Hur tydliggöra instrument?

[Holmberg]

Hej,

Jag har lite frågor om hur man bäst tydliggör de olika spåren i låten och framförallt (om man nu kan begära det) vad som 'brukar' vara praxis. Låt säga att vi har allt inspelat som ska vara i låten. Den är relativt akustisk. Lite percussion, kontrabas, ackegura, körer och sång. Kanske en del smålicks här och där för att fylla ut 'luckor' i låten. I första versen ligger sången ensam med gitarren och när första refrängen drar igång smäller vi på med både bas och perkussiva instrument. Kanske ytterliggare kompgitarrer osv. Ni fattar grejen! 😄

Att ge alla spår utrymme är inga större problem om man bara har sång och gitarr att arbeta med men när det blir lite fler så kan det ofta bli grötigt i mixen. Så jag undrar, hur brukar man göra? Och framförallt (och jag vet att det inte går att ge några generella svar men hjälp mig lite här 🙁 ) vilka frekvensområden brukar vara känsliga och vilka brukar man skära i. Ta gitarren till exempel. När basen smäller igång i första refrängen så ligger de ju och krockar lite granna med varandra i det låga registret. Men jag har svårt att hitta de där områdena och till slut känns det som om man bara sitter och rycker och sliter i reglarna på måfå. Finns det några sjysta tekniker man kan använda sig av för att hitta de där områdena där instrumenten krockar. Så det är helt enkelt fråga nr 1) Hur hittar man områden i frekvensomfånget där olika instrument kämpar och strider om samma utrymmen?

Fråga nr 2 är lite enklare att förklara och den handlar om panorering. Finns det några gränser för vad som anses vara normalt när det gäller panorering. I bredd menar jag. Är det vanligt att man har instrument som ligger ända ute i höger och vänster kanal och gojsar runt eller brukar man hålla det lite snävare ändå. Jag tänker på om man sitter i bilen exempelvis. Föraren och passagerarna får ju helt olika ljudupplevelser om man har en komplex stereobild i låten. Eller?

[slejnard]

Sitter å njuter på din mp3-sida nu och du är såpass duktig att du inte behöver bekymra dig över EQ etc. Allting hörs utmärkt!

Spelas/sjungs det bra så fångas det är mitt motto och det gör du. Låter jäkligt naturligt o fint!

Keeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeep......!

[Anders F]

Fråga 1. Testa att lägg ett hög pass filter på gitarren. Automatisera det så att det blir aktivt när basen kommer in. Hur mycket du ska skära får du lyssna dig fram till. På detta sätt så är gitarren inte tunn i början och lämnar plats när basen kommer in. Du kan även automatisera volymen på gitarren så den sänks lite när andra gitarren kommer in.

2. Nej, det finns inga generella regler. Bara det låter bra. Om du gör musik som du vet skall fungera i mono så är det ju viktigt att inte överdriva panoreringarna alldeles för mycket.

Hoppas det hjälper.

MVH

Anders

[Holmberg]

Fråga 1. Testa att lägg ett hög pass filter på gitarren. Automatisera det så att det blir aktivt när basen kommer in. Hur mycket du ska skära får du lyssna dig fram till. På detta sätt så är gitarren inte tunn i början och lämnar plats när basen kommer in. Du kan även automatisera volymen på gitarren så den sänks lite när andra gitarren kommer in.

2. Nej, det finns inga generella regler. Bara det låter bra. Om du gör musik som du vet skall fungera i mono så är det ju viktigt att inte överdriva panoreringarna alldeles för mycket.

Hoppas det hjälper.

MVH

Anders

Det där var ju riktigt intressant. Ska testa genast!

Angående musik som ska funka i mono. När ska den det egentligen? Radio kör väl också stereo? Eller?

slejnard: Tackar och bugar så näsan slår i golvet! 😆

[Gain]

Ta gitarren till exempel. När basen smäller igång i första refrängen så ligger de ju och krockar lite granna med varandra i det låga registret. Men jag har svårt att hitta de där områdena och till slut känns det som om man bara sitter och rycker och sliter i reglarna på måfå. Finns det några sjysta tekniker man kan använda sig av för att hitta de där områdena där instrumenten krockar.

En enkel väg att gå är att du sätter ett hyfsat brant hipass på gitarrspåret och loopar några takter när de spelar tillsammans. Börja lågt och flytta skärningspunkten uppåt i frekvens och backa av tills de låter bra tillsammans. Därefter spelar du in/skriver in en automation på din eq off->on där "basen smäller igång".

Fråga nr 2 är lite enklare att förklara och den handlar om panorering. Finns det några gränser för vad som anses vara normalt när det gäller panorering. I bredd menar jag. Är det vanligt att man har instrument som ligger ända ute i höger och vänster kanal och gojsar runt eller brukar man hålla det lite snävare ändå. Jag tänker på om man sitter i bilen exempelvis. Föraren och passagerarna får ju helt olika ljudupplevelser om man har en komplex stereobild i låten. Eller?

Den största risken med för hård panorering är väl snarare konstig lyssning i lurar, som närmast kan framkalla yrsel vid ensidig och hård panorering. Flygande ljudprojektiler som studsar hejvilt på för hög volym är ingen höjdare heller. Det är ju naturligt att att ljud kommer till våra öron från olika avstånd (skymt av vårt eget huvud om inte annat) och ditt exempel med lyssning i bil är ju vanligt men likväl ett speciellt rum där det blir tydligare än i t ex ett vardagsrum. Man springer ju inte direkt runt i bilen:P Har du botten och rytm jämt fördelat och/eller i mitten så blir det inga problem i en bil heller.

Att backa av en 5-10% från full panorering gör att man slipper det värsta i lurar och bilar och det utan att stereobilden blir för smal i "vanliga" högtalare. En god idé kan vara att låta hårda panoreringar spilla över lite grann på den andra sidan, antingen hela ljudet eller kanske bara genom ett reverb

Redigerat 7 december 2008 av Gain

[rainydays]

Annars kan du göra som Mike Oldfield gjorde på The Bell (Tubular Bells II), låta en speakerröst presentera instrumenten var och en för sig 😆 Tydligare än så blir det väl knappast.

[Gain]

Annars kan du göra som Mike Oldfield gjorde på The Bell (Tubular Bells II), låta en speakerröst presentera instrumenten var och en för sig 😄 Tydligare än så blir det väl knappast.

🙂 ..för dig som valt att sätta dig längst bak till höger från föraren sett, så kan vi informera om en för dig ohörbar koklocka som ligger på låg volym i vänster högtalare.

[Holmberg]

Ta gitarren till exempel. När basen smäller igång i första refrängen så ligger de ju och krockar lite granna med varandra i det låga registret. Men jag har svårt att hitta de där områdena och till slut känns det som om man bara sitter och rycker och sliter i reglarna på måfå. Finns det några sjysta tekniker man kan använda sig av för att hitta de där områdena där instrumenten krockar.

En enkel väg att gå är att du sätter ett hyfsat brant hipass på gitarrspåret och loopar några takter när de spelar tillsammans. Börja lågt och flytta skärningspunkten uppåt i frekvens och backa av tills de låter bra tillsammans. Därefter spelar du in/skriver in en automation på din eq off->on där "basen smäller igång".

Fråga nr 2 är lite enklare att förklara och den handlar om panorering. Finns det några gränser för vad som anses vara normalt när det gäller panorering. I bredd menar jag. Är det vanligt att man har instrument som ligger ända ute i höger och vänster kanal och gojsar runt eller brukar man hålla det lite snävare ändå. Jag tänker på om man sitter i bilen exempelvis. Föraren och passagerarna får ju helt olika ljudupplevelser om man har en komplex stereobild i låten. Eller?

Den största risken med för hård panorering är väl snarare konstig lyssning i lurar, som närmast kan framkalla yrsel vid ensidig och hård panorering. Flygande ljudprojektiler som studsar hejvilt på för hög volym är ingen höjdare heller. Det är ju naturligt att att ljud kommer till våra öron från olika avstånd (skymt av vårt eget huvud om inte annat) och ditt exempel med lyssning i bil är ju vanligt men likväl ett speciellt rum där det blir tydligare än i t ex ett vardagsrum. Man springer ju inte direkt runt i bilen:P Har du botten och rytm jämt fördelat och/eller i mitten så blir det inga problem i en bil heller.

Att backa av en 5-10% från full panorering gör att man slipper det värsta i lurar och bilar och det utan att stereobilden blir för smal i "vanliga" högtalare. En god idé kan vara att låta hårda panoreringar spilla över lite grann på den andra sidan, antingen hela ljudet eller kanske bara genom ett reverb

Shit, hade missat att kolla denna tråden. Det där var ju finfina tips. Tackar så mycket!

Och hädanefter ska jag ha en liten paus precis innan ett nytt instrument ska spela där en röst säger instrument, första anslagston och märket på instrumentet på tre olika språk. 😛

[DieHard (oregistrerad)]

Kan rekommendera dig internal mixing videorna. De tar upp bra där gällande bra tips gällande panorering.

[Opus99]

Bra råd här. Å Opus är på skrivhumör 🙂

När du skriver "tydliggöra", så tänker jag att om man vill göra något tydligt så beror det på att det för närvarande är otydligt. Man ska komma ihåg att ofta är ju mixningen en process där man ska forma ljudet ifrån ljudkällor som inte låter idealiskt i sig, och att det är därför det låter otydligt. En mickad fiol kanske har en massa bumlig botten som mikrofonen plockat upp, som man inte hör ifall man stod och lyssnade där micken stod. Det kan vara samma sak om man bara använder sig av syntar och har 100% kontroll över ljudet, att man kanske inte är så kapabel att programmera synten som man önskade att man var.

För mig handlar tydliggörande väldigt mycket om att ta bort det som ligger i vägen för tydligheten. Allt låter tydligt i sig och tydlighet kan inte ökas, bara blockeras. Låter kanske lite filosofiskt snarare än tekniskt, men jag tänker ofta så och för mig funkar det toppen (det är därför jag tänker så ). Vill jag få fram tydlighet och klarhet så greppar jag inte efter diskanten och drar på, utan jag tar bort det som ligger i vägen för en tydlig diskant istället. Men, om man har filtrerat bort det som grumlade ner ett instrument och lyft fram hjärtat, och sen ska man jobba på ett annat instrument och tycker sig då bli tvungen att skära bort något från det första instrumentet igen, då rubbar man hela balansen i det, tycker jag.

För mig är ljudbilden det som blir av alla instrument, men att anpassa instrumentens egenklang efter en tilltänkt ljudbild, det känns lite rubbat för mig. Då blir det de där "göra en volvo av en fiat" på nåt sätt, helt fel grundmaterial för den aspiration man har.

Jag brukar rikta in mig på att få allt att smälta samman, inte att separera saker. Jag menar inte att en mix alltid måste vara tät, men att alla ljud ska smälta in med varandra, så det låter "tillsammans". Om 2 instrument krockar lite, så väljer jag hellre bort ett instrument än att skära för att allt ska få plats. Finns inget värre än när man får ett spår av dubbla fyrtovlor distad gitarrmatta, med härligt fläskig botten, nog för att väcka mina förfäder 7 generationer tillbaka .. och sen behöva skära bort det för att basen ska få plats. Alternativt kan man ge ett av de två lika instrumenten var sin plats i låten - t.ex. att ett av dem passar bättre under en sektion av låten än det andra, och vice versa. Men att skära bort för mycket botten i ljudet av dubbla fyrtolvor, nä .. då tar jag hellre bort det helt och använder en annan gitarr. Inte göra Fiat av Volvo.

Om alla instrument klingar naturligt för sig själva, och mixen då upplevs för överbefolkad, då är den det. Då får man ta bort, eller dela upp insatserna över olika sektioner, eller ha kvar ett instrument men sänka det till hälften och göra en bakgrundseffekt av det.

Vilka frekvensområden som är mer känsliga än andra, för respektive instrument, det finns det listor på lite här och var. Men det är inte helt enkelt, för olika instrument har lite olika frekvensprofiler beroende på hur de spelats in, med vilka mickar, rumsambiens som finns i bakgrunden etc. Väldigt vanligt med heminspelad gitarr, inspelad i ett litet rum, där rummet förstärker typ låga G tonen och lite av kroppsljuden i gitarren. Man ser på mätaren att frekvensen är ganska tjock där, men om man sänker ... så låter det bara tunt och sjukt. Det är just beroende på att gitarren låter faktiskt helt okej i sig själv, och när man försöker sänka det så .. ja, då låter det tunt och sjukt. Det är rumsfrekvenserna som har blandat sig i det där, och även om dom försvinner, så fösvinner ju även gitarren som faktiskt låter bra i sig. Då stämmer inte frekvenstabeller så bra längre.

Spektrum analysatorn och mina öron är bästa vännen om jag vill hitta vad som låter ... för mycket - åt nåt håll. Jag brukar sätta en bra EQ på bandbredden 2Q höja/sänka 5 db på valfri frekvens och sen svepa. Man ska inte svepa för långsamt för då tappar örat "minnet" av hur "normalt" lät. Jag brukar blunda när jag sveper och söker, upp och ner, för att kunna lyssna väldigt noga. Spontanitet går jag stenhårt på, för någonstans där så kommer man att höra att när svepet passerar ett visst område så upplevs det som att effekten av EQn blir aningens större än på de andra områdena. Det upplevs som att ljudet är mer ansträngt, tjockt, bumlande, skärande .. ja för mycket helt enkelt (eller för lite, om man sveper med sänkt filter). Oftast så är den här effekten, när man lyssnar separat, ganska svår att snappa upp, så det gäller att slappna av, blunda, lyssna aktivt men inte krystat, och gå direkt på impuls, på första instrycket. Låter det lite skumt, då är det de. Sen kan förstås även en bra spektrumanalysator guld värd för att hitta frekvenser som sticker ut. Själv tycker jag spectrograf, eller spectrogram är lättast för sånt här, för där visas frekvenser och ljudstyrka som färger.

Om två instrument krockar, tävlar om samma utrymme, t.ex. botten av en gitarr och toppen av en bas .. då hör man ofta det genom att låga mellanregistret eller övre basen låter bluddrig, stökig och otydlig. Inte bara ligger 2 instrument och bråkar om samma kaka, utan dom spelar nästan alltid olika toner på samma gång i samma frekvensband. Det känns/låter ungefär som om man spelar ett lågt ackord på en elbas. Jag brukar använda spektrogram för att se efter var ett instrument har sin botten och topp, och ser till att det inte tar mer utrymme än det behöver för sin fulla klang. Det här ser jag efter som en del av mixprocessen, så det är inget jag bara gör när jag hör att något låter mysko. Ser man att basen går upp till 200 hz så kan man - om man är absolutist - se till att kapa gitarrens botten vid 200 hz.

Men det är sällan det är nödvändigt att vara så radikal. Ett bra filter är ganska bra att ha här, där man kan gradvis dämpa ner ett instruments över och undre register mjukt och gradvis; Fabfilter Simplon tycker jag är bra, men även hög- eller lågpass på många EQ funkar. Om en gitarr behöver kapas vid 200, så kan jag t.ex. lägga ett flackt högpassfilter med Simplon som börjar kapa gitarren vid 250 hz men gitarren är inte helt borta förrän typ 100 hz. Det blir liksom en snygg avrundning som ger basen plats men ändå inte kapar gitarren med en vedyxa. Gizmozis tips om att automatisera högpass filtret var toppen, det har jag aldrig tänkt på.

Det viktigaste området att hålla koll på är 200-500 hz, för i det området finns nästan alla instrument representerade mer eller mindre. Men ju längre upp i tonhöjd man kommer, desto tätare kan instrumenten ligga utan att det låter Khadaffi. Jämför med ett piano, ta ett tätt ackord lågt ner, så låter det apa. Men högt upp låter samma täta ackord bra. Så, ju lägre ner i frekvens, desto större avstånd mellan tonerna (frekvenserna), å ju högre upp desto tätare.

Stereobild .. ja, ju mer avancerade förutsättningar man behöver för att återge en sterefonisk effekt, desto oftare kommer det ju bara att låta skumt. Så kan man ju säga. Douglas Carr gjorde ju en rolig sak med Björn Skifs röst på verserna i "Trapped in a Moonlight" som gick på diskoteken för 5-6 år sen, och det lät bara sjukt när de spelades på diskoteken, eftersom deras högtalarsystem inte alltid är så bra, och placeringen/inventarierna rätt off. Det verkar som Carr hade tänkt sig att effekten skulle funka bäst på kvadrat-uppställda högtalare (1 i varje hörn), men häromkring så finns knappt såna .. så det gick åt .. eh .. Libyen. Så länge man håller sig till vanlig stereo och inte hittar på specialtricks så är det ganska svårt att göra bort sig. Ju smalare ljudbild, och ju mer reverb som används för att sprida ut sig åt sidorna, desto tryggare är man - på bekostnad att det låter tråkigt.

Betänk att alla ljud i naturen i princip är mono. Det är bara En (1) vibration, och all "bredd" är .. ja .. rumsekon, resonanser, sammanslagna toner osv. Många gillar "bred" stereobild, för det ökar känslan att vara "i" musiken ... men glömmer ofta bort att det finns något som kallas "hål i mitten". Använder man lurar är det lätt att missa "hål i mitten" och i högtalare upplevs ljudet väldigt studsigt och yrsigt och det bara finns ljud på sidorna och inget fundament i mitten. Jag vill ha mest fundament i eller runt mitten och fördelar ut mindre centrala ljud/instrument till sidorna. Men för balansens skull vill jag ha jämvikt; lägger jag trummornas hi-hat 50% till vänster, och det finns en shaker i mixen så åker shakern ut 50% till höger för att väga upp. Jag kan tänka våg ibland; båda vågskålarna ska vara i balans. Piano lite åt höger? då blir det lågt spelande gitarr lite åt vänster.

Ibland det svåraste, och mest riskfyllda, i stereo, är att lägga en ton (ett ljud) över hela stereobilden - bas t.ex. För att få till det måste man använda dubbling, alltså att det måste vara skillnad på basen i vänster och höger högtalare för att stereo ska kunna uppstå - skillnad i antingen klang, eller timing, eller båda. Men även om man tvingas godta att det måste vara skillnad mellan vänster och höger kanal så vill man ändå att det ska låta som En (1) bas, så man vill helst att skillnaden mellan vänster och höger kanal ska vara så liten som någonsin är möjligt, så att det knappt märks. Annars låter det Khadaffi. Risken med det här, är att man gör ljudskillnaden mellan vänster och höger kanal så liten - för att det ska låta som ett instrument - att ljudet ifrån de två olika kanalerna börjar konkurrera med varandra. De slår ut delvis ut varandra - Fasfel. Fasfel är inte bra men inte hela världen heller, för det hörs allra bäst i mono. Ett fasfel i mono låter som om .. ja .. det låter som om basisten fått en blåsa på fingret och börjar spela väldigt löst och utan energi, det låter inte bara annorlunda klangmässigt utan ljudet blir väldigt vekt och dör ut till hälften. För att åtgärda såna fasfel måste man alltså öka skillnaden mellan vänster och höger kanal, eller minska panoreringsbredden för det, eller de, instrument som är för breda.

Vissa försöker komma runt det här genom att lägga ett stereochorus på en mono-bas, där basens kärnpunkt svajar lite vagt fram och tillbaka i choruset. Det kan funka, men det blir ganska simmigt och vobbligt och någon som lyssnar kritiskt kommer att avsky det. Basen och bastrumman är liksom ankaret, de innehåller mest ljudmassa och energi, och örat vill ha det fundamentet stabilt och tryggt. En bra tumregel tycker jag är att se frekvensspektrat som en upp- och ned vänd triangel: Basen i mono, eller nära mono, och bredare stereobild blir mer tillåten ju högre upp i frekvens man kommer.

Såhär ser jag på saken, i runda slängar. Hoppas något kan kännas relevant för dig med 🙂

Redigerat 20 december 2008 av Opus99

[johle]

Har inga direkt synpunkter angånde dina frågor. Vill bara ge beröm för din musik, mycket professionellt! 😄 Keep it up!

[Holmberg]

Opus99: Oj, vad flitigt! :-) En massa sköna tips. Tack för all tid du la ner och din härliga syn på mixning. 😄

Har inga direkt synpunkter angånde dina frågor. Vill bara ge beröm för din musik, mycket professionellt! 🙂 Keep it up!

Tackar och bugar! 🙂

[Ghoststrokes (oregistrerad)]

Bra råd här. Å Opus är på skrivhumör 🙂

När du skriver "tydliggöra", så tänker jag att om man vill göra något tydligt så beror det på att det för närvarande är otydligt. Man ska komma ihåg att ofta är ju mixningen en process där man ska forma ljudet ifrån ljudkällor som inte låter idealiskt i sig, och att det är därför det låter otydligt. En mickad fiol kanske har en massa bumlig botten som mikrofonen plockat upp, som man inte hör ifall man stod och lyssnade där micken stod. Det kan vara samma sak om man bara använder sig av syntar och har 100% kontroll över ljudet, att man kanske inte är så kapabel att programmera synten som man önskade att man var.

För mig handlar tydliggörande väldigt mycket om att ta bort det som ligger i vägen för tydligheten. Allt låter tydligt i sig och tydlighet kan inte ökas, bara blockeras. Låter kanske lite filosofiskt snarare än tekniskt, men jag tänker ofta så och för mig funkar det toppen (det är därför jag tänker så 🙂). Vill jag få fram tydlighet och klarhet så greppar jag inte efter diskanten och drar på, utan jag tar bort det som ligger i vägen för en tydlig diskant istället. Men, om man har filtrerat bort det som grumlade ner ett instrument och lyft fram hjärtat, och sen ska man jobba på ett annat instrument och tycker sig då bli tvungen att skära bort något från det första instrumentet igen, då rubbar man hela balansen i det, tycker jag.

För mig är ljudbilden det som blir av alla instrument, men att anpassa instrumentens egenklang efter en tilltänkt ljudbild, det känns lite rubbat för mig. Då blir det de där "göra en volvo av en fiat" på nåt sätt, helt fel grundmaterial för den aspiration man har.

Jag brukar rikta in mig på att få allt att smälta samman, inte att separera saker. Jag menar inte att en mix alltid måste vara tät, men att alla ljud ska smälta in med varandra, så det låter "tillsammans". Om 2 instrument krockar lite, så väljer jag hellre bort ett instrument än att skära för att allt ska få plats. Finns inget värre än när man får ett spår av dubbla fyrtovlor distad gitarrmatta, med härligt fläskig botten, nog för att väcka mina förfäder 7 generationer tillbaka .. och sen behöva skära bort det för att basen ska få plats. Alternativt kan man ge ett av de två lika instrumenten var sin plats i låten - t.ex. att ett av dem passar bättre under en sektion av låten än det andra, och vice versa. Men att skära bort för mycket botten i ljudet av dubbla fyrtolvor, nä .. då tar jag hellre bort det helt och använder en annan gitarr. Inte göra Fiat av Volvo.

Om alla instrument klingar naturligt för sig själva, och mixen då upplevs för överbefolkad, då är den det. Då får man ta bort, eller dela upp insatserna över olika sektioner, eller ha kvar ett instrument men sänka det till hälften och göra en bakgrundseffekt av det.

Vilka frekvensområden som är mer känsliga än andra, för respektive instrument, det finns det listor på lite här och var. Men det är inte helt enkelt, för olika instrument har lite olika frekvensprofiler beroende på hur de spelats in, med vilka mickar, rumsambiens som finns i bakgrunden etc. Väldigt vanligt med heminspelad gitarr, inspelad i ett litet rum, där rummet förstärker typ låga G tonen och lite av kroppsljuden i gitarren. Man ser på mätaren att frekvensen är ganska tjock där, men om man sänker ... så låter det bara tunt och sjukt. Det är just beroende på att gitarren låter faktiskt helt okej i sig själv, och när man försöker sänka det så .. ja, då låter det tunt och sjukt. Det är rumsfrekvenserna som har blandat sig i det där, och även om dom försvinner, så fösvinner ju även gitarren som faktiskt låter bra i sig. Då stämmer inte frekvenstabeller så bra längre.

Spektrum analysatorn och mina öron är bästa vännen om jag vill hitta vad som låter ... för mycket - åt nåt håll. Jag brukar sätta en bra EQ på bandbredden 2Q höja/sänka 5 db på valfri frekvens och sen svepa. Man ska inte svepa för långsamt för då tappar örat "minnet" av hur "normalt" lät. Jag brukar blunda när jag sveper och söker, upp och ner, för att kunna lyssna väldigt noga. Spontanitet går jag stenhårt på, för någonstans där så kommer man att höra att när svepet passerar ett visst område så upplevs det som att effekten av EQn blir aningens större än på de andra områdena. Det upplevs som att ljudet är mer ansträngt, tjockt, bumlande, skärande .. ja för mycket helt enkelt (eller för lite, om man sveper med sänkt filter). Oftast så är den här effekten, när man lyssnar separat, ganska svår att snappa upp, så det gäller att slappna av, blunda, lyssna aktivt men inte krystat, och gå direkt på impuls, på första instrycket. Låter det lite skumt, då är det de. Sen kan förstås även en bra spektrumanalysator guld värd för att hitta frekvenser som sticker ut. Själv tycker jag spectrograf, eller spectrogram är lättast för sånt här, för där visas frekvenser och ljudstyrka som färger.

Om två instrument krockar, tävlar om samma utrymme, t.ex. botten av en gitarr och toppen av en bas .. då hör man ofta det genom att låga mellanregistret eller övre basen låter bluddrig, stökig och otydlig. Inte bara ligger 2 instrument och bråkar om samma kaka, utan dom spelar nästan alltid olika toner på samma gång i samma frekvensband. Det känns/låter ungefär som om man spelar ett lågt ackord på en elbas. Jag brukar använda spektrogram för att se efter var ett instrument har sin botten och topp, och ser till att det inte tar mer utrymme än det behöver för sin fulla klang. Det här ser jag efter som en del av mixprocessen, så det är inget jag bara gör när jag hör att något låter mysko. Ser man att basen går upp till 200 hz så kan man - om man är absolutist - se till att kapa gitarrens botten vid 200 hz.

Men det är sällan det är nödvändigt att vara så radikal. Ett bra filter är ganska bra att ha här, där man kan gradvis dämpa ner ett instruments över och undre register mjukt och gradvis; Fabfilter Simplon tycker jag är bra, men även hög- eller lågpass på många EQ funkar. Om en gitarr behöver kapas vid 200, så kan jag t.ex. lägga ett flackt högpassfilter med Simplon som börjar kapa gitarren vid 250 hz men gitarren är inte helt borta förrän typ 100 hz. Det blir liksom en snygg avrundning som ger basen plats men ändå inte kapar gitarren med en vedyxa. Gizmozis tips om att automatisera högpass filtret var toppen, det har jag aldrig tänkt på.

Det viktigaste området att hålla koll på är 200-500 hz, för i det området finns nästan alla instrument representerade mer eller mindre. Men ju längre upp i tonhöjd man kommer, desto tätare kan instrumenten ligga utan att det låter Khadaffi. Jämför med ett piano, ta ett tätt ackord lågt ner, så låter det apa. Men högt upp låter samma täta ackord bra. Så, ju lägre ner i frekvens, desto större avstånd mellan tonerna (frekvenserna), å ju högre upp desto tätare.

Stereobild .. ja, ju mer avancerade förutsättningar man behöver för att återge en sterefonisk effekt, desto oftare kommer det ju bara att låta skumt. Så kan man ju säga. Douglas Carr gjorde ju en rolig sak med Björn Skifs röst på verserna i "Trapped in a Moonlight" som gick på diskoteken för 5-6 år sen, och det lät bara sjukt när de spelades på diskoteken, eftersom deras högtalarsystem inte alltid är så bra, och placeringen/inventarierna rätt off. Det verkar som Carr hade tänkt sig att effekten skulle funka bäst på kvadrat-uppställda högtalare (1 i varje hörn), men häromkring så finns knappt såna .. så det gick åt .. eh .. Libyen. Så länge man håller sig till vanlig stereo och inte hittar på specialtricks så är det ganska svårt att göra bort sig. Ju smalare ljudbild, och ju mer reverb som används för att sprida ut sig åt sidorna, desto tryggare är man - på bekostnad att det låter tråkigt.

Betänk att alla ljud i naturen i princip är mono. Det är bara En (1) vibration, och all "bredd" är .. ja .. rumsekon, resonanser, sammanslagna toner osv. Många gillar "bred" stereobild, för det ökar känslan att vara "i" musiken ... men glömmer ofta bort att det finns något som kallas "hål i mitten". Använder man lurar är det lätt att missa "hål i mitten" och i högtalare upplevs ljudet väldigt studsigt och yrsigt och det bara finns ljud på sidorna och inget fundament i mitten. Jag vill ha mest fundament i eller runt mitten och fördelar ut mindre centrala ljud/instrument till sidorna. Men för balansens skull vill jag ha jämvikt; lägger jag trummornas hi-hat 50% till vänster, och det finns en shaker i mixen så åker shakern ut 50% till höger för att väga upp. Jag kan tänka våg ibland; båda vågskålarna ska vara i balans. Piano lite åt höger? då blir det lågt spelande gitarr lite åt vänster.

Ibland det svåraste, och mest riskfyllda, i stereo, är att lägga en ton (ett ljud) över hela stereobilden - bas t.ex. För att få till det måste man använda dubbling, alltså att det måste vara skillnad på basen i vänster och höger högtalare för att stereo ska kunna uppstå - skillnad i antingen klang, eller timing, eller båda. Men även om man tvingas godta att det måste vara skillnad mellan vänster och höger kanal så vill man ändå att det ska låta som En (1) bas, så man vill helst att skillnaden mellan vänster och höger kanal ska vara så liten som någonsin är möjligt, så att det knappt märks. Annars låter det Khadaffi. Risken med det här, är att man gör ljudskillnaden mellan vänster och höger kanal så liten - för att det ska låta som ett instrument - att ljudet ifrån de två olika kanalerna börjar konkurrera med varandra. De slår ut delvis ut varandra - Fasfel. Fasfel är inte bra men inte hela världen heller, för det hörs allra bäst i mono. Ett fasfel i mono låter som om .. ja .. det låter som om basisten fått en blåsa på fingret och börjar spela väldigt löst och utan energi, det låter inte bara annorlunda klangmässigt utan ljudet blir väldigt vekt och dör ut till hälften. För att åtgärda såna fasfel måste man alltså öka skillnaden mellan vänster och höger kanal, eller minska panoreringsbredden för det, eller de, instrument som är för breda.

Vissa försöker komma runt det här genom att lägga ett stereochorus på en mono-bas, där basens kärnpunkt svajar lite vagt fram och tillbaka i choruset. Det kan funka, men det blir ganska simmigt och vobbligt och någon som lyssnar kritiskt kommer att avsky det. Basen och bastrumman är liksom ankaret, de innehåller mest ljudmassa och energi, och örat vill ha det fundamentet stabilt och tryggt. En bra tumregel tycker jag är att se frekvensspektrat som en upp- och ned vänd triangel: Basen i mono, eller nära mono, och bredare stereobild blir mer tillåten ju högre upp i frekvens man kommer.

Såhär ser jag på saken, i runda slängar. Hoppas något kan kännas relevant för dig med 🙂

Bara att applådera till en mycket bra inlägg!

[ericsson91 (oregistrerad)]

Annars kan du göra som Mike Oldfield gjorde på The Bell (Tubular Bells II), låta en speakerröst presentera instrumenten var och en för sig 🙂 Tydligare än så blir det väl knappast.

😄 ..för dig som valt att sätta dig längst bak till höger från föraren sett, så kan vi informera om en för dig ohörbar koklocka som ligger på låg volym i vänster högtalare.

haha det måste vara det "fulaste" jag har läst någonsin! HAHAHAHAHA kan inte sluta skratta 😆