Det som är besvärligt när man blir äldre är att man tycker sig ha hört allt förr.
Om nån gör proggmusik så är det bara att dra fram ett gammalt Genesisalbum och utbrista HA!! Vadå elektronika: Kolla in Hawkvind, Tangerine Dream, Can för riktigt monotona, narkotikaliberala ljudlandskap... 😠
Retrperspektivt är jag mer öppen för en del musik som gjordes tidigt sjuttiotal numer än jag var då. På den tiden tyckte jag t.ex att Sweet, Alice Cooper var rätt fjantig, tonårsflirtande komersiell dynga. Nä det skulle vara snårig Gentle Giant och Yes om man skulle kunna lyssna på det. Sedan hade jag en period när allt som inte hade punkrötter var skit. Visst fånigt men jag antar att man skaffar sig en identitet genom att förknippa sig med viss sorts musik.
Om musik verkligen var bättre förr? Antagligen inte. Däremot var den mer banbrytande så klart när saker och ting gjordes förr första gången.
F.övrigt gräver ungarna djupa hål i min vinylsammling på jakt efter 80-talsikoner som Echo & the Bunnymen, Siouxie & the Banshees, Martha & the Muffins. Vilket de lyssnar på lika gärna som mer nutida artister som Marilyn Manson, Kent, mm.
Frågan om CD:ns längd kontra LP:ns är dock intressant.
Liksom den om A och B-sidor. Ett album byggdes ju upp efter de förutsättningarna; När varje sida skulle inledas och avslutas med ett starkt spår.