Jump to content
  • Albumet som aldrig skulle släppas


    Jon Rinneby

    FREDAGSTIPSET: Dagens tips är närmast en krönika. En slags egenterapi i hopp om att förstå vad som egentligen hände den där gången då jag slog på stora prestationstrumman.

    Hösten 2013, efter att mitt dåvarande band splittrats, bestämde jag mig för att spela in ett soloalbum där tanken var att locka fram samtliga av mina musikaliska kvalitéer. Jag ville skapa nytt, utan hämningar. Det skulle vara rock, pop, blues, indie, folk, akustiskt och elektroniskt. Musiken skulle vara trasig, men samtidigt polerad och blanda det stora med det lilla. Allt i en salig röra utan en tanke på konsekvenserna. Pretentiöst? Absolut, men jag var trött på min dåvarande trios begränsningar och trött på att spela live.

    Ur detta kontrollerade kaos föddes ”Watch Out Jon” - en sammansvetsad enmansarmé med ett mål i sikte, att ha kul. Sagt och gjort. Projektet var igång och pennan och gitarren glödde i takt med solens och månens upp och nedgång. Jag jobbade dag som natt. Jag skrev en låt. Jag skrev två, Jag skrev flera och kände att något stort var på gång. Men ju längre tiden gick och desto mer jag pillade ökade också kraven. Var låtarna verkligen tillräckligt bra? Nya spännande pluggar dök upp och med dem hundratals möjligheter och omöjligheter. Mix nummer ett blir snabbt nummer två och innan jag visste ordet av nummer femtielva.

    Jag kände hur jag allt mer svek mina principer om att jobba snabbt och effektivt, inte fastna i detaljer, fokusera på helheten, gå på känsla och inte minst ha roligt. Plötsligt drabbades jag av idén om att väldigt mycket stod på spel. Dels som producent gentemot mig själv, med allt vad det innebär. Men också mot omvärlden och det jag inbillade förväntades av mig. Hur ska jag bryta igenom bruset? Håller mixarna? Det finns ju så mycket annan musik, är det ens lönt att försöka? Vem kommer någonsin lyssna på min musik? Jag insåg ganska snart att mina katastroftankar nått orimliga proportioner och beslutade mig för att pausa projektet.

    2015 och åter vid ritbordet uppfann jag alter egot Låtsaspoeten, i hopp om att hitta tillbaka till kärnan i mitt musikskapande. Låtsaspoeten kom undan med att vara lekfull och bristfällig, men hade samtidigt förmågan att vara både ärlig och allvarlig. Musiken kändes med ens mer som jag. Kanske för att jag sjöng på svenska för första gången. Kanske för att jag nu på något sätt sänkt kraven på mig själv. Jag släppte tre skivor under loppet av ett år, vilket så här i efterhand kan tyckas smått befängt. Förmodligen handlade det om att bevisa för mig själv att drivkraften och engagemanget fanns kvar. Någon större uppmärksamhet blev det dock inte, frånsett ett par (snabbt bortglömda) recensioner och någon enstaka artikel.

    Nåväl, tillbaka till "Watch out Jon" som levde kvar likt en ostämd skugga i mitt bakhuvud. Det fanns ju ändå några bra låtar… I slutet av 2016 skrev jag äntligen den där hiten jag väntat på och skickade låten till diverse bloggar, varav en nappade. Glädjen blev kortvarig och tankekarusellen snurrade med ens igång: Men nu då? Var detta allt? Här har man lagt ner sin själ, för att inte säga hela sig själv, dukat upp ett smörgåsbord av känslor och toner… Är detta tacken? Varför känns det inte mer? 

    Jag vill inte påstå att jag blev bitter, snarare besviken. Mina vänner och familj stöttade mig och jag fortsatte att skriva låtar och lyckades på något sätt intala mig själv att projektet fortfarande var kul. Jag tog fler musikaliska omvägar, glömde bort, kom tillbaka, gick i cirklar, älskade och hatade mina skapelser om vartannat. En kreativ process så god som någon kan tyckas. Åren gick utan att jag släppte något nytt, samtidigt som jag finpolerade befintliga alster, ibland hela dagar, ibland inte på flera månader. Jag skrev nya låtar men inget hjälpte, inget kändes rätt.

    Mina ambitioner hade vuxit sig för stora. Låtarna var jag trött på sedan länge och tanken på nya projekt lockade mer och mer. Hur som helst släppte jag till slut albumet (sex låtar istället för tilltänkta tio) hösten 2019 – i hemlighet på min födelsedag, som en liten present till mig själv. Jag berättade det inte för någon.WatchOutJon2_small.jpg

    Så vad vill jag då säga med detta? Vad har jag lärt mig? Jag kan naturligtvis bara tala för mig själv: Låt inte dina högt uppskruvade förväntningar och rädslan för att misslyckas stå i vägen för din passion. Smid medans järnet är varmt, sänk garden, tala perfektionisten inom dig till rätta, hylla det genuina och fira varje liten framgång. Musik ska vara roligt och i största möjliga mån kravlöst. För när glädjen och spontaniteten lyser med sin frånvaro och självförtroendet sviker är det svårt att vara kreativ och i förläningen tacksam för det man faktiskt lyckats skapa.

    Här kan ni lyssna på albumet, jag kommer då inte göra det. I alla fall inte på ett bra tag...

    Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här!
     

    Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du samtliga fredagstips.



    User Feedback

    Recommended Comments

    En bra och tänkvärd text av en kille som heter Fredrik Sandberg:

    Tänk om alla visste.

    Tänk om alla visste att du har otvättade underkläder på dig idag, direkt från tvättkorgen. Att du var tvungen att suga in magen så mycket det gick för att kunna knäppa byxorna i morse och att du åt överblivet godis (de äckliga bitarna) till frukost.

    Alla andra är perfekta. De har snälla och välartade barn, fina bostäder och spännande kompisar som de bjuder på överdådiga middagar hela tiden. De åker till rätt resmål tillsammans med de rätta människorna. De tränar och äter optimalt.

    Och där sitter du och det mest minnesvärda som hänt dig idag var när du diskret, med händerna i byxfickorna, försökte dra ut kalsongerna ur baken.

    Tänk om alla kände till just dina små stolligheter. Att du måste gå till jobbet en viss väg när du skall ha ett viktigt möte, att du måste låsa dörren hemma på ett speciellt sätt. Att du har kläder du inte kan ha i vissa sammanhang eftersom de ger otur. Tänk om de visste att du i själva verket är mer eller mindre galen.

    Tänk om alla faktiskt visste.

    Jag tror att det skulle vara väldigt nyttigt, men sannolikt också djupt deprimerande, om vi för en dag kunde höra vad alla människor runt om oss tänker.

    Jag tror att vi skulle mötas av en kakafoni av självtvivel och ängslighet, sannolikt också från de vi betraktat som de mest trygga.

    Jag har läst att ett av de största skälen till oro hos personer med toppjobb är att de skall bli ”avslöjade”. Att någon en vacker dag skall komma in på deras kontor, peka med hela handen och säga ”-Avslöjad!” ”Gå hem nu och sluta leka direktör. Du är ju en vanlig tönt, precis som alla vi andra.”

    Sannolikt skulle vi efter en dag då vi kunde höra allt vad folk i omgivningen tänker komma fram till några viktiga slutsatser:

    1: Alla tänker i första hand på sig själva. Vad du gör/har på dig/ säger ger säkert en reaktion men mycket mindre och kortvarigare än vad du tror.

    2: Alla har sitt kors att bära. Han där med modellutseendet är livrädd för sin chef och skäms för att han har noll bollsinne, hon där med den fokuserade blicken, karriärdräkten och det självsäkra steget har så ont i magen av oro för sin hälsa att hon inte kan tänka på något annat. Och så vidare, laget runt.

    (Va? Är jag ”han med andedräkten?”)

    Banal spaning? Ja, men ändå. Det är poängen. Vi är rätt banala, allihop. Vad kan man då ta med sig av detta?

    Jo: Du är viktigast för dig.

    Du är centrum i ditt universum. Du är den enda som du med någon säkerhet kan veta faktiskt existerar. Alla vi andra kanske bara är resultatet av en lång och komplicerad dröm du har. Ditt namn är det vackraste och viktigaste ordet i världen.

    Saken är den att alla andra också är medelpunkten i sina världar. Vilket med viss naturlighet gör dig mer perifer i deras.

    Vem bryr sig? Färre än du tror.

    Vi ponerar att du råkade snubbla på festen i helgen och spilla din Bloody Mary rakt över din bordsdams nya dyra klänning och att du, som en kompensation för det inträffade, erbjöd henne ett samlag. Vi ponerar vidare att hon accepterade din fredsgåva och att ni blev påkomna under överlämnandet av den, av hennes syster, som är din fru.
    Århundradets skandal!

    För de flesta utanför den innersta detonationszonen är detta dock bara värt ungefär fem minuters skvaller på nästa middag i bekantskapskretsen. Din skandal kommer att ges mer tid än vädret, men mindre tid än ”Bonde söker fru.”.

    Vad skall man då ta med sig av detta tankeexperiment, mer än att alla andra är okänsliga sällar som bara tänker på sig själva?

    Jo: Om man vill förbättra sin interaktion med omgivningen så är det nyttigt att ta med sig följande citat från Dale Carnegie, ur boken ”How to Win Friends and Influence People”

    “Talk to someone about themselves and they'll listen for hours.”

    Om jag talar med dig om det centrala i din värld, nämligen personen du ser i spegeln när du borstar tänderna, så kommer du att tycka att är jag en intressant samtalspartner.

    Testa, det funkar.

    Uppriktighet är nyckeln till framgång, kan du fejka det så kan du gå långt!

    /Fredrik Sandberg

    Share this comment


    Link to comment
    Share on other sites

    Intressant artikel! Jag har själv ett liknande projekt på gång: Tre CD-EP (dvs < 20 min) med musik jag har skrivit för femsträngad kantele, Finlands nationalinstrument, och mycket primitivt: Bara fem toner att jobba med. 
    Del 1 är ute nu, och inom ett par månader räknar jag med att del 2 - med helt annorlunda låtar - ska vara inspelat. Denna gång enbart kantele + kyrkorgel eller basblockflöjt.
    Kommersiellt väl ett knepigt projekt, men jag vill göra det förrän jag dör. (Fick ett stipendium för Del 2, förresten, så det måste jag ju genomföra!). 
    Lyssnar på ditt album och gillar! Väldigt trevlig produktion och låtar också. Men för att få dem sålda behöver du uppträda med materialet (eller t.o.m. nån av låtarna bland andra av dina låtar) och ha CD:rna till salu på din MERCH TABLE!
    Lycka till med allting!

    I många av låtarna sjunger du i oktaver - jag grubblar om det blir för mycket, men kanske inte i alla fall. Gitarrsounden och syntarna funkar utmärkt.

     

    Share this comment


    Link to comment
    Share on other sites

    Väldigt bra med den här typen av utlämnande berättelse. De flesta av oss som har hållit på med inspelning och låtskrivning ett tag känner nog igen sig, även om många vill låtsas som att vi är on top of things. Tack Jon! Transparens är skönt!

    • Gilla 1

    Share this comment


    Link to comment
    Share on other sites


    Create an account or sign in to comment

    You need to be a member in order to leave a comment

    Create an account

    Sign up for a new account in our community. It's easy!

    Register a new account

    Sign in

    Already have an account? Sign in here.

    Sign In Now

  • Similar Content

    • By Atla Daga
      Hur skapar man en melodi om man inte kan göra melodier? Det är mycket lätt att fastna, när man sitter där på sin kammare och ska skapa en melodi. Misströsta inte. Det finns alltid nya sätt att göra saker på. Här, en idé från mig. (In English at the bottom of the page).
      1. Ta en enkel musikslinga och lägg in den i ditt DAW. Det behöver inte ens vara musikstycket du ska använda senare, det kan lika gärna vara en loop, eller motsvarande.
      2. Låt musiken rulla. Spela in en röstslinga – utan att tänka. Sjung så galet och vilt som du känner för, eller motsatsen. Det behöver inte ens låta bra, det spelar ingen roll. Sjung eller prata bara direkt från huvudet.
      3. Nu har du någon form av röstslinga. Skapa ett till spår i programmet du använder. Sätt första röstslingan på ”mute”. Spela in en röstslinga till. Kanske i en helt annan stil? Eller prata? Bara improvisera. Du behöver inte ens ha en text.
      4. Fortsätt på detta sättet tills dess att du har så många röstslingor som du vill. Ibland spelar jag in 20 eller 30 röstslingor, som i låten nedan. (Collab-låten YEAR).
      5. Lyssna på alla inspelningar en efter en. Ta ut de delar du tycker om, och ta bort resten.
      6. Nu har du många olika typer av röstslingor, och förmodligen någon form av melodi i några av dem. Vilka delar passar ihop? Pussla tills du tycker att det låter ok. Flytta eventuellt omkring röstdelarna i den ordning som passar musiken. Kanske har du nu även en refräng, även om du inte ens var medveten om att du spelade in en.
      7. Importera ditt musikstycke, eller kanske har du redan gjort det. Saknas något? Spela in igen. Förmodligen måste du spela in sången igen, men nu har du gjort ett låt av – ingenting, slumpmässiga inspelningar.
      Du finner mig även här: https://www.reverbnation.com/httpssoundcloudcomsaltlakrits1
      https://open.spotify.com/artist/6LNlvSRNEl5tHcgM55Y7C2?si=Cy6q2TROTI68Pvi5h4fh6Q
      https://site.spinnup.com/atla-daga/
      https://www.youtube.com/channel/UCzJ6zpXkZ8MYklmCrjk4U0Q
      --------------------------------------------------------------------
      ENGLISH:
      Having trouble coming up with melodies? It can be very easy to get stuck, sitting there in your chamber, but do not despair! There are always new ways of doing things. Below you will find one of the methods I use when faced with this problem.
      1. Insert a loop or instrumental into your DAW to use as backing for your voice tracks. If you use a loop it will only be temporary, so anything that inspires your creativity will do.
      2. Let the music roll. Record a voice track - without thinking. Sing as crazy and wild as you feel, or the opposite. It doesn't even have to sound good, it doesn't matter. Just sing or talk directly from your head.
      3. Now you have some kind of voice loop. Create another track in the program you are using. Put the first voice recording on "mute”. Record another voice track. Maybe in a completely different style? Or talk? Just improvise. You don't even have to have a concept.
      4. Continue this way until you have as many voice tracks as you want. Sometimes I record 20 or 30 voice tracks, as in the song below. (Collab song YEAR).
      5. Listen to all recordings one by one. Keep the parts you like, and remove rest.
      6. Now you have many different types of voice tracks, and probably some kind of melody in some of them. What parts fit together? Puzzle until you think it sounds ok. If necessary, move around the vocal parts in an order that suits the music. Maybe you now have a chorus too, even if you weren't aware you were recording one.
      7. Import your piece of music - is something missing? You may have to record again, but you've made a song from nothing but random recordings.
    • By David Myhr
      Vad är det som gör att vissa melodier fäster på och grabbar tag i lyssnaren? David Myhr tipsar om verktyg man kan ha i bakhuvudet vid melodisnickrandet.
       
      Tom Petty illustrerar seriens inledning med låten Free Fallin'.
      Magiska melodier – Keep it simple and singable (K.I.S.S.)
      Det är något magiskt med att hitta på nya melodier. Det finns bara tolv toner och vi har bara sju att välja på om vi håller oss till skaltonerna ”do-re-mi-fa-so-la-si-(do)”, alltså tonerna 1,2,3,4,5,6,7,(8). De brukar nämligen räcka väldigt långt. Även om vissa tonföljder kan låta bekanta verkar det ändå som om varianterna aldrig tar slut. Men alla melodier vi skriver blir inte per automatik ”magiska” i bemärkelsen att de fångar våra lyssnare på det sätt som vi själva en gång fångats av tonerna i våra egna favoritlåtar. Vi vill ju att våra melodier ska fascinera och beröra.
      Den här mystiken och magin kring själva låtskrivarprocessen är något en del vill vara lite rädda om för att hålla skaparlusten och nyfikenheten vid liv (däribland tidernas mest framgångsrike låtskrivare Paul McCartney), och det finns naturligtvis ingen exakt formel för hur man ska skriva en låt. Men jag vill påstå att man inte har något att förlora på att fundera närmare kring om det finns några typiska kännetecken för vad som gör en bra melodi bra. Allt i syfte att bli bättre på sitt hantverk. Mediokra, ”helt okej” och i värsta fall intetsägande melodier är relativt lätta att sno ihop men siktet bör vara inställt betydligt högre än så.
      Håll det enkelt med korta repetitiva fraser
      Har du tänkt på att några av de bästa melodierna bara innehåller några få toner? Det är lätt hänt att man krånglar till det för mycket och det slutar med att melodin ringlar än hit och än dit och nya fraser avlöser varandra i en aldrig sinande ström. Man kan då uppleva att melodin saknar riktning och struktur vilket är ett stort nej-nej!
      En bra melodi innehåller också bra pauser. Det ligger mycket mer ”musik” än man kan tro i tystnaden mellan fraserna. Pauserna är också en förutsättning för att det ska gå att sjunga. Man måste ju liksom andas också. Och annars återstår bara långa haranger som lyssnaren får svårt att ta till sig.
      Tricket är att jobba med korta, repetitiva fraser. Ett av mina favoritexempel som illustrerar hur enkel man kan våga vara är (numera avlidne, reds. anm.) Tom Pettys låt Free Fallin’ (Spotify / Apple Music) som också är hans största hit under hans 40 år långa karriär. Refrängen innehåller två trestaviga fraser med totalt tre olika toner. And I’m free på tonerna 1, 1 och 3 följt av Free fallin’ på tonerna 3, 2 och 1. Detta repeteras snudd på identiskt och därmed är refrängen i hamn. Jag upprepar: Korta. Repetitiva. Fraser.

      Free Fallin’ med Tom Petty. En låt som började som en skojlåt då Tom lekte med en billig minikeyboard. Legendariske producenten Jeff Lynne sa ”It’s great!”. Tom frågade: ”What’s great?”. Jeff svarade: ”Everything’s great! Keep going!”.
      Tittar man på versen upptäcker man att även den innehåller samma tre toner om än en oktav ned. Naturligtvis bidrar själva texten, sånginsatsen och produktionen enormt mycket till helheten – men det är ändå en påminnelse om hur tre små toner kan väcka stora känslor.
      Låten She’s the one med Robbie Williams (Spotify / Apple Music) – som i original gjordes av charmiga popbandet World Party – är ett annat tydligt exempel på hur man med några få toner och stavelser kan beröra. Tre-fyra toner räcker långt igen: I was her (1,2,3), she was me-e-e (1,2,3,4,3) följt av repetition på We were one, we were free-e-e. Sedan blir det ”stor dramatik”: And if there’s somebody (6, 6, 5, 3, 2, 2), calling me o-on (5,6,3,2,3), She’s the one (3,1,1). Sedan ett omtag av sista frasen för säkerhets skull. För upprepning är ju bra!

      She’s the one med Robbie Williams (av World Party). Enkelt och vackert. En sådan där självklar låt man borde göra oftare.
      Dramatiken i slutet blir så stor därför att femte frasen bryter av mot de smått genialiskt enkla fraserna i början. Mycket handlar om att skapa förutsättningar för den här typen av spännande kontraster. Mer om det nedan. Notera också att de fyra första fraserna inte upplevs som tjatiga trots minimal variation.
      Detta mycket tack vare att de underliggande ackorden växlas och att samma slut-ton på orden ”her” och ”me” (3:an i tonartens skala) därmed får olika ”funktion”, närmare bestämt ters i tonikan (I) respektive maj-7:a i förhållande till subdominanten (IV). Detta är ett alldeles lysande trick för att hålla liv i en enkel melodi.
      Håll det sångbart med stegvisa rörelser
      Att en melodi är ”sångbar” är i allra högsta grad en positiv egenskap. Känns den naturlig, lätt och rolig att sjunga är man troligtvis på rätt spår. En sak som förenar Fly me to the moon, All my loving, Life on mars, The Rose, Idas sommarvisa och otaliga andra älskade melodier som generation efter generation gladeligen sjunger med i är att de till stor del består av stegvisa rörelser. Tonerna i melodin hoppar inte omkring i skalan hipp som happ utan ”böljar” snarare uppåt och nedåt, några toner i taget, och varje enskilt hopp är ofta inte större än till tonen bredvid.
      Ett tankeväckande exempel som stärker tesen att man gärna kan vara sparsam med toner och att det är viktigt med en tydlig riktning är ABBA:s nästan fem minuter långa melankoliska mästerverk till poplåt The Winner Takes it All (Spotify / Apple Music).
      Låten innehåller trots sin längd och smått episka känsla ett mycket begränsat tonmaterial och antal fraser, vilket är något som Björn och Benny själva påpekat i olika intervjuer. Vi tar en titt på versen: I don’t wanna talk, about things we’ve gone through, though it’s hurting me, now it’s history. Ja, ni kan melodin... Vi noterar att fraserna är relativt korta, lämnar utrymme för pauser, och att melodin vandrar upp och ned längs durskalans toner förutom ett enda större hopp (ned till talk). De två sista frasernas toner är identiska och redan här har vi gått igenom hälften(!) av låtens melodimaterial.

      The winner takes it all i den något udda tonarten F#, säkerligen vald med omsorg. Björn och Benny brukade räkna baklänges för att se till att låtens högsta ton alltid låg i tjejernas respektive högsta register för att på så sätt nå ett klimax.
      Skapa effekt med stora språng
      Att huvudsakligen vandra upp och ned i skalan och hoppa till närliggande toner gör melodierna lättsjungna och ”logiska” men som med allt annat här i livet kan det bli för mycket av det goda. För att hålla intresset uppe måste vi även bryta av och bjuda på lite överraskningar.
      Det är när man byggt upp en melodi på det sättet som varje större hopp blir dramatiskt och kan vara ett av de ”magiska ögonblick” som varje låt behöver. Ingången till refrängen till ovan nämnda Life on mars med David Bowie är ett klassiskt exempel, liksom de tre sista tonerna i frasen ”take a look at the lawman” (1,8,5) i mitten av refrängen. En oktav upp och en kvart ned. Mäktigt värre! Men då är det ju också ”världens bästa låt”. Eller…?
      Refrängen i The Winner Takes it all bjuder på intervallet liten septima tre gånger på raken. Notera de korta, repetitiva fraserna men nu alltså även med stora språng. The winner takes it all, the loser standing small, beside the victory, that’s her destiny. Med dessa fyra fraser i refrängen som kontrast till de fyra i versen är melodin komplett. Varken brygga eller stick behövs. Snacka om magisk melodi! Men som Benny Andersson sa själv i en intervju i Sunday Times, 2009: ”Music is not only melody; music is everything you hear, everything you put together. But without the core of a strong and preferably original melody, it doesn’t matter what you dress it with, it has nothing to lean on.”
      En annan som förstått storheten i det enkla och i att ”keep it simple and singable” är Norah Jones. Hon slog ju igenom vansinnigt stort med sin lågmälda stil och sålde ofattbara 26 miljoner album av sin debutplatta. Finns det förresten något kafé i världen som inte spelar Norah Jones? I alla fall – ta refrängen på låten Sunrise (Spotify / Apple Music) som går And I said oooo, oooo, oooo, oooo (1,2,1,6,3,5,1). Sedan repeteras oooo-partiet två gånger till (upprepning är bra!) och avslutas med ett litet, försiktigt to you. Det är sparsamt, smakfullt och snyggt. Simpelt och sångbart som sagt!
      Melodin till Sunrise. Fåordig men högst effektiv refräng. Ett ”oooo” säger mer än tusen ord.
      Skapa kontrast mellan olika låtdelar
      Kontraster behövs för att hålla intresset vid liv i en låt. Det skapar dynamik vilket är ett av låtskrivarens främsta verktyg. En bra melodi bjuder på variation och en känsla av att man har varit med på en ”resa” och därför bör vi se till att de olika låtdelarna skiljer sig från varandra.
      Ett av de absolut bästa – och följaktligen vanligaste – tricken för att få en refräng att ”lyfta” är att gå upp i register så att de högsta tonerna finns i refrängen. Alla låtar som nämnts ovan är bra exempel på detta. Ligger man till exempel mycket kring grundton (1) eller ters (3) i versen är det en klassiker att man tar sikte någonstans runt kvinten (5) eller oktaven (8) på refrängen.
      Lyssna på och inspireras av andra
      Den bästa skolan för att lära sig känna igen sådana här grepp är förstås att kolla in sina egna favoriter eller slå på radion och lyssna in sig på aktuella hitlåtar. Exemplen i texten är hämtade från min egen skivsamling men teorierna går allt som oftast att applicera på den aktuella topplistan av i dag vare sig artisten heter Katy Perry, Bruno Mars eller något annat.
      Jamen då så! Det var ju enkelt!? Lycka till med att skriva melodier med korta, repetitiva fraser och stegvisa rörelser med enstaka, överraskande språng och magiska ögonblick och kontrast i register mellan de olika låtdelarna (pust…). Och om det inte funkar, kör den enda sanna regeln: ”Låter det bra så låter det bra!”.

      Sammanfattning
      Håll det enkelt med korta repetitiva fraser Håll det sångbart med stegvisa rörelser Skapa effekt med stora språng Skapa kontrast mellan olika låtdelar

      Om skribenten David Myhr
      @David Myhr är låtskrivare och artist och har släppt albumen Soundshine (2012) och Lucky Day (2018). Han har ett förflutet i popbandet The Merrymakers och har skrivit låtar för den japanska marknaden, musik till en mängd reklamjinglar samt en del filmmusik. Till vardags arbetar han som universitetslektor och undervisar i bl.a. låtskrivande på Musikhögskolan i Piteå men undervisar också på KMH samt SMI. David, som är en Beatles-konnässör av stora mått, jobbar i en klassisk låtskrivartradition.
      Läs mer: www.davidmyhr.com och facebook.com/davidmyhr

      Delar i serien
      Låtskrivarens verktygslåda del 1: Magiska melodier (denna) Låtskrivarens verktygslåda del 2: Trolla med titlar Låtskrivarens verktygslåda del 3: Rundgång ger framgång Låtskrivarens verktygslåda del 4: Den heliga hookboken Artikeln publicerades ursprungligen 2013-12-27 13:46
    • By David Myhr
      Var ska man egentligen börja för att uppnå bästa möjliga slutresultat? David Myhr slår ett slag för att först av allt börja med låtens titel – en metod med många fördelar.

      Du får feeling för att skriva en låt. Du plockar upp gitarren eller sätter dig vid pianot. Börjar klinka planlöst. Melodier uppstår i huvudet och du börjar nynna lite improviserat. Ljuv musik uppstår och efter mycket trial and error är låten klar. ”Nej, visst ja! Det ska ju dit en text också... hmm... vilka ord kan tänkas passa till de här tonerna?”.
      Du har gjort det igen. Målat in dig i ett hörn. Varför inte göra som många professionella låtskrivare och börja i andra änden? Med en bra titel!
      Låttiteln spelar en ytterst central roll. Den är textens viktigaste fras och i regel placerad i låtens pay-off, vare sig du låter den inleda eller avsluta refrängen. Med stor säkerhet är den ref-rängens huvudsakliga ingrediens. Ja, kanske till och med den enda, vilket för övrigt kan vara ett väldigt effektivt sätt att göra en refräng ”simple and singable”. Ett begrepp du kanske minns från del 1 i denna artikelserie.
      Placerad just i refrängen hamnar titeln som allra mest i fokus då den kommer att sjungas ett flertal gånger och det är där man oftast sjunger med. Men den kan också inleda eller avsluta låten. Eller inleda alternativt avsluta verserna (eller både och för att vara på den säkra sidan). Det finns fler varianter. En titel som Imagine inleder både vers och refräng medan I Want it That Way avslutar både vers och refräng. Någon gång kanske titeln blixtrar förbi, exempelvis i bryggan, som i I Say a Little Prayer.
      Oavsett placering är låttiteln navet i hjulet som allting snurrar kring. Den är husgrunden som resten av låtbygget vilar på. Eller omvänt: den är pyramidens topp där allt annat i låten är byggstenarna. Jag ska inte trötta ut dig med fler metaforer. Jag tror du börjar förstå poängen här … titeln är helt enkelt skitviktig! Läge att inte slarva. Just därför kan det vara en alldeles lysande idé att börja med just titeln. Det kanske inte är så underligt att många professionella låtskrivare arbetar på det sättet.
      Genväg till det viktigaste
      En bland många som älskar att jobba utifrån titeln är den amerikanske låtskrivaren Bleu, som förutom att vara artist i eget namn skriver låtar för guld- och platinasäljande artister.
      – För mig är det här med att skriva utifrån titeln jätteviktigt och jag vet att för många av de yngre låtskrivare som varit på mina seminarier och sedan tagit till sig den här metoden har det verkligen revolutionerat deras låtskrivande.
      Han praktiserar själv metoden så gott som hela tiden och pratar om att titeln också definierar vad låten ska handla om, själva temat eller konceptet.
      – Jag anser att det är det bästa sättet att ta sig an att skriva hitlåtar. Titlar och koncept är det som är mest troligt att folk kommer ihåg. Att jobba utifrån titeln är ett jättebra sätt att hitta en genväg direkt till det som måste vara den viktigaste delen av din låt.
      Även om han är medveten om att det alltid finns undantag menar Bleu att i de flesta låtar är delen vi sjunger och delen vi kommer ihåg, just titeln. Han påpekar att man kan titta på många andra former av skrivande och att man då finner att man nästan alltid jobbar utifrån titeln.

      Låtskrivaren Bleu definierar låtens koncept och idé innan han skriver den.
      – Vare sig det handlar om noveller, manus eller tekniska avhandlingar börjar man ju med någon typ av tema eller utgår ifrån en tes. Jag skulle säga att låttextförfattande nästan är den enda typen av skrivande där folk inte alltid startar på det här sättet.
      Hans minspel vittnar om att han finner detta rätt märkligt.
      – Jag tror att de flesta som kör fast i sitt låtskrivande fastnar på textbiten. Om man skriver utifrån titeln är det lättare att inte köra fast med textskrivandet eftersom man liksom skapar en mall för vad ens låt kommer att handla om.
      – Blir man van vid tanken att skriva utifrån titeln gör det låtskrivandet enklare. Anledningen är att man kan utveckla idén utifrån den information som redan ligger i titeln.
      Serverar melodin till hookfrasen
      Förutom att vara textens viktigaste fras är titeln ofta också låtens starkaste melodiska hook. Har du en bra titel, men inget annat, är det ju drömläge att börja experimentera med hur man skulle kunna sjunga den på ett bra sätt. Ett bra tillvägagångssätt är att börja med att ”prata” titeln. Detta för att ta reda på hur ordens naturliga rytm och melodi låter. Om du utgår från detta får du enormt mycket serverat gratis. Uttala orden i titeln några gånger och lyssna efter vilka stavelser som är betonade samt vilka vokaler som går upp i ton och vilka som går ner. Det är en bra grej att smaka på dess naturliga rytm och dess inneboende språkmelodi. Med andra ord – hur skulle man säga det i vanligt tal? Utgå från det när du börjar sjunga frasen och sätta toner på den. Pröva ett gäng alternativa betoningar och rytmiseringar. Låter det inte tillräckligt catchy kan du pröva att lägga till eller ta bort ord eller varför inte börja leka med upprepningar likt man gjort i låtar som Changes (”ch-ch-ch-ch-changes”); Pokerface (”p-p-p-poker face”); Snälla Snälla och Fanfanfan. Eller krydda med ett litet ”ooh” eller något som i Ooh, Baby I Love Your Way.
      När du väl både hittat rätt bland tonerna och bestämt hur låtens hookfras ska vara rytmiserad återstår det spännande arbetet med att hitta lämpliga kontraster som byggstenar till låtens andra delar.
      Titeln ”säljer” låten
      Allt som ökar din låts chans att bli hörd är av godo och det är just vad en intresseväckande titel gör. Man blir sugen på att lyssna och nyfiken på vad den kan tänkas handla om. Har du för avsikt att skriva låtar åt andra ligger det i högsta grad i ditt intresse att förläggare, a’n’r-folk, producenter och artister ”höjer på ögonbrynen” åt just din låt då de blasémässigt sovrar bland hundratals andra. Titeln kan vara det första de kommer i kontakt med och där gäller det – precis som vid en första date – att inte sumpa chansen att göra ett gott första intryck.
      Även om du skriver åt dig själv eller ditt band vill du ju att radiofolk, journalister och i slutänden förstås publiken blir nyfikna på ditt alster och att när de hört låten också kommer ihåg den och kan söka upp den igen. Något hårdraget kan man likna det med att du är försäljare och titeln namnet på din produkt, låtens ”varumärke”.
      Titlar som inte finns i texten
      En del ser en tjusning i att ge sin låt en titel som inte alls förekommer i texten. Det är förstås fullt tillåtet och kan vara effektfullt och skapa lite skön mystik om man gör det på ett snyggt och smart sätt. Men gör man det enbart för att ”spela svår” riskerar man ju på samma gång att göra det svårare för folk att minnas låten. Kanske onödigt med tanke på att det är tillräckligt tufft att nå ut med sin musik i alla fall. Men återigen. Det finns briljanta låtar med bra titlar som inte har någon uppenbar sing-a-long-hookfras. Bohemian Rhapsody funkade ju rätt fint bara för att ta ett exempel. Men det är ju också världens bästa låt. Eller…?
      Det kan också vara en cool grej att gömma titeln mitt i typ vers tre. Så man bara snubblar förbi den liksom. Lite som när man plötsligt i 58:e minuten av dialogen i en film plötsligt hör huvudpersonen säga titeln. Jag kommer osökt att tänka på min favoritreplik i svensk film: ”Åååh, varför måste vi bo i fucking jävla kuk-Åmål?”. Ja, nu var det ju inte exakt själva titeln men du hajar idén.
      Mitt tips är i alla fall att låta sådana varianter höra till undantagen som bekräftar regeln. För som Bleu säger:
      – Om du ser till att allting annat i låten supportar titeln och på det sättet ”lyfter upp den” kommer din låt att bli mer framgångsrik och lättare att komma ihåg bara för att allting signalerar ”Hey! Här kommer titeln och det här är den viktigaste delen i låten!”

      Bleu – I blått koncept.
      Titlar som redan finns
      Vad gör du då om du hittat en titel som känns ny, fräsch och unik – som smakar bra i munnen och föder en massa musikaliska idéer – men din besserwisser till polare påpekar att det redan existerar en sådan låt? Något du snabbt också får bekräftat genom en snabb sökning på Spotify (”track:din titel” i sökrutan), iTunes Store, Youtube eller på Stim (inloggad på ”Mina Sidor”).
      Ja, vad gör du? Mitt tips är att skita lite grann i detta. För det första var det ju din egen idé i alla fall och det är du som ska vara inspirerad för att nå ett inspirerat slutresultat. För det andra är det vilken unik melodi och vilket unikt textkoncept man gifter ihop med titeln som är det intressanta. Bra låttitlar är lite som bra ackordföljder – de är bara musikaliska byggstenar som ingen har copyright på. Oavsett hur smart titel du har hittat på är det oftast någon countrysnubbe som varit före men det är alltså helt okej.
      Mindre unika låttitlar som Hold On, Runaway, Stay, You, Happy, Forever, Without You och I Need You har var och en legat på Billboard-listan mer än tio gånger. Fast varje gång som helt olika låtar. Ibland är man liksom bara tvungen att välja en sådan titel för det är den självklara hooken i låten. Men i så fall gäller det att man hittat en ny fräsch vinkel, om än inte i titeln, så i själva texten.
      Självklart vill man undvika de mest uppenbara klassikerna. Man skulle troligen ha svårt att bli tagen på allvar om man presenterade sin nya låt Stairway to Heaven (Led Zeppelin var dock faktiskt inte först, det var Neil Sedaka!). Men är man bara lite kaxig tar man för sig. Oasis såg bevisligen inga problem med att göra en ny låt som hette Stand by Me.
      Till sist en liten parentes
      Vissa laborerar ibland med parenteser i titeln. Syftet är oftast att erbjuda två alternativ till hur titeln ska uttalas, som i Only Girl (In the World) eller (Just Like) Starting Over. Det kan också handla om att sticka ut. Jag gissar att Per Gessle som ofta använder parenteser gör det av estetiska skäl, som den utpräglade popstilist han är.
      Det finns mycket mer att säga om titlar och koncept och jag kommer att återkomma till ämnet längre fram, men till nästa gång önskar jag dig lycka till med titulerandet och med att inte måla in dig i några fler hörn!

      Sammanfattning
      Börja låtskrivarprocessen med att hitta en bra titel som känns fräsch och (någorlunda) unik och som väcker intresse och nyfikenhet. Säg titeln högt. Ta fasta på dess naturliga betoningar, rytm och språkmelodi när du sätter melodi till. Lek med variationer. Spåna textidéer utifrån den information som redan ligger i titeln. Låt allt annat i låten peka mot, understödja och ”lyfta upp” titeln.

      Om skribenten David Myhr
      @David Myhr är låtskrivare och artist och har släppt albumen Soundshine (2012) och Lucky Day (2018). Han har ett förflutet i popbandet The Merrymakers och har skrivit låtar för den japanska marknaden, musik till en mängd reklamjinglar samt en del filmmusik. Till vardags arbetar han som universitetslektor och undervisar i bl.a. låtskrivande på Musikhögskolan i Piteå men undervisar också på KMH samt SMI. David, som är en Beatles-konnässör av stora mått, jobbar i en klassisk låtskrivartradition.
      Läs mer: www.davidmyhr.com och facebook.com/davidmyhr

      Delar i serien
      Låtskrivarens verktygslåda del 1: Magiska melodier Låtskrivarens verktygslåda del 2: Trolla med titlar (denna) Låtskrivarens verktygslåda del 3: Rundgång ger framgång Låtskrivarens verktygslåda del 4: Den heliga hookboken Artikeln publicerades ursprungligen 2014-08-20 12:16
    • By David Myhr
      Otaliga hits har genom årtionden byggts på rundgångar med fyra ackord - och det har dessutom blivit allt vanligare i modern tid. David Myhr guidar dig till framgångsackorden.

      Pressbild Maroon 5
      Det är något med talet sju. Veckans sju dagar, världens sju underverk, de sju haven... och som vi konstaterade i första artikeln av Låtskrivarens verktygslåda har vi också sju toner att välja på om vi håller oss till durskalan. Men inte nog med det. Vi hittar även sju ackord som hör till tonarten. Man låter helt enkelt varje ton i durskalan utgöra grundton till var sitt ackord, vars övriga två toner (ters och kvint) hämtas från samma skala.
      I fallet C-dur blir ackorden C, Dm, Em, F, G, Am och så det lite mer hemliga Bm7-5. Med dessa så kallade diatoniska ackord kommer man oerhört långt då det gäller att harmonisera (sätta ackord till) en melodi i C-dur. De kommer alla att låta mer eller mindre ”bra”. Hade tonarten varit E-dur hade vi enligt samma princip fått: E, F#m, G#m, A, B, C#m och D#m7-5.

      Harlan Howards recept till bra låt: "Three chords and the truth".
      Vi ska idag bekanta oss med de första sex som är de allra vanligaste. De får alla olika ”funktion” i förhållande till det ackord som är byggt på grundtonen, det vill säga grundackordet. Det är detta som kallas för tonika, är det ackord man känner sig ”hemma” i, och är det som en låt ofta börjar och slutar på.
      Tre ackord och sanningen
      Countrysångaren Harlan Howard sa att allt man behöver är ”three chords and the truth” och tre ackord räcker sannerligen långt för merparten av alla blues och rock’n’roll-låtar. Även till otaliga visor och singer/songwriter-låtar. Ja, till punk också för den delen.
      De tre berömda ackord man i regel syftar på är C, F och G i C-dur vilka motsvarar E, A och B i E-dur och A, D och E i A-dur osv. Alltså ackorden som är byggda utifrån skalans första, fjärde och femte ton, vilket med funktionsanalysens termer blir tonika (T), subdominant (S) och dominant (D). Dessa ”skolade” ord kanske skrämmer en och annan som är allergisk mot teori men jag lovar - det är inget att vara rädd för.
      Alla tre är durackord och tonikan känns som sagt ”hemma” och från de andra två längtar man liksom hem. Framför allt ifrån dominanten som verkligen leder och strävar tillbaka till tonikan. Det är också därför det är så populärt att sista ackordet innan refrängen är en dominant.
      De tre andra ackorden Dm, Em och Am är mollackord och bygger på skalans andra, tredje och sjätte ton. Vart och ett av dessa är ”släkt” med varsin av de tre huvudtreklangerna. De är så kallade parallellackord. Ett durackord hittar nämligen sitt parallellackord två skaltoner (en halvton och en helton, alltså tre halvtoner) ned. Parallellackordet till C är följaktligen Am medan Dm och Em är parallella med F respektive G. Med att de är släkt menas att de låter ganska lika. Mycket för att de har två toner gemensamma med varandra. De är därför ofta utbytbara med varandra.
      Funktionsanalys, steganalys och Nashville-metoden
      Att funktionerna är samma oavsett tonart är finessen med att prata om T, S, D i stället – alltså första, fjärde och femte ackordet. Det är dessa positioner i skalan man också tar fasta på när man gör en steganalys och då används romerska siffror. Detta för att inte blanda ihop dem med tonernas nummer. C, F, G blir I, IV, V och Dm, Em, Am blir II, III, VI.
      I studiosvängen i Nashville använder man också gärna denna metod om än med vanliga siffror. Fördelen är att ingenting ändras på den chord chart man har framför sig även om t ex sångaren vill byta tonart. Man bara ”flyttar upp” (eller ner) men förhållandena mellan ackorden är samma. Lite som att flytta omkring ett capo på gitarren.
      Hemma i Sverige har jag dock ännu inte stött på någon som pratar om ackord i siffror. Inte heller känns det så ”rock’n’roll” att stå i replokalen och säga: ”-Vi provar att börja refrängen på tonikaparallellen. Sedan går vi via dominanten till subdominantparallellen och så tillbaka till tonikaparallellen.” Det var nog heller inte så Thåström sa när han testade 800º med Gurra och Fjodor i Ebba Grön. För det slutar ju oftast att man nämner ackorden vid namn (om ens det). Men det finns mycket att vinna på att lära känna och få in i ryggraden hur ackorden förhåller sig till varandra. För enkelhets skull kommer jag dock i resten av artikeln att transponera alla exempel till tonarten C-dur och helt enkelt skriva ackordens namn.
      50-talsrundgången
      En rundgång är en slags ”loop” där en viss ackordföljd upprepar sig genom hela eller delar av låten. De bygger oftast på fyra ackord och fyra ackord räcker såklart ännu längre än tre. Faktiskt vansinnigt långt. Därför lägger vi nu till det fjärde vanligaste ackordet – tonikaparallellen Am.

      Låtskrivarna Jerry Leiber (tv) och Mike Stoller (th) skrev låten Stand By Me. Här går de igenom låten Jailhouse Rock med Elvis.
      Alla rundgångars moder är den som utgjorde stommen till en massa låtar under Doo Wop-perioden, dvs sent 50-tal och tidigt 60-tal fram till Beatles och popens genombrott 1963. Vi kan kalla den ”50-tals-rundgången” och den brukar vara bland det första man lär sig klinka på piano. Den består av C–Am–F–G och den känner du igen från klassiska låtar som Stand By Me, Diana och Be My Baby. En mycket vanlig variant av denna rundgång är den där F ersätts av det lite mjukare parallellackordet Dm som till exempel i Oh, Carol.
      Musikhistorien gick vidare men rundgången levde kvar. På 70-talet använde Dolly Parton den i I Will Always Love You, Gram Parsons i Love Hurts och Elton John i Crocodile Rock och så vidare. Den funkade på 80-talet för Springsteen i Hungry Heart (varianten med Dm), för The Bangles i Eternal Flame, för The Police i Every Breath You Take och för Orup i Regn Hos Mig. Så där har det fortsatt till våra dagar i alla möjliga stilar, från Jesus of Suburbia med Green Day till Baby med Justin Bieber. C–Am–F–G-rundgången är alltså långt ifrån dödförklarad och vi lär få höra många fler låtar framöver med denna ackordföljd.
      Four chord song
      En modern motsvarighet på samma fyra ackord – fast i annan ordning – är den omtalade ackordföljden C–G–Am–F. Du har säkert sett liveklippet med låten 4 Chords med humorgruppen The Axis of Awesome (30 miljoner views på YouTube!). Där blir det tydligare än någonsin hur fantastiskt många melodier det går att göra över samma fyra ackord. Vi tas på en resa från Let it Be (Beatles tidigt ute som vanligt) till I’m Yours och Poker Face via en herrans massa brottarhits: You’re Beautiful, Right Here Waiting, No-One, Don’t Stop Believin’, Can You Feel The Love Tonight, With Or Without You, She will be loved, Torn, When I Come Around, 21 Guns, Under the bridge, Complicated, Take On Me, Someone Like You, Paradise, Perfect och så där fortsätter det.
      En variant som också förekommer mycket i 4 Chords är den som går i moll och har samma ackordföljd men börjar på Am. One Of Us med Joan Osborne är ett välkänt exempel liksom If I Were a Boy. Eagle-Eye Cherry byggde hela sin monsterhit Save Tonight på Am–F–C–G. Den är ett bra exempel på när man tar rundgången till sin spets. Man använder den låten igenom utan avvikelser. Iggy Pop gjorde nästan samma sak tjugo år tidigare i The Passenger (fast där spelar de E istället för G varannan gång).
      Notera att tonarten A-moll är parallell med C-dur. Vad det innebär i praktiken är att de båda innehåller samma skaltoner, bara det att A-mollskalan börjar på A i stället för på C (och innehåller liksom C-durskalan bara vita tangenter på pianot). Det gör också att de sex vanligaste ackorden blir desamma även om det då blir Am som är tonika. Ibland kan det vara svårt att avgöra om en låt går i Am eller C. Ett vanligt trick är att låta versen gå huvudsakligen i Am och sedan bjuda på ett lyft i refrängen i och med uppgången till den mer hoppingivande durparallellen C.
      En ny musikalisk konstant
      Den engelske musikforskaren Joe Bennett gjorde en analys över 2012 års tio mest spelade låtar i Storbritannien. Låtarna var Domino, Somebody That I Used to Know, Next to Me, Moves Like Jagger, Titanium, Dance with Me Tonight, Stronger (What Doesn’t Kill You), We Found Love, Call Me Maybe och Payphone.

      Fyra ackord är fortfarande ett recept som fungerar. Låten Moves like Jagger av Maroon 5 är ett i raden av många mycket framgångsrika exempel.
      Han fann många gemensamma nämnare mellan dem. Alla var kärlekslåtar, ett gäng av dem gick i 128 bpm och så vidare. Men det mest intressanta och varför jag tar upp det här var att alla(!) använder sig av olika fyra-ackords-loopar över 2, 4 eller 8 takter. Hälften av dem genom hela låten. I hans analys skriver han att han fascineras över denna förekomst av fyra-ackords-rundgångar som är mer påtaglig än någonsin. Att man kan säga att i en viss typ av mainstreamlåtar har fyra-ackords-rundgångar – precis som refränger, breakdowns och intro – nästan blivit en slags ”formdel”, en musikalisk konstant, och han tillägger att han inte blir uttråkad av själva rundgången i sig.
      Fenomenet fyraackords-rundgångslåtar är betydligt vanligare idag än på 60-talet och kanske ligger en del av förklaringen i att många låtskrivare jobbar med datorn som sitt främsta verktyg i låtskrivandet vilket i sin tur bjuder in till ett loop-tänk.
      För eller emot?
      Hoppas du inte blev alltför snurrig efter denna rundvandring bland rundgångar. Nu är det upp till dig vad du gör med denna information. Prova gärna själv att plocka ut fyra ackord från de sex vanligaste i tonarten och sätt dem sedan i en följd som känns rätt (över lämpligt antal takter) och låt dem sedan gå runt, runt, runt. Detta verktyg i din verktygslåda kan kanske vara precis vad du behöver för att inspirera dig till en bra vers eller en stark refräng eller – som vi har sett i många fall – kanske en hel låt.
      Eller så tillhör du dem som till skillnad från den stora massan ruttnat på dessa rundgångar och tycker att det känns för klyschigt. Kanske passar det inte i din genre även om vi sett att spännvidden är enorm i tempo, genre och sound. Eller så är du en sådan som föredrar mer komplicerade klanger. I så fall är det ju naturligtvis vackert så. Men en sak vågar jag lova. Många kommer glatt att fortsätta låta sig inspireras av dessa enkla grundackord, återvinna välbekanta rundgångar och i några lyckosamma fall kommer de – i kombination med ”rätt” text, melodi, framförande och produktion – ge ordentlig snurr på karriären.

      TIPS:
      De fyra allra vanligaste ackorden är I, IV, V, VI vilket i C-dur blir C, F, G, Am•    Dominanten G ”längtar” tillbaka till tonikan och är effektiv inför en refräng Versen i Am och refrängen i parallelltonarten C-dur ger ett automatiskt lyft Två vanliga rundgångar är C–Am–F–G (C–Am–Dm–G) och C–G–Am–F (Am–F–C–G) En rundgång kan användas i hela eller delar av låten
      DURSKALAN FÖR DUMMIES:
      Durskalan byggs utifrån valfri grundton. De övriga skaltonerna hittas genom att gå uppåt i hel- och halvtonsteg: hel-hel-halv, hel-hel-hel-halv. Det blir totalt åtta toner men den sista är grundtonen igen en oktav upp (av latinets octava, ”åttonde”).
      Helt tonsteg = två halva tonsteg (hoppa alltså över en ton)
      Halvt tonsteg = avståndet (intervallet) till den ton som ligger närmast.


      Om skribenten David Myhr
      @David Myhr är låtskrivare och artist och har släppt albumen Soundshine (2012) och Lucky Day (2018). Han har ett förflutet i popbandet The Merrymakers och har skrivit låtar för den japanska marknaden, musik till en mängd reklamjinglar samt en del filmmusik. Till vardags arbetar han som universitetslektor och undervisar i bl.a. låtskrivande på Musikhögskolan i Piteå men undervisar också på KMH samt SMI. David, som är en Beatles-konnässör av stora mått, jobbar i en klassisk låtskrivartradition.
      Läs mer: www.davidmyhr.com och facebook.com/davidmyhr

      Delar i serien
      Låtskrivarens verktygslåda del 1: Magiska melodier Låtskrivarens verktygslåda del 2: Trolla med titlar Låtskrivarens verktygslåda del 3: Rundgång ger framgång (denna) Låtskrivarens verktygslåda del 4: Den heliga hookboken Artikeln publicerades ursprungligen 2014-08-21 07:19
    • By Jon Rinneby
      FREDAGSTIPSET: Det talas ofta om analog värme (ett uttryck jag för övrigt inte är helt överens med) och hur detta smått mytomspunna fenomen kan lyfta dina digitala produktioner till oanade höjer. Men vad betyder det egentligen? Vad är analog värme?

      Kort och gott handlar det om distorsion. Eller rättare sagt de övertoner som bildas när finare analog utrustning, så som preamps och transformatorer, pressas med starkare signaler. Något som i sin tur kan leda till en behagligare ljudupplevelse, då ljudet färgas och personifieras (får karaktär). Starka transienter och diskonttoppar mattas av, kompression kan uppstå, toppen försvagas och botten kanske förstärks en aning. Vad som händer är naturligtvis helt beroende på vilken utrustning du använder. Ibland är målet att inspelningen ska låta som en gammal produktion inspelad på ett dyrt mixerbord, medan det andra gånger kanske handlar om att du vill totalförstöra originalljudet och skita ner inspelningen. När vi talar om analog värme så handlar det alltså om flera olika saker. Men i grund och botten är det bara en positiv förvrängning av originalljudet och svårare än så är det faktiskt inte.
      Vad kan då analog värme göra för just dina inspelningar? Det är det naturligtvis svårt att svara på bara sådär. Men om du tillhör den majoritet som sitter med ett vanligt ljudkort så ”händer” det inte särskilt mycket när du spelar in. Ditt ljudkort färgar/förändrar inte inspelningen, i alla fall inte märkbart. Och ibland är det precis detta du vill uppnå: En så ren återgivning av originalljudet som möjligt. Andra gånger kan detta upplevs som lite tråkigt och sterilt och det är då du plockar fram färglådan i form av rullbandspluggar, mixerbordsemuleringar och preamps.
      Nedan följer några pluggar som kan hjälpa dig att förstöra dina mixar till det bättre!
      Gratis                
      Audio Assault – HeadCrusher               
      Klanghelm – IVGI               
      Shattered Glass Audio – Code Red Free               
      Shattered Glass Audio – SGA1655               
      Softube – Saturation Knob                              
      Variety of Sound – FerricTDS               
      Vlagd/Sound – Molot               
      Voxengo – Tube amp
      Xenium Audio – X-Tube          
      Kostar
      Hornet – Analog Stage
      IK Multimedia – Saturator X
      Kush Audio – UBK-1
      Sknote – Disto
      Slate Digital – Virtual Analog Bundle
      Slate Digital – Virtual Tape Machines
      Sly-fi – Kaya
      Sonimus – Satson och Britson
      Soundtoys – Decapitator
      Soundtoys – Radiator
      U-He – Satin
      Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet. Eller om du hellre föredrar att diskutera om mixning i avdelningen "Mixning och mastring" på Studios forum här!

      Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du samtliga fredagstips.
  • Utvalda blogginlägg

  • Veckans populäraste ämnen

  • Utvalda pressmeddelanden

×
×
  • Create New...

Important Information

We have placed cookies on your device to help make this website better. You can adjust your cookie settings, otherwise we'll assume you're okay to continue.