Fredrikmo

Sanningen ligger mitt emellan. De var ett rockband men ingen kunde spela klaviatur. De fick spelas av studiomusiker och Trevor Horns samplare. Med tanke på hur mycket syntlir det är i Frankie kanske proportionerna mellan deras eget spelande och studiomusikers pålägg var något skeva, om man säger så. Men de kunde i alla fall spela en del av det som producerades. De blev faktiskt upptäckta av en talangscout på en riktig spelning men talangscouten hade gissningsvis en känsla för potential; jag tror inte Frankie var så bra innan de gick in i studion. På plattan Liverpool blev det lite mer heavy gitarriff. (Fast de som signade Duran Duran brydde sig inte alls om hur de lät -- innan de lyssnade på scoutens ljudexempel skickades Duran till designstudio, sägs det --- fast jag är inte säker på detta.) Läste i Studio (tror jag) att Horn tjänade så mycket på Frankies "Relax" att han fick råd att bl a köpa en Fairlight. Stämmer detta? Jag vet i alla fall att Synclavier hade honom "i stallet" och att det diskuterades en del kring Synclavierns oförmåga att köra samplingar polyfont, vilket en del konkurrenter kom att klara. Horn sa att han tills Synclaviern skulle klara detta, spelade han in samplingarna spår för spår coh körde sedan samplade multitrack-ackord, eller overdubs, minns inte riktigt säkert på denna punkt. Men det låter onekligen Fairlight om en del Horn-samples som t ex Yes: Owner of a Lonely Heart. För att få lite variation i ljudbilden valde Propaganda PPG, sade de; så ZTT (Horns bolag) hade nog snart tillgång till en stor maskinpark. OBS: ZTTs bästa plattor är de med Andrew Poppy. The Beating of Wings är amazing konstrock, och uppföljaren Alphabed som uruppfördes på konsthallen (m.m.) Centre Pompidou i Paris innehåller bidrag av Annette Peacock! Missa inte! Fräckt, om även något oborstat ljud, jag tror, digitalt inspelad. Ingen sensation i och för sig. Denon gjorde sin första 13-bitars digitalplatta (Jazz) till vinyl, så klart, redan år 1973. Låter riktigt bra, faktiskt, bara lite korta avrullningar på efterklanger etc.

Hoppas att jag inte trampar någon på tårna men Frankie tycker jag har för hög klass(!) för att jämföras med de andra två. Georgio Moroder försökte konkurrera med Trevor Horns Frankie, och det med Sigue Sigue Sputnik. Har du hört dem? Det är väl mer i linje med Army..., Scissor... om du inte BARA tänker på att en eller två av killarna i Frankie var homo...

Samiska. Fast jag vet inte vilken samiska...

Tänk att Swordfishtrombones kommit i SACD. Det skulle man kanske inte ha tippat...eller?

Skall man rikta sig till alla måste man nog ge ett väldigt generellt svar. Den låt som oftast vinner omröstningar om världens bästa låt (som om något sådant skulle kunna finnas) lär vara Stairway to Heaven, så det får bli min rekommendation. Och den skall INTE spelas av Far Corporation.

Kebenekajse, alltså...helt smarta var de väl inte. Jag vet att när de i en intervju fick frågan om varför de hette Kebenekajse (dum fråga, så klart) svarade (jag vet inte vem som leverererade svaret) en av dem " VI ville heta något svenskt". Slut i huvudet, helt enkelt.

Ja. Men nu handlade ju tråden om låtarna man inte hör så ofta... Fast Love Hangover och Fly Robin Fly spelas ju ganska ofta. Räknas texter? Då får man kanske framhålla "Native New Yorker" med Odyssey. Tänk att folk dansar till den! Fast den hörs ju också ganska ofta... Bra text, dock (sorgsen). "Sandstorm" då? Med La Bionda, alltså (också en discosvit i stil med Costandinos "Romeo & Juliet" jag "tjatar" om. Fast den hörde jag i ICAs högtalarsystem när jag skulle köpa mjölk senast. Konstigt... Thunderthighs då, de där lättklädda modellerna med Lynsey dePaul i spetsen? Spelas något annat än Central Park Arrest idag? Skulle vara kul att få höra vad de mer gjorde vid den tiden. Lynsey dePaul solo förföll snabbt efter hitsinglen Sugar Me (tycker jag). Men hon "splittrades" väl inte förrän '79 eller så. Sen finns ju Supercharges "I think I'm gonna fall in love", en 8-minuters synthdiscolåt från '78. Rätt fräck, men skippa resten av albumet, för bövelen. Chilly spelas inte heller för ofta idag, väl? For your love körde de i nå't medley (på platta) med en disco-liknande version av House of the Rising Sun. Tufft, då och ovanligt vågade (läs: distade gitarrer) för att vara disco. Nu vet jag! Cerrone spelas inte idag! Supernature är väl bästa? låten? eller..? En instrumental discohit som väl inte riktigt håller måttet var power-playaren Rahni Harris låt Six million steps. Undrar hur den hittade till marknaden? Fräck produktion för att vara på den tiden, antar jag.

Ja..okay...ja du har rätt, det var dumt sagt av mig och säger definitivt mer om mig än om discomusik.

Ja. Han är ju som många britter passionerad ölkonsument och brygger öl själv också. Förutom VG-88:an har han ju firat triumfer med 80-tals MIDI-kontrollern SynthAxe. Vet du om han fortfarande använder den? När jag såg/hörde honom på Mejeriet (sic!) i Lund hade han "riktig" elgitarr + sitt bryggeri. Jag var lycklig i många dagar efteråt. Fullsatt lokal. Bara tre kvinnor totalt, tror jag. EN av kvinnorna var en bekant till jazzrecencenten Björn Fremer. De gick i pausen (pressläggning?). Rubriken i tidningen dagen efter löd "Robotseminarium på Mejeriet". Självklart--varför skicka en tradjazzare till en Holdsworthkonsert? Men jag skrattde högt åt rubriken. Jag höll inte med, men den var ändå riktigt kul!

Det skojjiga med "enkla" saker är att de ju kan byggas ut till vad som helst, och att komplexa saker ofta bara döljer en extremt enkel struktur som har tagit på sig en "stor kostym". När jag först hörde Oldfields Incantations till exempel blev jag verkligen förtrollad! Tänk att hela dubbelplattan byggs på ett enda (låt vara lite exotiskt och mycket vackert) ackord vad gäller harmonier, skalor etc. Skickligt gjort, måste till och med Oldfields fiender medge. Men min Oldfieldfavorit är fortfarande Ommadawn. Den är för övrigt Oldfields egen favorit. Jarre är ju mer explicit enkel. Hans komplexitet skapas helt av ljudens komplexitet. Oftast är det bara en simpel poplåt, kanske heller inte vidare bra, i botten. Min Jarrefavorit har nog alltid varit första Oxygene-stycket. Otroligt enkelt, rent musikaliskt men lika otroligt vackra ljud. Jarres lärare Pierre Schaeffer på IRCAM sade någong gång i tidningen MM att Jarres musik "inte är nåt vidare bra men att Jarre ju är framgångsrik och det är också bra". Ändå dedikerade Jarre ju sin Oxygene 7-13 till honom. Har du lyssnat på på Schaeffers musik? Kan rekommenderas! Akademisk, "svår" (för det mesta) men har berett vägen för mycket av den populärmusikaliska utvecklingen. Kolla också in Luc Ferrari! T ex "Petite symphonie intuitive pour un paysage de printems" och "Presque rien avec filles". Den senare är som att läsa Marcel Prousts "På spaning efter den tid som flytt". Kollade din studio. Är det midi-kontrolleraren som jam sålde med braskande annonser nyligen? Hur är den? Tyvärr lyckades inte min dator spela upp någon ljudfil. Nåt fel igen, väl...

Men varför har han samma frisyr som Kenny G har och som Michael Bolton hade? Kolla in Vangelis "The Odyssey (The Mars Mission)", till exempel. Yanni var/är beundrare till Vangelis. En annan föregångare är Kitaro, men Kitaro är mer utpräglat syntetisk. Barbara Zielinska-Van kanske kan vara nå't. Sedan har du Patrick O'Hearn. Egentligen är han bassist och har som så många andra spelat med Frank Zappa, men bli inte "rädd" för det. Senare blev det mer...Yanni-liknande. Österrikaren Gandalf, förresten! Och glöm inte pedalharpspelaren Andreas Vollenweider. Hans bästa plattor är "Behind the Gardens..." , "Caverna Magica" och "White Winds". Dessa spelades in under första hälften av 80-talet. Har du inte dem vill ja gärna uppmuntra dig att pröva dem. Vollenweiders fans brukar framhålla två "okända" album han gjorde innan han slog igenom med "Behind the Garderns..." men de låter för djäkligt och har inte återutgivits på cd. Svåra att få tag på begagnat på vinyl, tror jag. Dessutom är det stor skillnad i produktionen till genombrottsplattan som har en mjuk, lummig och varm atmosfär.

höhö... vill du ha två alternativa skivnummer till den patetiskt misslyckade plattan Voyage 3?

För alla Gabriel-freaks: kolla in gästsångpålägget på Paula Coles platta "This Fire" (Imago/WB)

Adams är lite friare i förhållande till sig själv än vad glass är men kanske mindre smidig än Reich. Men jag vill gärna framhålla Adams violinkonsert som är otroligt lyckad. Det vackraste han skrivit. För övrigt vill jag gärna rekommendera filmen The Death of Klinghoffer (finns på dvd). Penny Woolcocks regi är kanon. Denna opera (av Adams) handlar om palestinska terroristers kapning av kryssaren Achille Lauro (1985) är världens bästa operafilm. Sångarna sjunger live i kameran (i cirka 80% av speltiden i alla fall). Den nerv och det musikaliska liv detta ger filmen är ovärderligt och har aldrig tidigare gjorts i operafilmsammanhang. Köp!

Ja, Holdsworth, alltså... helt ljuvlig. Musik jag blir glad av (eller gärna spelar när jag är glad). Ja, oj det finns många böner att lovprisa honom med...

Jag gillar inte låten, men uppskattar verkligen att någon gör bögig pop av seriöööööööööööösa Roger Waters och Dave Gilmour. 😄 Ja...hihi...det kan jag kanske förstå. Tyvärr är väl mitt problem att jag anser Pink Floyd vara lite heliga. Jag är väl Hoppas jag inte trampade någon på tårna med det där om Scissors... Men det finns ju bra homo-musik; en del homo-slängar från K D Lang eller fårn Sophie B Hawkins sitter ju fint, till exempel. Men åter till ordningen: Vem gav Scissor tillstånd att använda Comfortably Numb på det sättet. Vad säger praxis? Hur får man insyn i hur ens "heliga" material används? Har Gilmour godkänt Scissor? Han kanske gillar dem? Han kanske rent av tröttnat på Kate Bush och blivit kär???

ja, asså..."gregorian chant"... hdae jag haft någon med "dem" skulle det vara mitt val, helt klart...

Du borde kanske köpa "Always look on the bright side of life" med Monty Phyton, för att balansera det hela.... 😄 Njaa...i så fall medan jag ser filmen...den är kul. Men jag har Monty Pythons Concratctual Obligation Album. Räknas den?

Nähädå. Nej inte vad som helst men Love Deluxe. Förresten skulle ni höra min slow mix av plattan med samplingar från bassisten Mick Karn (från Japan). Dystert. Fint.

Alltid svårt att säga vilket som är sämst... jag tror att det är mitt eget skrikiga gitarrsolo i en popliknande låt som aldrig borde ha spelats in. Taffligt spelat, fult ljud, dålig låt. Vad hette den nu igen..? Bästa solot lär ju vara det i Hotel California. Jag hatar det, är utled på det! Vilken trist låt! Hellre då Stairway to Heaven som väl också räknas som ett av de bästa solona men min favorit är klart otippad och troligen är jag ensam om att tycka så också: Jim Crichtons solo i Sagas låt Only time will tell från den misslyckade plattan Wildest Dreams (Keith Olsens produktion). Extremt enkelt solo, extremt kort men det öppnar molnbankarna och blottar den ljusblå himlen ovanför.

Hjälper inte är jag rädd, satsa på dansbandsmusik istället - det är dom enda artisterna som säljer skivor nuförtiden. Absolut! Dansband är det enda som funkar kommersiellt. Dansband har i och för sig varit säkraste kortet i kanske årtionden nu. Fast jag tycker att det är bättre att jobba som parkeringsvakt eller nå't för att tjäna pengar och istället göra annan musik... Jag har garanterat ingen känsla för dansbands-feeling!

Synthrock är onekligen en tjusig genre och det finns ju fantastiska möjligheter i dagens datoriserade musikvärld att jobba med det. Även metallen blir ju allt lättare. Jag sysslar helst med akademiskt inriktad konstmusik (sån't där som låter eeek kraglightsht karraaaboiitch (inte nödvändigtvis i ffff, nästan hellre i pppp) så själen i min dator är en större virtuell symfoniorkester. Det är lite svårt att få det att låta organiskt-naturligt men man (=jag) får ju jobba på det...

NAXOS är en bra inkörsport, men vill man ha ut mer av framförandet så är det inget att lägga pengar på. Även om deras prylar ofta kostar 1/3 av en mer proffsig inspelning. NAXOS affärside är väl "Klassisk musik till alla" eller nåt liknande har jag för mej. För att lyckas med detta använder dom i första hand billigare musiker i form av duktiga amatörer och eventuellt billigare lokaler (som har sämre akustik). Som vanligt..... man får vad man betalar för.... 🙂 Mitt tips är att hellre komma över nåt begagnat. Naxos har bättrat sig under det senaste årtiondet. Ryktet hänger dock kvar. Samtidigt som Naxos spenderar mindere pengar på dyra orkestrar och stjärnor går de stora bolagen motsatta hållet; en artist behöver inte längre tillhöra de duktigaste musikerna för att bli signade så länge de är snygga. Tänk på alla snygga tjejjer som Deutsche Grammophon och Sony slåss om, till exempel. Fula musiker får inga kontrakt idag och kanske gärna spelar in på Naxos för en liten peng hellre än ingen peng alls. Kanonplattor med otroligt bra musiker som Idil Biret (ful) Janos Jandó (ful) med flera. Så byt ut alla gamla fördomar mot nya, säger jag!

Tack och lov att Vince lämnade Depeche så snabbt...annars hade vi aldrig fått Violator, t ex.

Helmut Lachenmann Cecilie Ore Salvatore Sciarrino Olga Neuwirth= Hon ligger i absoluta frontlinjen vad gäller instrumentalmusik och operor idag. Men...näe, listan kan bli hur lång som helst...jag ger upp redan nu...