Henry Cow var ju ett sånt där band man hade förväntningar på hur det skulle låta.
........Och så går man och ser dom live och får till livs en och en halv timmes atonal improvisation...... 😄
Ingen Dagmar. Inga låtstrukturer.
Det var rätt svårsmält.
För mig var annar just Henry Cows första strumpskiva en sån där skiva som tog många lyssningar innan jag uppskattade den. Det är väl ett kännetecken för experimentell musik. Vem har gillat King Crimson, eller Miles Davis första gången de hörde dem. Viss experimentell musik växer dock inte utan förblir obegriplig för alltid (för mig, dvs.). T.ex Fred Friths "Guitar Solos". Live var han dock rolig att se.
Det finns förstås också till synes enkel och traditinell musik som växer och växer ju mer man spelar den. T.ex Kevin Coynes blueslåtar. ---Hmm, gäller nog mycket musik med "känsla", "passion" med.
Måste erkänna att när SexPistols först dök upp så tyckte jag inte om det. Eftersom jag var inne i symfonirocklyssnandet. Men när jag väl kommit över den "genretröskeln". Så kunde jag ta till mig hela konceptet.