Jump to content
  • Sign in to follow this  

    Sju vanliga problem med equalizern


    Jon Rinneby

    FREDAGSTIPSET: Jag minns när jag var blott en tonåring och mixade ett av mina första alster. Utan några som helst förkunskaper kastade jag mig in i projektet och började ratta.

    ingang_3535376721.jpg.331a3080ea2f6c93a27bb5fe6ad03b7a.jpg

    När jag nu lyssnar på resultatet 23 år senare slås jag av att det faktiskt låter ganska bra. Hur kommer detta sig?

    Svaret är naturligtvis mångbottnat, men i grunden handlar det om att jag då lyssnade mer än jag tittade. Jag visste inte riktigt vad jag höll på med och tvingades därför att använda mina öron istället för mina ögon. Med anledning av detta går vi därför idag till botten med det mest fundamentala, nämligen equalizern och sju vanliga problem vi förmodligen alla stöter på då och då.

    Se men inte höra
    Eller som Chris från Airwindows säger ”In mix, no-one can hear your screen”. Vad detta i praktiken innebär att du inte ska lita på hur exempelvis equalizerinställningarna ser ut, utan på hur det faktiskt låter. Att skruva ljud har ingenting med hur det ser ut att göra. I dagens digitaliserade värld är det oerhört lätt att bli distraherad, vilket är viktigt att vara medveten om. Du blir attackerad från alla håll och kanter med tjusiga gränssnitt och dansande mätare. Det visuella kan (och kommer) att lura dig gång på gång, vare sig du vill eller inte.

    Ett användbart knep som dock kan underlätta i sammanhanget är att du rattar precis som vanligt, för att sedan klicka av och på bypass-knappen samtidigt som du blundar. Låter det verkligen bättre? Eller ser det kanske bara bättre ut? Med detta sagt finns det naturligtvis även fördelar med det visuella. Speciellt om du vill råda bot på hög- eller lågfrekvent material som du annars inte skulle höra, men som äter upp onödig energi.

    Bara för att
    Med detta sagt behöver inte alla kanaler equalizer. Du behöver inte ratta på samtliga kanaler ”bara för att du kan”. Equalizern behövs bara om du vill förändra ljudet, inte annars. Men… Alla spår kan väl alltid låta lite bättre, kanske du tänker? Nja, detta är en sanning med modifikation. Fråga dig då hellre: Måste den här kanalen verkligen justeras? Ibland räcker det gott med att bara sänka eller höja volymen. Kom ihåg att 80-90% av en mix bara är volym och panorering, resten är grädde på moset.

    Filter hit och filter dit
    Du är långt ifrån ensam om att lägga högpass-filter på samtliga kanaler, eller low-cut/ high-pass som det också smått förvirrande kallas. Detta är en god tanke eftersom mycket energi samlas i botten och mixen lätt låter otydlig och ofokuserad av för mycket sub/bas. Men det finns en fara med detta tillvägagångssätt, eftersom mixen då lätt förvandlas från luddig till steril och tunn.

    ”Skär bort det som ändå inte hörs” är ett argument som ofta dyker upp. Nej, det kanske inte hörs, det är helt riktigt, men det kanske känns? Och det är precis detta musik handlar om, att det ska kännas. Självklart ska du använda högpass-filter på kanaler där det behövs, men verkligen inte på allt. Ju fler instrument du har att jobba med ju viktigare är det att du håller koll på dina filter. För mycket, eller för lite av det goda är sällan gott.

    Läs gärna fredagstipset Passa dig för högpass- och lågpassfilter.

    Summan av kardemumman
    Målet mixning är att få samtliga kanaler att låta bra tillsammans, en välljudande helhet, varken mer eller mindre. Problemet är bara att allt för många inte tänker på detta sätt. Allt för många rattar för mycket equalizer i solo-läge, vilket osökt leder oss in på visdomsordet (som gång på gång tåls att upprepas likt en gammal skiva): Det spelar ingen roll hur bra ett instrument låter ensamt, om det inte fungerar i mixen. I sololäget går det inte att höra hur ett instrument passar ihop med ett annat, eller tjugo till för den delen. Och faktum är att det många gånger faktiskt låter sämre om du uteslutande jobbar på detta vis. Det ska dock understrykas att sololäget är en oumbärlig hjälpreda, för att inte säga en direkt nödvändighet, när du ska leta upp och råda bot på problemfrekvenser.

    Problem att lösa rätt problem
    Det är inte ovanligt att rattande på equalizern löser ett eller flera problem, men samtidigt skapar ett annat. Det är då fel verktyg för uppgiften. Den traditionella equalizern är bra på att lösa problem som är bestående genom hela mixen. Som exempelvis för mycket sub-bas på en gitarrkanal, eller väsande och diskantrika cymbaler. Men så fort det handlar om problem som kommer och går, blir verkligheten en annan. Den dynamiska equalizern är då ett betydligt bättre val, eller varför inte gammal hederlig multibandskompression?

    Mellanregister eller mellanmjölk?
    En mix utan ett välbalanserat mellanregister är ungefär lika roligt att lyssna på som det är att dricka mellanmjölk… Hmm, detta må vara en av de sämsta liknelserna genom tiderna, men faktum kvarstår: Mellanregistret är direkt avgörande för hur en mix upplevs. Det är här som våra öron är som mest känsliga och det är också här som flest instrument slåss om utrymmet. Och slutligen är det den del av frekvensspektrumet som är mest konsekvent bland olika högtalare. Mellanregistret är musikens hjärta och själ, att ignorera detta är att ignorera musiken överhuvudtaget.

    Volym
    Det är allt för vanligt att gemene hen sträcker sig efter equalizern och boostar hej vilt för att ett instrumentet ska höras mer i mixen. Men det finns en betydligt enklare lösning. Nämligen… Volymreglagen på mixern. Många problem kan faktiskt lösas genom att dra lite i reglarna, så varför krångla till det?

    Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här!


    Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du samtliga fredagstips.

    Sign in to follow this  


    User Feedback

    Recommended Comments

    There are no comments to display.



    Create an account or sign in to comment

    You need to be a member in order to leave a comment

    Create an account

    Sign up for a new account in our community. It's easy!

    Register a new account

    Sign in

    Already have an account? Sign in here.

    Sign In Now

  • Similar Content

    • By Calle Olsson
      Vintagefantasten Calle Olsson berätta om sina favoriter bland gamla kompressorer, eq-enheter och effektburkar. Han rotade fram elva åtråvärda klassiker.
      Varför vintage? När jag började spela in så var det självklara svaret på den frågan att det var vintage jag hade råd med. Nu är det prismässigt snarare tvärtom. Vintagemaskiner brukar vara rätt svåra att hitta och hittar man dem är de dyra. Fast oftast är det ändå värt mödan och pengarna, eftersom rätt hårdvaruburk kan tillföra precis den där magin som behövs i dina produktioner ibland.
      Effektenheter
      RE-201 Space Echo – Gav upphov till en musikgenre
      Om det var sjuttiotalets kosmiska trend eller om Roland bara tyckte det lät så rätt att kalla RE-201 för Space Echo låter jag vara osagt. Men det här bandekot gjorde definitivt en helt ny ljudbild tillgänglig för pionjärer som Lee ”Scratch” Perry, Kraftwerk och Pink Floyd för att nämna några.
      Lee Perry var den som under sjuttiotalet i stort sett skapade det som i dag kallas dub. Och det var genom att använda sig av feedback-effekten på Roland Space Echo som han gjorde det. Själva ekosignalen matas tillbaks och ger ett slags rundgång som gör att ljudet ändras en aning för varje eko. Detta kan också kontrolleras genom att skruva på tonkontrollerna och Intensity-ratten.
      RE-201 har ett inbyggt fjäderreverb som även det är mycket populärt. Fördelen med bandekon är att varje eko har sitt eget sound beroende på hur slitet bandet är, hur ekot är kalibrerat eller hur pass nyligen rengjorda tonhuvudena är. Ekot fungerar lika bra till gitarr som till syntar och sång. Perfekt att ha på en send och mata in lite olika kanaler för att skapa lite liv i ljudbilden.
      Universal Audios plugg Galaxy Tape Echo och AudioThings Outer Space  simulerar effekterna från Roland RE-201 Space Echo. Se även Arturias Delay TAPE-201.
      Roland RE-201 Space Echo
      Roland SBF-325 – Flanger med äkta stereo
      I slutet av sjuttiotalet släppte Roland en rackserie som bestod av en rad högkvalitativa effekter. Den jag gillar bäst av dem är stereoflangern SBF-325. Den är stereo rakt igenom. Om du tar in en stereosignal så går den så genom hela maskinen.
      Den här flangern skimrar verkligen och har en rad funktioner som gör den användbar i de flesta situationer. Det fins fyra effektlägen, tre olika flanger och chorus. Du kan styra feedback, center position, hastighet och modulationsdjup.
      Flanger kan vara en ganska svår effekt att jobba med. Den tar över ganska lätt så att man bara hör effekten och inte musiken. Men med SBF-325 är det aldrig svårt att hitta en plats åt effekten i ljudbilden, detta tack vare dess variationsrikedom och mycket höga ljudkvalitet.
      Någon pluggversion av Roland SBF-325 ser inte ut att finnas idag på marknaden.
      Roland SBF-325 är en flanger med äkta stereo.
      Lexicon Prime Time Model 93 – Episka rymdklanger
      Lexicon är ett företag som sedan sjuttiotalet specialiserat sig på digitala reverb. De har också släppt ifrån sig ett par mäktiga delayburkar som kallas Prime Time.
      Jag använder Model 93, som är den första i serien. Den släpptes 1978 och är helt digital men låter verkligen levande och organiskt trots detta. En svensk artist har sagt: ”Det är som ett RE-201 utan alla problem med band-svaj”. En väldigt bra beskrivning.
      Prime Time Model 93 består egentligen av två stycken delayer som man kan ställa tiden individuellt för. Varje delay har sin egen utgång och jag har dem alltid helt panorerade ut åt sidorna. Jag har faktiskt inte riktigt koll på om de sedan påverkar varandra, men en sak är jag säker på. Det är något i de där kretsarna som gör att resultatet blir så där som man vill ha det. Stort och rymdigt och episkt.
      Soundtoys plugg PrimalTap simulerar Prime Time Delay.
      Lexicon Prime Time Model 93 är rakt igenom digital men låter ändå organiskt och levande.
      Ensoniq DP-4 – Känd från Daft Punks produktioner
      Det är inte bara ljudet som betyder något – eller om något låter dåligt så vill man ju så klart inte ha det – men det skadar ju inte om det ser bra ut heller. Ensoniqs klassiska digitala multieffekt DP-4, som släpptes i början av 90-talet, är ett typexempel på hur fint det kan bli när man verkligen tänkt igenom en produkt från start till mål.
      Den låter bra och ser bra ut. Silverratten är verkligen sjukt snygg.
      Den har dessutom en flexibilitet som inte går att återfinna på någon annan effektenhet i klassen, den går till exempel att använda som två helt separata effektenheter i stereo.
      Nuförtiden kan du plocka upp en DP-4 eller uppföljaren DP-4+ för någon tusenlapp eller två begagnad. Den har mycket fina effekter såsom vocoder och phaser, som bland andra Daft Punk har använt en hel del.
      Någon pluggversion av Roland DP-4 ser inte ut att finnas idag på marknaden.
      Ensoniq DP-4 används av Daft Punk.
      Eq-enheter
      Roland SEQ 315 – Klassiker från 70-talet
      Detta är den ena av två eq-enheter i Rolands populära studiorackserie från slutet av sjuttiotalet. Den andra är en 31-bands grafisk och den här är en 2x15-bands dito. Det är alltså två separata kanaler, men det fungerar bra att ha dem på ett stereopaket, då alla reglar är stegade.
      Det går att ställa dem mellan stegen också, men av någon anledning är det skönt att ha fasta lägen på en eq-enhet.
      SEQ 315 har både balanserade och obalanserade utgångar och jag tycker den är mycket användbar vid inspelning av trummor och keyboard. Fördelen med en extern eq är att man rätt snabbt hittar vilka frekvenser man gillar att förstärka i just sin studio. Billigt och användbart. Även om mjukvara också kan göra jobbet så är det rätt skönt att ha det på vissa ljudspår redan innan mixning.
      Någon pluggversion av Roland SEQ 315 ser inte ut att finnas idag på marknaden.
      Roland SEQ 315 har fasta lägen för eq-inställningarna.
      Orban 622B – Perfekt för trummor
      Orban är ett ganska okänt företag som tillverkat högpresterande ljudutrustning sedan sjuttiotalets andra hälft. De är främst inriktade på radio och tv men vissa produkter fungerar naturligtvis lika bra i din studio.
      Denna ljusblå skapelse är en parametrisk equaliser, vilket innebär att du har fyra frekvenser att förstärka eller dämpa och du kan själv bestämma hur detta ska ske – mycket användbart vid mixning av till exempel trummor.
      Orban 622B är verkligen en sådan där maskin som lägger till önskad effekt på precis rätt sätt. Den är enkel att jobba med – förutom en master on/off per kanal har även varje band en switch. Vid mixning kan man ibland mixa sig ”blind” så att man bara drar på mer och mer diskant. Då är det bra att kunna växla mellan två lägen för att enkelt höra vilket som låter bäst.
      En begagnad 622B kostar mellan 2 000 och 4 000 kronor beroende på om du har tur eller inte. När jag fick min så var samtliga switchar helt oxiderade. Men då var det bara att sitta och dra i dem några minuter så att de släppte. Detta beror ofta på att enheterna inte har använts på länge när de säljs.
      Någon pluggversion av Orban 622B ser inte ut att finnas idag på marknaden.
      Orban 622B gör sig bra som huvud-eq vid bearbetning av trummor.
      Pultec EQP-1A – Legendarisk eq från 50-talet
      Pultec EQP-1A är den mest legendariska equaliser som någonsin byggts. Den släpptes redan 1951 och är konstruerad av Eugene Shank. Själva grundidén är att man helt enkelt skulle kunna återställa det naturliga ljudet som gått förlorat vid själva inspelningen. I dag används en eq till så mycket mer än så, men då detta var drivkraften bakom designen så är den verkligen perfekt anpassad för det.
      Den har ett exceptionellt fint ljud i både höga och låga register, är rördriven och återfinns i många stora studior runt om i världen. Som tur är finns det hårdvarukloner både att köpa och bygga själv samt numera även professionella mjukvaruversioner. Av hårdvaruklonerna är Manleys Enhanced Pultec Equalizer en av de mest kända. Den finns i både mono- och stereoversion.
      Waves PuigTec EQs och Avids Pultec Bundle samt Universal Audios Pultec Passive EQ Collection simulerar bland annat Pultec EQP-1A.
      Pultec EQP-1A släpptes redan 1951.
      Kompressorer
      Valley People ”Dynamite” – Uppskattad kompressorklassiker
      En kompressor är i stort sett standard på alla spår i all musik i dag. Sedan har man minst en masterkompressor, för att inte tala om de olika busskompressoerna hit och dit. Annat var det förr när man kanske lade en stereokompressor på mastern och fick förlita sig på bandkompression eller annat härligt på de övriga.
      Men något som det alltid är tacksamt att offra en stereokompressor på är överhänget på trummorna. Där passar Valley Peoples Dynamite in perfekt. Det går att göra mycket kul med denna produkt. Allra bäst är den när man vill göra riktigt mycket – förstöra och bryta ner. Dynamite var fram tills för ett par år sedan ganska enkel att hitta.
      Men på senare tid har den blivit en eftersökt kompressor som många producenter världen över använder sig av. Den finns i några olika utföranden. Enligt de som provat de olika modellerna ska de låta identiska, men de äldre är naturligtvis snyggare.
      Softubes Valley People Dyna-mite och Universal Audios Valley People Dyna-mite simulerar  kompressorn Valley People ”Dynamite”.
      Valley People Dynamite är i dag en hett eftertraktad kompressor.
      Fairchild 660 – Sällsynt och eftertraktad
      Fairchild 660 är den mest legendariska kompressor som tillverkats. Kanske inte den bästa, men den snyggaste, största och… ja, den kanske är bäst ändå.
      Modellen 660 designades av Estlandsfödde ingenjören Rein Norma i början av femtiotalet och tillverkades i cirka 1 000 exemplar. Det är alltså inte så stor chans att man får se en sådan här maskin i verkligheten. Men de finns. Det finns enligt min vetskap minst ett exemplar i Stockholm i alla fall.
      Designen är baserad på egenskaperna hos RCA-6386-röret och tack vare dess geniala tekniska lösningar har den ett nästan helt transparent ljud även vid mer överdrivna inställningar. Dessa geniala lösningar bidrar dock inte till att dra ner vikten Den väger runt 20 kilo utan låda – den skeppades nämligen utan front och baksida. Det innebär att de flesta 660:orna ser olika ut. Studior har helt enkelt behövt improvisera fram egna racklösningar.
      Den har en storebror, 670, en tvåkanalig 30-kilosbest som är snäppet ovanligare. Cirka 600 exemplar finns av den. Den har dock inte exakt samma teknik och därmed inte heller exakt samma sound. Fairchild 660 och 670 finns båda som pluggar. Testa dem och dröm dig bort.
      Waves PuigChild Compressor och Universal Audios Fairchild Tube Limiter Collection simulerar både Fairchild 660 och 670. Även Avids Classic Compressors Bundle simulerar dessa två Fairchild-kompressorer.
      Kompressorn Fairchild 660 är en best på 20 kilo (utan låda).
      Universal Audio 1176 – Lättrattad limiter
      Om du någon gång varit i en professionell studio är chansen mycket stor att du har sett en Universal Audio 1176, antingen de lite äldre Urei-varianterna med så kallat silverface eller de lite nyare med blackface. Vilken av dem du skaffar spelar egentligen ingen roll ljudmässigt. Om du är ute efter en så är det väl mer en smaksak rent estetiskt vilken du ska jaga. Men de äldre är dyrare.
      Hur som helst är 1176:an egentligen en limiter, men man använder den ofta på samma sätt som en kompressor. Med två stora och två små rattar är det inte svårt att hitta en perfekt inställning för just det du vill göra. Den är underbar och enkel att använda på sång. Jag jobbade i en studio i några år och jag tror att 1176:an var inkopplad på vartenda sångpålägg under den tiden.
      Den finns i modern tappning från Universal Audio (se bild X), då även med inbyggd mikrofonförstärkare. Modellen heter 6176.
      Universal Audio har även en plugg-version av denna limiter och flera versioner av limitern under namnet 1176 Classic Limiter Collection.
      Universal Audio 1176 finns i två olika versioner, med olika färg på fronten.
      Teletronix LA-2A Leveling Amplifier – Rörbaserad klenod från 60-talet
      Teletronix klassiska kompressor LA-2A tillverkades mellan 1965 och 1969. De hann med att göra den i tre olika varianter, alla lika bra.
      Den är rörbaserad och tack vare att det endast finns tre vridpotentiometrar är den mycket enkel att jobba med. Vu-mätaren visar antingen hur mycket ljudstyrkan minskas eller hur hög utgångsnivån är – enkelt och bra. Den har tack vare sin optiska teknik ett mycket rent och distorsionsfritt, men ändå karaktäristiskt, sound som gör den till en av de mest åtråvärda pjäserna i teknikhistorien.
      Även denna enhet finns i nyproduktion hos Universal Audio, så du behöver inte slita ditt hår framför auktionssajten Ebay. LA-2A har faktiskt en föregångare från samma designer. Den heter LA-2, kom ut i början av 60-talet och är den första kompressorn med optisk styrning från Teletronix – en teknik som teknikern Jim Lawrence var ensam om på den tiden. LA-2 har ett helt annat sound. Alla olika varianter, inklusive LA-2, finns med i ett pluggpaket från Universal Audio.
      Universal Audio har pluggversionen Teletronix LA-2A Leveler Collection som också innehåller olika varianter av denna kompressor. Se också Waves CLA-2A Compressor / Limiter.
      Teletronix LA-2A Leveling Amplifier (nyutgåva)
      Här finner du del 1 av 10 klassiska vintageprylar som du måste ha koll på
       
      10 klassiska vintageprylar som du måste ha koll på: Del 2/2 är en uppdaterad artikel, som tidigare publicerats i Studio nr. 7-2013
    • By Jon Rinneby
      FREDAGSTIPSET: Det talas ofta om analog värme (ett uttryck jag för övrigt inte är helt överens med) och hur detta smått mytomspunna fenomen kan lyfta dina digitala produktioner till oanade höjer. Men vad betyder det egentligen? Vad är analog värme?

      Kort och gott handlar det om distorsion. Eller rättare sagt de övertoner som bildas när finare analog utrustning, så som preamps och transformatorer, pressas med starkare signaler. Något som i sin tur kan leda till en behagligare ljudupplevelse, då ljudet färgas och personifieras (får karaktär). Starka transienter och diskonttoppar mattas av, kompression kan uppstå, toppen försvagas och botten kanske förstärks en aning. Vad som händer är naturligtvis helt beroende på vilken utrustning du använder. Ibland är målet att inspelningen ska låta som en gammal produktion inspelad på ett dyrt mixerbord, medan det andra gånger kanske handlar om att du vill totalförstöra originalljudet och skita ner inspelningen. När vi talar om analog värme så handlar det alltså om flera olika saker. Men i grund och botten är det bara en positiv förvrängning av originalljudet och svårare än så är det faktiskt inte.
      Vad kan då analog värme göra för just dina inspelningar? Det är det naturligtvis svårt att svara på bara sådär. Men om du tillhör den majoritet som sitter med ett vanligt ljudkort så ”händer” det inte särskilt mycket när du spelar in. Ditt ljudkort färgar/förändrar inte inspelningen, i alla fall inte märkbart. Och ibland är det precis detta du vill uppnå: En så ren återgivning av originalljudet som möjligt. Andra gånger kan detta upplevs som lite tråkigt och sterilt och det är då du plockar fram färglådan i form av rullbandspluggar, mixerbordsemuleringar och preamps.
      Nedan följer några pluggar som kan hjälpa dig att förstöra dina mixar till det bättre!
      Gratis                
      Audio Assault – HeadCrusher               
      Klanghelm – IVGI               
      Shattered Glass Audio – Code Red Free               
      Shattered Glass Audio – SGA1655               
      Softube – Saturation Knob                              
      Variety of Sound – FerricTDS               
      Vlagd/Sound – Molot               
      Voxengo – Tube amp
      Xenium Audio – X-Tube          
      Kostar
      Hornet – Analog Stage
      IK Multimedia – Saturator X
      Kush Audio – UBK-1
      Sknote – Disto
      Slate Digital – Virtual Analog Bundle
      Slate Digital – Virtual Tape Machines
      Sly-fi – Kaya
      Sonimus – Satson och Britson
      Soundtoys – Decapitator
      Soundtoys – Radiator
      U-He – Satin
      Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här!

      Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du samtliga fredagstips.
    • By Jon Rinneby
      FREDAGSTIPSET: Många gånger mixar vi för att det ska låta så bra som möjligt, vad det nu egentligen innebär. Kanske ska det låta modernt, krispigt och fett? Andra gånger vill vi efterlikna ljudet från förr, det lite rundare, svajigare och murrigare soundet med mer skit under naglarna.

      Med anledning av detta tänkte jag därför kort och gott rekommendera några pluggar som färgar tillvaron lite mer än de vanliga mixerbords- och rullbandsemuleringarna (från Slate och UAD). Mycket nöje!
      Audiothing – Vinylstrip: Distortion, kompressor, bit-chrusher, tilt eq, reverb och vinylizer i ett. 55 Euro.
        D16 – Decimort2: Mer än bara en bit-crusher med varm färgning och slumpmässiga bieffekter från klassiska samplers. 39 Euro.
        iZotope – Vinyl: Damm, repor, svaj och annat oljud, dessutom helt gratis.
        Klanghelm – SDRR: En schweizisk armekniv med massor av trasiga och knasiga ljudmöjligheter. 22 Euro.
        Plug & Mix – Lo-Fi: Digitalt smuts som passar utmärkt till bas, gitarr och rytminstrument. 49 dollar.
        Shattered Glass Audio – Code Red: Rörmixerbord som hämtat inspiration från 60-talet och The Beatles. 50 dollar.
        Sknote – GTS-39: Skitig, lättrattad och karaktäristisk rörkompressor som passar utmärkt på bas, trummor och sång. 30 dollar
        Sly-Fi – Kaya: Resultatet av en gammal Ampex rullbandare som genomgått diverse oväntade modifikationer. Mer ”analogt” än såhär blir det knappast. 79 dollar.
        Tone Projects – Sonitex STX-1260: Pluggen som är vintage i ordets rätta bemärkelse, då den har flera år på nacken. Massvis av roliga och unika möjligheter till ljudkalabalik. 74 dollar.
        Toneboosters – Reelbus: Rullbandsemuleringen som tar det hela ett steg längre och efterapar Studer Revox A77mk4 och en japansk Teac A4300SX på 7,5 IPS. 20 dollar.
        ValhallaDSP – VintageVerb: Tar dig tillbaka till det blomsterprydda 70-talet och det blöta 80-talet. 50 dollar. Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här!

      Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du samtliga fredagstips.
  • Utvalda blogginlägg

  • Veckans populäraste ämnen

  • Utvalda pressmeddelanden

×
×
  • Create New...

Important Information

We have placed cookies on your device to help make this website better. You can adjust your cookie settings, otherwise we'll assume you're okay to continue.