behandla. Jag kommer inte att fördjupa mig allt för mycket i de rent tekniska detaljerna, utan istället mest beskriva vad jag tycker om och tänker kring produkten utifrån mina egna behov och åsikter. Och precis som förra gången finns inga ljudklipp med från början. Kanske kopletterar jag med några senare. Jag tänkte börja med att reflektera lite kring hur läget ser ut idag jämfört med sist jag investerade i en burk från Fractal Audio. På den tiden regerade Ultran i modellerarvärlden. Det fanns inga vettiga konkurrenter, inte för att annan modellering var dålig utan för att ingen annan produkt gjorde vad Ultran gjorde. Den hade allt, precis allt man behövde. Riktigt bra, ständigt förfinade modelleringar, effekter av yppersta pro-klass och alla anslutningsmöjlighter man behövde (förutom USB och hörlurar - märk väl). Eleven Rack var vad som låg närmast till hands rent teknikmässigt, men hade betydligt sämre routingmöjligheter och ett betydligt mindre imponerande effekt- och förstärkarutbud. Mot bakgrund av detta beställde jag min Ultra. Jag hade precis sålt min Eleven Rack på grund av att jag helt enkelt inte var 100 procent nöjd - inte när jag hela tiden läste om Ultran (plus på grund av det oförklarliga faktum att Eleven Rack från början saknade stereodelay - hur är det möjligt?). Trots att den var grymt bra så sålde jag Ultran efter bara ett par veckor. Varför jag gjorde det kan man läsa om i den recensionen, men för att göra en lång historia kort så fick Ultran mig att bli så jäkla sugen på min favoritstärkare igen, och eftersom jag bara använde ett par olika simuleringar på Ultran så kände jag inte att det var värt priset. Jag ville mycket hellre ha stärkaren i fråga, och damma på på riktigt. Kort efter det (i princip i samma sekund som jag vinkade farväl till Ultran) beslutade dock jag och min sambo oss för att inte flytta från vår nuvarande lägenhet. Således försvann möjligheterna att lira natten lång med en riktigt rigg. Alltså behövde jag en ny racklösning, och hamnade precis i skarven mellan att första generationens Axe fasades ut och Axe-Fx II introducerades. Jag hade helt enkelt en förbannad tur om man vill se det så. Eller otur, eftersom väntetiden blev i det närmaste absurd. Så fick jag således min Axe-Fx II, nästan ett år efter att jag tagit emot Ultran - en modellerare byggd på den absolut senaste tekniken, men i en värld av allt mer potenta konkurrenter. Så, hur gick det den här gången? Till att börja med stod det redan vid uppackandet klart att det är en på nästan alla sätt uppdaterad produkt. Frontpanelen är betydligt bättre upplagd, med fyra speed-knobs som automatiskt tilldelas ex. gain- och eq-kontrollerna när man är i förstärkar-vy på displayen. Mycket bra, då det blev ett hysterisk klickande med sidopilarna på Ultran för att kunna använde det enda (!) scrollhjulet. Här finns inte heller längre rattar för input-gain - detta styrs genom mjukvaran. En ny X/Y-funktion finns också på frontpanelen, och innebär kort förklarat ett väldigt smidigt sätt att snabbt växla mellan två olika inställningar/ljud. En hörlursutgång med riktigt bra ljud var även den ett högst välkommet tillskott, liksom USB-utgången i bak. Här måste dock poängteras att enheten levererades utan USB-kabel. Nu är detta inget stort problem, eftersom man om man är fast i hemstudioträsket har ca tusen olika kablar liggande hemma. Men det kändes irriterande snålt, när USB-möjligheten har varit en stor selling-point. Nåväl. Vidare märks en större, bättre belyst display och möjligheten att montera loss racköronen. I övrigt känns konstruktionen lika stabil som Ultran - detta är ett rejält bygge. Specifikationerna för II:an är imponerande - till och med mer imponerande än för Ultran. Dubbel processorkraft jämfört med Ultran, där en av två kärnor nu helt tillägnats förstärkaremuleringarna. En grotesk effektbuffé där ALLT verkligen finns. Förfinad kabinett- och mikrofonmodul med möjlighet att lägga in egna impulser och nu även att skapa egna impulser genom Axe:ns mjukvara. Och fortfarande en oslagbart flexibel routing, där allt kan kopplas hur som helst, med dubbla fysiska effektloopar om man inte är nöjd med effekterna i Axe:n. Som hos sin föregångare är allt tweak-bart in absurdum. Bara förstärkarblocket innehåller fler parametrar än vad som rimligen kan antas vara vettigt, och man kan verkligen skruva till ljuden EXAKT som man vill ha dem. Och allt gör verkligen skillnad, det känns nästan aldrig som att någon parameter finns där "bara för att". Och detta gäller för nästan samtliga effekter. På Ultran fastnade jag för delayen och hur bra de var, och det är precis samma visa här. Ännu mer av allt, fler delay och fler möjligheter - allt i otrolig kvalitet. Här visar Axe-Fx II att den mycket väl kan axla uppdraget som effektprocessor för betydligt fler applikationer än gitarr. Som reverb på masterkanalen gjorde den ett suveränt jobb, och vissa delay och distortioner är urcoola på trumspår. Man kan kort sagt säga att det finns skäl till att exempelvis John Petrucci bytt ut sina Eventide- och TC Electronic-rack mot två Axe-Fx II i sin live- och studiorigg. Axe II har också begåvats med en synnerligen potent global mixer som visat sig vara riktigt användbar. Det är inte sällan där man skruvar ljudet från riktigt bra till briljant. Men nu var det inte i första hand för effekterna jag köpte en ny Axe - det var för förstärkarsimuleringarna. Jag har genom åren haft förmånen att jobba med många olika grejer, allt från mjukvara i form av Amplitube, Guitar Amp Pro, Amp Designer och Guitar Rig och racklösningar som Eleven Rack och Axe-Fx Ultra, till allt från små Mesa-combos till specialbeställda Folkesson-toppar. Detta har gett mig ett öra jag litar på när det kommer till ljud, och kräsna fingrar när det kommer till känsla. Redan Amplitube 3 slog mig med häpnad med vissa av sina ljud. Eleven Rack var tokbra på vissa stärkare, och Ultran var mitt i prick. Eleven Rack och Axe-Fx Ultra prickade dessutom mycket av känslan med en riktig rig, något jag ofta tycker går förlorat i de datorbaserade pluggarna. Axe-Fx II fortsätter tveklöst på den inslagna vägen men lyckas otroligt nog ta det till nästa nivå. En nästan surrealistisk nivå. Låt mig förklara. Jag måste börja med att säga att när det kommer till de ca 70 förstärkaremuleringarna är Axe-Fx II är otroligt bra. Jag har ett antal referensmodeller jag brukar utgå ifrån; tänk Plexi, AC-30, Rectifier och MkIV (eller ännu hellre MkIIc+ om den finns), och dessa är mitt i prick. Punkt slut. Och det slutar verkligen inte där. Här finns modeller som nästan aldrig (och i många fall inte alls) går att hitta hos andra modellerare. Här finns exempelvis Mesa/Boogie Lonestar, Cornford MK50II, Friedman BE, Mesa/Boogie TriAxis, Dumble OD Special, Budda Twinmaster och den mäktiga Marshall JVM. Och om vi håller oss till Lonestar som exempel är ljudet så krispigt och dynamiskt att ljudet från Andy Timmons "Resolution" bara hänger i luften. Jag har, utifrån mina öron, helt enkelt ingenting att klaga på när det gäller förstärkarmodelleringarna. Ljudet är högupplöst, krispigt, luftigt och spatialt och känslan är verkligen sådär "elektrisk" i fingrarna. Anslaget är omedlebart, och inte mista tendens till latency märks ens på riktigt effekthungriga presets. Kabinett-modulen är också rejält uppdaterad med dubbelt så hög upplösning som tidigare på modelleringarna och en riktigt bra ny "room"-parameter som verkligen lyckas med att placera ljudet "i ett rum". Det gör mycket för realismen, genom att det känns lite mer som att stå i ett riktigt rum framför en stärkare och spela än att få ett "färdiginspelat", polerat ljud i öronen. Det är nämligen det man får med Axe-Fx II. Redan med Ultran reagerade jag på hur "hi-fi" ljudet kändes. Och det är lätt att glömma bort att det inte är en replokalssituation man imiterar med förstärkare->kabinett->mikrofonsimuleringar, utan ett färdiginspelat gitarrljud, dvs ett ljud som passerat mikrofon och ev. processing innan det når lyssnaren. Eftersom hela denna kedja är av ännu högre kvalitet i Axe-Fx II blir ljudupplevelsen ännu mera hi-fi, ännu mer spatial och ännu mer "producerad". Det låter liksom cd-skiva/färdig produktion om ljudet. Nu är detta på intet vis en negativ sak. Ljudet sitter som en smäck i produktioner, och skulle det inte göra det så är det bara att skruva i den globala mixerna på Axe:n så är problemet löst. Klockrent. För att vidare förklara mina slutsatser serverar jag er här en liten anekdot. När jag gick in i den lokala musikbutiken härom veckan och hörde en av de yngre metalkidsen plåga en enkel Vox VT+-combo och hörde ljudet av slarviga fingrar på billig flying-v stannade jag till. Det där var härligt. Det där var ett ljud jag inte hört på länge. Det där var ljudet av elgitarr från min uppväxt. Och jag gillade det. Vad f*n!? Således cyklade jag förvirrad hem och greppade gitarren, en kaffekopp och Axe:n. Och där blev jag sittande, och över mig sköljde en besvärande och obekväm deja-vu från ca ett år tidigare. Jag är inte nöjd. Jag sitter på en av de dyraste jäkla gitarrprocessorerna man kan köpa idag, och jag är inte nöjd. Jag blir nämligen inte riktigt berörd längre. Inte som grabben i Maiden-t-shirt på musikaffären. Och det är där jag befinner mig, återigen. Jag har alla ljud jag kan drömma om, i studiokvalitet, direkt under fingertopparna. Men det klickar inte riktigt. Nu ska sägas att jag breddat mig vad gäller ljudideal ganska ordentligt senaste året, mycket på grund av en kraschlandning i våra moderna jazz-gitarrister och vår tids största hemlighet, gitarristen Guthrie Govan. Jag vill ha flera olika ljud att experimentera med nu än när jag köpte Ultran, och jag nyttjar ett betydligt bredare ljudspektrum. Därför passar en produkt som Axe-Fx mig mycket bättre nu än när jag köpte Ultran. Så utifrån den aspekten har jag egentligen inget att klaga på. Men det finns en annan aspekt, och där blir det besvärligare. Jag saknar mina riktiga stärkare. Jag saknar det taktila, att pilla på något. Jag saknar att köpa en ny effektpedal och vara eld och lågor, och jag saknar känslan av att sitta framför en riktigt skön stärkare och jobba med ett nytt riff. Och för de 21.000 kronor Axe-Fx II kostar får man en riktigt trevlig anläggning. Nu har jag dessutom för första gången hört Load-boxar och attenuatorer som faktiskt låter bra, så att spela på låg volym med en riktig stärkare och få det att låta bra kan plötsligt vara en realitet. Eller iaf värt att överväga. Dessutom skall poängteras att det idag finns mer potenta alternativ till Axe-Fx än tidigare, även om ingen av dem enligt mig levererar samma kombination av klockrena förstärkar- och kabinettemuleringar tillsammans med samma skyhöga nivå på effekter. Men utbudet är rikare idag, utan tvekan. Således blir slutsatsen tudelad. Produkten Axe-Fx II är klockren. Jag tyckte Ultran var kanonbra, men den här är märkbart bättre. Den kan allt jag någonsin skulle kunna tänkas behöva när det kommer till gitarrljud, den är precis i början av sin produktcykel och kommer således förmodligen bara att bli bättre och bättre med tiden (den har redan fått fyra mjukvaruuppdateringar och de är alltid gratis) och den är ett under av smidighet tack vare sina nya funktioner som USB-anslutning och hörlursutgång. Den är, på väldigt många vis, den "ultimata" gitarrprodukten, och det vill inte säga lite. Men det är sant. Det är den sista produkten av sitt slag som många gitarrister någonsin skulle behöva köpa. Ändå är det något som skaver. Jag har svårt att sätta fingret på vad det är. Kanske är det bara jag som är konstig, patologiskt kräsen eller bara aldrig helt nöjd. Men likväl är det något som stör upplevelsen. Kanske är det priset - trots allt man får i och med en Axe-Fx II är 21000 kr väldigt mycket pengar för mig som student på heltid. Och att köpa en produkt för 21000 kr och känna att man använder potential för 2100 kr känns inte allt igenom bra. För det är så det är i mitt fall. Jag spelar progressiv instrumental metal, meningslös shred, gammaldags jazz, fusion och lite blues, funk och annat kul. Men inget som kräver arpeggiatorer, quadrupla ping-pongdelay (!) eller reverbeffekter som påminner om att ro en läckande eka genom ett svart hål i Andromedagalaxen. Jag vet att mitt liv som kompositör och studioamatör skulle bli oändligt mycket bökigare (och i slutändan ännu dyrare) med rörtopp, kabinett, attenuator/loadbox/DI, mickar, pedalbord, tusen kablar, batterier och hela paketet än vad det blir med nuvarande utrustning. Ändå kan jag inte låta bli att sakna det emellanåt. Man måste också nämna konkurrensen med avseende på prislappen. Eleven Rack som från början var riktigt bra är ännu bättre efter Eleven Rack Expansion Pack, nya POD-familjen är riktigt prisvärd och potent och andra nyheter som exempelvis Kemper Profiling Amplifier lovar gott åtminstone på förstärkaremuleringssidan. Det finns helt enkelt en del att välja på om man inte känner för att hosta upp 21 lakan. Således vet jag inte i nuläget riktigt hur jag ska göra. Kanske kommer jag till sans och inser att gräset alltid är grönare på andra sidan, och att den sidan jag befinner mig på nu är överlägset smidigast och enklast. Kanske inser jag att en betydligt enklare modelleringsutrustning räcker (även om jag tror att det är väldigt svårt att nöja sig med billigare/enklare modellering när man vant sig vid Axe-Fx II) eller kanske säljer jag helt sonika Axe:n och köper mig en enklare rör-rig (hemska tanke). Den som lever får se. Ställt bortom allt tvivel är i alla fall att Axe-Fx II är grym. Sjukt grym. Funderar ni på att köpa en så gör det - ni kommer inte att bli besvikna, det vågar jag lova er. Sammanfattning: Bra: -Enligt mig oöverträffade modelleringar. Extra kul med ovanliga modeller! -Synnerligen kompetent och användbart effektbibliotek, även till annat än gitarr. -Man har lyssnat på vad användare saknar för funktioner/hårdvara och implementerat dem, ex. USB-port, hörlursuttag och avtagbara racköron, speedknobs etc. -Integreras busenkelt i vilken rigg och/eller studio som helst. -Alltid gratis uppdateringar. -Riktigt rejält bygge. Mindre bra: -Dyr. Hysteriskt dyr jämfört med flera kompetenta konkurrenter. -En leverantör i hela Europa. Hur smidigt är det ur konsumentsynpunkt? -Ingen USB-kabel. (Litet minus, men likväl irriterande.) EDIT: Upptäckte att jag glömt sammanfattningen.

Vill bara göra den som är intresserad uppmärksam på att en fet recension av Axe-Fx II kommer under helgen!

För mig personligen är det ärligt talat inget angenämt problem. Valmöjligheter i all ära, men med den mängd man har under sina fingertoppar idag tycker jag snarare att det stör flödet än gynnar det. Med det sagt är jag absolut ingen framstegsfientlig bakåtsträvare - tvärtom. Jag tycker att den nya tekniken är underbar för oss gitarrister. Jag kan bara se mig själv framför mig med en Kemper, snyftandes i pur ångest över vilken Rectifier jag ska använda...

Håller med fullständigt om det här. Problemet är att värdera sitt behov, och sedan övertala plånboken att behovsvärderingen kan motivera den alltid lite för höga kostnaden... 😉 Här finns enorma möjligheter, men här ser jag också ett jätteproblem. Idag kan det vara svårt att bestämma sig för exempelvis vilken modellerad stärkare man vill basera ett highgainljud på av Marshall JVM, Mesa/Boogie Rectifier eller MkIIc+ eller MkIV, kanske Engl Powerball eller varför inte Diezel VH4. Men med Kempern blir problemet absurt, när man dessutom, efter att ha fattat det initiala beslutet angående vilken stärkare man ska använda måste bestämma sig för vilken av tvåhundra (eller tjugo eller tvåtusen) olika Mesa/Boogie Rectifier-modelleringar man tror är bäst lämpad till ljudet man söker. Det blir liksom en ljudjakt som går från det besvärliga till det bisarra... Jag skulle aldrig kunna "nöja mig", om jag anade att det kanske fanns ett ännu bättre Rectifierljud till min Kemper därute, och jag tror inte jag är ensam om det...

Min Axe-Fx II innehåller över 70 olika stärkare (då är runt tio olika mods av samma stärkare), så det är inte direkt ett fåtal. Effektutbudet är överlägset. Uppdateringarna, som kommer med jäma mellanrum, är helt gratis och innehåller ofta flera nya modeller. Så där håller jag inte med om ett givet övertag till Kemperns fördel. Vad gäller att flera tycker att den låter bättre än andra modellerare så är det säkert så. Men det är också högst personligt, och inte ett givet bevis på att den de facto ÄR den främsta i raden av moderna modellerare. Jag vill återigen poängtera att jag inte tycker att detta är en dålig produkt - tvärtom är den riktigt häftig. Men i min värld är det bara en i flera avseenden begränsad modellerare med den unika möjligheten att erbjuda ett i teroin obegränsat antal modelleringar. Men eftersom jag redan har runt 70 olika till mitt förfogande och vet hur många av dem jag egentligen använder, så är det i mitt huvud en enormt häftig fördel i teorin, men inte något som gör ett livs skillnad i realiteten. Jag skulle nog klara mig utmärkt med två, tre, möjligen fyra olika stärkare om jag ska vara ärlig. Jag har redan tusen gånger mer än jag behöver, i vissa lägen.

Nu tror jag vi ska lugna oss lite. Har du ens provat en sån här stärkare?

Så om man laddar ner alla dessa borde det ju bli frågan om att mer eller mindre äga en modellerare, som vilken annan som helst? Alltså kommer det ner till den enskilda användaren att bedömma kvaliteten på modelleringarna. Vågar man tro att den genomsnittlige användaren kanske aldrig kommer att "profilera" mer än sådär två, tre stärkare, för att ladda ner resten av modellern han/hon vill ha? Då har vi reducerat prylen till en modellerare med ett blygsamt effektbibliotek. Var är det briljanta, förutom den sympatiska prislappen?

Ah, Slash "nya" signaturstärk. Nice.

Vad är Nighttrain-profilen baserad på för stärkare? Vet någon det?

Ja. Jag vill höra MER gitarr 🙂

Tycker inte ljudet är så farligt dåligt. Visst finns där en lite torr pappighet i trummorna och gitarren är för låg i mixen. Annars ser jag inte det jättestora problemet. Men sen har jag ju inte hört råmaterialet heller.

Briljant! Då är ju saken ordnad. Ser fram emot att installera tusen pluggar på nytt... ☺️

EMG är ett bra val till den musiken du beskriver, likaså exempelvis SD Blackouts. Spelar man mest metal är aktiva bekvämt, eftersom du kan ösa på med mycket gain utan att få besvär med brum eller interferens om du spelar live. Du får med aktiva mickar en kompression som passiva saknar, och detta beror på att signalen måste igenom en pytteliten pre-amp inuti den aktiva mikrofonkretsen för att förstärkas ut till gitarrjacket. Denna kompression, som gör att ljudet och känslan kan bli "mosig" på öga gain-nivåer slipper du i regel med ett par schyssta passiva mickar. Å andra sidan kan aktiva mickar ta upp ljud från ett bredare frekvensspektrum än passiva, på grund av deras aktiva förstärkning. Jag använder inte själv aktiva mickar, dels för att jag inte spelar så tung musik längre, men också för att jag saknar edgen och attacken i passiva när jag spelar med exempelvis EMG. Men till den musik du beskriver kan det funka utmärkt. När det gäller val av gitarr är det bara du som kan avgöra. Ta en som är bekväm, passar dig och din kropp och som också gärna tilltalar ditt öga. Lycka till!