Jag känner så väl igen fenomenet. Mig har det inte drabbat så mycket i produktionssammanhang som i gitarrsammanhang. Att försöka samsas och komma överens med gamla oompa-woompa-gubbar, som fortfarande gråter av Jimi Hendrix, som tycker att allting stelare än ett asplöv är ett känslolöst hårdrocksplektrum och som envisas med att ställa upp sina urgamla transientbomber till fenderstärkare på max så att trumhinnan exploderar när de drar ett A5 på halsmicken på stratan, är en utmaning utan dess like... Det "ska" också alltid låta på ett visst sätt, vara på ett visst sätt och anamma en viss stil (tänk gubbkeps och pilotbrillor här).
Vissa musiker, oavsett genre, sitter helt enkelt fast. Kroniskt. Kanske för att vi yngre serverades ett betydligt bredare utbud från början, och kunde välja. Vad vet jag. Jag kommer i alla fall aldrig att utsätta mig för dylika gitarrepisoder igen, det vet jag säkert...