JJRockford

Du får tänka på att alla inte ser samma möjligheter och svårigheter i världen som du. För en del kanske det känns lika oöverstigligt att förstå hur man ska lägga kompressor på ett sångspår, eller vad man ska ha för ljudkort, som det är för dig att programmera en mjukvarusynt som du blir nöjd med. Som man ständigt brukar påpeka redan i grundskolan, "det finns inga dumma frågor"... Edit: Kom på att du faktiskt redan påpekat det senare själv. Vilket gör hela resonemanget ännu märkligare. Om någon frågar "vad ska jag ha för ljudkort" så kan det ju vara så att den personen överhuvudtaget inte har en aning om vilken funktion ett ljudkort har i kedjan eller vad man kan tänkas ha för krav på det, och då är det inte så lätt att läsa på. Att utgå från att frågeställaren skriver som han/hon gör p g a av lathet, ptja... Svara inte?

Nu tycker jag ärligt talat att ni är lite gaggiga. Den här inställningen att folk (speciellt yngre) "nuförtiden" inte är lika duktiga som alla äldre och erfarnare har förmodligen funnits lika länge som människorna vandrat här på jorden. Om ni besöker t ex "Musik direkt" eller någon liknande så märks det snabbt att det knappast är något fel på unga människors vilja och skicklighet. Däremot gör väl tillgängligheten på möjligheten att skapa musik att det är fler som sysslar med det, och då vore det väl ändå lite konstigt om alla var lika fantastiska som den "hårda kärnan". Om man kan få svar på något man undrar över genom att ställa en fråga, istället för att sitta och surfa runt efter info på internet i flera timmar, vad är det som gör att det ena är bättre eller sämre? Det är ju det (det förstnämnda, att ta genvägar) som gör att samhället utvecklas. Om jag är sugen på älgkött så behöver jag inte först tillverka ett spjut och sen ge mig ut på älgjakt i två veckor, utan kan gå till Hötorgshallen och köpa en bit (borde ta runt en timme), och ägna resten av tiden åt något annat. Edit: Ett litet förtydligande...

Alltså, även om man kör en tretimmars-konsert, så blir det ju ändå naturliga pauser när sångaren snackar med publiken, trummisen letar efter nya trumpinnar, allsångspartier o s v. När ni repar för ett tre-timmars-set, kör ni motsvarande en konsert om dagen under sex månader, eller vågar man anta att repen innehåller lite fler pauser än själva konserten?

Alltså, en del här verkar ju mer än lovligt naiva. Prova att jämföra med elitidrott, eller egentligen idrott på vilken nivå som helst, så kanske det blir lättare. Folk som tänkt tävla i triathlon, maraton, eller liknande kör ju knappast ett triathlon eller maraton-lopp varje gång dom tränar. Hade dom gjort det, och dessutom strunta i att lyssna på kroppen (som kanske vill signalera att man håller på att slita ut ett knä eller så), så håller dom nog inte så länge... Det gäller egentligen lika gärna på korpnivå. Hur coolt är det att springa in med taskig rygg och spela en kvart i någon fotbolls-match, och sen vara sjukskriven ett halvår? Bara å bita ihop och köra vidare, eller lyssna på kroppen?

Det är väl precis det som är meningen med like-knapparna? 🙂

Försökte lägga till en "gilla-knapp" till hemsidan via Facebook i min signatur. Det gick inte så bra. Väljer jag "html" bland stilarna blir resultatet detta: <div id="fb-root"></div><script src="http://connect.facebook.net/en_US/all.js#appId=XXXXXXXXXX&xfbml=1"></script><fb:like href="http://www.crown.nu" send="false" width="250" show_faces="false" font="arial"></fb:like>

När menar du att man spelar fyra timmar i ett sträck som proffs-musiker, helt utan pauser?

Jäklarns vad du var på hugget Valle... 🙂 Vill man undvika överansträngningar, skador och annat kan det vara en bra ide att avbryta innan det gör ont. Här får man ha lite sunt förnuft, precis som med alla annan träning. Det är klart att man så att säga måste "slå i taket" för att kunna lyfta det. Men får man en skada som göra att man måste lägga ifrån sig instrumentet helt i minst ett halvår så önskar man nog att man tagit det lite försiktigare... I övrigt så är det väl inget som säger att man inte pallar ett dagspass i studion bara för att man tar pauser när man övar? Tror du att en maraton-löpare alltid springer exakt ett maraton när han/hon tränar? Har faktiskt svårt att tänka mig någon verklig situation när man bara maler på i 3-4 h utan några som helst pauser. Det lär inte hända på rep, i studion eller på konserter, eftersom där alltid kommer mer eller mindre naturliga pauser.

Just det här med att ta pauser är väldigt bra att tänka på, sitt aldrig mer än 30-45 minuter i sträck. Se sen till att gå upp och går runt lite, veva med armarna och sånt. Men jag vet hur lätt det är att glömma, när man är inne i spelandet. För min del slutade det dock med en pajad högerarm.

Mitt tips är att köra någon "Cubase tutorial" från YouTube, så att du lär dig lite hur programmet fungerar. Det finns inget magiskt sätt att lära sig, bara att öva som med allt annat.

Anthony sammanfattade det hela bra 🙂 Men om du någon gång spelar på gig under stadium-storlek är det snarare en fördel att ha 50W än 100 eller 200. Då kan du ju driva förstärkaren lite hårdare, vilket i a f på de förstärkare du tittar på i princip alltid innebär bättre ljud. Finns för övrigt många gitarrister som kör på lite mindre förstärkare även på stadium-nivå. Brian May har ju t ex sin 30W Vox AC30. Det lär larma på rätt bra på scenen ändå, om man får tro hans medmusikanter!

Jag tror att redan om börjar tänka i termer som att "träna" och "öva" så är man lite löst ute... Spela mycket är säkert däremot väldigt bra! 🙂 Det är i a f min erfarenhet. Har gjort mina timmar (uppåt 6 h/dag under några års tid) mestadels med metronom och en massa konstiga "övningar" som egentligen saknade musikaliskt innehåll. Men det är ju så man ska öva enligt väldigt många. Det slutade för mig med en trasig högerarm, trots att jag var nog med stretching och sånt. Sen pausade jag från gitarren några månader för att låta armen läka. Det var riktigt jobbigt.

Det man generellt kan säga om Orange:en är väl att 200 watt låter helt bisarrt mycket för en gitarrtopp. Det är nog få som spelar på ställen där man kan dra på en sådan så att det verkligen levererar sitt fulla ljud... Max 50 W skulle jag säga, det är ändå väldigt mycket. Många toppar har dock möjlighet att ställa om ut-effekten, kolla det. Själv har jag heller aldrig spelat på Orange mycket, men överhuvudtaget aldrig hört talas om att någon använder sådana i lite tyngre och extremare metal. Brukar ju mer vara för 70-tals rock/hårdrock, alternative, indie-rock och sånt. Angående inspelning: Tänkte själv vad som händer på en inspelning. Först mickar man upp lådan så att man kan begränsa något vilka frekvenser som ska höras in i mixern. Sen sitter där en mick och mickpreamp som färgar ljudet. När allt är inspelat så har ljudet förmodligen blivit eq:at och kanske fått lite kompressor och eventuellt lite reverb på sig. Sen mastras det, kompressor och eq en gång till m a o. Plus att du sällan hör hur gitarren låter helt själv. Antingen är den dubbad en eller flera gånger, plus att det för det mesta ligger bas och trummor bakom som tar hand om andra frekvenser än de gitarren är bra på. Ett bra exempel på det hittar du i Gamma Ray's "Rebellion in dreamland". Kanske inte så mycket extrem metal, men den enda låt för tillfället jag kan komma på där man verkligen hör hur en ensam gitarr låter, i förhållande till när allt annat fläskar på: Spola fram till ca 5:30: http://www.youtube.com/watch?v=NeiX6bf2OPI

Inom musik måste ju detta vara ett ganska meningslöst sätt att tänka. Det är ju skillnad inom idrott. Den som springer fortast på 100 m är bäst i världen på att springa 100 meter fortast, där finns inget att diskutera. När det gäller musik är det svårare. Vem är t ex den bäste gitarristen av George Harris och Yngwie Malmsteen? Bäste sångaren av Joey Ramone och Pavarotti? Själv vet jag ju vilka av ovanstående som jag föredrar att lyssna på, men att snacka i termer som att dom nått sin toppnivå som musiker eller så blir ju jättekonstigt. Hade Joey blivit en bättre sångare av att gå på opera-skola i tio år? Han hade säkert kunnat sjunga starkare, tagit högre toner o s v, men annars? Det blir såklart lite skillnad om man tänker sig en karriär som t ex orkester-eller frilans-musiker, då krävs säkert mer eller mindre träning får att göra sig så anpassningsbar som möjligt i alla tänkbara situationer. Men för musiker i allmänhet handlar det ju mest om att hitta ett uttryck som folk gillar. Sen spelar det ju ingen roll om det är något man lärt sig att framföra på en vecka eller tio år.

Som trummis är det ju lite speciellt med lyssningen, eftersom man ska ha klicket som inte ska höras någon annanstan. Vi har löst det så att vi köpt en liten fyrakanals-mixer till trummisen (4-500 kr för en Behringe-variant). In i den har vi kopplat tre signaler. Dels ctrl out (stereo) från huvudmixern till en stereo-kanal på trummisens mixer, och sen aux från huvudmixern och klicket in på varsin monokanal på trummisens mixer. Sen använder trummisen hörlurs-uttaget på sin lilla mixer. Där kan han fritt ställa och panorera de tre olika signalerna. Tror att han panorerat ut klicket max åt något håll så att han bara har det på ena sidan. Mixern ska också monteras på ett sådant där litet rejälare notställ, som man kan ställa brevid hihaten, så blir det lätt att justera från låt till låt. Vi har både klick och musik som vi ska synka till. Har spelat in detta på vanliga mp3:or. När man exporterar från Cubase (som jag använder) så är klicket panorerat max till vänster, musiken max till höger. Sen kan man spela upp det från valfri enhet som spelar mp3:or. Jag använder min telefon. Tricket med att panorera ut klick och musik åt varsitt håll är att du kan använda en kabel med stereo-plugg i ena ändan och två mono i andra, så finns klicket på den ena kanalen och musiken på den andra. Musiken pluggar vi in i mixern och kör ut till main/ctrl out, klicket kopplas som sagt in i trummisens mixer.

Själv har jag alltid haft bekanta att fråga om hjälp. Men skulle jag inte haft det hade jag förmodligen gått med i SMF om jag behövde juristhjälp, och sen gått ur när det inte passade 🙂 Vill tillägga att detta är inte är ett förhållningssätt till facket som jag förespråkar i vanliga fall, tycker att man bör vara med oavsett om man behöver det eller ej. Men musikbranschen är ju lite speciell...

Jag är inte ute efter att märka ord, men vad är det för skillnad mellan "mest basigt" och "mera botten"? 😉 Men generellt kan man väl säga att det inte finns någon attack i basen i ett gitarrljud, den ligger mycket högre upp i frekvens-området. Hursomhelst, att hitta en förstärkare som funkar handlar ju mycket om vad man har för spelteknik. Det är ju liksom inte bara ljudet som avgör om man får bra attack och tyngd i ljudet. Tror t ex att de flesta av oss vanliga som skulle prova spela på James Hetfields anläggning inte skulle få i närheten lika mycket pondus i kompet, om man säger så 🙂 Sen får man komma ihåg att det är mer saker än själva förstärkaren som avgör. Det är ju enormt stor skillnad mellan olika högtalar-lådor. Och där kan man inte snacka om bra eller dåliga lådor, utan hur dom passar ihop med förstärkaren och övriga delar i ljud-kedjan. T ex hade den andre gitarristen i mitt förra band VII Gates en Peavey-topp, som jag lägga trodde lät bedrövligt. Han hade ändå en Peavey 5150-låda till, ska ju vara bra. Sen en dag fick han prova min Marshall-låda (en helt standard 1960A eller B, kommer inte ihåg vilket), och då började det hända saker. Istället för att ljudet lät som en bisvärm så blev det helt plötsligt en väldig pondus i det! Sen spelar ju gitarr, mickar, strängar, plektrum och sånt också in. En del förstärkare, som t ex Mesa Boogie krävde i a f förr om åren en väldigt noggrann justering. Dom hade liksom några få kombinationer som lät så där riktigt bra, det är liksom inte bara att dra upp volymen och köra. Hur det är nuförtiden vet jag inte. Finns ju annars många andra förstärkar-märken du borde prova, t ex Krank och Engl, brukar vara populära metal-förstärkare.

Det går nog inte att generalisera på det där sätt, att säga att det antingen är på det ena eller det andra sättet. Vad man kan säga är att skivbolagen i grunden är intresserade av att tjäna pengar, det är ju en affärsverksamhet. Hur dom sen förvaltar denna vilja skiljer sig nog väldigt mycket från bolag till bolag. Det vanligaste är nog dock att dom försöker få artisten att skriva på ett kontrakt som ger så mycket som möjligt till skivbolaget och så lite som möjligt till artisten. Därför är det enda raka att ta hjälp av en jurist om man får ett skivkontrakt. Känner man ingen juridisk kunnig, gå med i Svenska Musiker-förbundet, dom har jurister som kan hjälpa dig. Sen får du ju fråga dig vad du själv är ute efter, och vad du har för mål med att bli signad?

Känslan finns alltid i åhörarens öron, eventuellt hos den som spelar, svårt att hitta någon annanstans. Att försöka hitta logiska förklaringar är nog omöjligt. Annars skulle det ju inte finnas låtskrivare som om och om igen kan göra superhits på samma tolv (oftast färre) toner som alla andra miljontals musiker också jobbar med.

Är ju ganska vanligt att band inom hårdrocken stämmer om gitarren på olika sätt. Låter ju som om det blir nedstämt för er i a f, hoppas giget går bra!

Det är ju lite vad man har för krav. När jag köpte GT-8:an var det för att kunna spela alla gitarrstämmorna i VII Gates-låtarna när jag var ensam gitarrist. Det fanns inga alternativ, GT-8:an var den enda prylen i rimlig prisklass som hade programmerbar harmonizer. Nu finns ju även GT-10:an som låter bättre och kan köra dubbla effektkedjor, hade nog varit ännu bättre. Men numera så har jag kommit på att det är mycket smidigare att plocka med sånt som man inte kan spela på tape (eller snarare mp3-spelare). Vi kör ju ändå keyboardsen med klick (så behöver man inte vara mer än 4 i bandet), plus att det inte är lika mycket gitarrstämmor i The Rockford Heroes. Då funkar ST:n alldeles utmärkt. De begränsade switchmöjligheterna gör dock att man inte bör ha för mycket ljud att hålla reda på.

Disten hamnar väl innan wha-wha:n, det är inte bra. Man brukar alltid försöka att ha en så ren signal som möjligt in i wha-wha-pedalen och distade den "wha-wha:ade" signalen istället. Om man inte använder 4cm så kan man ju koppla in externa pedaler i loopen, och sen flytta routa om loopen så att den ligger efter wha-wha-blocket. Men jag tror nog det smidigaste för dig är att strunta i DS1:an 🙂 Blir ju bara en pryl till som ska fungera och ha strömförsörjningen, utan att du får någon märkbar ljudförbättring?

Jag skaffade en Tonelab ST för några månader sen, har helt slutat använda GT-8:an efter det. Fast det beror nog också lite på att ST:n är mycket lättare att plocka med till repningarna 🙂 Hursomhelst, du behöver väl inte ens köpa någon förstärkare att ha hemma? Koppla in pedalbordet i stereon, datorn eller använd hörlursuttaget. Finns ju en aux-ingång också, så kan du koppla in mp3-spelare direkt i pedalbordet och jamma med musiken där. Köper du Tonelab EX sitter det högtalare i pedalbordet.

Det låter lite overkill. DS-1-emulationen i GT-8:an är väl så bra den kan bli?

Visst var Rysslands svenskskrivna bidrag "Get you" ruskigt lik "Dansa i månens sken" i refrängerna? http://www.youtube.com/watch?v=0kAh_5YCKtY