Fredrikmo

Jag blev rätt sur när jag hörde Comfortably Numb. Hur kan någon vara så idiotisk att slakta den låten -- på det sättet också? Bad Taste, inget annat. Resten av plattan lär vara bättre men jag är redan avskräckt.

Det finns egentligen bara ett par, tre discoplattor från 70-talet som fortfarande håller, utan vare sig nostalgiska besvär och annat tjafs; De två första franska Voyage-plattorna som valsade runt i hela Europa såväl som i USA, samt Alec R. Costandinos, eller vad tusan han nu hette, som inte bara gjorde porr-musik (vilket den mesta discon är) utan välskrivna saker snyggt producerat.

Kanske "Disco Duck" från 1977 med dj-aren (gammal räv som väl fortfarande håller på) Rick Dees. Men han gjorde den i och för sig på skämt. Härmar dåvarande presidenten James Carters tveksamma stämma. Och Elvis (som på plattan fiser ihjäl sig -- smaklöst kanske med tanke på hur han dog).

This Mortal Coil Dead Can Dance Lisa Gerrard (solo) Brenadan Perry (solo) Clan of Xymox Red House Painters Stina Nordenstam (före "People are Strange") Tangerine Dream (fr. o. m. 1971 t.o.m 1978) kan passa Anton Webern Åke Parmerud Richard P. Scott Pieter Nooten Akóz Roszmann Senaste Massive Attack-plattan (100th Window) Luigi Nono Aloof Hans-Ola Ericsson Nick Drake När Michail Plietnev spelar piano...t o m Chopins scherzi blir dystra! The Durutti Column Hans-Werner Henze Paul Hindemith Terry Jacks (han som dessutom hade en hit med "Seasons in the Sun" på 70-talet) Sofia Gubaidulina Mycket av Dmitri Sjostakovitj En hel del av Depeche Mode En del Twice a Man Giya Kancheli Zbigniew Karkowski György Kurtág Arvo Pärt Helmut Lachenmanns opera Flickan med svavelstickorna (med Baader-Meihofligans Gudrun Ensslin i "huvudrollen") Talk Talk (ju senare platta, desto deppigare) Richard Wagners opera Götterdämmerung Hans Gefors:"Vargen Kommer" (Cry Wolf) Labradford Olivier Messiaen: Quatour Pour la Fin de Temps Laci Boldemanns "Epitaphs" Beethovens 5 sista stråkkvartetter C M von Hausswolff Robert Schumanns åldermansverk Vad som helst av Allan Pettersson ... det tar egentligen aldrig slut, eller hur?

Ugo String theory är en härlig synth tycker jag! Men den kan inte agera harpa. Prova själv String theory genom att utgå från ljuden "basic pick" och alla förinställda harpljudsvarianter. Modifiera sedan ljuden. Jag har testat detta men inte hittat några bra akustiska harpor. String Theory finns/fanns väl här på forumet? Annars hittar Du den på www.kvr-vst.com Ett bra tips för HarpTime är att lägga upp flera instanser av HarpTime över flera midi-spår. Då minskar risken att polyfonin "tar slut". Detta är kanske särskilt viktigt om man vill göra karaktäristiska glissandi (det mest kända "harp-spelet") Med HarpTime kan man också ställa in flera parametrar indivituellt för de olika strängarna (i en tolvtonsskala). Har man flera instanser av pluggen kan man ställa dessa olika för samma strängar (men alltså på olika midispår). Detta ökar naturtrogenheten ytterligare.

Det är en gammal synth och det är rätt mycket pengar -- men pengarna är ju Dina, så klart. Man vet ju dock inte hur länge så gammal elektronik håller. Å andra sidan är det ju en fantastiskt fin klassiker. Den användes av en massa folk på sjuttiotalet. Jean-Michel Jarre förstås och Wendy Carlos, Suzanne Ciani m fl. Hade jag haft pengar som gräs skulle jag själv bjuda på den! Jag skulle vilja ha en virtuell emulering av den men att säga det till Dig är kanske som att svära i kyrkan?

Jag letade efter samma som DU, "liknande men gratis". Det slutade med att jag skaffade HarpTime. Värd varenda futtig krona, jag lovar! Observera bara att om du behöver en kosertharpa (alltså en som platsar i en symfoniorkester) bör Du skaffa en samplad harpa istället. Då får Du längre utklingningstider och förhoppningsvis mer (önskad) interferens från lösa strängar. För att få det senare i HarpTime prövar jag olika varianter av polyfoniska ackord som jag senare konverterar till ljudfiler och sedan läser in i Cubase bredvid midispåren. Drar man ned ljustyrkan rejält på ackorden kan man emulera stränginterferens, beroende på hur höga krav man ställer på "äkthet" förstås. Ljudet måste vara svagt så att loopskarvar m m inte blir för tydliga.

Arturia Modular är verkligen underbar. Egentligen har jag inte hunnit utprova den ordentligt ännu trots att jag haft den en tid. Därför inser jag väl inte ens hur mycket den har att ge. Dock har jag redan spetsat in mig på att, så snart ekonomin tillåter, skaffa Arturia CS-80v; en verklig drömsynth. De där analoga "blåsinstrumenten" är ljuvliga. Så CS-80 kommer nog att gå varm.

Är anledningen till att man valde MS-20 den kultstatus den har idag eller dess popularitet då det begav sig? Vilka fördelar hade det varit att välja MS-50 istället?

Verkligen helt suverän. Fast jag spelar gitarr själv tycker jag att detta är en underbar kompgitarrist. Han som gjorde programmet --- är inte det Gullan "Kyckling Gullefjun" Bornemarks son? I vilket fall: VG är fantastiskt.

Klassiskt / akademisk musik.

jag tror att det heter Em7. I alla fall är det första ackordet på Pink Floyds "Dogs". Nej, jag menar Em+7!

Ett uselt Yamaha