Har jag stannat i min utveckling?

[Anders F]

Hejsan

Jag ville bara dela med mig av några tankar som kommer till mig då och då med jämna mellanrum. När jag började med inspelning av instrument och allt va det innebar så kände man att man utvecklades enormt mycket i början. Ljudet och mixen blev bättre för varje gång. Ju längre tid som gick desto mer kände man att man stannade upp i sin utveckling. Detta bidrog till ångestfyllda kvällar då man ibland bara satt i mörkret och ibland grät. Jag mådde under dessa perioder inte alls bra och undrade vad f-n jag höll på med, kanske skulle jag satsa på något annat istället? Hur mycket beröm man än fick av band man spelade in osv hjälpte föga då man mådde så pass dåligt inombords.

Det jag senare kom på var att jag inte hade stannat i min utveckling utan såg att det var två parallella linjer som gick samtidigt. Den ena va självklart då min utveckling, men det var den andra som gjorde att jag mådde som jag mådde och den linjen va kraven på mig själv. Samtidigt som jag utvecklades så utvecklade jag ju även kraven på mig själv då man tränar sig att höra fler och fler detaljer. Detta kom jag på gjorde att jag kände det som att jag stod still i min utveckling. Därför är det så viktigt att man sparar gamla saker man har gjort så man alltid kan gå tillbaka och få tydligt besked för sig själv att man utvecklats.

Varför skrev jag den här tråden då? Jo, jag tror inte att jag är den enda som känner eller har känt såhär, utan jag tror att det finns många som kanske är där nu och kanske mår lika dåligt som jag gjorde. Varför skriver jag detta just nu? Jo, för att samma känsla började infinna sig ännu en gång och jag var tvungen att ännu en gång påminna mig och lyssna på lite gamla låtar.

Någon kanske känner igen sig och finner något i detta att hämta. Annars va det bra för mig att få skriva av mig lite kring detta iaf.

MVH

Anders

[base10]

mjo visst kan man få utvecklingsstörningar i musiken, just nu går det segt för mig o prodda.

Finns däremot en bra lösning, ta det lungt ett tag och skippa musiken för ett tag så kommer du snart igen med nya friska tankar 🙂

Det är som att arbeta, för att klara av det behöver man oxå vila imellanåt.

Oftast så händer det bara periodsvis, för mig iallafall.

Du kanske behöver lite nya insperationer som sätter fart på det hela?

[Claes Holmerup]

Ofta blir det så att man kommer upp till en viss gräns och stannar upp där ett tag innan man lyckas komma över någon tröskel när det börjar gå lättare igen. Jag kan kanske känna delvis så ibland, men aldrig på det sättet att jag mår dåligt av det, utan jag accepterar att jag är "periodare" när det gäller skapandet - och om inspirationen inte infinner sig, så är det bättre att se någon bra film eller konsert i stället. Jag har ganska många filmer numera... 🙂🙂

Om det är så, att man tycker att man tappar bort detaljer, så kanske man har kommit så långt som man kan komma med sin nuvarande lyssning och/eller omvandlare - och det kan vara dags att titta på alternativ? Det kan också hänga på annat. Man kanske tröttnar på att ha den där tonen vid 120Hz ringande så förskräckligt - och borde ta tag i akustiken. Man kanske tröttnar på att ha samma färgning på allt man spelar in och det är därför man stannar upp - och i så fall kan t ex en preamp med annan färgning - eller utan färgning - vara bra att fundera på. Det kan också ge en del om man kompletterar mikrofonsamlingen med någon typ av mic som man inte har sedan tidigare. Kanske är det rätt att skaffa någon spelkonsoll eller spel till datorn, för att koppla bort hjärnan helt från musiken en stund, innan man kör vidare. Kanske är det rätt att köpa någon instruktions-DVD och se hur andra jobbar. Det kan vara så otroligt mycket som ställer till problem för inspirationen för folk som är konstnärliga - och ibland kan det finns enkla och billiga lösningar, men ibland komplicerade och/eller dyra... Ibland hjälper det tillfälligt, men ibland kan det hjälpa för en lång tid framåt.

Allt är individuellt, så det är svårt att komma med någon universallösning...

[Anders F]

mjo visst kan man få utvecklingsstörningar i musiken, just nu går det segt för mig o prodda.

Finns däremot en bra lösning, ta det lungt ett tag och skippa musiken för ett tag så kommer du snart igen med nya friska tankar 🙂

Det är som att arbeta, för att klara av det behöver man oxå vila imellanåt.

Oftast så händer det bara periodsvis, för mig iallafall.

Du kanske behöver lite nya insperationer som sätter fart på det hela?

Absolut, det är kanon tips, men för mig fungerade inte det. Jag kunde inte släppa det lixom. Det var först när jag förstod min egna kravutveckling och hur den gick parallellt med min musikaliska utveckling som jag kunde inse vart mitt problem befann sig. Men en skön promenad eller att läsa en bok och ha tyst kan ge mycket inspiration till att fortsätta. Som sagt, jag har inga direkta problem med detta idag även om känslan kommer tillbaka lite då och då, men nu kan jag hantera den iaf 🙂 Anledningen till att jag skrev detta var mer ifall det fanns fler där ute som kände samma sak så kanske de kunde hämta något från min berättelse då jag inte tror att jag är ensam om dessa känslor.

[Larsson]

jag tänker att när man börjar spela musik & framför allt spela in den. i början kanske man spelade in på en bandspelare

med dens inbyggda mikrofon, & tyckte att det lät asbra! 🙂

men om man hade haft tillgång till bra inspelning så hade man haft sitt på det torra typ..

så började iaf min inspelningsbana, sedan kom datorer & nya möjligheter med det

fast..efter det har man rättat sig efter tekniken, & det tror jag kan ta död på spelglädjen

själv är jag inne i en "Less is more" period nu..och det påminner mig om tiden när man satt & jobbade på att få till en bra gitarr som man kunde spela in med kassett däcket!

och det är definitivt roligare en att sitta med midieditor, att jobba med datorer & framför skärmar är inte heller så roligt

jag tänkte när man hade portastudio & inte jobbade framför skärmar,så fick man en annan inlevelse i musiken

dvs..jag tycker att jobba framför en skärm är ett distraktions moment..

annars är jag inne på claes bana, att en ny preamp kan ge lite lekkust tillbaka! 🙂

tack för svammlet! (mitt alltså)

/Larsson

[Anders F]

jag tänker att när man börjar spela musik & framför allt spela in den. i början kanske man spelade in på en bandspelare

med dens inbyggda mikrofon, & tyckte att det lät asbra! 🙂

men om man hade haft tillgång till bra inspelning så hade man haft sitt på det torra typ..

så började iaf min inspelningsbana, sedan kom datorer & nya möjligheter med det

fast..efter det har man rättat sig efter tekniken, & det tror jag kan ta död på spelglädjen

själv är jag inne i en "Less is more" period nu..och det påminner mig om tiden när man satt & jobbade på att få till en bra gitarr som man kunde spela in med kassett däcket!

och det är definitivt roligare en att sitta med midieditor, att jobba med datorer & framför skärmar är inte heller så roligt

jag tänkte när man hade portastudio & inte jobbade framför skärmar,så fick man en annan inlevelse i musiken

dvs..jag tycker att jobba framför en skärm är ett distraktions moment..

annars är jag inne på claes bana, att en ny preamp kan ge lite lekkust tillbaka! 🙂

tack för svammlet! (mitt alltså)

/Larsson

Just detta med skärmen finner jag också som irriterande moment ibland. Jag vill inte använda synen utan mina öron. Så jag brukar helt enkelt stänga av skärmen och pilla med mitt kontrollbord istället. Det kan ge en nya insikter om mixen.

Det Claes och som du nämnde om att man skaffar en ny preamp är helt klart något som kan, iaf tillfälligt skaffa en lust tillbaka. Men det skulle ju bli j-vligt dyrt i längden 😄

[Placid (oregistrerad)]

Jag kan säga att jag har känner så där just nu. Ibland har man tänkt om det är verkligen det här man ska hålla på med. Man sätter sig ner och försöker verkar att pilla ihop något bra men det skiter sig bara istället. Jag har ju testat att låta musiken vila ett tag, någon dag eller så. Sen efter det börjar man glömma de där och känner sig peppad för att börja prodda igen men ändå händer samma sak. Jag tror faktiskt att det beror på att man har kanske lite bråttom eller jag i alla fall och att man ställer så höga krav på sig själv. Man har ju kompisar som håller på med samma sak och har hållit på mycket längre än mig själv. Då ser man ju upp till dem och man vill ju självklart veta och kunna lika mycket.

Ja, jag vet inte men jag antar att man får inte ha så bråttom och låta sig ta den tid det tar.

[Anders F]

Jag kan säga att jag har känner så där just nu. Ibland har man tänkt om det är verkligen det här man ska hålla på med. Man sätter sig ner och försöker verkar att pilla ihop något bra men det skiter sig bara istället. Jag har ju testat att låta musiken vila ett tag, någon dag eller så. Sen efter det börjar man glömma de där och känner sig peppad för att börja prodda igen men ändå händer samma sak. Jag tror faktiskt att det beror på att man har kanske lite bråttom eller jag i alla fall och att man ställer så höga krav på sig själv. Man har ju kompisar som håller på med samma sak och har hållit på mycket längre än mig själv. Då ser man ju upp till dem och man vill ju självklart veta och kunna lika mycket.

Ja, jag vet inte men jag antar att man får inte ha så bråttom och låta sig ta den tid det tar.

Det kan vara så att eftersom du har kompisar som har hållit på mycket längre än du och som du ser upp till så har din kravlinje gått längre fram än din utvecklingslinje. Detta skedde en musiker som jag känner (som spelar med rätt stora pojkar i sin genre), och det han kom fram till var att du måste inse att det alltid kommer finnas dem som är bättre än dig själv, men det kommer alltid att finnas de som är sämre. Jag vet inte om den tanken hjälper just dig något, men det kan vara värt att fundera över. DU är bättre på detta än många andra, men det finns också många som är bättre än dig. Så kommer det alltid att vara.

MVH

Anders

[Stoneyoung]

Jag kan säga att jag har känner så där just nu. Ibland har man tänkt om det är verkligen det här man ska hålla på med. Man sätter sig ner och försöker verkar att pilla ihop något bra men det skiter sig bara istället. Jag har ju testat att låta musiken vila ett tag, någon dag eller så. Sen efter det börjar man glömma de där och känner sig peppad för att börja prodda igen men ändå händer samma sak. Jag tror faktiskt att det beror på att man har kanske lite bråttom eller jag i alla fall och att man ställer så höga krav på sig själv. Man har ju kompisar som håller på med samma sak och har hållit på mycket längre än mig själv. Då ser man ju upp till dem och man vill ju självklart veta och kunna lika mycket.

Ja, jag vet inte men jag antar att man får inte ha så bråttom och låta sig ta den tid det tar.

Det kan vara så att eftersom du har kompisar som har hållit på mycket längre än du och som du ser upp till så har din kravlinje gått längre fram än din utvecklingslinje. Detta skedde en musiker som jag känner (som spelar med rätt stora pojkar i sin genre), och det han kom fram till var att du måste inse att det alltid kommer finnas dem som är bättre än dig själv, men det kommer alltid att finnas de som är sämre. Jag vet inte om den tanken hjälper just dig något, men det kan vara värt att fundera över. DU är bättre på detta än många andra, men det finns också många som är bättre än dig. Så kommer det alltid att vara.

MVH

Anders

Där skrev du nått väldigt bra.

Att ligga några steg före sig själv är väl inte fel just för stunden, men när det kommer till nya låtar och man redan har gjort nått som man tycker är riktigt bra faller man ner i ett stort bottenlöst ångesthål.

Nästan allt efter det låter rent ut sagt bajs, och jag brukar väl mer eller mindre byta genre. Från House tilll trance till Bitpop till emodepp Orgel/piano osv.. allt för att hålla det kreativa flödet igång.

Jag har ju problemet att jag inte är tillräckligt duktig på att spela synth så jag får inte ut det jag vill.

Har väl haft lite lotto några gånger och fått till några enligt mig riktigt bra saker, men det blir inte mycket mer än så och då är det dax att pilla med nått annat ett tag.

KÖpte föresten en gitarr.

[Placid (oregistrerad)]

Jag kan säga att jag har känner så där just nu. Ibland har man tänkt om det är verkligen det här man ska hålla på med. Man sätter sig ner och försöker verkar att pilla ihop något bra men det skiter sig bara istället. Jag har ju testat att låta musiken vila ett tag, någon dag eller så. Sen efter det börjar man glömma de där och känner sig peppad för att börja prodda igen men ändå händer samma sak. Jag tror faktiskt att det beror på att man har kanske lite bråttom eller jag i alla fall och att man ställer så höga krav på sig själv. Man har ju kompisar som håller på med samma sak och har hållit på mycket längre än mig själv. Då ser man ju upp till dem och man vill ju självklart veta och kunna lika mycket.

Ja, jag vet inte men jag antar att man får inte ha så bråttom och låta sig ta den tid det tar.

Det kan vara så att eftersom du har kompisar som har hållit på mycket längre än du och som du ser upp till så har din kravlinje gått längre fram än din utvecklingslinje. Detta skedde en musiker som jag känner (som spelar med rätt stora pojkar i sin genre), och det han kom fram till var att du måste inse att det alltid kommer finnas dem som är bättre än dig själv, men det kommer alltid att finnas de som är sämre. Jag vet inte om den tanken hjälper just dig något, men det kan vara värt att fundera över. DU är bättre på detta än många andra, men det finns också många som är bättre än dig. Så kommer det alltid att vara.

MVH

Anders

Jag själv har snart hållit på ett år, i Augusti blir det ett år. En av kompisarna har hållit på i sex år en annan fyra till fem år. Sen har jag en kompis som jag håller på och gör musik tillsammans med. Han har väl aldrig direkt producerat så mycket själv utan mest gjort melodier o så. Men han har verkligen känsla för musik. Väldigt talangfull när det gäller melodier och sådant. Så man får ju mycket feedback från olika håll.

Jo det är faktiskt något i det du säger. En ganska jobbig tänkte egentligen men det är ju faktiskt så det kommer vara. Men jag vet inte om detta är största orsaken för mig just nu. Möjligtvis en del men jag tror att största delen handlar om mitt förhållande. Det är så att min flickvän är inte helt säker angående oss längre. Det känns skit jobbigt o veta att det kanske kommer att ta slut snart... och det är inte direkt så att jag kan fejka o vara glad eller...

Jag försöker att tänka positivt och ge henne mycket space så hon får tänka vad hon verkligen vill. Jag kommer aldrig att sluta hoppas på oss i vilket fall. Det kanske blir vi två igen i framtiden, allt är möjligt.

Jag har skrivit, eller egentligen inte skrivit men gjort en låt angående detta. Jag la ner mest tid på melodin och jag tycker den blev ganska lyckad.

Mixen och upp lägget är väl inte direkt hundra men det får duga tills vidare..

You And Me (Together) Melodi

You And Me (Together) Hela låten

Jag kanske borde ha skrivit en låtext istället...

Ni får ursäkta att jag råkade spåra ut lite men jag kände att jag ville skriva av mig lite..

// Emil

[Anders F]

Jag kan säga att jag har känner så där just nu. Ibland har man tänkt om det är verkligen det här man ska hålla på med. Man sätter sig ner och försöker verkar att pilla ihop något bra men det skiter sig bara istället. Jag har ju testat att låta musiken vila ett tag, någon dag eller så. Sen efter det börjar man glömma de där och känner sig peppad för att börja prodda igen men ändå händer samma sak. Jag tror faktiskt att det beror på att man har kanske lite bråttom eller jag i alla fall och att man ställer så höga krav på sig själv. Man har ju kompisar som håller på med samma sak och har hållit på mycket längre än mig själv. Då ser man ju upp till dem och man vill ju självklart veta och kunna lika mycket.

Ja, jag vet inte men jag antar att man får inte ha så bråttom och låta sig ta den tid det tar.

Det kan vara så att eftersom du har kompisar som har hållit på mycket längre än du och som du ser upp till så har din kravlinje gått längre fram än din utvecklingslinje. Detta skedde en musiker som jag känner (som spelar med rätt stora pojkar i sin genre), och det han kom fram till var att du måste inse att det alltid kommer finnas dem som är bättre än dig själv, men det kommer alltid att finnas de som är sämre. Jag vet inte om den tanken hjälper just dig något, men det kan vara värt att fundera över. DU är bättre på detta än många andra, men det finns också många som är bättre än dig. Så kommer det alltid att vara.

MVH

Anders

Där skrev du nått väldigt bra.

Att ligga några steg före sig själv är väl inte fel just för stunden, men när det kommer till nya låtar och man redan har gjort nått som man tycker är riktigt bra faller man ner i ett stort bottenlöst ångesthål.

Nästan allt efter det låter rent ut sagt bajs, och jag brukar väl mer eller mindre byta genre. Från House tilll trance till Bitpop till emodepp Orgel/piano osv.. allt för att hålla det kreativa flödet igång.

Jag har ju problemet att jag inte är tillräckligt duktig på att spela synth så jag får inte ut det jag vill.

Har väl haft lite lotto några gånger och fått till några enligt mig riktigt bra saker, men det blir inte mycket mer än så och då är det dax att pilla med nått annat ett tag.

KÖpte föresten en gitarr.

Det som du kallar lotto kommer tillslut inte vara lotto längre utan något som är DU. Det gäller bara att ge det tid att få mogna. Leken och nyfikenheten är vårt bästa redskap för lärande och utveckling. Att byta mellan lite olika stilar tror jag är ett jättebra sätt som du gör för att hålla flödet igång som du skrev.

Aha, en gitarr, det kommer du få himla kul med. Bry dig inte om blåsorna i början 😄

MVH

Anders

[Anders F]

Jag kan säga att jag har känner så där just nu. Ibland har man tänkt om det är verkligen det här man ska hålla på med. Man sätter sig ner och försöker verkar att pilla ihop något bra men det skiter sig bara istället. Jag har ju testat att låta musiken vila ett tag, någon dag eller så. Sen efter det börjar man glömma de där och känner sig peppad för att börja prodda igen men ändå händer samma sak. Jag tror faktiskt att det beror på att man har kanske lite bråttom eller jag i alla fall och att man ställer så höga krav på sig själv. Man har ju kompisar som håller på med samma sak och har hållit på mycket längre än mig själv. Då ser man ju upp till dem och man vill ju självklart veta och kunna lika mycket.

Ja, jag vet inte men jag antar att man får inte ha så bråttom och låta sig ta den tid det tar.

Det kan vara så att eftersom du har kompisar som har hållit på mycket längre än du och som du ser upp till så har din kravlinje gått längre fram än din utvecklingslinje. Detta skedde en musiker som jag känner (som spelar med rätt stora pojkar i sin genre), och det han kom fram till var att du måste inse att det alltid kommer finnas dem som är bättre än dig själv, men det kommer alltid att finnas de som är sämre. Jag vet inte om den tanken hjälper just dig något, men det kan vara värt att fundera över. DU är bättre på detta än många andra, men det finns också många som är bättre än dig. Så kommer det alltid att vara.

MVH

Anders

Jag själv har snart hållit på ett år, i Augusti blir det ett år. En av kompisarna har hållit på i sex år en annan fyra till fem år. Sen har jag en kompis som jag håller på och gör musik tillsammans med. Han har väl aldrig direkt producerat så mycket själv utan mest gjort melodier o så. Men han har verkligen känsla för musik. Väldigt talangfull när det gäller melodier och sådant. Så man får ju mycket feedback från olika håll.

Jo det är faktiskt något i det du säger. En ganska jobbig tänkte egentligen men det är ju faktiskt så det kommer vara. Men jag vet inte om detta är största orsaken för mig just nu. Möjligtvis en del men jag tror att största delen handlar om mitt förhållande. Det är så att min flickvän är inte helt säker angående oss längre. Det känns skit jobbigt o veta att det kanske kommer att ta slut snart... och det är inte direkt så att jag kan fejka o vara glad eller...

Jag försöker att tänka positivt och ge henne mycket space så hon får tänka vad hon verkligen vill. Jag kommer aldrig att sluta hoppas på oss i vilket fall. Det kanske blir vi två igen i framtiden, allt är möjligt.

Jag har skrivit, eller egentligen inte skrivit men gjort en låt angående detta. Jag la ner mest tid på melodin och jag tycker den blev ganska lyckad.

Mixen och upp lägget är väl inte direkt hundra men det får duga tills vidare..

You And Me (Together) Melodi

You And Me (Together) Hela låten

Jag kanske borde ha skrivit en låtext istället...

Ni får ursäkta att jag råkade spåra ut lite men jag kände att jag ville skriva av mig lite..

// Emil

Aj du, Jag hoppas verkligen det löser sig mellan er. Att du ger henne space tror jag är jättebra och som du säger så är allt möjligt!

När det gäller tanken som jag nämnde så är den lite skrämmande när man i början får den slagen i ansiktet sådär, men jag upptäckte att när jag accepterade den så fann jag ett helt annat lugn i mig själv och jag blev ännu mer ödmjuk mot min omgivning.

Ska ta och lyssna på låten du länkade till sedan.

MVH

Anders

[Memphis]

..Att byta mellan lite olika stilar tror jag är ett jättebra sätt som du gör för att hålla flödet igång som du skrev.

Detta tycker jag är ett väldigt bra sätt! När jag kör fast och efter många försök inte kommer vidare så byter jag genre. Kan vara från hårdrock till hip-hop eller från orkestermusik till elektronisk musik. Grejen att skriva musik är densamma men det är på något sätt olika språk och man får tänka olika vilket ger ny inspiration och nya ideér. Detta kan i sin tur hjälpa mig att fotsätta med låten jag körde fast med från början fast det var i en annan musikstil. Funkar inte alltid men ganska ofta. 🙂 Musik är en konst och det skall inte vara lätt. 😄 Nu kan visserligen inte alla göra musik i flera genres men då kan det hjälpa att bara lyssna på annan musik. Hoppas detta var till någon hjälp.

Mvh

Memphis

Redigerat 17 juli 2008 av Memphis

[Placid (oregistrerad)]

Jag kan säga att jag har känner så där just nu. Ibland har man tänkt om det är verkligen det här man ska hålla på med. Man sätter sig ner och försöker verkar att pilla ihop något bra men det skiter sig bara istället. Jag har ju testat att låta musiken vila ett tag, någon dag eller så. Sen efter det börjar man glömma de där och känner sig peppad för att börja prodda igen men ändå händer samma sak. Jag tror faktiskt att det beror på att man har kanske lite bråttom eller jag i alla fall och att man ställer så höga krav på sig själv. Man har ju kompisar som håller på med samma sak och har hållit på mycket längre än mig själv. Då ser man ju upp till dem och man vill ju självklart veta och kunna lika mycket.

Ja, jag vet inte men jag antar att man får inte ha så bråttom och låta sig ta den tid det tar.

Det kan vara så att eftersom du har kompisar som har hållit på mycket längre än du och som du ser upp till så har din kravlinje gått längre fram än din utvecklingslinje. Detta skedde en musiker som jag känner (som spelar med rätt stora pojkar i sin genre), och det han kom fram till var att du måste inse att det alltid kommer finnas dem som är bättre än dig själv, men det kommer alltid att finnas de som är sämre. Jag vet inte om den tanken hjälper just dig något, men det kan vara värt att fundera över. DU är bättre på detta än många andra, men det finns också många som är bättre än dig. Så kommer det alltid att vara.

MVH

Anders

Jag själv har snart hållit på ett år, i Augusti blir det ett år. En av kompisarna har hållit på i sex år en annan fyra till fem år. Sen har jag en kompis som jag håller på och gör musik tillsammans med. Han har väl aldrig direkt producerat så mycket själv utan mest gjort melodier o så. Men han har verkligen känsla för musik. Väldigt talangfull när det gäller melodier och sådant. Så man får ju mycket feedback från olika håll.

Jo det är faktiskt något i det du säger. En ganska jobbig tänkte egentligen men det är ju faktiskt så det kommer vara. Men jag vet inte om detta är största orsaken för mig just nu. Möjligtvis en del men jag tror att största delen handlar om mitt förhållande. Det är så att min flickvän är inte helt säker angående oss längre. Det känns skit jobbigt o veta att det kanske kommer att ta slut snart... och det är inte direkt så att jag kan fejka o vara glad eller...

Jag försöker att tänka positivt och ge henne mycket space så hon får tänka vad hon verkligen vill. Jag kommer aldrig att sluta hoppas på oss i vilket fall. Det kanske blir vi två igen i framtiden, allt är möjligt.

Jag har skrivit, eller egentligen inte skrivit men gjort en låt angående detta. Jag la ner mest tid på melodin och jag tycker den blev ganska lyckad.

Mixen och upp lägget är väl inte direkt hundra men det får duga tills vidare..

You And Me (Together) Melodi

You And Me (Together) Hela låten

Jag kanske borde ha skrivit en låtext istället...

Ni får ursäkta att jag råkade spåra ut lite men jag kände att jag ville skriva av mig lite..

// Emil

Aj du, Jag hoppas verkligen det löser sig mellan er. Att du ger henne space tror jag är jättebra och som du säger så är allt möjligt!

När det gäller tanken som jag nämnde så är den lite skrämmande när man i början får den slagen i ansiktet sådär, men jag upptäckte att när jag accepterade den så fann jag ett helt annat lugn i mig själv och jag blev ännu mer ödmjuk mot min omgivning.

Ska ta och lyssna på låten du länkade till sedan.

MVH

Anders

Jo jag hoppas verkligen att det kommer göra de. Ja även om det är jätte jobbigt just nu så tror jag det är bra.

Jo det kan jag hålla med om. Jag känner likadant som dig och nu när jag har upptäckt så får jag hoppas att det blir bättre.

Okej, berätta gärna sen vad du tyckte o så.

Tack för en trevlig pratstund, det har varit skönt att prata ut. Men jag tänkte bege mig mot sängen nu.

Ha de!

// Emil

[Hellpig]

Jodå, det känns igen men så känner jag vad det gäller det mesta. Gitarrspel, kreativitet och inspelning/mixning etc. Dock... hur motigt det än känns så har erfarenheten lärt mig att det är bara att komma igen. När lärde mig spela gitarr insåg jag att det går väldigt mycket som en trappa, trappstegen kan vara riktigt långa ibland men rätt vad är så märker man att man har kommit upp ett steg.

[Gojira]

Jodå, det känns igen men så känner jag vad det gäller det mesta. Gitarrspel, kreativitet och inspelning/mixning etc. Dock... hur motigt det än känns så har erfarenheten lärt mig att det är bara att komma igen. När lärde mig spela gitarr insåg jag att det går väldigt mycket som en trappa, trappstegen kan vara riktigt långa ibland men rätt vad är så märker man att man har kommit upp ett steg.

Jag anser samma sak, det där med trappstegen. Brukar alltid säga det till folk när dom frågar mig om hur det går med trumträningen... svarar alltid "Det är en jävla lång trappa, men jag tar mig upp sakta men säkert".

Angående känslorna och kraven på sig själv så tror jag att det är lite av en "sjukdom". Det låter som om det hela har gått lite längre än vad det "ska" göra, och att det på något sätt har blivit något av ett psykologiskt besvär. Ungefär som något tvångsbeteende liksom, som gör att du inte mår bra om du inte får det som du vill. Jag har inget direkt tips på hur man kan göra det hela bättre men jag tror definitivt att problemet är i ens eget huvud, och att man MÅSTE se på det hela på ett nytt sätt. "Varför gör jag det här? Är det för att jag älskar det, eller är det pga något annat?".

Jag själv är väl ganska ivrig på att öva trummor, försöker bli jättesnabb och allt vad det nu innebär. Jag var ganska fanatisk för några månader sedan då jag tränade varje dag, och jag kände att jag aldrig blev bättre. Men jag hade alltid en sak klar i skallen... jag visste att desto mer jag spelade, desto närmare målet kom jag, så enkelt var det. Det gjorde att jag fortsatte och jag behövde aldrig oroa mig liksom. Idag tränar jag inte lika intensivt, men jag har bytt teknik på baskaggarna och känner att det är jävligt roligt att spela istället, så jag låter allt annat ta sin tid.

Allt handlar väl om att det ska vara roligt och passionerat? Släpp de fängslande tankarna... börja idag 😄 (En ny inspirationskälla brukar hjälpa gigantiskt för i övrigt)

[stickane]

Hejsan

Jag ville bara dela med mig av några tankar som kommer till mig då och då med jämna mellanrum. När jag började med inspelning av instrument och allt va det innebar så kände man att man utvecklades enormt mycket i början. Ljudet och mixen blev bättre för varje gång. Ju längre tid som gick desto mer kände man att man stannade upp i sin utveckling. Detta bidrog till ångestfyllda kvällar då man ibland bara satt i mörkret och ibland grät. Jag mådde under dessa perioder inte alls bra och undrade vad f-n jag höll på med, kanske skulle jag satsa på något annat istället? Hur mycket beröm man än fick av band man spelade in osv hjälpte föga då man mådde så pass dåligt inombords.

Det jag senare kom på var att jag inte hade stannat i min utveckling utan såg att det var två parallella linjer som gick samtidigt. Den ena va självklart då min utveckling, men det var den andra som gjorde att jag mådde som jag mådde och den linjen va kraven på mig själv. Samtidigt som jag utvecklades så utvecklade jag ju även kraven på mig själv då man tränar sig att höra fler och fler detaljer. Detta kom jag på gjorde att jag kände det som att jag stod still i min utveckling. Därför är det så viktigt att man sparar gamla saker man har gjort så man alltid kan gå tillbaka och få tydligt besked för sig själv att man utvecklats.

Varför skrev jag den här tråden då? Jo, jag tror inte att jag är den enda som känner eller har känt såhär, utan jag tror att det finns många som kanske är där nu och kanske mår lika dåligt som jag gjorde. Varför skriver jag detta just nu? Jo, för att samma känsla började infinna sig ännu en gång och jag var tvungen att ännu en gång påminna mig och lyssna på lite gamla låtar.

Någon kanske känner igen sig och finner något i detta att hämta. Annars va det bra för mig att få skriva av mig lite kring detta iaf.

MVH

Anders

Hejsan!

Du skriver en väldigt öppen och ödmjuk sida av dig själv. Jag har ju inte hållit på så länge med inspelningar fast komponerandet har jag hållit på med nästan hela mitt liv ,,,fast i andra musikstilar. För mig blir ju allt så himla roligt eftersom jag ser resultaten för varje låt så tydligt. Vad jag tror skulle kunna vara en utmaning både för mig o alla andra som håller på med det här är att hitta målet,,, eller kärnan i det man håller på med. Gör man det bara för att det är kul. Vill man bli känd. Är musiken ett sätt att leva med osv. men det kanske mest roliga.....hitta det där i varle låt som gör den helt egen....eget stuk. Att våga komponera i en bra låt ,,,nåt ljud som blir speciellt,,,en aha upplevelse,, som gör att lyssnaren som hör låten första gången inte glömmer bort det. Då gör inte vi det heller. Våga utmana,,, Jag kanske snackar för mycket ,,,men,,,ja ja,,, en tanke bara.

Stå på dig nu... jag vet att du gör härlig musik.

mvh Stickane

[Anders F]

Absolut va det något psykologiskt som spökade i huvudet på mig. Dock så har jag sett samma tendenser hos en hel del andra jag stött på, både amatörer som proffs. Med proffs menar jag de som får stor del av sin inkomst av sitt spelande. Samt genom att prata med andra musiker och de har i sin tur berättat om medmusiker till dem som haft samma tendenser. Att det är en trappa stämmer hur bra som helst. Jag är bara glad att jag tog mig ur skiten och kunde finna glädjen igen. Men just av den anledningen att jag sett och hört om många andra ha samma tendenser så ser jag denna tråden som ett ställe där man kan få skriva av sig just dessa känslor och inte vara rädd för att bli dömd.

MVH

Anders

[Anders F]

Hejsan

Jag ville bara dela med mig av några tankar som kommer till mig då och då med jämna mellanrum. När jag började med inspelning av instrument och allt va det innebar så kände man att man utvecklades enormt mycket i början. Ljudet och mixen blev bättre för varje gång. Ju längre tid som gick desto mer kände man att man stannade upp i sin utveckling. Detta bidrog till ångestfyllda kvällar då man ibland bara satt i mörkret och ibland grät. Jag mådde under dessa perioder inte alls bra och undrade vad f-n jag höll på med, kanske skulle jag satsa på något annat istället? Hur mycket beröm man än fick av band man spelade in osv hjälpte föga då man mådde så pass dåligt inombords.

Det jag senare kom på var att jag inte hade stannat i min utveckling utan såg att det var två parallella linjer som gick samtidigt. Den ena va självklart då min utveckling, men det var den andra som gjorde att jag mådde som jag mådde och den linjen va kraven på mig själv. Samtidigt som jag utvecklades så utvecklade jag ju även kraven på mig själv då man tränar sig att höra fler och fler detaljer. Detta kom jag på gjorde att jag kände det som att jag stod still i min utveckling. Därför är det så viktigt att man sparar gamla saker man har gjort så man alltid kan gå tillbaka och få tydligt besked för sig själv att man utvecklats.

Varför skrev jag den här tråden då? Jo, jag tror inte att jag är den enda som känner eller har känt såhär, utan jag tror att det finns många som kanske är där nu och kanske mår lika dåligt som jag gjorde. Varför skriver jag detta just nu? Jo, för att samma känsla började infinna sig ännu en gång och jag var tvungen att ännu en gång påminna mig och lyssna på lite gamla låtar.

Någon kanske känner igen sig och finner något i detta att hämta. Annars va det bra för mig att få skriva av mig lite kring detta iaf.

MVH

Anders

Hejsan!

Du skriver en väldigt öppen och ödmjuk sida av dig själv. Jag har ju inte hållit på så länge med inspelningar fast komponerandet har jag hållit på med nästan hela mitt liv ,,,fast i andra musikstilar. För mig blir ju allt så himla roligt eftersom jag ser resultaten för varje låt så tydligt. Vad jag tror skulle kunna vara en utmaning både för mig o alla andra som håller på med det här är att hitta målet,,, eller kärnan i det man håller på med. Gör man det bara för att det är kul. Vill man bli känd. Är musiken ett sätt att leva med osv. men det kanske mest roliga.....hitta det där i varle låt som gör den helt egen....eget stuk. Att våga komponera i en bra låt ,,,nåt ljud som blir speciellt,,,en aha upplevelse,, som gör att lyssnaren som hör låten första gången inte glömmer bort det. Då gör inte vi det heller. Våga utmana,,, Jag kanske snackar för mycket ,,,men,,,ja ja,,, en tanke bara.

Stå på dig nu... jag vet att du gör härlig musik.

mvh Stickane

Du har en jättebra poäng i det du säger. Vem gör jag detta för? Det är en viktig fråga man ska ställa sig lite då och då tycker jag. Samt att våga utmana sig själv ofta som du skrev.

MVH

Anders

[stickane]

Hejsan

Jag ville bara dela med mig av några tankar som kommer till mig då och då med jämna mellanrum. När jag började med inspelning av instrument och allt va det innebar så kände man att man utvecklades enormt mycket i början. Ljudet och mixen blev bättre för varje gång. Ju längre tid som gick desto mer kände man att man stannade upp i sin utveckling. Detta bidrog till ångestfyllda kvällar då man ibland bara satt i mörkret och ibland grät. Jag mådde under dessa perioder inte alls bra och undrade vad f-n jag höll på med, kanske skulle jag satsa på något annat istället? Hur mycket beröm man än fick av band man spelade in osv hjälpte föga då man mådde så pass dåligt inombords.

Det jag senare kom på var att jag inte hade stannat i min utveckling utan såg att det var två parallella linjer som gick samtidigt. Den ena va självklart då min utveckling, men det var den andra som gjorde att jag mådde som jag mådde och den linjen va kraven på mig själv. Samtidigt som jag utvecklades så utvecklade jag ju även kraven på mig själv då man tränar sig att höra fler och fler detaljer. Detta kom jag på gjorde att jag kände det som att jag stod still i min utveckling. Därför är det så viktigt att man sparar gamla saker man har gjort så man alltid kan gå tillbaka och få tydligt besked för sig själv att man utvecklats.

Varför skrev jag den här tråden då? Jo, jag tror inte att jag är den enda som känner eller har känt såhär, utan jag tror att det finns många som kanske är där nu och kanske mår lika dåligt som jag gjorde. Varför skriver jag detta just nu? Jo, för att samma känsla började infinna sig ännu en gång och jag var tvungen att ännu en gång påminna mig och lyssna på lite gamla låtar.

Någon kanske känner igen sig och finner något i detta att hämta. Annars va det bra för mig att få skriva av mig lite kring detta iaf.

MVH

Anders

Hejsan!

Du skriver en väldigt öppen och ödmjuk sida av dig själv. Jag har ju inte hållit på så länge med inspelningar fast komponerandet har jag hållit på med nästan hela mitt liv ,,,fast i andra musikstilar. För mig blir ju allt så himla roligt eftersom jag ser resultaten för varje låt så tydligt. Vad jag tror skulle kunna vara en utmaning både för mig o alla andra som håller på med det här är att hitta målet,,, eller kärnan i det man håller på med. Gör man det bara för att det är kul. Vill man bli känd. Är musiken ett sätt att leva med osv. men det kanske mest roliga.....hitta det där i varle låt som gör den helt egen....eget stuk. Att våga komponera i en bra låt ,,,nåt ljud som blir speciellt,,,en aha upplevelse,, som gör att lyssnaren som hör låten första gången inte glömmer bort det. Då gör inte vi det heller. Våga utmana,,, Jag kanske snackar för mycket ,,,men,,,ja ja,,, en tanke bara.

Stå på dig nu... jag vet att du gör härlig musik.

mvh Stickane

Du har en jättebra poäng i det du säger. Vem gör jag detta för? Det är en viktig fråga man ska ställa sig lite då och då tycker jag. Samt att våga utmana sig själv ofta som du skrev.

MVH

Anders

Det är ju ofta vissa drivkrafter som gör att en låtskrivare lyckas med en låt. Det kan ju vara äkta sorg, lycka, vemod, att man känner sig misslyckad i livet, att man inte får den man är kär i osv. Just dom här krafterna är viktiga. Jag tror att många gör låtar till sig själv eller att man vill att nån eller några ska lyssna eller med andra ord, musik är ett sätt att prata, fast med toner.

Utmana,,,absolut skulle va kul att testa att göra en låt i en musikstil som man inte gillar. Det skulle säkert bli en låt där man känner igen vissa inslag som ofta går igen i sina vanliga låtar. Det kanske skulle bli en höjdarlåt,,,,självklart är det väl kul om man skulle få en låt som spelades i radio hela dagarna.

[DivineCo]

När jag först kom till detta ställe var jag visserligen en musiker men jag kunde ingenting av det du kan.

Har alltid lyssnat på dig. Världen kan vara hård ibland men lägg inte av. Ta gärna en paus om du behöver men se till att komma tilbaka.

Du behövs mer än någonsin!

All kärlek!

[Anders F]

När jag först kom till detta ställe var jag visserligen en musiker men jag kunde ingenting av det du kan.

Har alltid lyssnat på dig. Världen kan vara hård ibland men lägg inte av. Ta gärna en paus om du behöver men se till att komma tilbaka.

Du behövs mer än någonsin!

All kärlek!

Fina ord! Ja, nu som sagt så har jag inga direkta problem med detta, utan det var mer förr. Nu kan jag hantera dessa känslor på ett mycket bättre sätt. Så jag kommer inte försvinna någon stans 😐🙂

MVH

Abders

[Ekstasis]

Utveckling är nog inte allt...Kurvan planar naturligt ut efter ett tag...men man blir nog aldrig helt "färdigutvecklad"...

Men man blir normalt bättre och bättre på att överföra tankar/ideér till en musikalisk form...

Ett Gott självförtronde och tron på sig själv kommer man långt på...det hjälper motivationen och själva skapandet...

Sedan inspiration...kan ju vara ett problem..beronde på vilken musik man håller på med..Men inspirationen är en förutsättning

för allt skapande..

Vi alla har nog lidit av brist på allt det jag nämde ovan...

En sak som jag tycker hjälper om man vill skapa egen musik, är att sluta lyssna på musik helt och hållet

under tiden man skapar.. detta kan stimulera skaparglöden och självkänslan mer än vad man tror....Detta anser jag vara mycket viktigt...Om man sitter och lyssnar på massa bramusik är det lätt att bli deprimerad och man känner sig underlägsen. .och att man inte direkt har nått att tillföra..speciellt om man t.e.x har nån referensartist man försöker efterlikna...då kan det nog vara god idé att sluta upp att konsekvent jämföra sig med den artisten...och utgå från sig själv istället...

Det vet man ju om man t.e.x har varit på semester i 1-2 veckor, då riktigt kliar det i fingrarna när man kommer hem och sätter sig vid guran..sällan spelar man så bra när man inte hört musik på så länge...

Sedan platsen där man skapar kan ju ha stort inflytande på det kreativa flödet.....ofta i hemmet och studio kan det vara svårt att få den den innre koncentrationen... Jag själv upplever det att jag blir otroligt mer kreativ om jag spelar t.e.x hemma hos mina föräldrar än här hemma (det varierar dock). Även i vår gammla replokal, dit brukade jag åka dit på nätterna och spela själv ibland...får en helt annan koncentration där..här hemma är det alltid en massa saker som stör, mail meddelanden som poppar upp...tv..musik... osv...

Så att vara så långt ifrån datorer/internet kan nog hjälpa skulle jag tro...så är det för mig iallafall..

[olav]

I princip all utveckling sker i trappsteg. Det står still, man tragglar och tragglar och sen släpper nåt, nån poäng som legat och mognat faller på plats. Men det är ju också så att när man tycker att man är som sämst är det som mest utvecklande. Din nivå av kunnande tillåter dig att kunna ifrågasätta och testa nya vägar, till skillnad ifrån när det bara fanns en väg - att följa skolboken, som på ett pedagogiskt sätt visar hur allt konstnärligt skapande -inte- går till. Det är i sådana perioder det föds en ny Jarre, Prince eller Robin. Och ja det gör ont! Välkommen till det konstnärliga lidandet! På andra sidan lidandet finns det ett bord dukat med glädje, så traggla på!

[Valle]

Själv tycker jag (vilket du också medger lite själv) att din situationsbeskrivning avslöjar en helt vanlig, fullt normal men oundviklig "kris" — eller snyggare sagt, en konstnärlig utvecklingsfas. Been there, done that! 😐

Det är nu "underverken" börjar gro inom dig. Det är nu du kommer att börja avvika från tidigare mönster när du producerar/skriver dina låtar, och som — både positivt och negativt — kommer att överraska dina kollegor, vänner, lyssnare etc. Och inom 24 månader kommer du att se tillbaka på dina "ångestfyllda kvällar" som ett ont måste för att uppnå dina nya mål.

Just det där med att avvika från ingrodda mönster är typiskt för situationen. Det är först när du inser att "Vad i helvete! Varför har jag inte gjort en så här enkel sak förut?" som "krisen" är över. Det är då man är King igen!

Tills du blir 35+ ... Och då är det dags igen!

Lite djupt, jag vet.

[Peter Roos]

Har också haft sådana tankar, men kanske inte fullt så "allvarliga". Prestationsångest kanske det kallas.

Man får ju försöka tänka: "it´s only rock´n´roll" liksom - det är ju bara musik, inte så allvarligt. Man har ju

en trappstegsformad utveckling och det är ju så inom alla områden. Ibland stora steg och ibland pyttesmå steg.