Musiker eller Strateg?

[debatt]

Diskussionen nedan handlar väl i huvudsak om den enskilde artisten eller bandet UTAN skivbolag i ryggen, iaf utan det STÖRRE skivbolaget i ryggen. Jag inbillar mig att åtminstone det STÖRRE skivbolaget ställer upp med mycket av de bitar jag tar upp här i tråden. Även om de inte lägger hur mycket resurser som helst eller ens stora resurser, så iaf något...

Hur mycket räcker det att vara en bra musiker eller sångare om man ska "lyckas" inom musikbranschen och hur mycket strateg, marknadsförare och bokare måste man vara - hur ser fördelningen ut förr och nu? Om man tänker på den enskilde singersongwritern eller bandet som skulle försöka kuska runt och turnera förr på egen hand, låt säga för 25 år sedan, i jakten på att bli upptäckt och/eller för att bibehålla ett intresse hos publiken, hur mycket satsade de på marknadsstrategier jämfört med dagens unga? Hur mycket hinner man spela på sina instrument för att bli en duktig musiker nuförtiden, jämfört med för 2-3 decennier sedan? Klyver man sig mindre eller mer nu när det gäller bitar som marknadsföring t.ex.? Hinner man träna 7 timmar dagligen på sitt instrument?

Nuförtiden satsas ju på Internetlansering i mycket högre utsträckning så förutsättningarna har ju ändrats kapitalt på det sättet. Jag hörde en intervju där frontmannen mycket riktigt betonade att förr var man tvungen att fysiskt ta sig till olika platser och spela sina låtar på scener överallt för att folk skulle veta att ens låtar fanns, att det var enda chansen överhuvudtaget. Radion var inte alltid lätt att få bli spelad på. Nu kan man göra sig tillgänglig världen över i ett nafs genom att finnas där för nedladdning helt plötsligt bara, menade han. Han talade om en ENORM skillnad.

Inspelningsaspekten är en annan grej jag tänkt på. Nu kan man lättare få till ett tämligen gott resultat t.o.m. hemma i sin lägenhet med relativt överkomliga alternativ prismässigt, inte minst vad gäller redigeringsmöjligheter. Chansen att nå ut blir ju därmed högre, om det låter bra. Man underlättar ju därför också för skivbolagen om man vänder sig till sådana, så de kan sålla i vad som är en bra låt eller inte utan att förblindas av brus o.d.

På vilka andra sätt har utvecklingen visat sig?

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Under tiden ni funderar på det kan den som känner för det gå in och gratis registrera ett låtsas-hockeylag hos Rotohog. Det är en serie på kul som några av oss på Forumet har kört ett par rundor nu. Säsong 2 i NHL börjar nu snart (månadsskifet jan/feb, 1a Feb) så det är lite brådis. Man kan gå in lite senare också, men då missar man ju första omgången. Det hela går ut på att man tar ut 7 spelare till sitt lag och samlar poäng i serien. Man bör gå in och ändra laget då och då, genom gratis transfers. Spelarna är alltså de riktiga i NHL och man får poäng utefter hur de presterar där helt enkelt. Just nu spelar vi sluttampen på NHLSäsong 1 och Fidden leder ointagligt. Jag ligger som vanligt precis i mitten, vilket jag börja avsky nästan. Detta beror på att vi är 7 st lag som spelar i denna serie, då blir ju per automatik mittenplacering vikt. Till Säsong 2 kan vi vara 10 lag och blir vi det så finns det ju ingen omedelbar mittenplats (hurra), och bara tre har anmält sig, så det finns platser kvar... Registrera er först på sidan och sedan är seriens namn: Studio forum, leta upp det. Det är GRATIS att delta och enda förbehållet för vår serie är att man inte betalar för transfers.

[Frekvensspektrumanalysator]

Diskussionen nedan handlar väl i huvudsak om den enskilde artisten eller bandet UTAN skivbolag i ryggen, iaf utan det STÖRRE skivbolaget i ryggen. Jag inbillar mig att åtminstone det STÖRRE skivbolaget ställer upp med mycket av de bitar jag tar upp här i tråden. Även om de inte lägger hur mycket resurser som helst eller ens stora resurser, så iaf något...

Hur mycket räcker det att vara en bra musiker eller sångare om man ska "lyckas" inom musikbranschen och hur mycket strateg, marknadsförare och bokare måste man vara - hur ser fördelningen ut förr och nu? Om man tänker på den enskilde singersongwritern eller bandet som skulle försöka kuska runt och turnera förr på egen hand, låt säga för 25 år sedan, i jakten på att bli upptäckt och/eller för att bibehålla ett intresse hos publiken, hur mycket satsade de på marknadsstrategier jämfört med dagens unga? Hur mycket hinner man spela på sina instrument för att bli en duktig musiker nuförtiden, jämfört med för 2-3 decennier sedan? Klyver man sig mindre eller mer nu när det gäller bitar som marknadsföring t.ex.? Hinner man träna 7 timmar dagligen på sitt instrument?

Nuförtiden satsas ju på Internetlansering i mycket högre utsträckning så förutsättningarna har ju ändrats kapitalt på det sättet. Jag hörde en intervju där frontmannen mycket riktigt betonade att förr var man tvungen att fysiskt ta sig till olika platser och spela sina låtar på scener överallt för att folk skulle veta att ens låtar fanns, att det var enda chansen överhuvudtaget. Radion var inte alltid lätt att få bli spelad på. Nu kan man göra sig tillgänglig världen över i ett nafs genom att finnas där för nedladdning helt plötsligt bara, menade han. Han talade om en ENORM skillnad.

Inspelningsaspekten är en annan grej jag tänkt på. Nu kan man lättare få till ett tämligen gott resultat t.o.m. hemma i sin lägenhet med relativt överkomliga alternativ prismässigt, inte minst vad gäller redigeringsmöjligheter. Chansen att nå ut blir ju därmed högre, om det låter bra. Man underlättar ju därför också för skivbolagen om man vänder sig till sådana, så de kan sålla i vad som är en bra låt eller inte utan att förblindas av brus o.d.

På vilka andra sätt har utvecklingen visat sig?

om jag får svara genom att ställa en fråga... bara för att det är enklare att bli hörd, betyder det att det nödvändigtvis blir fler som lyssnar?

det finns ju tiotusentals band på youtube och myspace och whatever med typ några hundra views liksom.. Är det inte bara så att det som förr var

en kassettdemo har bytt skepnad till ljudfiler på en hemsida, och att låtmaterialet faktiskt fortfarande är det viktigaste, och det som 99,9%

faller på?

Och så vitt jag vet så är galet turnerande ett måste för ett band/en artist för att få en hållbar karriär. Iallafall när vi snackar om lite hårdare

tongångar. Fast jag tycker ju självklart att det som är att vara musiker är att åka runt i världen och spela och träffa människor. Egentligen lite

som att vara lastbilschaufför. Men så är ju min favorittillvaro i bak på turnébussen liksom.

Radion har väl kanske tillochmed blivit svårare än nånsin att bli spelad på om man tänker efter. Det måste vara musik som inte skrämmer iväg

konsumenterna, dom måste iallafall stanna kvar till reklamen.. osv.. Åt helvete med alla specialprogram verkar det som. "Tillochmed" P3 låter som

nåt fucking jävla tonårsdisco liksom, och dom intressanta programmen (i mitt tycke då) är borttagna.

Det som har blivit bättre är att fler har tillgång till riktigt jävla bra utrustning till ett helt okej pris, men nackdelen med det hela är ju

att man får vada genom tonvis med skitband/artister innan man dyker på guldklimparna, men det är ju onekligen väldigt demokratiskt att alla har

möjligheten att komma fram med ungefär samma produktioner, om man har lite innanför pannbenet då.

[Umemagnus]

Det är nog precis lika mycket slit nu (läs; "den lille artisten"), bara kanske med bättre ljudande material. Den stora skillnaden är väl att vilken fåne som helst tror att det räcker med att dyka upp på Idol-uttagningarna och sjunga halvfalskt, så ska det funka "... wooohooo... tv... ba dö liksom..." Alternativt, skapa en myspacesida och tro att man blir upptäckt (ja, det har väl kanske hänt i myspace ungdom... men...)

Att bli duktig musiker finns det ingen genväg till, bara en massa övande. Sen underlättar det givetvis för framtiden om man får spelning där det finns "viktigt" folk. Men, att bara bli en överjävlig gitarrist och sitta hemma i vardagsrummet hjälper ju heller inte.

Man kan nog kolla på vilken stadigt känd artist som helst (Läs här; någon som hållit mer än två skivor) så finns det en lång historia av hårt slit.

Och, som skrivits innan, just pga att det blivit lättare att få fram bra ljudande material på enkelt sätt, så har ju utrymmet begränsats/hårdnat ordentligt för aktören.

I den genre jag rör mig i, är det defenetivt vanligast att man jobbar minst lika mycket med telefonen/maila, som att vara ute och lira. Dvs. man får ragga jobb utta helvete, skapa sin egna anställning.

Redigerat 27 januari 2011 av Umemagnus

[nattvaktaren]

Jag tror att det i viss mån alltid handlat om en kombination av entreprenörskap och musikalisk skicklighet och ett eget, personligt spännande uttryck. Det har aldrig räckt att bara ha en av dessa bitar, eller iallafall nästan aldrig.

MEN jag tror att du har rätt i - jag tolkar dina frågor som att du är av den uppfattningen - att det krävs större engagemang utanför det rena musicerandet för att lyckas idag jämfört med hur det var för 30-40 år sedan. Det finns inte längre tillräckligt med pengar i branschen för att hålla artister på mellannivå med managers och dylikt, den biten får man fixa själv.

Och så var det ju även innan guldrushen i popbranschen på allvar tog fart, i början av 60-talet.

Egentligen tror jag det tillstånd som rådde mellan då fram till nyss var det extrema, det sjuka. Varför ska man kunna bli miljonär på att boka möten åt ett gäng geeks som spelar pop, liksom?

Bra att luften gick ur den extremt uppblåsta och självgoda biznizen så att vi kan skala bort mellanchefer och tyckare utan egentlig kunskap. Bra att det inte finns pengar nog för en ny generation att sitta och gnida Bach-hårdrock sju timmar om dagen, skönt att slippa försäkrade slaptummar.

[debatt]

Diskussionen nedan handlar väl i huvudsak om den enskilde artisten eller bandet UTAN skivbolag i ryggen, iaf utan det STÖRRE skivbolaget i ryggen. Jag inbillar mig att åtminstone det STÖRRE skivbolaget ställer upp med mycket av de bitar jag tar upp här i tråden. Även om de inte lägger hur mycket resurser som helst eller ens stora resurser, så iaf något...

Hur mycket räcker det att vara en bra musiker eller sångare om man ska "lyckas" inom musikbranschen och hur mycket strateg, marknadsförare och bokare måste man vara - hur ser fördelningen ut förr och nu? Om man tänker på den enskilde singersongwritern eller bandet som skulle försöka kuska runt och turnera förr på egen hand, låt säga för 25 år sedan, i jakten på att bli upptäckt och/eller för att bibehålla ett intresse hos publiken, hur mycket satsade de på marknadsstrategier jämfört med dagens unga? Hur mycket hinner man spela på sina instrument för att bli en duktig musiker nuförtiden, jämfört med för 2-3 decennier sedan? Klyver man sig mindre eller mer nu när det gäller bitar som marknadsföring t.ex.? Hinner man träna 7 timmar dagligen på sitt instrument?

Nuförtiden satsas ju på Internetlansering i mycket högre utsträckning så förutsättningarna har ju ändrats kapitalt på det sättet. Jag hörde en intervju där frontmannen mycket riktigt betonade att förr var man tvungen att fysiskt ta sig till olika platser och spela sina låtar på scener överallt för att folk skulle veta att ens låtar fanns, att det var enda chansen överhuvudtaget. Radion var inte alltid lätt att få bli spelad på. Nu kan man göra sig tillgänglig världen över i ett nafs genom att finnas där för nedladdning helt plötsligt bara, menade han. Han talade om en ENORM skillnad.

Inspelningsaspekten är en annan grej jag tänkt på. Nu kan man lättare få till ett tämligen gott resultat t.o.m. hemma i sin lägenhet med relativt överkomliga alternativ prismässigt, inte minst vad gäller redigeringsmöjligheter. Chansen att nå ut blir ju därmed högre, om det låter bra. Man underlättar ju därför också för skivbolagen om man vänder sig till sådana, så de kan sålla i vad som är en bra låt eller inte utan att förblindas av brus o.d.

På vilka andra sätt har utvecklingen visat sig?

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Under tiden ni funderar på det kan den som känner för det gå in och gratis registrera ett låtsas-hockeylag hos Rotohog. Det är en serie på kul som några av oss på Forumet har kört ett par rundor nu. Säsong 2 i NHL börjar nu snart (månadsskifet jan/feb, 1a Feb) så det är lite brådis. Man kan gå in lite senare också, men då missar man ju första omgången. Det hela går ut på att man tar ut 7 spelare till sitt lag och samlar poäng i serien. Man bör gå in och ändra laget då och då, genom gratis transfers. Spelarna är alltså de riktiga i NHL och man får poäng utefter hur de presterar där helt enkelt. Just nu spelar vi sluttampen på NHLSäsong 1 och Fidden leder ointagligt. Jag ligger som vanligt precis i mitten, vilket jag börja avsky nästan. Detta beror på att vi är 7 st lag som spelar i denna serie, då blir ju per automatik mittenplacering vikt. Till Säsong 2 kan vi vara 10 lag och blir vi det så finns det ju ingen omedelbar mittenplats (hurra), och bara tre har anmält sig, så det finns platser kvar... Registrera er först på sidan och sedan är seriens namn: Studio forum, leta upp det. Det är GRATIS att delta och enda förbehållet för vår serie är att man inte betalar för transfers.

Efter en omgång i Rotohog Säsong 2 så är ställningen följande:

1 Georgia Overkillers overkill 98 $30.00M 348.00

2 Baltimore Towers Eanjou 957 $30.00M 224.00

3 Vancouvers Kanadicker VancouverCanucks 1328 $30.00M 200.00

3 Dekis HK fidden 1328 $30.00M 200.00

Observera att det alltså finns sex platser för lag kvar fortfarande!! Skynda skynda att delta. Helt gratis!!

Redigerat 2 februari 2011 av debatt

[Jailbird (oregistrerad)]

Det ironiska är väl att med alla moderna möjligheter att nå ut till hela världen med bara en knapptryckning så har skivbolagen blivit viktigare än någonsin. Hur ska man annars kunna nå ut genom det oändliga bruset?

[Johnny Boi]

Ja det känns som att kärnan inte har förändrats, men landskapet runtomkring. Visst, det finns möjligheter att nå ut till hela världen o.s.v. Men det handlar fortfarande om att komma in i de mediala kanaler där majoriteten av befolkningen nås. Och även om de kanalerna har ändrat namn och form genom åren, så tror jag att antalet förblir någorlunda detsamma. Jag tror att det finns en gräns för hur många tidningar/tv-kanaler/radio-kanaler/sajter som kan vara "heta" samtidigt, sådana som ligger på "nationsnivå" - kanaler där exponering automatiskt innebär ett steg upp i musikbranschens toppskikt. Sådana kanaler har inte vem som helst tillgång till. De ansvariga för kanalerna vill ha en eller ett par kontakter i musikbranschen som de kan lita på alltid levererar det som är proffsigt, hett och säljer. De kontakterna tror jag fortfarande är de stora skivbolagen, publishing-bolagen, A&R och allt vad det heter.

Kan ju liknas vid en stor folksamling på ett stort fält, där de viktiga personerna som får karriärer att explodera finns i mitten. Bara för att fler människor har fått möjlighet att vara på fältet innebär det ju inte att kontaktytan med de viktiga personerna i mitten ökat...

Fast jag har funderat på det här med managing. Det borde ju vara precis som med andra yrken inom branschen - man får börja smått och jobba sig uppåt. Om en person verkligen brinner för att bli manager, varför inte leta reda på ett talangfullt lokalband och börja där? Har bandet kommit en bit och giggat ett tag så finns det ju pengar. Och har man bara en handlingsplan över några enkla tjänster man kan erbjuda för en billig penning så borde det ju finnas något band med för lite tid/för mycket lathet som nappar.

[nattvaktaren]

Och har man bara en handlingsplan över några enkla tjänster man kan erbjuda för en billig penning så borde det ju finnas något band med för lite tid/för mycket lathet som nappar.

Du tänker som typ management light, standardiserad hjälpservice för att komma ut och gigga, finnas på iTunes osv?

Ingen dum idé, men det krävs ett riktigt lågt pris för att det ska vara värt det för banden, och då behöver du massa sådana kontrakt för att det ska vara lönsamt för dig.

Kanske en förbetalningsmodell, istället för den klassiska procentersättningen? Eller en kombination?

[Valle]

Intressant ämne!

En sak är säker: I motsvarande grad som det, tack vare diverse teknikers utvecklingar, blivit lättare för artister att "nå ut" har kraven på artistens färdigheter höjts. Idag hade ett "superband" som The Rolling Stones aldrig i helvete kunnat slå — av den enkla anledningen att de både spelar och sjunger illa (särskilt in the good old days). Ett annat band som hade kunnat kamma sig i sketan är The Clash (en av musikhistoriens största gåtor måste väl ändå vara leadsången på "Rock The Casbah"; något av det sämsta jag har hört).

Det är nog inte heller lika lätt att bli rik, särskilt inte på den svenska marknaden. Här hänger "don't quit your day job" ständigt över de nya förmågorna. Och lite som Nattvaktaren var inne på; utomståendes engagemang kring artistens intresseområden (managers etc) har även det antingen klingat av eller blivit tuffare för artisterna att få. Det blir som sagt något artisten får ta itu med själv, vilket betyder dyrbar tid till "administrativt" arbete som artisten i flesta fall hade behövt lägga på artistisk/konstnärlig utveckling och förbättring.

I någon tråd nämnde jag något i stil med att "vi är på tok för många"... Jag syftade på att marknaden har svämmat över av lyckosökare och paradoxalt nog behöver "dödas" för att kunna överleva. Marknaden har exploderat och sänt ut projektiler (artister) i miljontals riktningar, vilket skapar total förvirring hos artisternas absolut viktigaste källa till existens: kidsen!

Det som skiljer då från nu är att den enskilda artisten helt enkelt blivit ointressant. Idag "idoliserar" kidsen hellre en hel jävla genre framför en enskild person/artist. Artisten har inte längre någon central roll.

Och då har det gått åt helvete.

[Guitar Nilsson]

Intressant ämne!

En sak är säker: I motsvarande grad som det, tack vare diverse teknikers utvecklingar, blivit lättare för artister att "nå ut" har kraven på artistens färdigheter höjts. Idag hade ett "superband" som The Rolling Stones aldrig i helvete kunnat slå — av den enkla anledningen att de både spelar och sjunger illa (särskilt in the good old days). Ett annat band som hade kunnat kamma sig i sketan är The Clash (en av musikhistoriens största gåtor måste väl ändå vara leadsången på "Rock The Casbah"; något av det sämsta jag har hört).

Det är nog inte heller lika lätt att bli rik, särskilt inte på den svenska marknaden. Här hänger "don't quit your day job" ständigt över de nya förmågorna. Och lite som Nattvaktaren var inne på; utomståendes engagemang kring artistens intresseområden (managers etc) har även det antingen klingat av eller blivit tuffare för artisterna att få. Det blir som sagt något artisten får ta itu med själv, vilket betyder dyrbar tid till "administrativt" arbete som artisten i flesta fall hade behövt lägga på artistisk/konstnärlig utveckling och förbättring.

I någon tråd nämnde jag något i stil med att "vi är på tok för många"... Jag syftade på att marknaden har svämmat över av lyckosökare och paradoxalt nog behöver "dödas" för att kunna överleva. Marknaden har exploderat och sänt ut projektiler (artister) i miljontals riktningar, vilket skapar total förvirring hos artisternas absolut viktigaste källa till existens: kidsen!

Det som skiljer då från nu är att den enskilda artisten helt enkelt blivit ointressant. Idag "idoliserar" kidsen hellre en hel jävla genre framför en enskild person/artist. Artisten har inte längre någon central roll.

Och då har det gått åt helvete.

Jag vet inte vilka du anser vara bra superband idag, men hade de kunnat slå som Stones i början på 60-talet? Håller med om att Clash var skitdåliga.

Jag tror att mycket är lika idag som förr, att vara bra musiker är ingen nackdel, men att snacka sig in och ha kontakter är mycket mycket mycket mycket viktigare. Av det som spelas i radio är mycket rena rama skiten typ "dagis får en förmiddag på sig att göra en hit". Det var precis lika på 60-talet. Marknadsföringen är typ 75 % av alltihop.

[Valle]

Jag vet inte vilka du anser vara bra superband idag, men hade de kunnat slå som Stones i början på 60-talet?

Finns inga "superband" enligt min mening... Men, med tanke på det jag sa om att kraven på artisterna har höjts genom åren, så skulle väl i princip vilket rockband som helst idag kunna spela skiten ur The Rolling Stones. Idag är det artistisk färdighet som gäller, på 60-talet handlade det om hur många kvasisynonymer till "fuck" man kunde komma på utan att skivbolaget fick tuppjuck och vägrade släppa plattan/låten.

[Guitar Nilsson]

Finns inga "superband" enligt min mening... Men, med tanke på det jag sa om att kraven på artisterna har höjts genom åren, så skulle väl i princip vilket rockband som helst idag kunna spela skiten ur The Rolling Stones. Idag är det artistisk färdighet som gäller, på 60-talet handlade det om hur många kvasisynonymer till "fuck" man kunde komma på utan att skivbolaget fick tuppjuck och vägrade släppa plattan/låten.

Att det skulle ha varit så enkelt för Stones att dra mer publik än alla andra då, och sen fortsätta med det fram till idag idag fast de närmar sig 70 bast? Utan någon större talang förutom att säga fuck lagom många ggr? Löjligt. Och att de var så kassa att spela på 60-talet? Inget band eller studiomusiker kan spela som Stones gjorde i början, inte ens de själva. Inte skriva såna låtar heller. Märkligt att just de som påstår sig vara musiker ofta kan uttala sig om att tex Stones är helt kassa artister. Märkligt är fel ord, löjligt är ett bättre.

Redigerat 8 februari 2011 av Guitar Nilsson

[nattvaktaren]

Valle - jag håller inte alls med om att kraven höjts. För två veckor sedan såg jag för övrigt ett rum fullt av 18-25-åringar vråla loss till Rock The Casbah, och vi vet ju alla hur tonsäker Håkan Hellström är. Slutsats: Nu som då är det andra kvaliteter än de rent musikaliska som avgör. Har du missat är Stones var jävligt snygga och att alla tjejer ville ligga med Brian Jones?

Men det är utanför ämnet.

Management light, alltså.

Skulle verkligen ett band under eller strax över hobbylinjen vilja betala för det administrativa tror ni? Om man slapp allt utom att gigga och spela in - och då menar jag allt. Lämna era inspelningar till mig och jag får ut er på iTunes, Spotify och bloggar + press och sköter det juridiska samt förhandlar gigs... rubbet. Vad skulle det vara värt?

[Dingbats]

Det som skiljer då från nu är att den enskilda artisten helt enkelt blivit ointressant. Idag "idoliserar" kidsen hellre en hel jävla genre framför en enskild person/artist. Artisten har inte längre någon central roll.

Och då har det gått åt helvete.

Jag tycker det är åt helvete vackert. Musiken är det centrala, artisterna är de som framför musiken. Om man har en hel genre som idol kan man inte komma ifrån att ha ett minimum av intresse för hur det låter, men om man tejpar hela rummet fullt med affischer på George Michael behöver det inte egentligen ha med musik att göra, bara någon slags barnslig personfixering.

[Valle]

Märkligt att just de som påstår sig vara musiker ofta kan uttala sig om att tex Stones är helt kassa artister.

Men varför skulle det vara märkligare än — när någon som "påstår sig vara musiker" — säger att "Clash var skitdåliga"?

Valle - jag håller inte alls med om att kraven höjts.

Helt OK (fast du måste ha missförstått mig). Jag ser det lite som utbud och efterfrågan. "Förr" fanns det bara ett The Beatles, ett The Rolling Stones, en Elvis. Idag finns det två miljoner The Beatles... etc. Om du var tvungen att plocka upp en av dessa, skulle du välja slumpmässigt eller den som du ansåg stack ut lite mer?

Duh!

Lämna era inspelningar till mig och jag (...) sköter det juridiska

Avtal å sånt då eller?

Jag tycker det är åt helvete vackert.

Jamenvisst tycker du det!

[nattvaktaren]

Avtal å sånt då eller?

Ja precis, allt förhandlande och jidder.

Finns det en marknad?

[Valle]

Ja precis, allt förhandlande och jidder.

Finns det en marknad?

Min ironiseringsförmåga utan att använda smilies börjar svikta...

@ Om det finns någon marknad?

Nej, det skulle jag nog inte tro när det gäller den gränsdragning du själv kom med, dvs "[för] band under eller strax över hobbylinjen", eftersom dessa i princip har satt ett enkelt och nåbart mål som inte behöver särskild utomstående hjälp/coaching/expertis. Dessutom är dessa artister sällan eller aldrig av intresse för någon som är villig att åta sig en manager-roll (i yrkets rätta bemärkelse).

[debatt]

Ja precis, allt förhandlande och jidder.

Finns det en marknad?

Ja, men frågan är om det finns plats på den.

[nattvaktaren]

Ja, men frågan är om det finns plats på den.

Hur menar du? Inte kryllar det av light-managers? Record Union har ingen marknadsföring att tala om, PR-byråerna hjälper inte till med avtal, osv.

Valle, jag menade såklart band med ambitioner. För "managerns" del räcker det med att bandet är hyfsat - han får ändå betalt, fasta avgifter.

Kanske manager är fel ord. Administratör, det vore bättre, eller typ mittemellan.

Mana-strator. err... 😕

[debatt]

Administratör är bra!! Ord alltså.

[Soxic]

Det ironiska är väl att med alla moderna möjligheter att nå ut till hela världen med bara en knapptryckning så har skivbolagen blivit viktigare än någonsin. Hur ska man annars kunna nå ut genom det oändliga bruset?

Jag tycker det är tvärtom nästan. Jag lyssnar med åren mindre och mindre på vad de stora skivbolagen ger ut eftersom det bara är en massa mainstreamskit enligt mitt tyckte. Jag har däremot upptäckt en hel del D.I.Y artister och band genom Spotify, Garageband, Myspace, Youtube och forum.

[Johnny Boi]

Om man slapp allt utom att gigga och spela in - och då menar jag allt.

Det få tänker på är att rent teoretiskt så är det ju så. En artist eller ett band spelar. Giggar och spelar in. Inget annat. Efter några år av arbete i band börjar jag tycka att det vore rätt lyxigt! 🙂 Tänk att bara få fokusera på att spela. Spela på konserter och i studion. Låtskrivandet är väl det "extra-yrke" som flest ändå skulle vilja hålla fast vid, så även jag som kallar mig låtskrivare, men på ett sätt vore det också gött att slippa någon gång. Bara få grymma låtar serverade för en, repa in dem, och gå upp på scen och ge världens konsert! 🙂

Ingen dum idé, men det krävs ett riktigt lågt pris för att det ska vara värt det för banden, och då behöver du massa sådana kontrakt för att det ska vara lönsamt för dig.

Kanske en förbetalningsmodell, istället för den klassiska procentersättningen? Eller en kombination?

Precis, ett lågt pris är nödvändigt. Men sorgligt nog är ju vi inom musikbranschen vana vid att försöka se underbetalda jobb tidigt i karriären som en "fiktiv investering" som kommer ge avkastning längre fram! 😛

Nämen om man redan har gjort hela svängen en gång med egna band liksom. Då går det ju ändå rätt fort. Man vet redan vad man ska göra, man har en lång lista med saker man gjort för egna bandet, eller upptäckt att man borde gjort... Man har alla adresser, telefonnummer... Man vet ju aldrig; vips kanske man lärt känna någon bokare för att man ringt så många gånger (kanske inte bara för att man ringt många gånger, kanske för att man fått alla sina band bokade då...) och plötsligt har man en fot inne någonstans.

Jo, jag har nog föreställt mig en förbetalningsmodell. Men då har jag bara tänkt på "marknadsföring light" och de administrativa delarna, ska man börja boka gigs så tror jag att procentmetoden är bra och rättvis.

Men för schöen, det är väl bara att börja egentligen! Starta en enskild firma, kontakta ett par band, börja ringa runt och säg "hej, jag ringer från företaget det här och det här som representerar det här bandet" så verkar det ändå rätt seriöst direkt. Är man ute i god tid, är man artigt påstridig, har man bandtalang bakom orden, då ger det sig nog. Finns ju asmycket runtomkringuppgifter att ta hand om vad gäller t.ex. en mini-tysklands-turné som ett gäng talangfulla, finniga tonåringar skulle vara döförskräckta att ta tag i själva! 😄

[Valle]

jag menade såklart band med ambitioner. För "managerns" del räcker det med att bandet är hyfsat - han får ändå betalt, fasta avgifter.

Kanske manager är fel ord. Administratör, det vore bättre, eller typ mittemellan.

Jag kan bara spekulera... En marknad för dedicerade "artist-administratörer" finns nog inte, såvida dessa inte kan tänka sig ha sysslan som extraknäck jämte sitt vanliga kontorsråttejobb (lite som jag). Men då måste det handla om något fast arvode som artisten betalar till administratören, vilket mer eller mindre är förlust för artisten. Vänder vi på det och gör arvodet provisionsbaserat, så lär det inte bli många kronor i fickan för administratören och därmed inte heller någon givande sysselsättning.

När jag tidigare nämnde att kraven på den enskilde artisten har höjts så syftade jag även på t.ex. områden som marknadsföring, juridik och, inte minst, ekonomi. Och ska jag vara riktigt ärlig så tycker jag att dagens kids tydligt visar att de är väl medvetna om detta samt att de engagerar sig riktigt bra i sådana frågor — i långt större utsträckning än vad jag och Nattvaktaren gjorde i motsvarande ålder. (Jämför också med Guitar Nilssons "felfria" gudar som i princip endast behövde veta var de skulle infinna sig vid en viss tidpunkt på dygnet och inte vara för nerknarkade för att kunna stå upp — att vara i stånd att spela var underordnat.)

Dessutom, att låta utomstående ta hand om administrativa arbeten betyder inte mindre att göra för artisten. All tid som blir över från kringarbete som avlastats artisten ska fyllas med karriärsrelaterade sysslor; fler intervjuer, fler promo-resor, fler "välgörenhets"-framträdanden, fler tidiga mornar i TV-studion, fler nyktra fredagar och lördagar... Så man kan glömma något jävla "lyx"-liv för artisten där hans/hennes enda syssla är att exempelvis gigga och spela in och inget annat. Artister som har den inställningen har mycket kvar att lära.

[nattvaktaren]

Nåja, min fantasi här ovan var främst en service för band på väg upp, som har en bit kvar till tv-soffan men som ändå vill presentera sig så proffsigt som möjligt på vägen dit.

Men du har kanske rätt, möjligen är detta mellansegment alltför mellan - för dyrt och för dåligt betalt på en och samma gång.

[Johnny Boi]

All tid som blir över från kringarbete som avlastats artisten ska fyllas med karriärsrelaterade sysslor; fler intervjuer, fler promo-resor, fler "välgörenhets"-framträdanden, fler tidiga mornar i TV-studion, fler nyktra fredagar och lördagar... Så man kan glömma något jävla "lyx"-liv för artisten där hans/hennes enda syssla är att exempelvis gigga och spela in och inget annat. Artister som har den inställningen har mycket kvar att lära.

Jag skrev ju lite om det, så tar det halvt som ett svar till mig. 😉

Allt det du nämner som artisten istället skulle göra faller under "lyxigt" för mig! 🙂 Menade inte lyx-liv i vanlig mening, utan att bara få göra artist-relaterade saker och inget som har med andra yrken att göra liksom. Som det "egentligen" är tänkt! 🙂

[debatt]

Det finns alltid en marknad om man är tillräckligt skicklig och har tur.

Att hitta en artist eller ett band är väl alltid lockande.

Man får väl jobba lite ideellt i värsta fall.