Fredrikmo

Williams' Defender på arkadspel. Den bästa emulatorn jag testat var till Amiga men det kanske finns bättre? Någon som har en till PC? 🙂

Men Andromeda Heights är så kasst instrumenterad jämfört med flera andra PS plattor; jag skulle nog testat med Memphis/Langley Park i så fall men någon audiofilplatta är det inte. Å andra sidan skall man helst inte ta med sig en bra mixad platta för att testa anläggningar. Det är mycket bättre att ta med sig usla plattor. En bra platta låter bra på de flesta hyfsade apparater; en usel platta avslöjar mer hos karaktären på anläggningen. 🙂 EDIT: Lite tips för mina åsikter har jag indirekt fått från Paddy Himself. Han spelade in Andromeda Heights eftersom hans ekonomi hade "blivit ohållbar". Då hade han heller inte råd att anlita stråksektioner från symfoniorkestrar och sådant, utan var tvungen att skapa ljudbilden med synthar. Han försökte rationalisera detta genom att säga (på ett ungefär) att "Njaaa...det kan lätt bli för tjockt med orkesterpålägg; de dränker lätt allt annat i låten...så egentligen är det på sätt och vis bättre att göra det med synthar)"; som om han hade misslyckats med tidigare produktioner genom att anlita akustika instrumentmusiker. Hur som helst har en bekant flyktigt påstått att Paddys soloplatta är bra. Någon som hört den? Den kan rimligtvis inte vara sämre än Prefabs sista platta "The Gumnan and..."

Jag tycker nog ändå att spanska mördarsniglar är de läskigaste djuren. Tänk, när man cyklar på dem och kroppen hoppar ur skinnet; de liksom bajsar ut sin egen kropp då. Fy! Usch... 😄

Vill man ha elektroniskt delay på piano kan jag rekommendera amerikanaren (bosatt i Danmark) Wayne Siegel: Autumn Resonance. Så finns ju också Andrew Poppys första platta på Trevor Horns bolag ZTT som han släppte när han hade tjänat en massa pengar på Frankie Goes to Hollywood och Propaganda.

Ja, jisses; nu kommer vi till en av mina husgudar; John Cage, alltså. Men hur tusan skall man börja prata om honom? Ett riktigt bra verk är "Atlas Eclipticalis" för 81 musiker. Det innehar USA-rekordet för antalet konsertbesökare som lämnar konsertsalen vid ett uruppförande. Publikfrånvänt? Nej men man måste vara på samma våglängd som Cage för att uppskatta det. Inspelat på Wergo och kommer snart i ny inspelning på Mode. Självklart går det heller inte att tala om Cage utan att nämna hans preparerade pianon. Man stoppar radergummin, muttrar, etc bland strängarna för att framhäva pianots percussiva natur. Ofta låter det lite österländskt om pianot då, som gamelan-instrument etc. "Sonater och mellanspel" för preparerat piano är Cages mest inspelade verksvit.i Det finns också flera preparerade pianon samplade för GigaStudio och andra samplers, bland annat från Best Service, så man behöver inte gå lös på sitt eget piano för att spela preparerat. À propos psykomusik finns Water Music (en parafras på Händels Water Music, så klart) där vatten droppar ned i en flygel på strängarna så att ett stilla plingande ljuder. Fast där har Cage lämnat musiken och gjort ljudkonst istället men det är kanske om möjligt en ännu mera ädel form av akustiska uttryck, anser jag. Detta förebådar Alvin Luciers ljudkonst och längre än så kan nog människan inte gå i akustiskt gestaltande -- för det krävs nog att vi reinkarnerar som änglar först! 😆 John Adams' Grand Pianola Music, förresten, anspelar ju på självspelande pianon och skall man verkligen krama musten ur sådana instrument skall man kasta ett öra på Conlon Nancarrows verk för självspelande pianon -- out of this world! Vidare bör man inte missa George Antheils Ballet Mechanique från tjugotalet som innehåller sexton självspelande pianon samtidigt, samt två flygplanspropellrar och en siren. Gudomligt (eller motsatsen, som man vill). Finns inspelat! (EMF) 😄

Jag vet ett sätt som inte funkar: Starta programmet Hard Note Jump eller ArtSong och låt dessa program komponera en låt. Sedan tar ni (inte) och exporterar dem som midi-filer till sequencern och låter diverse pluggar "spela" filerna, skyffla om en del events = klart! Jag har inte lyckats åstadkomma något bra med denna metod. 🙂

Mer ball än bra; snarast lite jobbig, tycker jag. Stycket The Chairman Dances är hämtad ur hans opera Nixon in China som handlar om Nixons toppmöte med den Röde Ordföranden på sjuttiotalet. Fräckt libretto. Musiken har sina egna lösningar även om den också känns lite påfrestande när man kommer till sista akten. Jag såg den på scen i London på English National Opera och det var bra men hans opera Death of Klinghoffer är egentligen bättre. Världens bästa filmatiserade opera, för övrigt. Gick på tv för ett par veckor sedan och har en tid funnits på dvd. Regisserad av Penny Woolcock. Sjungen till över 80% live on set. Måste ses! 😉

😛😄🙂

Jag vet inget om Beatles...är väl för ung, helt enkelt, eller ointresserad...men är det någon som vet vilken Beatleslåt Scritti Politti gjorde en coversingle på efter det att de hade blivit totalt o-hippt ute, alltså? (Covern slog inte heller.)

Och är fortfarande stället man går till om man är ute efter bra synthmusik... 😎 Ja, alltså...det verkar som om de är de enda som säljer Clan of Xymox' nya skivor i Sverige numera. I alla fall har jag inte hittat dem någon annanstans här. Det verkar också gälla svenska banden Daybehavior och Red Mecca, förresten. Synd bara att HotStuff är så dj*kla dyra med portot. Kasst firmanamn också. Var noga med att knappa in hotstuff.se; hotstuff . com är något helt annat och föga uppmuntrande. 😏

Ser man på! Då har du kanske Cosmic Overdose från Göteborg också (de som blev Twice a Man senare). Har väl samma synthkultfaktor i Sverige (och ännu något lite högre utomlands). 😏

Ja, det är klart! Eller...njae egentligen inte; jag menar...nej... så klart behöver ingen gilla de författarna. Det skulle ju vara för hemskt om man var tvungen att låtsas gilla det ena eller det andra. Tänk om jag skulle låtsas gilla Robert Wells. Huh! Å andra sidan -- att påstå att nämnda författare inte är kända av vad du kallar "normala människor" är väl att ta i. De är ju kända. Dessutom är jag vanligt folk, inget särskilt med mig alls. Ursäkta om jag låter grinig. Jag har en otäck öroniflammation. Jag hör nästan ingenting på ena örat, det har vätskat och alla ljud ligger där en kvatston för högt och låter som om de spelas genom en sprucken plåtburk; jag kan inte bestämma ljudriktning och örats inre eq har helt ballat ur. Så har jag temporär tinnitus med två A i två oktaver där också eftersom någon nerv ligger lite i kläm. Det gör mig nedstämd och ger mig lite ångest. Tänk, tänk om det är kroniskt nu? Jag kan inte spela, inte mixa något. Vad skall det bli av mig? 😎

Huh; jag skulle nog vara orolig och rädd inför att bli tatuerad, det tror jag faktiskt. Gör det verkligen inte alls ont? 😏

OJ! Det finns mycket att säga om detta. Reich har ett lite lättare hantlag, Glass är tyngre. Reich lyssnade på jazz som ung, Glass spelade skalor. De brukade båda kallas för minimalister eftersom de skrev musik som bestod av rytmiska och melodiska celler som upprepades om och om igen med väldigt små förändringar. En del hävdar att det var Terry Reilly som hittade på minimalismen Vill du höra äkta minimalism skall du välja deras verk från 60-talet. Reich gjorde då bandinspelningar; två bandspelare med samma snutt på båda maskiner (analog sample) som upprepas om och om igen. Bandspelarna har lite olika hastighet så den ena släpar efter efter ett tag. Först låter det bara som en efterklang (reverb) sen som eko (delay) sedan blir det hela fraser som i kanon sedan kakafoni. Sedan gjorde han samma saker (fras och fasförskjutningar) på instrument. Glass började med elorgelverk som låter mycket suggestivt. Reichs mest uppskattade verk är nog Music for 18 Musicians från 1976. Det var hans näst sista minimalistiska verk (där det ändå händer rätt mycket, relativt sett -- det blir en hypnotisk ström av mjuka toner och rytmiska pulser. Jag brukar rekommendera detta ver att börja med, och de flesta uppskattar detta verk mest. 60-talsverk av Reich finns på Early Works (Nonesuch/Warrner). Akademiska klassiker av historiskt värde. Få fler än jag lyssnar på dem tror jag, men... 70-talsverken är vackrast. Drumming (bara slagverk i en och en halv timme) finns på Deutsche Grammophon och på Nonesuch recordings. Ovan nämnda Music for 18 Musicians finns i original (ca 60 minuter i ett svep) på ECM New Series, med Ensemble Modern på RCA red seal och i ny, förlängd version (75 minuter) på Nonesuch. Reich är med själv på ECM och Nonesuch-inspelningarna. Octet är också jättefin, finns på ECM. "Six pianos" för flyglar finns på Deutsche Grammophon och på Nonesuch records. 80- 90- och 00-talen: Här har Reich börjat med lite samplers och grejer. Han är nu inte längre minimalist utan gör bara "vad han känner för" utan strikta kompostitionsregler. Different Trains för inspelade röster och stråkkvartett är bra; Electronic Counterpoint för elgitarr (Pat Metheny spelar alla gitarrer här) är också fin men inget viktigt stycke (Nonesuch). City Life, Proverb och andra nyare stycken är överkurs för den som inte är nöjd efter att ha prövat ovanstående. Glass: 60-tal: Music with Changing Parts >en timme äkta minimalism i ett svep (Nonesuch); "Contrary Motion" etc (Nonesuch) 70-80-tal:Operan Einstein on the Beach med libretto av en autistisk pojke är en milstolpe (CBS/SONY). Köp bara originalet från 70-talet. Popsångerna med texter av Paul Simon, Laurie Anderson mfl heter "Liquid Days" (Nonesuch) Trist, tycker jag. Plattan "Glassworks" anses vara en inkörsport till Glass. Lite blandade småstycken. Snyggt men inget himlastormande. Mjuka men lite tjatiga solopianoplattan Solo Piano (Nonesuch). Violinkonserten är jättebra (Deutsche Grammophon). Problemet med Glass är att han också vänt minimalismen ryggen. Idag är han "maximalist" med fulla symfoniorkestrar som spelar extremt tjatiga grejer och allt låter likadant vare sig det är hans fläskiga symfonier eller hans filmmusik för han gör extremt mycket filmmusik. Kolla in dessa filmer: The Hours, Kundun, Hamburger Hill, Koyaanisquatsi, Powaaquatsi, Mishima, Candyman, The Thin Blue Line, La Belle et la Bete, 1000 Airplanes (musikal) etc etc etc: han bara kräker ut filmmusik. Allt låter likadant: astrist. Andra tonsättare i liknande stil: Terry Reilly, John Adams (testa stycket Shaker Loops [Philips, Nonesuch] och Violinkonserten (jättefin) La Monte Young (tips: 5-timmars pianostycket The Well-Tuned Piano) Lou Harrison Har du inte fått nog efter detta kan du fortsätta med Harry Partch, sedan Conlon Nancarrow. Återkom om du vill veta mer. 😳

Billig kvasikomedi blir troligen billig som film (men kostsam). Extremt banal historia med lättköpta så kallade skämt, sprungen ur en i och för sig fin surrealistisk tradition. Shit, tjejer och killar, det finns ju åtminstone författare som Boris Vian, Vladimir Sorokin och Michail Bulgakov. Skärpning... 😳

Vaddårå? Texten beskriver ju precis som det är!

Skulle aldrig falla mig in att sälla mig till den "tatuerade generationen". Vi befinner oss sannerligen i en tid av överkonsumtion när vi inte nöjer oss med att konsumera produkter utanför oss själva utan även måste konsumera våra egna kroppar. Våra kroppar är nu på flera sätt ett fält för marknadskrafterna. Vi känner oss svaga som medborgare, lite otydliga i kanten, om vi har begränsad köpkraft. Endast en medborgare med stor köpkraft är alltså en god medborgare i vårt samhälle. I en värld där vi inte kan finna vår identitet i det vi gör eller det vi ser på tv eller genom de skivor vi köper försöker vi se oss själva tydligare, och synas bättre, till exempel genom att tatuera oss. Vi försöker köpa oss till en tydligare identitet med alla dessa tatueringar. Man börjar kanske med en liten bild -- "nja, jag vill nog ha en till: Jag gjorde först en liten hammarhaj, nästa gång skall jag ha en dront." I vissa kulturer i vissa tider betydde tatueringar något särskilt, en viss socialt och samhälleligt accepterad tillhörighet kunde präntas in med tauteringar. Ingen tatuerar något som verkligen betyder något för samhällsgemenskapen, för sådana tatueringar existerar inte längre. Man väljer ur en katalog eller betalar extra för en originaldesign. Mina barns namn i en blåskiftande delfin -- vad betyder det? Fegisen som tyckte att han var klok när han istället för sin (tillfällige) flickväns namn lät pränta "DITT NAMN" i en ros på armen -- vilken sorts hängivenhet visar det? Hängivenhet, förresten; idag kan man ångra sig, köpa sig fri från en tatuering man ångrar. Följaktligen betyder en tatuering ingen som helst hängivenhet, inget åtagande, inget ansvar. Det är som att smälla upp en plansch av en coca-cola burk på väggen. Man kan alltid byta ut den mot en Zingo-burk så fort man tröttnat. Det gör att vi i realiteten inte har någon chans att känna oss mer rotade i världen om vi tatuerar oss. Efter tatueringar och piercing -- vilka framtida bevis kommer vi att behöva för att känna att vi existerar? 😄

Nejnejnej...det där håller inte. Det föreligger ingen kausalitet mellan att vara en dåre om man intresserar sig för politik om det är så att man blir styrd av dårar om man inte intresserar sig för politik. Därför kan du inte dra den slutsatsen, i alla fall inte på logiska grunder, utan bara av emotionella skäl vilket i detta fall blir en "slutsats" baserad på fördomar. Det finns ju alternativa sätt att betrakta människor som intresserar sig för politik. Om man intresserar sig för politik kan det ju exempelvis lika gärna bero på att man vill förkovra sig i ett ämne för att inte bli styrd av dårar. Man behöver ju inte bli politiker själv bara för att man intresserar sig för ämnet. 😄

jAG h ade en kompis som tjatade om hur viktigt det var med rätt kablar (bara naim-kablar duger) och att det viktigaste i en stereo inte är högtalarna (vilket jag tycker) utan KÄLLAN. Är bara KÄLLAN bra blir det bra. Källan= skivspelaren. Idioti. Vi som sitter och häckar här vet ju att man kan spela in ljud hur som helst. Man måste spela in bra för att det skall låta bra.

gör så här: 1)Öppna filen du har kopierat till datorn i Adobe Audition. 2) Leta upp ett ställe i ljudfilen som inte har musik, utan bara bandbrus och markera den biten. 3)Välj Effects i översta menyraden 4) i rullgardinmenyn: välj Noise Reduction, sedan Noise Reduction (igen) 5)Tryck på "knappen" Capture profile" i pop-uprutans övre högra hörn. 6) Justera Noise Reduction Level efter smak. Prova med allt från 100% till 20%. Kan låta lite dött med 100% reducering. Du kan spara oljudsprofilen men den passar egentligen endast det band du just kopierat ifrån. Var noga med att bara basera brusprofilen på ett avsnitt som inte innehåller musik, annars kommer programmet att tro att de tonerna också är oljud och ta bort alla sådana toner. Det finns alternativa sätt att prova. Följande är enklare och mer automatiskt och kräver inte att du gör profilbaserade mätningar innan du lägger på filtret (men jag blir mindre nöjd med resultaten): 1) Effects -- Noise reduction -- Hiss reduction. Använd standardinställningarna (presets). Prova med alla tre (standard hiss reduction; light och high hiss reduction. Hoppas detta är begripligt -- annars återkom! 🙂

C Y C L I C K S A M P L E S (cyclick.samples@ntlworld.com) 😄

Samplingsplattorna Punked Up! 1 och 2 består av *.wav-filer baserade på Prodigygrejor. 😉

Nej... ööh....men det jag menar är den stadiga "trum"-pulsen som ju är en ubikvid popingrediens och gör att det blir en 4/4-takt med alla andra ljud som ornament kring nämnda puls. Skippar man trumpulsen befrias stycket från de bojor som sådana popassociationer lätt binder stycket till. Vill gärna höra mer i framtiden. 😉

Jag tycker att manualen som följer med SX2 är riktigt bra och att den ger mer än många "oberoende" Cubasehjälptexter men jag köpte * Cubase SX2 Power! av Robert Guérin också som är en bra tillgång. Vill du gå längre finns *Get Creative with Cubase SX/SL av Keith Gemmell. * PCAudiolabs SX Tutorial är ett bra program. Det fungerar som Cubase: Du pekar med musen bland menyerna och så spelas en liten videosnutt upp som beskriver hur du använder programmet. Om du uppgraderar till SX 3 kommer en hel del av ovanstående att kännas otillräckligt och du kommer absolut att vilja lära dig mer om de nya finesserna. De står också bra beskrivna i medföljande manual men jag tycker att Studiotidningens tips är kanon -- kolla då in dem. *Sist men verkligen inte minst: Ovan nämnda Cubase-sidor av Majken som jag också har haft stor glädje av. Försök bara att inte hamna i mjukvarufällan som jag gjort -- jag lägger bara ned min tid på programmen och spelar nästan ingenting! <suck>

Ja, du har rätt i att kontrabasarna låter bra; kör man de manuellt så...Jag har i alla fall bestämt mig för att slänga ut alla automatspelande slingor och bara köra manuellt. Ska prova med manuell ståbas i Broomstick men misstänker att jag slutligen ändå landar i Larry Seyers samplade kontrabas för GigaStudion.