Jump to content
Annons

  • Albumet som aldrig skulle släppas


    Jon Rinneby

    FREDAGSTIPSET: Dagens tips är närmast en krönika. En slags egenterapi i hopp om att förstå vad som egentligen hände den där gången då jag slog på stora prestationstrumman.

    Hösten 2013, efter att mitt dåvarande band splittrats, bestämde jag mig för att spela in ett soloalbum där tanken var att locka fram samtliga av mina musikaliska kvalitéer. Jag ville skapa nytt, utan hämningar. Det skulle vara rock, pop, blues, indie, folk, akustiskt och elektroniskt. Musiken skulle vara trasig, men samtidigt polerad och blanda det stora med det lilla. Allt i en salig röra utan en tanke på konsekvenserna. Pretentiöst? Absolut, men jag var trött på min dåvarande trios begränsningar och trött på att spela live.

    Ur detta kontrollerade kaos föddes ”Watch Out Jon” - en sammansvetsad enmansarmé med ett mål i sikte, att ha kul. Sagt och gjort. Projektet var igång och pennan och gitarren glödde i takt med solens och månens upp och nedgång. Jag jobbade dag som natt. Jag skrev en låt. Jag skrev två, Jag skrev flera och kände att något stort var på gång. Men ju längre tiden gick och desto mer jag pillade ökade också kraven. Var låtarna verkligen tillräckligt bra? Nya spännande pluggar dök upp och med dem hundratals möjligheter och omöjligheter. Mix nummer ett blir snabbt nummer två och innan jag visste ordet av nummer femtielva.

    Jag kände hur jag allt mer svek mina principer om att jobba snabbt och effektivt, inte fastna i detaljer, fokusera på helheten, gå på känsla och inte minst ha roligt. Plötsligt drabbades jag av idén om att väldigt mycket stod på spel. Dels som producent gentemot mig själv, med allt vad det innebär. Men också mot omvärlden och det jag inbillade förväntades av mig. Hur ska jag bryta igenom bruset? Håller mixarna? Det finns ju så mycket annan musik, är det ens lönt att försöka? Vem kommer någonsin lyssna på min musik? Jag insåg ganska snart att mina katastroftankar nått orimliga proportioner och beslutade mig för att pausa projektet.

    2015 och åter vid ritbordet uppfann jag alter egot Låtsaspoeten, i hopp om att hitta tillbaka till kärnan i mitt musikskapande. Låtsaspoeten kom undan med att vara lekfull och bristfällig, men hade samtidigt förmågan att vara både ärlig och allvarlig. Musiken kändes med ens mer som jag. Kanske för att jag sjöng på svenska för första gången. Kanske för att jag nu på något sätt sänkt kraven på mig själv. Jag släppte tre skivor under loppet av ett år, vilket så här i efterhand kan tyckas smått befängt. Förmodligen handlade det om att bevisa för mig själv att drivkraften och engagemanget fanns kvar. Någon större uppmärksamhet blev det dock inte, frånsett ett par (snabbt bortglömda) recensioner och någon enstaka artikel.

    Nåväl, tillbaka till "Watch out Jon" som levde kvar likt en ostämd skugga i mitt bakhuvud. Det fanns ju ändå några bra låtar… I slutet av 2016 skrev jag äntligen den där hiten jag väntat på och skickade låten till diverse bloggar, varav en nappade. Glädjen blev kortvarig och tankekarusellen snurrade med ens igång: Men nu då? Var detta allt? Här har man lagt ner sin själ, för att inte säga hela sig själv, dukat upp ett smörgåsbord av känslor och toner… Är detta tacken? Varför känns det inte mer? 

    Jag vill inte påstå att jag blev bitter, snarare besviken. Mina vänner och familj stöttade mig och jag fortsatte att skriva låtar och lyckades på något sätt intala mig själv att projektet fortfarande var kul. Jag tog fler musikaliska omvägar, glömde bort, kom tillbaka, gick i cirklar, älskade och hatade mina skapelser om vartannat. En kreativ process så god som någon kan tyckas. Åren gick utan att jag släppte något nytt, samtidigt som jag finpolerade befintliga alster, ibland hela dagar, ibland inte på flera månader. Jag skrev nya låtar men inget hjälpte, inget kändes rätt.

    Mina ambitioner hade vuxit sig för stora. Låtarna var jag trött på sedan länge och tanken på nya projekt lockade mer och mer. Hur som helst släppte jag till slut albumet (sex låtar istället för tilltänkta tio) hösten 2019 – i hemlighet på min födelsedag, som en liten present till mig själv. Jag berättade det inte för någon.WatchOutJon2_small.jpg

    Så vad vill jag då säga med detta? Vad har jag lärt mig? Jag kan naturligtvis bara tala för mig själv: Låt inte dina högt uppskruvade förväntningar och rädslan för att misslyckas stå i vägen för din passion. Smid medans järnet är varmt, sänk garden, tala perfektionisten inom dig till rätta, hylla det genuina och fira varje liten framgång. Musik ska vara roligt och i största möjliga mån kravlöst. För när glädjen och spontaniteten lyser med sin frånvaro och självförtroendet sviker är det svårt att vara kreativ och i förläningen tacksam för det man faktiskt lyckats skapa.

    Här kan ni lyssna på albumet, jag kommer då inte göra det. I alla fall inte på ett bra tag...


    Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet.

    Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du fredagstipset från 2019 och framåt

    Här är fredagstipset på Studio från 2018 och tidigare



    User Feedback

    Recommended Comments

    En bra och tänkvärd text av en kille som heter Fredrik Sandberg:

    Tänk om alla visste.

    Tänk om alla visste att du har otvättade underkläder på dig idag, direkt från tvättkorgen. Att du var tvungen att suga in magen så mycket det gick för att kunna knäppa byxorna i morse och att du åt överblivet godis (de äckliga bitarna) till frukost.

    Alla andra är perfekta. De har snälla och välartade barn, fina bostäder och spännande kompisar som de bjuder på överdådiga middagar hela tiden. De åker till rätt resmål tillsammans med de rätta människorna. De tränar och äter optimalt.

    Och där sitter du och det mest minnesvärda som hänt dig idag var när du diskret, med händerna i byxfickorna, försökte dra ut kalsongerna ur baken.

    Tänk om alla kände till just dina små stolligheter. Att du måste gå till jobbet en viss väg när du skall ha ett viktigt möte, att du måste låsa dörren hemma på ett speciellt sätt. Att du har kläder du inte kan ha i vissa sammanhang eftersom de ger otur. Tänk om de visste att du i själva verket är mer eller mindre galen.

    Tänk om alla faktiskt visste.

    Jag tror att det skulle vara väldigt nyttigt, men sannolikt också djupt deprimerande, om vi för en dag kunde höra vad alla människor runt om oss tänker.

    Jag tror att vi skulle mötas av en kakafoni av självtvivel och ängslighet, sannolikt också från de vi betraktat som de mest trygga.

    Jag har läst att ett av de största skälen till oro hos personer med toppjobb är att de skall bli ”avslöjade”. Att någon en vacker dag skall komma in på deras kontor, peka med hela handen och säga ”-Avslöjad!” ”Gå hem nu och sluta leka direktör. Du är ju en vanlig tönt, precis som alla vi andra.”

    Sannolikt skulle vi efter en dag då vi kunde höra allt vad folk i omgivningen tänker komma fram till några viktiga slutsatser:

    1: Alla tänker i första hand på sig själva. Vad du gör/har på dig/ säger ger säkert en reaktion men mycket mindre och kortvarigare än vad du tror.

    2: Alla har sitt kors att bära. Han där med modellutseendet är livrädd för sin chef och skäms för att han har noll bollsinne, hon där med den fokuserade blicken, karriärdräkten och det självsäkra steget har så ont i magen av oro för sin hälsa att hon inte kan tänka på något annat. Och så vidare, laget runt.

    (Va? Är jag ”han med andedräkten?”)

    Banal spaning? Ja, men ändå. Det är poängen. Vi är rätt banala, allihop. Vad kan man då ta med sig av detta?

    Jo: Du är viktigast för dig.

    Du är centrum i ditt universum. Du är den enda som du med någon säkerhet kan veta faktiskt existerar. Alla vi andra kanske bara är resultatet av en lång och komplicerad dröm du har. Ditt namn är det vackraste och viktigaste ordet i världen.

    Saken är den att alla andra också är medelpunkten i sina världar. Vilket med viss naturlighet gör dig mer perifer i deras.

    Vem bryr sig? Färre än du tror.

    Vi ponerar att du råkade snubbla på festen i helgen och spilla din Bloody Mary rakt över din bordsdams nya dyra klänning och att du, som en kompensation för det inträffade, erbjöd henne ett samlag. Vi ponerar vidare att hon accepterade din fredsgåva och att ni blev påkomna under överlämnandet av den, av hennes syster, som är din fru.
    Århundradets skandal!

    För de flesta utanför den innersta detonationszonen är detta dock bara värt ungefär fem minuters skvaller på nästa middag i bekantskapskretsen. Din skandal kommer att ges mer tid än vädret, men mindre tid än ”Bonde söker fru.”.

    Vad skall man då ta med sig av detta tankeexperiment, mer än att alla andra är okänsliga sällar som bara tänker på sig själva?

    Jo: Om man vill förbättra sin interaktion med omgivningen så är det nyttigt att ta med sig följande citat från Dale Carnegie, ur boken ”How to Win Friends and Influence People”

    “Talk to someone about themselves and they'll listen for hours.”

    Om jag talar med dig om det centrala i din värld, nämligen personen du ser i spegeln när du borstar tänderna, så kommer du att tycka att är jag en intressant samtalspartner.

    Testa, det funkar.

    Uppriktighet är nyckeln till framgång, kan du fejka det så kan du gå långt!

    /Fredrik Sandberg

    Share this comment


    Link to comment
    Share on other sites

    Intressant artikel! Jag har själv ett liknande projekt på gång: Tre CD-EP (dvs < 20 min) med musik jag har skrivit för femsträngad kantele, Finlands nationalinstrument, och mycket primitivt: Bara fem toner att jobba med. 
    Del 1 är ute nu, och inom ett par månader räknar jag med att del 2 - med helt annorlunda låtar - ska vara inspelat. Denna gång enbart kantele + kyrkorgel eller basblockflöjt.
    Kommersiellt väl ett knepigt projekt, men jag vill göra det förrän jag dör. (Fick ett stipendium för Del 2, förresten, så det måste jag ju genomföra!). 
    Lyssnar på ditt album och gillar! Väldigt trevlig produktion och låtar också. Men för att få dem sålda behöver du uppträda med materialet (eller t.o.m. nån av låtarna bland andra av dina låtar) och ha CD:rna till salu på din MERCH TABLE!
    Lycka till med allting!

    I många av låtarna sjunger du i oktaver - jag grubblar om det blir för mycket, men kanske inte i alla fall. Gitarrsounden och syntarna funkar utmärkt.

     

    Share this comment


    Link to comment
    Share on other sites

    Väldigt bra med den här typen av utlämnande berättelse. De flesta av oss som har hållit på med inspelning och låtskrivning ett tag känner nog igen sig, även om många vill låtsas som att vi är on top of things. Tack Jon! Transparens är skönt!

    • Gilla 1

    Share this comment


    Link to comment
    Share on other sites


    Join the conversation

    You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.

    Guest
    Add a comment...

    ×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

      Only 75 emoji are allowed.

    ×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

    ×   Your previous content has been restored.   Clear editor

    ×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.


×
×
  • Create New...

Important Information

We have placed cookies on your device to help make this website better. You can adjust your cookie settings, otherwise we'll assume you're okay to continue.