Valle

På vilket sätt ändras det faktum att man sjunger falskt av att man ligger på ett skivbolag?? Vem säger att vem sjunger falskt — och dessutom av rent faktum?

Ja, hon/de verkar i alla fall ha en deal... undra hur många i den här tråden som har det... 🙂

OJ! Du måste verkligen veta vad du snackar om... Jag tyckte det lät charmigt — faktiskt.

trombonisten har svarat, och nu väntar vi bara på Claes för en second opinion. Därefter kan vi anse ämnet besvarat. 😆 I mean it!

Har jag förresten sagt att jag tycker att Melodyne överreklamerat? Och det långt mer än deras DNA?

OK, inga korkade inlägg... Men där är, tycker jag, ganska så typiskt (men knappast överraskande) att vi, aktiva kreatörer idag, har satt "gränsen" för vad som är "OK att göra i produktionssammanhang" jämfört med igår och imorgon. Lite typ min-generation-vet-minsann-bäst. Till och med de gamla grekerna...

Ergo: korrigeringsverktyg

Vad du menar med "ljudkvalité"? Som i mer "brus" eller att det låter för kliniskt och overkligt? Jag kan förstå att man kan höra korrigeringen i sig om man korrigerar en ton flera hela tonsteg. Men om vi t.ex. talar om att sänka från stor till liten 7:a — på ett instrument som bara är ett i mängden intrument i en produktion — och verkligen kan höra korrigeringen, ja då är det dags att teckna särskild öronskadeförsäkring...

Oavsett vilket man väljer är det "fusk"! HA! 🙂

Jag vet inte om du kanske missförstod Nåns poäng. Nån tycker inte att Addictive Drums på något sätt är "fusk", tvärt om — pluggen helt enkelt är så pass bra att den rent ut av kan ersätta en "riktig" trummis. Kanske inte alltid, men i många fall. Över till studion...

He he... "data-maskin"... det var ett tag sen man hörde någon säga det ... 🙂 Kraftwerk gjorde väl i och för sig ganska bra ifrån sig på scen med datamaskiner...

Jag tycker dessa fördomar sås av tjatiga det-var-minsann-mycket-bättre-förr-predikare (säkert någon som känner sig träffad). På 70-talet var det hippt att spela in guran först efter att trummisen och bassisten gjort sitt. Och råkade man göra fel någonstans i mitten av tagningen, så var det bara att "puncha" in från där felet begicks. Wow... Idag är sådant skåpmat för de flesta av oss. Men 30-talisterna som gjorde karriär i mitten av 50-talet i sina en- eller på sin höjd tvåspårsstudios skulle nog tycka att det var "fusk", för på deras tid så handlade det om kamratanda och att om en gjorde fel, så fick man minsann bryta och köra om hela skiten från början. "Nu på 70-talet" behöver man ju inte ens kunna spela en låt helt från början... Det är något att tänka på — för de som tycker att Melodyne 2 (hur överreklamerad den än må vara) utgör fara för "ungdomarna". Tänk på hur vi utan att skämmas slänger in t.ex. Addictive Drums istället för att ringa "Nisse" som ju annars är så förbannat bra på trummor, och fråga om han kan tänka sig att kila ner till studion en stund. Nä, det tar sån tid att rigga etc... *man behöver inte kunna spela trummor, utan det räcker att vara en duktig datorbearbetare för att göra ett bra trummspår* Perfekt! Näste man vi förmodligen kommer att dumpa utan att skämmas är "Olle", bassisten. Det är bara det att ingen plugg är tillräckligt bra ännu — tycker jag. Men när "Olle" väl är ute ur bilden, så är han det. Och det är inget att tjafsa om — datorn klarar helt enkelt av jobbet minst lika bra, plus att vi vinner både tid och pengar på det. Live with it!

Om Olsberg ursäktar (efter som jag glider ifrån ämnet lite): Skillnaden mellan DYNAM-IZER och multibandskompressorer, så som vi känner till dem, är följande: En multibandskompressor komprimerar, som du ju givetvis vet (jag ska inte lära dig något här 😉), si och så mycket inom bestämda frekvensområden. En inställning för t.ex. 250Hz–1,7kHz, en annan för 1,7kHz-3kHz osv. DYNAM-IZER, skiter fullständigt i frekvensområde (principiellt sett) och komprimerar istället si och så mycket inom bestämda dB-värden. En inställning för t.ex. -6dB ner till -18dB, en annan för -18dB ner till -30dB osv.

Njae... Neodynium (eller som den heter sedan Roger Nichols Digital köpte upp hela rasket: DYNAM-IZER) är ingen multibandskompressor, eller för att citera den inledande informationen på dess hemsida "Don't get confused - this is not multi-band compression. DYNAM-IZER is an entirely different beast." På tal om revolution, alltså... 😄

Hey, Claes, my homeboy! 🙂 Jag misstänker bara att Melodynes DNA bygger på samma tankeprinciper som Neodynium (som jag nämnde i ett inlägg ovan). Den förra jobbar i och för sig med klang, den senare med dynamik. Den gemensamma nämnaren ligger i att man kan "peta" i delar av en ljudbild på ett sätt som (man) tidigare inte (trodde) var möjligt. Men jag tror inte att någon riktigt erkände Neodynium som revolutionerande. I ett annat inlägg ovan citerar jag ur Celemony's FAQ, som skvallrar lite försiktigt om att DNA-tekniken har en lång väg kvar att gå. I alla fall för att övertyga super-pessimister som jag, he he... I kompgitarristens fall så får jag anta att "det retliga lilla felet" inte är distad eller fasat på ett taskigt sätt, så att det försvårar "extraktionen", om vi kan kalla det så. Undra förresten hur Melodyne reagerar när man skapar flasholetter (eller hur 17 det nu stavas)... 😄

I hear you! Jag är också imponerad, det är ju en ganska så häftig grej. Men jag är inte överväldigad som många tycks vara (inte nödvändigtvis du). Flera användare på ett annat forum jag brukar "hänga på" håller på att upplösas i atomer av exaltering över "tekniken".

Hmmm... Du har nog rätt i att pluggens (eller rättare sagt, teknikens) användningsgrad beror på arbetsområde/genre. Jag sysslar i princip inte alls med samplingsbaserad musik, vilket säkert delvis också förklarar varför jag inte "begriper" pluggens värde. Men vi talar fortfarande om, i och för sig avancerad, "tonhöjdskorrigering"... Att stretcha, pitcha, choppa, blippa och bloppa en sampling i sin helhet är säkert OK. Men att ändra delvis i en sampling, t.ex. tonarters färgningar, klanger och/eller karaktär kommer nog att ta upphovsrättsbiten till en ny nivå (Oj oj oj, nu vet jag en ivertoppa som kommer att anmäla det här inlägget 😛🙂). Jag hoppas bara att Melodyne 2 kommer att smaka mer än den kommer att kosta, so to speak...

Jag får kanske äta upp följande ord en dag, eller så kan jag med viss uppstudsighet hänvisa till vad jag sagt: Jag finner hysterin kring "fantasipluggen" Melodyne 2 och särskilt dess Direct Note Access lite väl... komiskt? Några måste dubbelkolla så att det inte är ett skämt. Andra ska börja spara pengar. En del prisar övre/undre makter medan andra talar om revolution och (!) ökad kreativitet... Vi är väl överens om att detta inte är annat än ett "korrigeringsverktyg", eller hur? Vi talar om ett bland mängden korrigeringsverktyg som — i alla fall som det presenteras idag — "bara" kommer att användas på tracking- och grovmixnivå. Och som plugg är Melodyne 2 inget märkvärdigare än till exempel Elemental Audio Systems då unika NEODYNIUM — vars liknande hysteri dock uteblev. (Jag är medveten om att Neodynium och Melodyne 2 är två skilda koncept.) För mig har Celemony Software visat att de dels har kommit med ett intressant (men ej revolutionerande) verktyg, dels att de är några riktiga jävlar på marknadsföring (kanske till skillnad från Elemental Audio Systems). Fast det betyder inte att jag tänker spara några pengar, eller att jag måste dubbelkolla datumet. Jag är dessutom ganska trygg i känslan att min kreativitet inte kommer att halka efter om jag inte införskaffar pluggen. Som sagt, kanske får jag äta upp orden. Men jag tror inte det. Häpp!

Tänka sig!

Just därför gjorde jag en ny tråd! Liksom orka leta igenom 24 sidor... Risken med att inte "ögna igenom" sökresultat är sakfel, t.ex: Det är faktiskt ingen skillnad alls mellan mastering och mixning. Det är samma sak! När man har spelat in alla instrument så måste man först mastra allt, sen lämnar man in den till CD-tryckeriet som gör själva slutmixen. Slutmixen är nödvändig för att omvandla membranet i dina högtalare till metall.

Alltså... BUMP-eti-fucking-BUMP... Ganska så (o)intressant, egentligen... förmodar jag! 😛

Ja, jag är 66,67% säker... Som STIM-ansluten upphovsman/förläggare är man i princip låst till STIM's fördelningsregler, vilka bl.a. säger att ett förlags andelar inte får överstiga 33,33% för skyddat verk (både text och musik). För instrumentala verk (eller vid mekaniska rättighetsfördelningar) gäller dock som utgångsläge högst 50% för förlaget.

Royalty mellan upphovs-/man/män/kvinna/kvinnor (nedan kallad upphovsman) och förläggare kan teoretisk sett fördelas hur som helst så länge åtminståne upphovsmannen inte är ansluten till STIM. Om båda är anslutna kan förlaget inte roffa åt sig mer än 33,33%. Detsamma gäller för t.ex. danska upphovsmän/förlag, när de är anslutna till STIM’s motsvarighet KODA. Dessa fördelningsregler är fasta och kan inte förhandlas annorlunda — i alla fall inte till förlagets fördel. Men hur förhåller det sig t.ex. för (utländska) upphovsmän/förlag, anslutna till t.ex. ASCAP (USA) och PRS (Storbritannien)? Någon själ här på forumet som vet?

"Rätt" sångteknik finns inte. Däremot finns personlig sångkaraktär, och den är — precis — personlig. Öva är nyckelordet! Till slut — som någon fisk-reklam uttryckte det för några år sen — sköter det sig själv, kan man säga. Att du fick ont i magen är i sig kanske inget "gott" tecken, men att det skulle ha något att göra med din "sångteknik" är nog helt uteslutet.

För IDF och Peth: