Jump to content
Sign in to follow this  
  • entries
    16
  • comments
    18
  • views
    15,309

En bra låt är en bra låt. Eller?

Sign in to follow this  
Nils Erikson

1,173 views

Bland talangscouter, A&R-folk (artist- och repertoaransvarig på skivbolag och musikförlag) och andra som så att säga utgör ”första instans” när det gäller att sortera bland allt som skickas in, finns en föreställning om att de kan höra en bra låt oavsett hur den är producerad eller inspelad. Om någon oupptäckt förmåga sitter hemma i köket och nynnar in en melodi i sin mobil, hjälpligt kompad av en ostämd gitarr så kommer dessa fullblodsproffs ändå att kunna höra om det är en Bra Låt eller inte. Tror de.

Verkligheten är dock en annan.

Jag testade detta flera gånger för en del år sedan, fast med ostämt piano och digitalporta. Ingen reaktion. Bara ett par veckor senare gjorde jag exakt samma låt, men denna gång ambitiöst producerad med hela köret av trummor, bas, gitarrer, kör, effekter osv. Då plötsligt vart det annat ljud i skällan. A&R ringde upp och berömde låten och ville ha mer.
– Känner du igen den, möjligen? frågade jag försiktigt men lömskt.
– Öh … nej … borde jag det? svarade A&R oförstående (fast jag vet att han fått sunkdemon också).

Mönstret upprepade sig med olika mottagare. Jag låtsades som ingenting men fortsatte därefter alltid att producera upp mina demos så mycket jag orkade, innan jag skickade dem någonstans överhuvudtaget.

Demos.thumb.jpg.e0aaef429c0074e6f03dd6f909c29a38.jpg
Förr i världen översvämmades skivbolag, spelställen och musikförlag av demokassetter. Idag får de länkar till ljudfiler i stället, men urvalsprocessen är den samma och kravet på bra produktion och ljudkvalitet har ökat. Möjligheten att skippa alla mellanhänder finns ju också och lägga ut det direkt, men internetpubliken är knappast mer överseende ... Bild: Tim Davenport, Wikimedia Commons.

Det är helt enkelt så att ju bättre inspelningen låter desto bättre gillar folk den, vare sig de är vana bedömare eller inte. En bra mixning ”fäster på” mer i första instans än en sämre, av exakt samma inspelning, trots att det i det skedet egentligen bara handlar om att hitta starka låtar, inte att sortera fram musikanter som är duktiga på att göra flotta demos. Men allting spelar in.

Man kan ju önska att det inte vore så här, att den där talangen i köket kunde få lov att ägna sig åt sina fina melodier utan att behöva bli sin egen producent eller betala dyrt för det. Vad mera är: den som lyssnar bedömer inte vad du haft för ambition eller mycket arbete du lagt ner på inspelningen. Det spelar liksom ingen roll. Det ska låta bra, punkt slut (fast perfekt behöver det ju inte vara).

Av nämnda skäl är det alltid riskabelt att skicka iväg demoinspelningar. Den som lyssnar kanske inte fattar hur bra det skulle kunna bli, men det finns också en risk att de tvärtom förälskar sig i din halvsunkiga demo och vägrar gilla låten när du producerat upp den som det var tänkt från början. Samtidigt kan man ju inte alltid köra fullt ställ, med allt vad resurser det kräver, men man bör åtminstone vara medveten om riskerna. En bra låt är en bra låt - men det framgår bara om den förpackas ordentligt.

Därmed inte sagt att det räcker att ha en bra produktion. En kass låt är en kass låt. ;)

Sign in to follow this  


2 Comments


Recommended Comments

Hej Greenlight!

Tja … kanske kan man skilja på det som berör en personligen å den ena sidan, och det som är av god kvalitet mer objektivt å den andra. Till den senare kategorin hör, som jag ser det, sådan musik som lyckas med sin avsikt, helt oavsett genre. En tramsig danslåt som faktiskt får folk att dansa är lyckad. En finstämd kärleksballad som lämnar lyssnarna kalla är det inte.

Vad man sedan gillar själv beror på väldigt många faktorer: sinnesstämning, minnen, förtrogenhet med genren etc.  

A&R-folket skulle nog svara att ju mer låten går att sälja, desto bättre är den …

God fortsättning!
:)

  • Haha 1

Share this comment


Link to comment

Create an account or sign in to comment

You need to be a member in order to leave a comment

Create an account

Sign up for a new account in our community. It's easy!

Register a new account

Sign in

Already have an account? Sign in here.

Sign In Now
  • Annons
  • Similar Content

    • By Jon Rinneby
      FREDAGSTIPSET: Det absolut svåraste du som musiker kan göra, förutom att skriva, framföra och spela in riktigt bra musik, är att nå ut med den.

      I vår tid av DIY, eller Gör-det-själv som det ibland kallas, ställs det oerhört höga krav på den enskilda artisten eller bandet. Du ska vara allt på en och samma gång och gärna lite till. Du är musikern, men också producenten, turnéledaren, marknadsföringsansvarige, relationsbyggaren, skivbolagsdirektörn, webbadministratören och så vidare. Listan kan göras lång och så ser den bittra verkligheten ut. Men misströst inte, det finns hopp, så länge du har en plan.
      Med anledning av detta tänkte jag därför skriva lite om vad du kan tänka på när du ska pitcha en ny release, i hopp om att underlätta åtminstone lite grann. Må det vara en singel, en video, en EP, ett debutalbum eller något helt annat.
      Varför just din musik?
      Det första du ska fundera över är vem du vänder dig till och varför. Är det lokaltidningen, en musikblogg, radio, TV eller kanske Nöjesguiden? När du kommit fram till detta ska du inte i första hand tänka på vad du, eller ni som band, eventuellt får ut av denna stund i rampljuset. Begrunda istället vad den som lyfter fram er får ut av det. Det är du som gör tidningen eller bloggaren en tjänst, inte tvärt om, för att uttrycka det krasst. För att lyckas med detta måste det finns en intressent historia, något att lyfta fram, men nu ska vi inte gå händelserna i förväg…
      Låt oss för enkelhets skull säga att vi ska pitcha ett nytt släpp genom att skicka ett traditionellt mail. Det finns då en några saker att ta fasta på för att öka möjligheten att nå ut genom mediebruset.
      Var personlig
      Det finns inget tråkigare än att läsa opersonliga och ”informationsrika” pitchar. Speciellt inte för den som kanske läser hundratals mail om dagen. Nu finns det naturligtvis ingen garanti för att just ditt mail blir besvarat bara för att du är personlig, eller egensinnig, men sannolikheten ökar garanterat. Men vad innebär det egentligen att vara personlig? Till att börja med ska du ha koll på vem du kontaktar och varför denna personen eventuellt skulle vilja lyfta fram just dig eller ditt band. Detta tar du sedan fasta på när du skriver. Självklart tar denna typ av efterforskning avsevärt mycket mer tid, men detta är väl investerade timmar mot vad du eventuellt får tillbaka.
      Tydlighet
      Berätta vad du vill. Är det en recension som är mest intressant så skriv det. Varken mer eller mindre. Det är inte upp till personen du skickar till att lista ut vad du vil ha.
      Massmail
      Här råder det delade meningar, men enligt mig är det bättre att fokusera på ett fåtal personer att kontakta, istället för att skjuta blint i cyberspace och hoppas på det bästa. Speciellt om du erbjuder någon form av premiär, vilket lätt blir tokigt om du mailar samma erbjudande till 30 olika personer.
      Packat och klart
      Detta kan verka självklart, men se till att all nödvändig information finns med innan du skickar: Länkar, pressbilder, skivomslag, biografi osv. Personen du mailar ska inte behöva skriva tillbaka och be om mer material. Tid är pengar… Var också noga med att aldrig bifoga stora filer, eller några filer alls för den delen. Länkar är mycket bättre.
      Kort och koncist
      Här handlar det om att hitta den gyllene medelvägen. För lite information kan verka ogenomtänkt eller rent av nonchalant, medan för mycket text lätt hamnar i papperskorgen. Ett lagom riktmärke brukar vara någonstans mellan fem och sju meningar. Detta är tillräckligt för att läsaren ska förstå vem du är, var du kommer ifrån, hur du låter, vad du vill, varför du är värd att skrivas om, samt alla nödvändiga länkar. Du vill att läsaren ska få tillräckligt med information för att knyta an till dig, utan att bli överrumplad. Och det är förresten detta du har biografin till (som inte är en del av mailet), vilket osökt leder oss in på nästa punkt…
      Historen om dig, eller ditt band
      Din historia ska vara fokuserad. Bestäm dig för tre saker du vill berätta om ditt liv och din musik. Mer än så behövs inte.
        Berätta sanningen, den är alltid mest intressant. Låtsas inte vara något du inte är, om detta nu inte är del av din persona. Detta genomskådas ändå alltid i slutändan. Var dig själv och stå upp för det.
        Din berättelse ska vara unik. Vad är det som skiljer dig från andra band? Vad i ditt liv får lyssnaren att knyta an till din musik? Det är just detta som din fans kommer att dras till och som skribenterna kommer ta fasta på. Detta är det centrala och viktiga i din historia. Lättare sagt än gjort? Nåja, här är några saker som förhoppningsvis kan sätta igång ditt skrivande.
      Tänk på: Dina influencer, höjdpunkter och misslyckanden, dina texter, roliga eller konstiga saker med din musik, dramatik i karriär eller privatliv, tematik i ditt låtskrivande, skräckhistorier från liveframträdanden eller turnéer. Är det något speciellt du särskilt minns?
      För att lyckas med din biografi måste du först och främst fundera över vad den faktiskt är. Är det dina musikaliska framgångar? Din kamp? Ditt sound och din stil? Eller kanske rent en kombination av alla?
      Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här!

      Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du samtliga Fredagstipset-artiklar.
    • By Björn Olsberg
      Kanske känner du henne som en cool låtskriverska och artist från Storbritannien. Kanske inte alls. Men hennes musikaliska avtryck går inte att ta miste på. Som innovatör av instrumentet The Gloves har hon även gjort ett historiskt avtryck. Studio har träffat henne.
      För de flesta kan Imogen Heap vara känd för låten Hide and Seek, vilken Jason Derülo samplade till sin låt Whatcha Say. Men hennes låtskatt rymmer fyra fullängdare, en platta under namnet Frou Frou tillsammans med Guy Sigsworth och en rad samarbeten med namn som IAMX, Deadmau5 och Jeff Beck. Dessutom fick vann hon en Grammy Award 2010 för det bäst mixade albumet.
      Men på sina egna album är hon nästan allt. Och hon gör nästan allt. Den 6 oktober släppte hon sitt senaste album Sparks (Spotify / Apple Music) i Sverige, ett album som har tillkommit mycket tillsammans med hennes fans. Kanske på grund av. Eller tack vare.

      Imogen Heap – Sparks
      Det var nu fem år sedan sist och Imogen har en historia bakom sig att släppa ett album var fjärde, sjunde år sisådär.
      – En av de värsta sakerna när jag sätter igång med ett nytt album är rädslan för att ingenting ska vara där, att jag inte ska kunna komma på något, säger Imogen och gestikulerar stort med båda händerna ut från huvudet.
      – Det var så längesedan jag skrev något nytt. Med alla projekt som har pågått så har jag inte haft tid att skriva. Eftersom jag inte står ut med tanken på en ofärdig låt så har jag inte heller en hög med ofärdiga låtar – inte heller små bitar av låtar. När jag börjar med något så avslutar jag det. Alltid. Låten kan sluta i ett annat tempo, i en annan tonart och med en annan mening – men det finns alltid en tydlig start och ett tydligt slut.

      Vårt möte med Imogen skedde strax innan hennes release, och vi får styra intervjun hårt för att inte dras iväg av hennes iver om att få berätta den spännande bakgrunden eller historierna till varje låt på albumet.
      Med så tydliga idéer om en låt tänker jag att det kan vara svårt att veta när man ska betrakta sin låt som färdig. När en låt gör idén rättvisa. När sinnevärlden är god nog för idévärlden.
      – Ja, det är svårt. Just den här plattan har varit lite enklare i det avseendet eftersom jag inför de flesta låtarna berättade om releasedatum på min hemsida – innan jag ens hade börjat att skriva låten.
      Imogen Heap gjorde här alltså något galet utmanande och som för vem som helst annars hade betraktats som självmord. På bara två veckor var det inte bara låten som skulle vara färdig. Hon lovade dessutom att använda ljud från fans, hon skulle göra en video, omslagsdesign för singel/video, en remix – dessutom släppa allt och få ut låten på radion. Men Imogen låter snarast inspirerad när hon berättar om det.
      – På det här sättet är det enkelt. Jag måste ta beslut och hålla mig till dem – inte spendera för mycket tid på att tänka. Det blir befriande att inte ha all tid i världen att vara kreativ. Min kreativitet frodas i den snäva tidsrymden.
      Med de snäva tidramarnas goda minne fortsatte arbetet med fem av albumets första låtar. Innan vi har hunnit samla oss till nästa fråga, byter Imogen snabbt spår och tar sats igen för att berätta ännu en av bakgrundshistorierna till en låt.

      Imogen Heap är en artist med ostoppbar glöd inför sina projekt, men ställer då och då upp för riggade plåtningar.
      – Där jag bor finns det en 250 år gammal trädgård med höga murar runt och jag har alltid velat se hur det ser ut där innanför. Så till slut fick jag tillstånd att komma in och jag blev helt förälskad i den övergivna trädgården. Jag bestämde där och då att jag ville starta en kampanj för att ge den liv igen, precis som jag har sett det försummade huset jag bor i få liv igen. Jag bjöd in några fans som tog med sig trädgårdshandskar och redskap – och vi skapade historia genom att tillsammans med organisationen Clear Village återge trädgården sitt liv. Det blev ursprunget till låten Neglected buildings, som tar trädgårdens eller husets perspektiv och som handlar om att vilja bli sedd och tagen om hand. Man kan läsa in mycket om relationer i låten. För det här albumet har jag på samma sätt tagit på mig flera personligheter för de olika låtarna. Till exempel låten You Know Where to Find Me handlar om floden Themsen.
      Är det där du vanligtvis börjar med en låt, med en tydlig idé om vad du vill berätta?
      Paus. Svar kommer, men inte direkt på frågan.
      – Det här albumet var mycket annorlunda i skapandet. Jag ville ha en bredare kunskap om min publik och människor i allmänhet, och i synnerhet förstå vad de tyckte saknades i världen. Tanken var att det skulle komma fram i låten Listening Chair (ett av Imogens många projekt, och som också är en fysisk stol där besökare kan delge sina musikaliska tankar, reds. anm.) och det var också startskottet till den låten. Jag trodde att detta skulle bli en låt om något som människor bryr som om, som miljön, eller fin barnsång för barn. Men det blev istället det motsatta, den mest personliga låten på skivan, där jag till exempel berättar om en tuff skoltid och tyska-klassrummet där jag fick min bh runtkastad av klasskompisarna.
      Hur kom det sig, du lär väl ha fått mänger av idéer till låtar?
      – Jag fick massor av idéer. Träffade hundratals människor. Vad jag upptäckte var att det inte fanns en gemensam låt i världen, men att olika åldersgrupper var intresserade av liknande saker. För att illustrera så vill en sjuåring kanske prata om en pingvin, en trettonåring ha något att dansa till eller lyssna på något att bli glad av. En tonåring vill att jag skriver en sång om att det är ok att vara som man är och att man inte behöver anpassa sig till omvärlden. En 35-åring vill lyssna på låtar om hur det är att vara i fel stad, i fel land, med fel partner och på fel jobb. Och jag kände att det stämde med så väl med mig där jag befann mig i mitt liv då. Dessutom var jag precis i den åldern själv. Så låten kom att bli mycket personlig.

      Låten Me the Machine – skapad med eget trådlöst instrument
      Imogen Heap kan kallas mycket. Låtkskrivare, musiker, producent, artist, poet. Men också innovatör. Något det har talats en hel del om i musikpress är The Gloves (läs även Studios omnämnande), Imogens projekt för att ta gester i tre dimensioner till musikscenen. Dessa handskar har hon använt till en av låtarna på plattan, Me the Machine. Och det är så spännande att det är här vi nu ska uppehålla oss resten av artikeln.
      – Innovatör vet jag inte, men det fanns inget på marknaden när jag ville ha ett par handskar, så jag beslutade att tillsammans med ett team göra ett par egna.
      Teamet är idag sju personer och de använder Reaktor, Ableton Live och en massa Max-patchar. Imogens mål med handskarna var att kunna skapa musik trådlöst när hon rörde sig på scen, i nära relation med sin publik.
      – Jag vill göra musik genom att skulptera. Att ha mina händer inne i mjukvaran, mitt inne i parametrarna som jag annars använder knappar, rattar och reglerar för att påverka. Projektet kommer aldrig att bli helt klart. Så snart vi har gjort klart något så öppnas en ny värld som får mig att vilja ha en ny uppsättning funktioner, eller som får mig att tänka annorlunda i hur jag vill kunna styra eller komma åt ljuden, hur gesterna ska separeras, eller kombineras i ett flöde. Just nu är det enstaka rörelser som måste ha en början och ett slut, det fungerar inte med en sekvens av rörelser.
      Det betyder att om du lär dig hur du ska framföra en låt idag på scen, så måste du lära om i takt med att handskarna utvecklas?
      – Ja. Men några av gesterna kommer alltid att vara desamma.
      Imogen lägger ut höger pekfinger horisontellt och drar med det i en svepande rörelse utåt och bakåt.
      – Som det här, till exempel, kommer alltid vara min gest för att ta reverbet bort från sången. Och jag kommer alltid vilja hantera basen med vänsterhanden.
      Hur är The Gloves att skriva musik med?
      – Jag skulle inte använda The Gloves för all musik hela tiden, men målet den här gången var att kunna skriva och framföra en låt helt med The Gloves. Så låten Me the Machine är skrivet av och för The Gloves. Det är en helt annan låt jämfört med det andra på skivan eftersom jag tänkte skulpurellt i tre dimensioner, snarare än att börja med en schysst baslinje med en bra melodi i en sekvensiator. Detsamma med det lilla twinkly-ljudet som dansar runt basen och som har en arpeggiator. Det låter slumpmässigt, fritt och oprogrammerat. Den faktiska programmeringen för att kunna spela med ett sådant ljud tog lång tid, men att faktiskt spela det är enkelt.
      På scen har man vanligen ett instrument eller mikrofon i händerna, eller en keyboard eller trumset att gömma sig bakom. Du känner dig inte ”naken” på scen med bara The Gloves?
      – Nej, egentligen inte. Jag spelar fortfarande bas, gitarr, keyboard/piano och sjunger. Men om jag vill agera i scenrummet, loopa något, så finns den möjligheten direkt i min hand. Det handlar om hur man kan förenkla och samtidigt göra det mer tydligt för publiken vad man gör. En gest syns och kan bli mer spännande än en knapptryckning på en låda.
      Hur skulle du då sammanfatta The Gloves?
      – The Gloves får mig att vilja gå nya vägar med att tänka musikalisk skulptur. Ibland improviserat, ibland repeterat på scen. The Gloves är ett sätt att slippa anpassa mig till maskinen med alla parametrar, och istället anpassa maskinen till att bli mer mänsklig så att jag kan få vara i mitt musikaliska jag utan att agera som en robot. The Gloves tar de fantastiska mjukvarorna som finns, och sätter dem bokstavligen i handen på dig för största möjliga frihet.
      Läs mer
      Se Imogen Heap visa sina handskar hos Wired Imogen Heaps hemsida
    • By Lotta Fahlén
      MÅNDAGSINTERVJUN: Måndagsintervjun är en ny serie där Lotta Fahlén intervjuar intressanta personer om olika ämnen inom musikskapande, som publiceras varannan måndag med start idag. I denna första del pratar vi med artisten, producenten och låtskrivarpedagogen Cecilia Nordlund om kreativa processer – att vara kreativ på beställning och om att hitta inspiration i vår turbulenta samtid. Cecilia Nordlund känns igen för sin dynamiska röst, träffsäkra texter och sin förmåga att skapa musik som både skaver och tröstar.
      Cecilia Nordlund. (Foto: Anna Drvnik)
      Med bandet Cecilia & Fullmånen Från Helvetet skapar hon suggestiv “oljudspop” på svenska och gav 2018 ut albumet Åska & Blod. Hon har tidigare samarbetat med artister som Fever Ray och Marit Bergman och frontat bland annat bandet Souls. Med drivkraften att sprida kunskap om hur viktigt musicerande är för den egna hälsan undervisar hon bland annat på Malmö Musikhögskola och gör regelbundna skolturneér via Skapande Skola. Hon komponerar även för film och teater och i höst är hon aktuell med att skapa musik till och delta i en nyskriven föreställning av Erik Holmström på Folkteatern i Göteborg.
      VIDEO: Låten Frukt & barn från albumet Åska & blod
      Hur brukar din kreativa process se ut?
      –Det bästa är om någon tvingar mig att göra en låt. Jag behöver deadlines eller vara skeppsbruten på en öde ö med oändligt mycket tid och vara uttråkad. Det är jag alldeles för sällan nu för tiden med en uppmärksamhetskrävande spattig hund, barn och högar med smutstvätt som ska sorteras och tvättas och en mobil som skriker åt mig att kolla olika appar exakt hela tiden.
      –När jag väl sätter mig och skriver en låt så är processen olika. Texter till mitt punkband Det Döda köttet brukar jag och bandet leka och flamsa fram men texterna till Fullmånen från Helvetet kan vara en lång och ofta smärtsam process. Jag stångas aktivt med mig själv och självhatet. Som tur är har jag blivit bättre på att inte lyssna på de elaka rösterna i huvudet som dissar allting jag gör. Numera tänker jag att min enda uppgift som låtskrivare är att hela tiden göra och producera – inte att bedöma mig själv.
      Var hittar du din inspiration?   
      –Jag har promenerat fram många låtar och melodier. Jag gillar att gå långt, gärna genom fula och övergivna industriområden och utan något direkt mål. Inspiration för mig kommer när jag stillar bruset inuti – ur tystnad och betraktelse.
      –Samtiden inspirerar också såklart, vi lever i en turbulent tid och jag tänker mycket på hur jag kan bidra till att världen går åt rätt håll. Det är så mycket orättvisor och förtryck runt om i samhället som gör mig både rädd och arg. Där blir musiken som terapi. Att läsa böcker, poesi, se film och gå på teater, konserter och museum är också bra. Tjuvlyssna på bussen kan funka också.
      Vilka för- och nackdelar ser du med att jobba med ett yrke som ofta kräver att vara kreativ på beställning?
      –För det första har jag sett till att jag är helt fri. Jag släpper all musik själv – hur och när jag vill. Dessutom tjänar jag större delen av mitt uppehälle på att undervisa i låtskrivande vilket gör att jag kan göra exakt vad jag vill och aldrig kompromissa.
      –När jag skriver musik för teater är att vara kreativ på ”beställning” inget problem för mig. För mig kan det nästan vara lättare att vara kreativ med ramar och begränsningar. Det är ett skönt avbrott att vara en del av ett större sammanhang när jag under vissa perioder är en del av en teaterensemble. Livet som frilansande kreativ kan bli väldigt ensamt i perioder.
      Cecilia Nordlund. (Foto: Åsa Wallin)
      Kan du dela med dig av några knep du brukar ta till för att komma ur kreativa svackor?
      Stäng av internet! Kasta mobilen i golvet Sätt upp deadlines Förvänta dig aldrig att du blir nöjd. Jag har accepterat att jag aldrig kommer vara nöjd. Målet är enbart att alltid göra, vara nyfiken och leka fram nya idéer Låt personer som du litar på avgöra vad som är ”bra” eller ”dåliga” idéer. För min del får personer jag spelar med avgöra om mina olika låtidéer är bra eller inte för själv har jag ingen aning. Det har hänt flera gånger att de låtar jag tycker är bra är bandet inte så imponerade av men de idéer som jag själv tyckt varit väldigt pinsamma eller självutlämnande har bandet lyft upp och så har det blivit fantastiska låtar Jämför dig inte med andra Våga testa nya vägar och utmana sig själv. Byt instrument eller skriv på ett annat språk till exempel Ha kul och tro inte att det du gör är livsviktigt samtidigt som det kanske kan bli just det för någon annan. En tråkig trend är att alla tror att en måste vara världsmästare för att få lov att ta plats. Alla borde spela i band för det är något av det roligaste du kan göra med vänner. Bättre för hälsan också och roligare att göra med bästa kompisen än att shoppa Hur arbetar du nu under Coronatider när vi uppmanas att jobba hemifrån?
      –Nu undervisar jag via Zoom på Musikhögskolan vilket fungerar förvånansvärt bra och imorgon ska min dotter få en fiollektion via Zoom för första gången.
      –När jag skriver musik ihop med andra använder jag Auddly som är en "sång data hub” för co-write projekt, utformad och uppbackat av Niclas Molinder, Max Martin och Björn Ulvaeus. Ett hett tips att kolla upp!
      Läs mer på Cecilia Nordlunds hemsida

      Måndagsintervjun är en återkommande serie som publiceras varannan måndag, och där Studios skribent Lotta Fahlén intervjuar intressanta personer om olika ämnen inom musikskapande.
    • By Jon Rinneby
      FREDAGSTIPSET: Dagens tips är närmast en krönika. En slags egenterapi i hopp om att förstå vad som egentligen hände den där gången då jag slog på stora prestationstrumman.
      Hösten 2013, efter att mitt dåvarande band splittrats, bestämde jag mig för att spela in ett soloalbum där tanken var att locka fram samtliga av mina musikaliska kvalitéer. Jag ville skapa nytt, utan hämningar. Det skulle vara rock, pop, blues, indie, folk, akustiskt och elektroniskt. Musiken skulle vara trasig, men samtidigt polerad och blanda det stora med det lilla. Allt i en salig röra utan en tanke på konsekvenserna. Pretentiöst? Absolut, men jag var trött på min dåvarande trios begränsningar och trött på att spela live.
      Ur detta kontrollerade kaos föddes ”Watch Out Jon” - en sammansvetsad enmansarmé med ett mål i sikte, att ha kul. Sagt och gjort. Projektet var igång och pennan och gitarren glödde i takt med solens och månens upp och nedgång. Jag jobbade dag som natt. Jag skrev en låt. Jag skrev två, Jag skrev flera och kände att något stort var på gång. Men ju längre tiden gick och desto mer jag pillade ökade också kraven. Var låtarna verkligen tillräckligt bra? Nya spännande pluggar dök upp och med dem hundratals möjligheter och omöjligheter. Mix nummer ett blir snabbt nummer två och innan jag visste ordet av nummer femtielva.
      Jag kände hur jag allt mer svek mina principer om att jobba snabbt och effektivt, inte fastna i detaljer, fokusera på helheten, gå på känsla och inte minst ha roligt. Plötsligt drabbades jag av idén om att väldigt mycket stod på spel. Dels som producent gentemot mig själv, med allt vad det innebär. Men också mot omvärlden och det jag inbillade förväntades av mig. Hur ska jag bryta igenom bruset? Håller mixarna? Det finns ju så mycket annan musik, är det ens lönt att försöka? Vem kommer någonsin lyssna på min musik? Jag insåg ganska snart att mina katastroftankar nått orimliga proportioner och beslutade mig för att pausa projektet.
      2015 och åter vid ritbordet uppfann jag alter egot Låtsaspoeten, i hopp om att hitta tillbaka till kärnan i mitt musikskapande. Låtsaspoeten kom undan med att vara lekfull och bristfällig, men hade samtidigt förmågan att vara både ärlig och allvarlig. Musiken kändes med ens mer som jag. Kanske för att jag sjöng på svenska för första gången. Kanske för att jag nu på något sätt sänkt kraven på mig själv. Jag släppte tre skivor under loppet av ett år, vilket så här i efterhand kan tyckas smått befängt. Förmodligen handlade det om att bevisa för mig själv att drivkraften och engagemanget fanns kvar. Någon större uppmärksamhet blev det dock inte, frånsett ett par (snabbt bortglömda) recensioner och någon enstaka artikel.
      Nåväl, tillbaka till "Watch out Jon" som levde kvar likt en ostämd skugga i mitt bakhuvud. Det fanns ju ändå några bra låtar… I slutet av 2016 skrev jag äntligen den där hiten jag väntat på och skickade låten till diverse bloggar, varav en nappade. Glädjen blev kortvarig och tankekarusellen snurrade med ens igång: Men nu då? Var detta allt? Här har man lagt ner sin själ, för att inte säga hela sig själv, dukat upp ett smörgåsbord av känslor och toner… Är detta tacken? Varför känns det inte mer? 
      Jag vill inte påstå att jag blev bitter, snarare besviken. Mina vänner och familj stöttade mig och jag fortsatte att skriva låtar och lyckades på något sätt intala mig själv att projektet fortfarande var kul. Jag tog fler musikaliska omvägar, glömde bort, kom tillbaka, gick i cirklar, älskade och hatade mina skapelser om vartannat. En kreativ process så god som någon kan tyckas. Åren gick utan att jag släppte något nytt, samtidigt som jag finpolerade befintliga alster, ibland hela dagar, ibland inte på flera månader. Jag skrev nya låtar men inget hjälpte, inget kändes rätt.
      Mina ambitioner hade vuxit sig för stora. Låtarna var jag trött på sedan länge och tanken på nya projekt lockade mer och mer. Hur som helst släppte jag till slut albumet (sex låtar istället för tilltänkta tio) hösten 2019 – i hemlighet på min födelsedag, som en liten present till mig själv. Jag berättade det inte för någon.
      Så vad vill jag då säga med detta? Vad har jag lärt mig? Jag kan naturligtvis bara tala för mig själv: Låt inte dina högt uppskruvade förväntningar och rädslan för att misslyckas stå i vägen för din passion. Smid medans järnet är varmt, sänk garden, tala perfektionisten inom dig till rätta, hylla det genuina och fira varje liten framgång. Musik ska vara roligt och i största möjliga mån kravlöst. För när glädjen och spontaniteten lyser med sin frånvaro och självförtroendet sviker är det svårt att vara kreativ och i förläningen tacksam för det man faktiskt lyckats skapa.
      Här kan ni lyssna på albumet, jag kommer då inte göra det. I alla fall inte på ett bra tag...

      Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet.
      Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du fredagstipset från 2019 och framåt
      Här är fredagstipset på Studio från 2018 och tidigare
    • By Ollie Olson
      När du skriver låtar så blir det ofta att du skriver i en tonart som du gillar för att det passar instrumentet du spelar på, eller för att du gillar hur det låter när du spelar. Eller kanske bara av ren vana? 
      Tyvärr händer det ju ganska ofta att det inte riktigt passar den som ska sjunga i slutändan. Om du skriver för någon du känner, eller känner till deras röst, då kan du ju antingen fråga vilken tonart som de brukar sjunga i, eller så kan du lyssna på inspelningar som finns och försöka fundera ut vad som skulle passa personen i fråga bäst.
      Vid vissa tillfällen så skriver man låtar för att försöka få med dem i olika musikprojekt,  och då är det ju svårare att veta vad som skulle kunna funka. Tonarten är väldigt viktig för att resultatet ska bli så bra som möjligt och för att melodierna ska låta bra.
      Det du ska tänka på är hur melodin ligger mot ackorden. Går melodin i tersen eller i kvinten? Eller ligger den mest på grundtonen? Detta avgör hur du ska tänka på vilken tonart som du ska hålla dig till.
      Det som brukar vara en god idé när du ska göra en demo, är att försöka göra den så att det blir enkelt att byta tonarten, så att du lätt kan skicka en version i rätt tonart till artisten, så att de verkligen kan höra och känna att den här låten passar dem.
      En annan god idé som proffsen ofta gör, är att de dessutom gör två versioner av demon –en med ett högre tonläge, för ljusa röster, och sedan ett lägre tonläge för djupare röster. Detta tillsammans med en text där det är lätt att byta ut ett ”hon” mot ett ”han”. Det gör att det är enklare att visa låten för förlag, artister eller producenter utan att behöva välja vem som ska sjunga den.
      Nu tänker du kanske vad detta har att göra med själva låtskrivandet? Men det har det, för olika melodier klingar bättre eller sämre i olika tonarter.
      När det gäller att skriva i olika tonarter, så är det också ett utmärkt sätt att bryta sina egna mönster, för att du kommer att uppleva det annorlunda. Om du är van att skriva dina låtar i tonarten E-dur till exempel, så om du helt plötsligt testar att skriva en låt i tonarten G-dur, så känns det som något nytt, därför att omedvetet så uppfattar dina öron en annan klangvärld. Det känns nytt! Det känns fräscht!
  • Blog Entries

  • Bloggar

×
×
  • Create New...

Important Information

We have placed cookies on your device to help make this website better. You can adjust your cookie settings, otherwise we'll assume you're okay to continue.