Ville verkligen inte göra lumpen, men var för mycket tävlingsmänniska för att ändå inte göra mitt bästa på testerna, så jag blev inkallad trots vädjanden och försök i efterhand att slippa. Lyckades iofs få en rätt så slapp tjänst som mönstringsassistent, men i 11 jävla månader. -Den mest bortkastade perioden av mitt liv!
Enda roliga var väl att man kunde driva lite med alla dumma stridspitt-wannabes, och att det nån gång ibland kom tjejer som skulle mönstra.
Pga en knäskada och en mycket snäll sjuksyster slapp jag dock i stort sett alla övningar och resor. T.ex. satt jag inne på kontoret och väntade på ett samtal från en läkare medans dom andra fick gå närmare en mil till en skjutbana (iofs beställde dom taxi därifrån, så det var nog inte sååå jobbigt för dom andra heller).
Kan förresten dela med mig av en "klassiker" yttrad av en viss relativt känd höjdhoppare efter en hel dags träning av korrekt "anmälan" när man knackar på hos ett befäl:
Vi går tillsamman in till ett av befälen för att be om tillstånd att åka iväg och träna...
"Tjena! Jo, vi tänkte dra iväg och träna. Det är ok, va?"
"ANMÄLAN!!"
"Nämen vafan, det är ju allvar nu...!"
Varpå befälet blev ganska så rött i ansiktet och skrek en massa arga ord om vad som är på allvar och inte... Det dröjde rätt så länge innan vi fick till anmälan korrekt så att vi kom därifrån... Jag skrattade som en tok... 🙂
Edit: Öööh... Ja, jag är väl kanske inte världens bästa historieberättare, men det var kul när det hände... 🙂