Jump to content
  • Sign in to follow this  

    Så använder du kompressorn


    Jon Rinneby

    FREDAGSTIPSET: Kompressorn är ett av de viktigaste verktygen vid inspelning och mixning. Så här använder du den på några vanliga instrument.

    AdobeStock_131522375_red.thumb.jpg.5a3e99946a4d7018e93f1d8b02f3d299.jpg

    Kompressorn är en apparat som orsakar huvudbry hos många nybörjare i studiosammanhang, men egentligen är tekniken bakom den inte särskilt avancerad.
    Det kompressorn gör är att minska skillnaden mellan hög och låg volym eller, med lite mer teknisk jargong, göra signalen mindre dynamisk.

    Förr i tiden, när alla inte hade tillgång till en kompressor, var alternativet att sitta och justera nivåerna manuellt på mixerbordet under tiden som du lyssnade efter volymtoppar och -dalar. Kompressorn gör precis samma sak, men med snabbare reflexer.

    Välj tröskelvärde
    Att man ibland vill ha en mindre dynamisk signal har flera orsaker, av vilka några är ämnen för rejält infekterade debatter, men vi ska ta ett hyfsat okomplicerat exempel: Tänk dig att du har spelat in alla kanaler till en låt inklusive en riktigt grym dynamisk sångtagning med en riktigt vass sångare eller sångerska – allt är perfekt, förutom en sak: Skillnaderna mellan svagt och starkt i sången är så stora att om du höjer kanalen så att de tysta partierna hörs överröstas resten av mixen i de starka partierna, men om du sänker sången så hörs inte de tysta partierna.

    En kompressor fungerar så att du sätter en nivå, det så kallade tröskelvärdet (”threshold” på engelska), och så fort den inkommande signalens volym överstiger tröskelvärdet så sänker kompressorn volymen. Svårare än så är det egentligen inte. De flesta kompressorer har dock ytterligare ett gäng kontroller som låter dig detaljstyra hur den ska uppföra sig.

    Jämte tröskelvärdet är kontrollen för kompressionsförhållandet (ratio) det viktigaste reglaget på kompressorn. Ratio-inställningen ställer nämligen in hur mycket kompressorn ska sänka signalen och anges som ett matematiskt förhållande, till exempel 2:1 eller 3:1. En ratio på 2:1 innebär att om insignalen överskrider tröskelvärdet med 6 decibel kommer utsignalen ha sänkts med hälften, till 3 decibel över tröskelvärdet. Höjer vi ration till 4:1 kommer utsignalen att ha sänkts ytterligare en och en halv decibel, till 1,5 decibel över tröskelvärdet.

    Attack och release är ytterligare två kontroller som är vanliga på kompressorer. Attack ställer hur lång tid det tar från det att signalen överskrider tröskelvärdet till att den dämpning av signalen som anges av ratio-inställningen uppnås. Genom att ställa in en hög attacktid hinner det inledande anslaget i ett perkussivt ljud passera obehandlat genom kompressorn medan det utklingande ljudet komprimeras. Release fungerar precis tvärtom och ställer in hur lång tid det tar från det att insignalen underskrider tröskelvärdet till det att kompressorn slutar dämpa signalen. Poängen med release-parametern är i första hand att ljudet inte ska pumpa när du komprimerar till exempel trummor, där en viss trumma kanske får signalen att överskrida tröskelvärdet flera gånger i följd.

    Smart automatik
    Vissa kompressorer saknar attack- och releaseparametrar. Dessa anpassar istället inställningarna till den inkommande signalen. Många kompressorer har också möjligheten att aktivera ett ”auto”-läge för attack och/eller release. Autoläget kan många gånger vara ett bättre val för sång och andra komplexa signaler. Rent praktiskt fungerar en kompressor så att den inkommande signalen delas i två, den ena skickas till en förstärkare och den andra till en krets kallad ”sidechain” som avgör om signalen ska dämpas och i sådana fall styr förstärkaren på den andra kanalen.

    På många kompressorer är det dock möjligt att skicka olika signaler till förstärkaren och till sidechainkanalen. Resultatet blir att signalen på sidechain-ingången styr nivån hos den inkommande signalen, så kallad duckning, som bland annat används i radio för att musiken ska dämpas när programledaren pratar. Ett annat populärt användningsområde för sidechain-komprimering är att låta bastrumman i en houselåt sidechainkomprimera hela eller delar av resten av mixen. Med lång releasetid blir resultatet en pumpande effekt som bland annat kan höras på Eric Prydz-låten Call on Me från 2004. (Spotify / Apple Music)

    Det viktigaste att komma ihåg är att inte komprimera om det inte behövs – många producenter använder visserligen komprimering som om det vore ketchup, men de vet i regel också vad de sysslar med. Använd med andra ord inte komprimering för komprimeringens egen skull. Instrument som inte är särskilt dynamiska behöver sällan komprimeras. Till den kategorin hör i huvudsak syntar och allt som du har lagt distorsion på (en distad signal är i princip redan komprimerad). Signaler som tvärtom lämpar sig väl för komprimering tack vare sitt dynamiska innehåll är sång, sång, gitarrer, trummor och sång.

    En bra tumregel är att det inte ska höras att du komprimerat signalen. Du kommer givetvis höra skillnad, men så fort det börjar pumpa eller på annat sätt blir tydligt att du har gjort något med signalen är det dags att backa tillbaka. Eller att släppa alla hämningar och vrida på ytterligare några snäpp – det finns trots allt inga rätt eller fel, och många minnesvärda låtar har kommit till av rena misstag eller väl avvägda klavertramp.

    391533548_Blattstreck.png.4905b2101f55909487b50998170a2d5d.png

    Kompressorinställningar
    Nedan går vi igenom några användbara kompressorinställningar för olika signaler. Observera att vi inte anger något tröskelvärde, då detta är avhängigt insignalens volym. Istället har vi angett hur mycket dämpning du ska sträva efter, så vrid på threshold-reglaget tills dämpningsmätaren (gain reduction) visar ungefär samma värden som vi angett.

    Sång
    Det är mycket vanligt att man komprimerar sång. Beroende på hur resten av mixen ser ut kommer du att vilja komprimera sången mer eller mindre för att den ska tränga igenom mixen. Börja med att ställa in ratio på 4:1. Justera därefter tröskelvärdet tills mätaren visar på ungefär 8 decibels dämpning i de starkaste partierna. Sänk attack till minsta möjliga värde och ställ release på 0,5 sekunder (Kompressor_vox_1.wav). Vill du ha mer drag i sången höjer du ration, och justerar tröskelvärdet tills däpmningsmätaren visar på 10-15 decibel.

    Gitarr
    Både akustiska gitarrer och el-diton är vanliga komprimeringskandidater. Tänk dock på att om du har dist på gitarren gör komprimering ingen skillnad. Sätt ratio på 8:1 och vrid på tröskelvärdet tills mätaren visar på ungefär 10 decibel. Sätt attacken på cirka 5 millisekunder och release på 0,5 sekunder. Den längre attacktiden gör att det inledande knäppet i anslaget lämnas mer eller mindre obehandlat.

    Trummor
    Trummor kommer i regel i uppsättningar om flera kanaler, och många gillar att komprimera varje kanal för sig och därefter köra hela paketet genom ytterligare en kompressor. Sätt ratio på någonstans mellan 5:1 och 10:1 och justera tills du får ungefär 10 decibels dämpning. Sätt attack på 2-5 millisekunder och release på 0,2 sekunder.

    Bas
    Här gäller samma sak som för gitarrerna: Har du redan distat sönder basen är det onödigt att komprimera den också. Annars är det bara att köra. Sätt ratio på 10:1 och sänk tröskelvärdet tills mätaren visar på ungefär 10 decibels dämpning. Sätt attacken på 5 millisekunder och release på 0,5 sekunder.

    Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här!


    Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du samtliga fredagstips.

    Sign in to follow this  


    User Feedback

    Recommended Comments

    There are no comments to display.



    Create an account or sign in to comment

    You need to be a member in order to leave a comment

    Create an account

    Sign up for a new account in our community. It's easy!

    Register a new account

    Sign in

    Already have an account? Sign in here.

    Sign In Now

  • Similar Content

    • By Jon Rinneby
      FREDAGSTIPSET: Ett av mina absoluta favoritverktyg när det kommer till mixning och mastring är den dynamiska equalizern. Men vad är det egentligen som gör den så speciell och hur kan du använda den till din fördel?
      En dynamisk equalizer är lite som en blandning mellan en vanlig equalizer och en (multiband)kompressor, det vill säga ett verktyg som är aktivt när du själv bestämmer då ett visst tröskelvärde uppnås. Tjusningen med detta är att equalizern bara arbetar när den behöver istället för att påverka ljudet hela tiden. Den dynamiska equalizern låter dig exempelvis justera volymstarkare delar (eller rättare sagt mer frekvensmättade delar) av ett spår, medan svagare lämnas mer eller mindre orörda.
      Om vi leker med tanken att din bas stundvis har för mycket energi runt 80 och 160 Hz och du sänker dessa med en vanlig equalizer påverkas ljudet av denna justering även när det egentligen inte behövs. Detta eftersom ovanstående frekvenser bara ställer till problem på vissa toner, i detta fall runt låga E och oktaven, men i övrigt låter bra.
      Bilden visar Ozone 9 Dynamic Equalizer med fokus på 80 Hz och 160 där equalizern får jobba rejält runt låga E med omnejd.
      Samma inställningar som ovan men med skillnaden att basen spelar andra toner och equalizern således jobbar mindre vilket ger ett mer enhetligt sound.
      Precis som att ett paraply inte behövs hela tiden, behöver du inte heller en konstant equalizer (även om det så klart kan behövas ibland). Musik är precis som väder i ständig förändring. Märkväl att denna teknik även kan användas precis tvärt om - för att förstärka det som är tunt eller ljusa på det som stundvis är mörkt eller dovt. Like slarvigt skulle man därför kunna kalla den dynamiska equalizern för intelligent eller rent av musikalisk.
      Tre utmärkta användningsområden
      Förutom ovanstående exempel finns det naturligtvis fler tacksamma användningsområden där den dynamiska equalizern briljerar.
      Tämj det lägre mellanregistret, vilket jag skrivit om i artikeln Går det att mixa musik efter recept? Följ gärna mitt exempel men använd istället en dynamisk equalizer. Testa att sänka 3-5 dB i problemområdet 100-400 Hz (leta upp instrumentets resonanstopp) med ett tröskelvärde på mellan -30 och -40 dB och ett Q-värde på 2. Detta i kombination med sparsmakad komprimering, om så behövs, ger i de flesta fall ett naturligt mellanregister med bibehållen värme.
        Kontrollera diskanten i sången. Många sångare har en tendens att låta tunna och snudd på hårda/kalla när de tar i samtidigt som de framstår som varma när de sjunger svagt eller intimt. Här kan den dynamiska equalizern verkligen göra underverk genom att sänka de störande och skrikiga frekvenserna när sångaren bräker på, men det intima och varma bibehålls. Området 2000-5000 Hz är speciell värt att kika närmare på beroende på röstkvalitet och mikrofon.
        Mejsla fram en välbalanserad mastring med fin dynamik som inte kräver lika mycket kompression. Om din mix är balanserad behöver du sällan justera särskilt mycket i mastringen och 1-2 dB hit eller dit räcker många gånger långt. Den dynamiska equalizern stoltserar här med att trycka ner eller lyfta fram valda frekvenser när det behövs, för att sedan ta ett steg tillbaka. Ett lärorikt experiment du kan leka med är att ratta in 100 Hz, 1000 Hz och 10000 Hz och och öka eller sänka dessa frekvenser 2-3 dB och se vad som händer. Dessa frekvensområden symboliserar bas, mellanregister och diskant och spelar tillsammans en viktig roll för helhetsintrycket, samtidigt som de kan lära dig mycket om hur du mixar och var (om något) du har problem i mixen. Populära dynamiska equalizers
      FabFilter Pro-Q3 Ozone 9 Dynamic Equalizer Tokyo Dawn Records TDR Nova (finns som gratis- betalversion) Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här!
      Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du samtliga fredagstips.
    • By Jon Rinneby
      FREDAGSTIPSET: Alla vill ha ett tydligt, vackert och luftigt sångljud. Ett sångljud som berör och förflyttar lyssnaren bortom både tid och rum...
      Ovanstående är naturligtvis en grov generalisering eftersom varje låt kräver sitt speciella sångljud, för att inte tala om personlig tycke och smak. När du mixar leadsång har du generellt tre verktyg till din hjälp: volym, equalizer och kompression. Men hur går du egentligen till väga? Är det verkligen så enkelt som att slänga på en equalizer, boosta i toppen och hoppas på det bästa? Detta är ett kapitel för sig vilket du exempelvis kan läsa mer om här:
      Dagens tips ställer in siktet på att få sången att sticka ut lite extra, utan att kännas processad eller tillgjord. Detta är en konst i sig och mycket handlar om ett bra grundljud i kombination med god mikrofon- och sångteknik. Inget nytt under höstsolen här. Med detta sagt finns det ett litet knep som faktiskt fungerar i de flesta fall, oavsett om du spelat in med en fin kondensatormikrofon eller en enklare dynamisk. Jag vill dock passa på att understryka att nedanstående trolleri inte nödvändigtvis behöver tillämpas i alla situationer, utan snarare när sången behöver det där lilla extra.
      Två blir en
      Med utgångspunkt i att leadsången låter ungefär som du tänkt dig testa följande:
      Kopiera sångspåret så att du har två identiska kanaler. Plocka bort samtliga effekter på dubbletten och döp kanalen till ”Air” eller ”Luft” eller vad du vill. Lägg valfri equalizer på den nya torra kanalen och skär bort allt under 5000 Hz med ett högpassfilter. Fortsätt sedan med ett hyllfilter som boostar 3 dB vid 10-11 kHz:

      Bilden visar eq-inställningen för effektspåret där allt som nu hörs är den absoluta toppen.
        Nästa steg är att slänga på en försiktig de-esser som plockar bort de vassaste och snabbaste topparna. Detta steg är inte nödvändigt, utan mer en säkerhetsåtgärd om du har en väldigt diskantrik mikrofon. Hoppa över om du vill. Också valfritt: på med valfri saturation (exempelvis en rullbandsplugg eller mixerbordsemulering) för att runda av och analogisera en smula. Poängen här är att mjuka upp ljudet en aning och göra toppen mindre påträngande. Sist i kedjan hamnar en limiter alternativt en väldigt snabb kompressor som komprimerar rejält. Du ska verkligen höra effekten, vilket i sig låter onaturligt, men som i sitt sammanhang blir något helt annat. Detta steg är viktigt eftersom den hårda kompressionen trycker ihop ljudet och lyfter fram detaljerna. Sikta på åtminstone 5-10 dB kompression:

      Observera att limitern behöver pressas rejält hårt för att ge önskad effekt. I detta fall +30 dB vilket resulterar i 5-10 dB kompression.
        Dra ner effektkanalen till noll och spel upp mixen som vanligt. Lyssna på leadsången och dra försiktigt upp effektkanalen tills sången uppfattas som tydligare och luftigare. Backa en aning. Muta effektkanalen och lyssna: bättre sämre? Sen är det bara att blanda in efter tycke och smak. Vänd fasen på effektkanalen och lyssna om det låter bättre eller sämre (valfritt). Intressanta saker kan hända med fasvändning. Klart! Med ovanstående strategi kan du alltså behålla mycket av ursprungsljudet samtidigt som du plockar fram extremtoppen utan att det låter påträngande (beroende på hur mycket du drar på naturligtvis, mindre är många gånger mer). Varför inte göra precis samma sak på originalspåret kanske du undrar? Varför två spår? Helt enkelt för att effekten inte blir den samma. Fråga mig inte varför, det bara är som det är - en slags parallellprocess.
      BONUSTIPS: På liknande sätt kan du även skapa en effektkanal som bara är aktiv under exempelvis refrängerna, men med fokus på mellanregistret 1-2 kHz. Refränger är som regel mer händelserika och frekvensmättade och då kan leadsången behöva en extra skjuts:
      Ett högpassfilter vid 500 Hz och ett lågpass vid 4000 Hz försäkrar att sångens kärna och tydlighet tittar fram. Blandas med fördel in under refrängen.
      Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här!
      Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du samtliga fredagstips.
       
    • By Jon Rinneby
      FREDAGSTIPSET: Att mixa efter recept är sällan något jag rekommenderar, inte minst för att det är snudd på omöjligt. Därmed inte sagt att konkreta mix-strategier är av ondo. Jag ser det lite som att laga mat - ett recept underlättar många gånger men betyder inte att du slipper smaka av. Det gäller fortfarande att lyssna, lyssna och åter lyssna.
      Dagens tips fokuserar kring två väldigt konkreta strategier, eller recept om så önskas, som du kan använda när du mixar. Det första handlar om att skapa separation och det andra om hitta balansen i bottenpaketet.
      Skapa plats
      Det första du ska göra innan du sätter igång att mixa (volym, panorering och effekter) är lokalisera varje instruments resonanstopp, frekvensområdet där instrumentet resonerar som mest, och sänka denna en smula. Detta är vanligtvis mellan 100-400 Hz, vilket har sin förklaring i inspelningens begränsande natur och hur instrument generellt är konstruerade. Plocka fram valfri equalizer och svep med ett lagom brett Q-värde, inte för tajt och inte för brett, tills du hör att det låter lite extra illa: instängt/dovt/bulligt/förvrängt. Du har nu hittat instrumentets resonanstopp:

      Backa sedan ungefär 2-3 dB med samma Q-värde och fortsätt med nästa instrument, på samtliga kanaler.

      Det som händer är att den så kallade frekvensmaskeringen (när flera kanaler spelas upp samtidigt och frekvenser överlappas) blir mindre påtaglig eftersom "överflödiga" frekvenser mejslats bort. Eller för att uttrycka det enkelt: Mixen blir mindre grötig. Ofta räcker det som sagt att backa 2-3 dB för att inte plocka bort för mycket av instrumentets värme och ursprungliga karaktär. Självklart kan mer behövas i enstaka fall och här gäller det att lyssna. En trevlig bieffekt är dessutom att behovet av att boosta blir mindre då varje instrument nu hörs tydligare. Om du arbetar på detta sätt, innan du sätter gång med den traditionella mixprocessen, får du garanterat en mer välljudande mix med bättre separation. Ett hett tips är att använda hörlurar när du letar resonansfrekvenser för att undvika rummets påverkan. Rummet (även akustiskbehandlade sådana) har nämligen en otrevlig vana att leda örat på villovägar, inte minst i problemområdet 100-400 Hz och lägre.
      Resonanstoppen ändras beroende på hur instrumentet är stämt, vilket innebär att en virveltrumma eller gitarr kan ha olika toppar beroende hur de är stämda.
      Bottenpaketet
      Ett aningen mer kontroversiellt tips är det så kallade VU-tricket (låt oss kalla det så för enkelhets skull) vars syfte är att hitta balansen mellan baskagge och bas, för att sedan bygga mixen runt dessa. Gör följande: Dra ner samtliga kanaler till noll och lägg valfri VU-mätare på masterkanalen. Själv använder jag Klanghelm VUMT, men en Googlesökning bort bjuder på fullgoda gratisalternativ. Se till att VU-mätaren är kalibrerad till -18 (standard på de flesta VU-mätare) och dra upp baskaggen tills mätaren rör sig runt -3 VU: 

      Gör sedan likadant med basen fast till 0 VU, samtidigt som baskaggen spelas upp. Du ska alltså inte ställa basens nivå självständigt, utan tillsammans med baskaggen. Först ställer du alltså baskaggens nivå till ungefär -3 VU med VU-mätaren på masterkanalen (viktigt), sedan drar du sakta upp basen tills de tillsammans rör sig runt 0 VU:

      Detta utgångsläge försäkrar en hyfsat god balans mellan baskagge och bas som du sedan kan bygga din mix runt, utan att riskera att överbelasta masterkanalen.
      Men varför just en VU-mätare och inte ditt inspelningsprograms vanliga mätare? (dBFS, decibel full scale). Helt enkelt därför att det är olika sätt att mäta volym på. I all enkelhet mäter VU medelvärdet, inte helt olikt RMS eller LUFS, medan dBFS är mycket mer exakt och visar precis vad som händer. Fördelen med VU-mätaren är alltså att den mer eller mindre visar vad du i realiteten hör. Ju mer du komprimerar baskaggen och basen (mindre dynamik), desto jämnare blir alltså utslaget på VU-mätaren. Jag vill dock lyfta ett varningens finger för att överkomprimera botten, lagom räcker långt.
      Lycka till!
      Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här!
      Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du samtliga fredagstips.
  • Utvalda blogginlägg

  • Veckans populäraste ämnen

  • Utvalda pressmeddelanden

×
×
  • Create New...

Important Information

We have placed cookies on your device to help make this website better. You can adjust your cookie settings, otherwise we'll assume you're okay to continue.