Jump to content
Sign in to follow this  
  • entries
    16
  • comments
    18
  • views
    15,305

Subtraktiv ambience … ?

Sign in to follow this  
Nils Erikson

5,020 views

Besynnerlig titel kanske, men jag ska strax förklara.

Jag jobbar för tillfället med ett ambient syntalbum inspirerat av bl a Jean Michel Jarre, Vangelis, Tangerine Dream och Daft Punk. Till mitt förfogande har jag förvisso en uppsjö av mjukvaruinstrument men för att inte drunkna i möjligheter tänkte jag begränsa mig till att använda de hårdvarusyntar som står i min hemstudio. Begränsningar är nämligen bra för kreativiteten, har jag märkt, om man inte överdriver dem.

För ett par år sedan gjorde jag en mer poppig instrumentalskiva med enbart ett akustiskt piano, en Sequential Circuits Prophet 600 (sexrösters analogsynt från 1982) samt en liten analog rytmbox vid namn SoundMaster SR-88. Jag tillät mig inga ytterligare pålägg, dock en hel del effekter i mix, mest delayer, kompressorer och reverb. Det visade sig vara en hanterlig kombo och under några stjärnklara sommarnätter blev nästan hela den plattan till (Spotify / Apple Music). Singellåten Stranger remixades (Spotify / Apple Music) senare av SoundFactory (producenten Emil Hellman) och tog sig upp på Top 20 på svenska DJ-listan över mest spelade dansgolvslåtar under våren 2012. Kudos Emil! :)

Nu är min älsklingssynt Prophet 600 med i matchen igen, denna gång systemuppgraderad och ihop med ett Kurzweil SP4-7 stagepiano, Dave Smith Mopho (analog monosynt) samt den lilla Korg Monotron för ljudeffekter. En behändig kvartett.

Som arbetsmetod till ambientskivan använder jag något som skulle kunna kallas subtraktiv komposition. Det låter kanske märkvärdigt men är egentligen simpelt och passar bra för frasloop-baserade eller allmänt repetitiva stilar, exempelvis inom electronica, som inte bygger på vers/refräng-tänket. Ableton Live är ett utmärkt verktyg för detta, men jag använder, old-school som jag är, Cubase.

Först hittar man ett bärande grundmönster som håller för upprepning, t ex ett beat eller någon sequencerfras som får loopa. Sedan lägger man till fler instrument i arret, i mitt fall pads, bas, en extramelodi, lite piano med mera, tills ljudbilden är ”mättad” men fortfarande helt utan låtform. Därefter kopierar man upp hela paketet till lagom låtlängd och börjar sedan *plocka bort* del efter del på olika spår, för att liksom baklänges skapa en fungerande dramaturgi. Lite som att mejsla fram en skulptur ur ett massivt marmorblock.

Genom att prova sig fram märker man vilka delar som passar bäst ihop. Funkar det att ha bara arpeggiot och basen i åtta takter? Hur blir det med piano och pads en vända? osv. Om vilka kombinationer som helst fungerar blir det lätt att subtrahera fram en helhetsform. Som extra topping kan man lägga något mer fritt över alltihop, t ex ljudeffekter eller cymbaler för att förtydliga den nu uppkomna formen, eller något annat finlir som inte är loopat. Sedan är det bara att trimma alla skarvar och mixa.

God Jul!

/NE

PS: Sedan kallas ju syntar med oscillator, filter och envelopgenerator ibland också subtraktiva, men det är en annan historia.
DS

Sign in to follow this  


0 Comments


Recommended Comments

There are no comments to display.

Create an account or sign in to comment

You need to be a member in order to leave a comment

Create an account

Sign up for a new account in our community. It's easy!

Register a new account

Sign in

Already have an account? Sign in here.

Sign In Now
  • Annons
  • Similar Content

    • By Studio
      Svenska Kite har på senare tid hyllats som ett av de allra bästa svenska livebanden. Och soundet mejslar de fram med huvudsakligen analoga metoder.

      Nicklas Stenemo (till vänster) och Christian Berg i Kite vrider fram sina pampiga ljudlandskap ur analoga maskiner. (Foto: Herman Dahlgren)
      Den svenska syntduon Kite har välförtjänt höjts till skyarna (pun intended) både inom och utom Sverige för sin suggestiva, episka pop. Studios reporter lyckades efter stor förvirring i Årstas djungel av partihandlare, lastbilar och utbrunna bilvrak till slut hitta in i bandets allra heligaste, deras pyttelilla studio – fullständigt belamrad med syntar och gadgets av alla de slag. Allt för att undersöka vad det är för tänk, maskiner, manicker och mojänger som ligger till grund för deras magiska ljudlandskap och låtar. Kodord enligt Kite: analogt äger.
      Frodas i skuggan
      Att sångaren Nicklas Stenemo och keyboardisten och ljudskulptören Christian Berg har valt att från starten 2008 varje år släppa en ep istället för traditionella album och singlar har gjort att Kite har hamnat i en viss radio- och medieskugga. Mainstream-media recenserar sällan annat än fullängdare och radion, både den kommersiella och den statliga, vill ha formatanpassade singlar, annars får det fan vara. Ett faktum som dock inte bekymrar Kite ett ögonblick – tvärtom. Det går så bra ändå.
      – Syntmusiken idag är ju en subkulturell grej. Till skillnad från hur det var för tjugo, trettio år sedan när Depeche och andra band var stora. Vi har aldrig haft något intresse av att ligga på ett stort skivbolag. Där ska det alltid in och petas i saker och ting. Får man en hit så ska den gärna följas upp av ännu en hit som låter typ likadant, och så plötsligt står man där i ”det heliga Skavlan” eller något caféprogram fast man egentligen inte alls har lust. Och det har inte vi. Vi kör hellre vårt eget race och bygger långsamt och långsiktigt och gör precis vad vi tycker är kul och som känns bra, säger Christian Berg.
      – Det måste få ta den tid det tar, vi har inte bråttom. Och radion har vi för länge sedan slutat skicka våra plattor till. De bryr sig i alla fall inte, inflikar Nicklas Stenemo och ser inte särskilt ledsen ut för det.
      Storslagna konserter
      När undertecknad träffar Kite i deras studio har Nicklas och Christian just kommit hem från en turné i Tyskland. Som vanligt har deras spelningar unisont hyllats både för det musikaliska och, inte minst, det visuella. Det sistnämnda är något som Kite lägger nästan lika stor vikt vid som musiken.
      – Det känns ju lite fel att säga att ljusshowen är lika viktig som låtarna och soundet. Men vi gillar att tänka konceptuellt och då är helheten viktig. Men okej, musiken är ju såklart prio ett. Sedan designar vi vår scenshow runt den. Allt ska hänga ihop, säger Nicklas Stenemo.
      Vid vårt möte är Kites live-rigg fortfarande kvar i turnébussen, och tur är väl det. Deras pyttelilla, före detta kontorsrum på typ fem kvadratmeter, är ändå fullständigt belamrat av syntar, effektlådor och märkliga mojänger.
      – Vi har väl ett trettiotal olika syntar. Somliga är bättre för live-situationer och somliga funkar bättre i studion, säger Christian.
      Retro för hela slanten
      Förutom att Kite spelar in i Logic använder bandet sig i stort sett uteslutande av äldre analoga syntar och effektburkar.
      – Vi brukar utgå från en Studio Electronics SE 1:a. På våra första fyra ep:s gjorde vi i princip alla basljud på den, och vi använder den fortfarande ofta. Till skillnad från många andra gamla analoga syntar så hänger den med i sequensern och fixar ”dugga-dugga-dugga-dugga”-sextondelar när det behövs, berättar Christian Berg och fortsätter:
      – För lead-slingor är Korg Micro Preset, en av de första hemmasyntarna, väldigt bra. Framför allt om man vill ha det klassiska OMD-soundet då och då.

      Sovjetiska Polivoks är en tung pjäs i Kites artilleri.
      Sovjetisk pansarsynt
      Vidare i Kites arsenal av analogt studiogodis finns bland annat en rysk best till synthesizer. Den vid det här laget smått legendariska Polivoks. Lika hardcore som den låter, lika hardcore ser den ut. Enligt legenden (som är alldeles för bra för att orka faktakolla) lär reglage och switchar komma från samma tillverkare som gjorde instrumenteringen till ryska pansarvagnar på 80-talet – och det finns ingen anledning att betvivla detta. Det här är en synt som verkligen är robust på alla sätt och vis.
      – Vi använder nästan aldrig samplers. Samplingar, ja, det händer. Men vi gör hellre våra egna från olika källor och kokar ihop dem till våra egna sounds. Vi har ofta minst fyra olika syntar som lirar samma grej. Vart och ett kanske de inte låter så kul egentligen, men tillsammans så funkar det. Många 80-talssyntar låter ju väldigt döda och sterila i sig själva. Men uppdubbade med till exempel en Roland Juno 60 eller andra riktigt bra analoga syntar så blir det bra, säger Christian.
      – Just Junon är kanon för att fixa sågtandsvågformer när man behöver ett riktigt smutsigt, typ distat gitarrfräs, och annat som man vill ha ”in your face”. Dubbar man sedan upp det med en DX 7:a eller någon annan egentligen ganska trist burk så händer det något …

      Roland Juno 60 kan prestera riktigt smutsiga ljud, och ofta dubbar Christian och Nicklas upp den med någon annan 80-talssynt.
      Värdsliga toner
      Annat som Nicklas och Christian gärna använder sig av, för att bredda Kites ljudlandskap och ge det en spännande och lite mer oortodox ljudbild, plockar de gärna från världsmusiken.
      – Vårt trumset består egentligen bara av kick, virvel och någon puka. Istället för cymbaler och hi-hat använder vi hellre klippt brus för hi-hat och till exempel en samplad puka med mycket reverb för crasharna. Dessutom lägger vi gärna in till exempel en panflöjt eller säckpipa här och där för att ge musiken lite etnofärg och en touch av andra kulturer. När vi behövde ljudet av en blåval till en låt så spelade vi in en gummiboll studsad mot korrugerad plåt, skruvade lite på effekterna, och sedan var vi hemma, säger Christian och ler.
      Studios reporter noterar glatt att en theremin (som kan höras bland annat på Beach Boys klassiska Good Vibrations) står i ett hörn av lokalen och ovanpå denna ligger ett fjäderreverb från Knas Ekdahl.
      – Den här är riktigt bra. Den är spelbar! Alltså, man kan lira på fjädrarna, helt enkelt, berättar Nicklas och Christian med en och samma entusiastiska mun.
      – Den är överlägsen när man vill ha hårda plåt- och metalljud, och det är ju en del av vårt sound, så den finns på många av våra låtar.
      Bombay Happy Meal
      Betydligt softare både ljudmässigt och till dess design är den Raagini Digital Electronic Tanpura som har en ganska central position i Kites studio. Den plastiga kuben ser ut som en kitschig leksak (snudd på något man skulle kunna få med sig i ett Happy Meal från McDonalds Bombay) men skenet bedrar. Detta är en fullständigt spel- och programmerbar raga-synt med oändliga möjligheter att skruva ut autentiska sitar-drones i alla dess former och skepnader. Perfekt när man som Kite vill bredda ljudbilden och samtidigt gå den lite smalare väg som Nicklas och Christian verkar vara helt ense är den enda rätta.
      Det är den vägen de går. Och snart är vi nog betydligt fler över hela världen som följer…

      "Vi kör vårt eget race och bygger långsamt och långsiktigt och gör precis vad vi tycker är kul och som känns bra" säger Christian Berg (till vänster).
      KITES FAVORITINSTRUMENT I URVAL
      Studio Electronics SE 1 Korg Micro Preset Polivoks Roland Juno 60 Mini Moog Elektron A4 Raagini Digital Electronic Tanpura FAKTA KITE
      Medlemmar: Christian Berg, Nicklas Stenemo
      Diskografi: 6 ep:s – Kite, Kite II, Kite III, Kite IV, Kite V och Kite VI
      Artikelförfattare: Pelle Almgren
    • By Björn Olsberg
      Kanske känner du henne som en cool låtskriverska och artist från Storbritannien. Kanske inte alls. Men hennes musikaliska avtryck går inte att ta miste på. Som innovatör av instrumentet The Gloves har hon även gjort ett historiskt avtryck. Studio har träffat henne.
      För de flesta kan Imogen Heap vara känd för låten Hide and Seek, vilken Jason Derülo samplade till sin låt Whatcha Say. Men hennes låtskatt rymmer fyra fullängdare, en platta under namnet Frou Frou tillsammans med Guy Sigsworth och en rad samarbeten med namn som IAMX, Deadmau5 och Jeff Beck. Dessutom fick vann hon en Grammy Award 2010 för det bäst mixade albumet.
      Men på sina egna album är hon nästan allt. Och hon gör nästan allt. Den 6 oktober släppte hon sitt senaste album Sparks (Spotify / Apple Music) i Sverige, ett album som har tillkommit mycket tillsammans med hennes fans. Kanske på grund av. Eller tack vare.

      Imogen Heap – Sparks
      Det var nu fem år sedan sist och Imogen har en historia bakom sig att släppa ett album var fjärde, sjunde år sisådär.
      – En av de värsta sakerna när jag sätter igång med ett nytt album är rädslan för att ingenting ska vara där, att jag inte ska kunna komma på något, säger Imogen och gestikulerar stort med båda händerna ut från huvudet.
      – Det var så längesedan jag skrev något nytt. Med alla projekt som har pågått så har jag inte haft tid att skriva. Eftersom jag inte står ut med tanken på en ofärdig låt så har jag inte heller en hög med ofärdiga låtar – inte heller små bitar av låtar. När jag börjar med något så avslutar jag det. Alltid. Låten kan sluta i ett annat tempo, i en annan tonart och med en annan mening – men det finns alltid en tydlig start och ett tydligt slut.

      Vårt möte med Imogen skedde strax innan hennes release, och vi får styra intervjun hårt för att inte dras iväg av hennes iver om att få berätta den spännande bakgrunden eller historierna till varje låt på albumet.
      Med så tydliga idéer om en låt tänker jag att det kan vara svårt att veta när man ska betrakta sin låt som färdig. När en låt gör idén rättvisa. När sinnevärlden är god nog för idévärlden.
      – Ja, det är svårt. Just den här plattan har varit lite enklare i det avseendet eftersom jag inför de flesta låtarna berättade om releasedatum på min hemsida – innan jag ens hade börjat att skriva låten.
      Imogen Heap gjorde här alltså något galet utmanande och som för vem som helst annars hade betraktats som självmord. På bara två veckor var det inte bara låten som skulle vara färdig. Hon lovade dessutom att använda ljud från fans, hon skulle göra en video, omslagsdesign för singel/video, en remix – dessutom släppa allt och få ut låten på radion. Men Imogen låter snarast inspirerad när hon berättar om det.
      – På det här sättet är det enkelt. Jag måste ta beslut och hålla mig till dem – inte spendera för mycket tid på att tänka. Det blir befriande att inte ha all tid i världen att vara kreativ. Min kreativitet frodas i den snäva tidsrymden.
      Med de snäva tidramarnas goda minne fortsatte arbetet med fem av albumets första låtar. Innan vi har hunnit samla oss till nästa fråga, byter Imogen snabbt spår och tar sats igen för att berätta ännu en av bakgrundshistorierna till en låt.

      Imogen Heap är en artist med ostoppbar glöd inför sina projekt, men ställer då och då upp för riggade plåtningar.
      – Där jag bor finns det en 250 år gammal trädgård med höga murar runt och jag har alltid velat se hur det ser ut där innanför. Så till slut fick jag tillstånd att komma in och jag blev helt förälskad i den övergivna trädgården. Jag bestämde där och då att jag ville starta en kampanj för att ge den liv igen, precis som jag har sett det försummade huset jag bor i få liv igen. Jag bjöd in några fans som tog med sig trädgårdshandskar och redskap – och vi skapade historia genom att tillsammans med organisationen Clear Village återge trädgården sitt liv. Det blev ursprunget till låten Neglected buildings, som tar trädgårdens eller husets perspektiv och som handlar om att vilja bli sedd och tagen om hand. Man kan läsa in mycket om relationer i låten. För det här albumet har jag på samma sätt tagit på mig flera personligheter för de olika låtarna. Till exempel låten You Know Where to Find Me handlar om floden Themsen.
      Är det där du vanligtvis börjar med en låt, med en tydlig idé om vad du vill berätta?
      Paus. Svar kommer, men inte direkt på frågan.
      – Det här albumet var mycket annorlunda i skapandet. Jag ville ha en bredare kunskap om min publik och människor i allmänhet, och i synnerhet förstå vad de tyckte saknades i världen. Tanken var att det skulle komma fram i låten Listening Chair (ett av Imogens många projekt, och som också är en fysisk stol där besökare kan delge sina musikaliska tankar, reds. anm.) och det var också startskottet till den låten. Jag trodde att detta skulle bli en låt om något som människor bryr som om, som miljön, eller fin barnsång för barn. Men det blev istället det motsatta, den mest personliga låten på skivan, där jag till exempel berättar om en tuff skoltid och tyska-klassrummet där jag fick min bh runtkastad av klasskompisarna.
      Hur kom det sig, du lär väl ha fått mänger av idéer till låtar?
      – Jag fick massor av idéer. Träffade hundratals människor. Vad jag upptäckte var att det inte fanns en gemensam låt i världen, men att olika åldersgrupper var intresserade av liknande saker. För att illustrera så vill en sjuåring kanske prata om en pingvin, en trettonåring ha något att dansa till eller lyssna på något att bli glad av. En tonåring vill att jag skriver en sång om att det är ok att vara som man är och att man inte behöver anpassa sig till omvärlden. En 35-åring vill lyssna på låtar om hur det är att vara i fel stad, i fel land, med fel partner och på fel jobb. Och jag kände att det stämde med så väl med mig där jag befann mig i mitt liv då. Dessutom var jag precis i den åldern själv. Så låten kom att bli mycket personlig.

      Låten Me the Machine – skapad med eget trådlöst instrument
      Imogen Heap kan kallas mycket. Låtkskrivare, musiker, producent, artist, poet. Men också innovatör. Något det har talats en hel del om i musikpress är The Gloves (läs även Studios omnämnande), Imogens projekt för att ta gester i tre dimensioner till musikscenen. Dessa handskar har hon använt till en av låtarna på plattan, Me the Machine. Och det är så spännande att det är här vi nu ska uppehålla oss resten av artikeln.
      – Innovatör vet jag inte, men det fanns inget på marknaden när jag ville ha ett par handskar, så jag beslutade att tillsammans med ett team göra ett par egna.
      Teamet är idag sju personer och de använder Reaktor, Ableton Live och en massa Max-patchar. Imogens mål med handskarna var att kunna skapa musik trådlöst när hon rörde sig på scen, i nära relation med sin publik.
      – Jag vill göra musik genom att skulptera. Att ha mina händer inne i mjukvaran, mitt inne i parametrarna som jag annars använder knappar, rattar och reglerar för att påverka. Projektet kommer aldrig att bli helt klart. Så snart vi har gjort klart något så öppnas en ny värld som får mig att vilja ha en ny uppsättning funktioner, eller som får mig att tänka annorlunda i hur jag vill kunna styra eller komma åt ljuden, hur gesterna ska separeras, eller kombineras i ett flöde. Just nu är det enstaka rörelser som måste ha en början och ett slut, det fungerar inte med en sekvens av rörelser.
      Det betyder att om du lär dig hur du ska framföra en låt idag på scen, så måste du lära om i takt med att handskarna utvecklas?
      – Ja. Men några av gesterna kommer alltid att vara desamma.
      Imogen lägger ut höger pekfinger horisontellt och drar med det i en svepande rörelse utåt och bakåt.
      – Som det här, till exempel, kommer alltid vara min gest för att ta reverbet bort från sången. Och jag kommer alltid vilja hantera basen med vänsterhanden.
      Hur är The Gloves att skriva musik med?
      – Jag skulle inte använda The Gloves för all musik hela tiden, men målet den här gången var att kunna skriva och framföra en låt helt med The Gloves. Så låten Me the Machine är skrivet av och för The Gloves. Det är en helt annan låt jämfört med det andra på skivan eftersom jag tänkte skulpurellt i tre dimensioner, snarare än att börja med en schysst baslinje med en bra melodi i en sekvensiator. Detsamma med det lilla twinkly-ljudet som dansar runt basen och som har en arpeggiator. Det låter slumpmässigt, fritt och oprogrammerat. Den faktiska programmeringen för att kunna spela med ett sådant ljud tog lång tid, men att faktiskt spela det är enkelt.
      På scen har man vanligen ett instrument eller mikrofon i händerna, eller en keyboard eller trumset att gömma sig bakom. Du känner dig inte ”naken” på scen med bara The Gloves?
      – Nej, egentligen inte. Jag spelar fortfarande bas, gitarr, keyboard/piano och sjunger. Men om jag vill agera i scenrummet, loopa något, så finns den möjligheten direkt i min hand. Det handlar om hur man kan förenkla och samtidigt göra det mer tydligt för publiken vad man gör. En gest syns och kan bli mer spännande än en knapptryckning på en låda.
      Hur skulle du då sammanfatta The Gloves?
      – The Gloves får mig att vilja gå nya vägar med att tänka musikalisk skulptur. Ibland improviserat, ibland repeterat på scen. The Gloves är ett sätt att slippa anpassa mig till maskinen med alla parametrar, och istället anpassa maskinen till att bli mer mänsklig så att jag kan få vara i mitt musikaliska jag utan att agera som en robot. The Gloves tar de fantastiska mjukvarorna som finns, och sätter dem bokstavligen i handen på dig för största möjliga frihet.
      Läs mer
      Se Imogen Heap visa sina handskar hos Wired Imogen Heaps hemsida
    • By Lotta Fahlén
      MÅNDAGSINTERVJUN: Måndagsintervjun är en ny serie där Lotta Fahlén intervjuar intressanta personer om olika ämnen inom musikskapande, som publiceras varannan måndag med start idag. I denna första del pratar vi med artisten, producenten och låtskrivarpedagogen Cecilia Nordlund om kreativa processer – att vara kreativ på beställning och om att hitta inspiration i vår turbulenta samtid. Cecilia Nordlund känns igen för sin dynamiska röst, träffsäkra texter och sin förmåga att skapa musik som både skaver och tröstar.
      Cecilia Nordlund. (Foto: Anna Drvnik)
      Med bandet Cecilia & Fullmånen Från Helvetet skapar hon suggestiv “oljudspop” på svenska och gav 2018 ut albumet Åska & Blod. Hon har tidigare samarbetat med artister som Fever Ray och Marit Bergman och frontat bland annat bandet Souls. Med drivkraften att sprida kunskap om hur viktigt musicerande är för den egna hälsan undervisar hon bland annat på Malmö Musikhögskola och gör regelbundna skolturneér via Skapande Skola. Hon komponerar även för film och teater och i höst är hon aktuell med att skapa musik till och delta i en nyskriven föreställning av Erik Holmström på Folkteatern i Göteborg.
      VIDEO: Låten Frukt & barn från albumet Åska & blod
      Hur brukar din kreativa process se ut?
      –Det bästa är om någon tvingar mig att göra en låt. Jag behöver deadlines eller vara skeppsbruten på en öde ö med oändligt mycket tid och vara uttråkad. Det är jag alldeles för sällan nu för tiden med en uppmärksamhetskrävande spattig hund, barn och högar med smutstvätt som ska sorteras och tvättas och en mobil som skriker åt mig att kolla olika appar exakt hela tiden.
      –När jag väl sätter mig och skriver en låt så är processen olika. Texter till mitt punkband Det Döda köttet brukar jag och bandet leka och flamsa fram men texterna till Fullmånen från Helvetet kan vara en lång och ofta smärtsam process. Jag stångas aktivt med mig själv och självhatet. Som tur är har jag blivit bättre på att inte lyssna på de elaka rösterna i huvudet som dissar allting jag gör. Numera tänker jag att min enda uppgift som låtskrivare är att hela tiden göra och producera – inte att bedöma mig själv.
      Var hittar du din inspiration?   
      –Jag har promenerat fram många låtar och melodier. Jag gillar att gå långt, gärna genom fula och övergivna industriområden och utan något direkt mål. Inspiration för mig kommer när jag stillar bruset inuti – ur tystnad och betraktelse.
      –Samtiden inspirerar också såklart, vi lever i en turbulent tid och jag tänker mycket på hur jag kan bidra till att världen går åt rätt håll. Det är så mycket orättvisor och förtryck runt om i samhället som gör mig både rädd och arg. Där blir musiken som terapi. Att läsa böcker, poesi, se film och gå på teater, konserter och museum är också bra. Tjuvlyssna på bussen kan funka också.
      Vilka för- och nackdelar ser du med att jobba med ett yrke som ofta kräver att vara kreativ på beställning?
      –För det första har jag sett till att jag är helt fri. Jag släpper all musik själv – hur och när jag vill. Dessutom tjänar jag större delen av mitt uppehälle på att undervisa i låtskrivande vilket gör att jag kan göra exakt vad jag vill och aldrig kompromissa.
      –När jag skriver musik för teater är att vara kreativ på ”beställning” inget problem för mig. För mig kan det nästan vara lättare att vara kreativ med ramar och begränsningar. Det är ett skönt avbrott att vara en del av ett större sammanhang när jag under vissa perioder är en del av en teaterensemble. Livet som frilansande kreativ kan bli väldigt ensamt i perioder.
      Cecilia Nordlund. (Foto: Åsa Wallin)
      Kan du dela med dig av några knep du brukar ta till för att komma ur kreativa svackor?
      Stäng av internet! Kasta mobilen i golvet Sätt upp deadlines Förvänta dig aldrig att du blir nöjd. Jag har accepterat att jag aldrig kommer vara nöjd. Målet är enbart att alltid göra, vara nyfiken och leka fram nya idéer Låt personer som du litar på avgöra vad som är ”bra” eller ”dåliga” idéer. För min del får personer jag spelar med avgöra om mina olika låtidéer är bra eller inte för själv har jag ingen aning. Det har hänt flera gånger att de låtar jag tycker är bra är bandet inte så imponerade av men de idéer som jag själv tyckt varit väldigt pinsamma eller självutlämnande har bandet lyft upp och så har det blivit fantastiska låtar Jämför dig inte med andra Våga testa nya vägar och utmana sig själv. Byt instrument eller skriv på ett annat språk till exempel Ha kul och tro inte att det du gör är livsviktigt samtidigt som det kanske kan bli just det för någon annan. En tråkig trend är att alla tror att en måste vara världsmästare för att få lov att ta plats. Alla borde spela i band för det är något av det roligaste du kan göra med vänner. Bättre för hälsan också och roligare att göra med bästa kompisen än att shoppa Hur arbetar du nu under Coronatider när vi uppmanas att jobba hemifrån?
      –Nu undervisar jag via Zoom på Musikhögskolan vilket fungerar förvånansvärt bra och imorgon ska min dotter få en fiollektion via Zoom för första gången.
      –När jag skriver musik ihop med andra använder jag Auddly som är en "sång data hub” för co-write projekt, utformad och uppbackat av Niclas Molinder, Max Martin och Björn Ulvaeus. Ett hett tips att kolla upp!
      Läs mer på Cecilia Nordlunds hemsida

      Måndagsintervjun är en återkommande serie som publiceras varannan måndag, och där Studios skribent Lotta Fahlén intervjuar intressanta personer om olika ämnen inom musikskapande.
    • By Calle Olsson
      Analogsynten Pro-One imponerar än idag med sitt feta sound.
      Jag hittade ett fjäderreverb i en annons för 24 år sedan. Säljaren var en folkhögskola. När jag ringde upp passade jag på att fråga om de inte hade några gamla syntar till salu. Visst hade de en gammal Pro-One.
      Jag slog till så klart och någon vecka senare landade ett paket på mina föräldrars köksgolv. Synten var defekt enligt säljaren men enda felet var lite oxid på volymratten.
      Synten var, i brist på ett svenskt ord, ”breathtaking”! Jag programmerade den inbyggda, mycket enkla stegsequencern med några steg, startade den och svepte med cut off-ratten. Fantastiskt! Upp med Osc 2 på mixerdelen. Ännu mer fantastiskt! Sen öka env mod på filtret... den här synten låter verkligen bra och fett!
      Sequential Circuits Pro-One

      Fyra gyllene år
      Pro-One såldes i cirka 10 000 exemplar mellan 1981 och 1984 och består i huvudsak av två oscillatorer, brusgenerator, vcf, vca, en moduleringsmatris, arpeggiator samt en enkel sequencer.
      På oscillator A hittar man sågtand och variabel fyrkant/pulsvåg. Båda kan avändas samtidigt. Pulsvidden på fyrkantsvågen kan regleras manuellt eller moduleras (pwm) av lfo, filter env eller oscillator B. Här återfinns även sync, vilket synkar oscillator A till oscillator B så att vågformerna startar exakt samtidigt – mycket effektfullt om de sedan moduleras individuellt av till exempel en lfo eller envelop.
      Oscillator B har även triangelvåg och en lo-switch som gör att den kan användas som en andra lfo. Båda oscillatorerna har dessutom oktavväljare och frekvensratt. Ljudet är mycket kraftfullt och organiskt. Det räcker faktiskt med en oscillator för att göra riktigt maffiga ljud och då får man många fler moduleringsmöjligheter tack vare funktionerna i oscillator B.
      Från oscillatorerna går ljudet sedan till en enkel mixer där du kan ställa nivåerna på oscillatorerna och noise/ext. Sedan går signalen vidare till ett mycket fint filter med dedikerad envelop. Det är självoscillerande och envelopen är mycket snabb och “punchy”. Jag använder ofta Pro-Ones fi lter för att skapa kraftfulla bastrummor eller Kraftwerk-slagverk.
      Det sista ljudet gör innan det når volymratten är att passera genom förstärkarsektionen, vca. Den har en likadan envelop som filtret, som lyckligtvis är lika snabb. Fantastiskt!
      Arpeggiatorfunktionen är väldigt enkel, likaså sequencern. Man kan programmera två olika sekvenser men endast tonhöjd registreras. Det är dock ack så effektivt i sin enkelhet. Jag har stått i timmar och skruvat på rattarna och transponerat sekvenser (bara att trycka in önskad tonhöjd på tangentbordet) och det låter otroligt bra! Synka ihop synten med en trummaskin eller din dator, (den kan trigga på ljud) och resultatet blir fantastiskt. Men kom ihåg att minnet är på max 40 toner.
      Avslutningsvis lite om moduleringsmöjligheterna. Om oscillatorerna är hjärtat, filtret huden och enveloperna nävarna så är modulerings-matrisen hjärnan på Pro-One. Här kan man bussa ut filter env, oscillator b eller lfo (direct/wheel) till: osc a freq, osc a pwm, osc b freq, osc b pwm och filter. Det går att välja om signalen ska gå direkt eller via moduleringshjulet.
      Finns det då inget negativt att säga om den här 40-åringen? Jo, klaviaturen lämnar en del i övrigt att önska. På nästan alla Pro-One-exemplar orsakar den problem idag. På nätet kan du dock hitta tips om hur du löser det. För ett riktigt fint exemplar får du betala ca 20 000 kronor idag.
      Sequential Circuits Pro-One
      Typ: Monofonisk analogsynt.
      Tillverkare: Sequential Circuits.
      Polyfoni: En röst.
      Minne: Nej.
      Filter: Ja, resonant lågpassfilter.
      Klaviatur: 37 tangenter F-C.
      Midi: Nej.
      Pris begagnad: Från ca 18 500 kr och uppåt.
       
      Detta är en uppdaterad och reviderad artikel, som tidigare är publicerad i Studio nr. 3-2011
    • By Jon Rinneby
      FREDAGSTIPSET: Dagens tips är närmast en krönika. En slags egenterapi i hopp om att förstå vad som egentligen hände den där gången då jag slog på stora prestationstrumman.
      Hösten 2013, efter att mitt dåvarande band splittrats, bestämde jag mig för att spela in ett soloalbum där tanken var att locka fram samtliga av mina musikaliska kvalitéer. Jag ville skapa nytt, utan hämningar. Det skulle vara rock, pop, blues, indie, folk, akustiskt och elektroniskt. Musiken skulle vara trasig, men samtidigt polerad och blanda det stora med det lilla. Allt i en salig röra utan en tanke på konsekvenserna. Pretentiöst? Absolut, men jag var trött på min dåvarande trios begränsningar och trött på att spela live.
      Ur detta kontrollerade kaos föddes ”Watch Out Jon” - en sammansvetsad enmansarmé med ett mål i sikte, att ha kul. Sagt och gjort. Projektet var igång och pennan och gitarren glödde i takt med solens och månens upp och nedgång. Jag jobbade dag som natt. Jag skrev en låt. Jag skrev två, Jag skrev flera och kände att något stort var på gång. Men ju längre tiden gick och desto mer jag pillade ökade också kraven. Var låtarna verkligen tillräckligt bra? Nya spännande pluggar dök upp och med dem hundratals möjligheter och omöjligheter. Mix nummer ett blir snabbt nummer två och innan jag visste ordet av nummer femtielva.
      Jag kände hur jag allt mer svek mina principer om att jobba snabbt och effektivt, inte fastna i detaljer, fokusera på helheten, gå på känsla och inte minst ha roligt. Plötsligt drabbades jag av idén om att väldigt mycket stod på spel. Dels som producent gentemot mig själv, med allt vad det innebär. Men också mot omvärlden och det jag inbillade förväntades av mig. Hur ska jag bryta igenom bruset? Håller mixarna? Det finns ju så mycket annan musik, är det ens lönt att försöka? Vem kommer någonsin lyssna på min musik? Jag insåg ganska snart att mina katastroftankar nått orimliga proportioner och beslutade mig för att pausa projektet.
      2015 och åter vid ritbordet uppfann jag alter egot Låtsaspoeten, i hopp om att hitta tillbaka till kärnan i mitt musikskapande. Låtsaspoeten kom undan med att vara lekfull och bristfällig, men hade samtidigt förmågan att vara både ärlig och allvarlig. Musiken kändes med ens mer som jag. Kanske för att jag sjöng på svenska för första gången. Kanske för att jag nu på något sätt sänkt kraven på mig själv. Jag släppte tre skivor under loppet av ett år, vilket så här i efterhand kan tyckas smått befängt. Förmodligen handlade det om att bevisa för mig själv att drivkraften och engagemanget fanns kvar. Någon större uppmärksamhet blev det dock inte, frånsett ett par (snabbt bortglömda) recensioner och någon enstaka artikel.
      Nåväl, tillbaka till "Watch out Jon" som levde kvar likt en ostämd skugga i mitt bakhuvud. Det fanns ju ändå några bra låtar… I slutet av 2016 skrev jag äntligen den där hiten jag väntat på och skickade låten till diverse bloggar, varav en nappade. Glädjen blev kortvarig och tankekarusellen snurrade med ens igång: Men nu då? Var detta allt? Här har man lagt ner sin själ, för att inte säga hela sig själv, dukat upp ett smörgåsbord av känslor och toner… Är detta tacken? Varför känns det inte mer? 
      Jag vill inte påstå att jag blev bitter, snarare besviken. Mina vänner och familj stöttade mig och jag fortsatte att skriva låtar och lyckades på något sätt intala mig själv att projektet fortfarande var kul. Jag tog fler musikaliska omvägar, glömde bort, kom tillbaka, gick i cirklar, älskade och hatade mina skapelser om vartannat. En kreativ process så god som någon kan tyckas. Åren gick utan att jag släppte något nytt, samtidigt som jag finpolerade befintliga alster, ibland hela dagar, ibland inte på flera månader. Jag skrev nya låtar men inget hjälpte, inget kändes rätt.
      Mina ambitioner hade vuxit sig för stora. Låtarna var jag trött på sedan länge och tanken på nya projekt lockade mer och mer. Hur som helst släppte jag till slut albumet (sex låtar istället för tilltänkta tio) hösten 2019 – i hemlighet på min födelsedag, som en liten present till mig själv. Jag berättade det inte för någon.
      Så vad vill jag då säga med detta? Vad har jag lärt mig? Jag kan naturligtvis bara tala för mig själv: Låt inte dina högt uppskruvade förväntningar och rädslan för att misslyckas stå i vägen för din passion. Smid medans järnet är varmt, sänk garden, tala perfektionisten inom dig till rätta, hylla det genuina och fira varje liten framgång. Musik ska vara roligt och i största möjliga mån kravlöst. För när glädjen och spontaniteten lyser med sin frånvaro och självförtroendet sviker är det svårt att vara kreativ och i förläningen tacksam för det man faktiskt lyckats skapa.
      Här kan ni lyssna på albumet, jag kommer då inte göra det. I alla fall inte på ett bra tag...

      Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet.
      Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du fredagstipset från 2019 och framåt
      Här är fredagstipset på Studio från 2018 och tidigare
  • Blog Entries

  • Bloggar

×
×
  • Create New...

Important Information

We have placed cookies on your device to help make this website better. You can adjust your cookie settings, otherwise we'll assume you're okay to continue.