Valle

Hmm... Intressant, det visste jag inte. Vidare kan man ju undra om teknikern/producenten väljer det tillvägagångssättet för att det verkligen blir fetare och inte för att Britney kanske rentutav suger på att dubba... Gotta love Britney, though! 😮

Under en kortare period av mitt liv diggade jag TOTO ganska mycket, men jag upptäckte att det verkade vara mer hipp att gilla dem som fenomen, snarare än för deras musik. Så efter att ha sårat mina öron blodiga med "Hold The Line", "Rosanna, "Pamela" och "Stop Loving You" släppte jag skiten. För en kort stund tändes min TOTO-gnista när Lukather släppte sin första soloplatta, Lukather (1989). Men när jag hörde ett annat "fenomen" — Richard Marx — köra på nästa varenda jävla låt fick jag för alltid nog. TOTO, Marx och dess likar är så lätta att bli mätt på — och förbli mätt på. Tyvärr.

Program-/Control-change etc. är data som midi-kompositören själv bestämmer och lägger in, vilka s.a.s. ställer in midienhetens/instrumentets olika parametrar (t.ex. ljud, volym, panorering, effekt etc) automatiskt. Det behöver inte nödvändigtvis ligga först i midifilen, utan kan slängas in lite varstans. Lägga till, ändra och ta bort PC/CC gör man enkelt i midi-editorn. @ Linus: Jag tror inte du behöver installera om något, men: - Starta om Cubase - Skapa ett nytt, "tomt" projekt (ingen mall/template!) - Skapa ett spår/track med ett tomt MIDI-objekt (eller vad det kallas i Cubase) - Öppna MIDI-objektet i midieditorn och klicka manuellt in lite toner här och där. Stäng editorn. - Inserta ett VSTi och välj en preset, och starta play... Är problemet kvar?

Spontant tycker jag det låter som att midifilerna innehåller någon s.k. Program Change... Slår midin alltid om till samma preset-nummer/bank, oavsett instrument, vid play?

Nåja, min poäng var väl inte så mycket huruvida "Droger och musik, hör de ihop?", snarare hur 1960-talsknarkarnas musik påverkade den generationen de senare satte till världen, och hur musiken idag hade "sett" ut om det inte var för Richards heroinpumpande. Men jag kan erkänna att jag uttrycker mig vagt ibland, så jag respekterar valet att slå samman tråden. Jag får i alla fall tacka för mig, i den här tråden. 🤪

Njaoe, det vet vi väl inte... Criss påstår att han skrev "Non Of Your Business" — säkert med samma sanningsbakgrund som han påstår att han skrev "Beth". Criss hade visserligen impact på en generation, men det var nog varken med sitt "låtskrivande" eller trumlir.

Fast dessa levde ju inte på 1960-talet 😮

Jag säger inget om låtskrivarnas kompetens. Vem som helst kan, mer eller mindre, skriva en låt. Däremot verkar knarklåtarna ha haft större impact — inte bara på låtskrivaren själv, utan på en hel jävla generation. Och?

Jag älskar att läsa. Och i bokhyllan finns en salig blandning; allt från favoritförfattaren Stephen Kings romaner, via Eugen Semitjovs gamla journalistsamlingar och science fiction-noveller, till M.W Krasilovskys musikjuridiska böcker om den anglosaxiska(!) musikbranschen. Och så givetvis, nästan allt med Herman Lindqvists och Peter Englund... Och så är jag en riktig sucker för biografier — allra mest sådana om musikbranschens folk. Just nu läser jag en Keith Richards-biografi (Rolling Stones), och det som slår mig mest av allt är hur jävla mycket knark snubben skjuter [skjöt] i sig. Konstant påtänd! Alltid! Han tar sin femsträngade(!) gitarr och lilla handväska med heroin och kanyler, kilar in på dass och låser in sig för att inte komma ut på fem, sex timmar. Allt medan hans bandpolare sitter och väntar i studion och är allmänt pissed off. Och när han väl kommer ut från dass — pisshög, full och fan vet allt — så har han med sig grunderna till storheter som t.ex. "Honky Tonk Women" och "It's Only Rock 'n Roll"... Go figure! Det är lite skumt det där med droger och psyke versus musikskapande. Det verkar som om grunden till allt som många av oss försöker efterapa idag — eller för all del, tror oss inte vilja efterapa — lades under 1960-talet av majoriteten personer som var, höga (ex. Keith Richards), psykiskt sjuka (ex. Brian Wilson), eller i övrigt allmänt åt helvete coco-bananas (ex. Syd Barrett). Visst, dessa var säkert å sina respektive sidor influerade av 30-, 40-, och 50-talsartister, vilka i sin tur helst sökte inspirationen i alkoholens dimdjungler... Märkligt nog så berörs och inspireras jag mest av låtar som så att säga råkats skapas "under the influence". McCartney har visserligen skrivit några av mina all-time-life-favoritlåtar, men det var Lennon — som inte hade lika restriktiv hållning till drogerna — som kom med de coolaste låtidéerna, överlag. Brian Wilson — Nattvaktarens frälsare och gud — kan definitivt inte lämnas oomnämnd. Ena sekunden kunde han ligga i sin säng, smutsig och uppsvullen av all junk och depression, och vråla ut sin avgrundsångest över att vadän The Beatles rörde vid så blev det guld, bara för att sekunden därpå hoppa upp ur bingen och skriva Pet Sound (som sedan blev en sådan kick in the ass på McCartney att han kontrade med "Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band"). Vi kan lika bra även avverka KISS här: Simmons låtar har alltid varit de "sämsta" överlag; Stanley (heldöv på ena örat, för övrigt) var den som nästan alltid kom med det bättre materialet. Men det var när den totalt utflippade Frehley kom med sina riff och låtar som det blev det där lilla extra. Snortaren Criss skrev inget själv, dock, så han får bli undantaget. Ja vad fan, till och med Björn Ulvaeus kunde knepen. Vid ett studiopass fick han inte riktigt till texten till vad som senare skulle bli en av ABBA största hitar. Så han körde hem, hällde upp en stadig jävel och skrev i ett svep texten — till "The Winner Takes It All". Det är lite spooky, faktiskt... Man kan ju inte låta bli att undra vad/var musiken hade varit idag utan dess knark, ångest och sprit på 1960-talet. Bättre? Sprallig? Tråkig? Kan det vara så bisarrt att vi har alla junkies att tacka för att vi har kul idag? Jag sluter i alla fall mina ögon och föreställer mig en musikvärld där utflippade, ovan nämnda, personer aldrig existerat... Och jag ser hur giganterna mästerverk suddas ut — giganter som [utan inbördes ordning] Clapton, Tyler, Osbourne, Harrison, Turner, Bonham, Joplin, Cash, Hendrix, Perry, Jones... Ja, you get the picture. Och jag ser hur Spotify's databaser ersätts med swinging storbandsjazz respektive rödpolitiska kampsånger framförda av någon mullrande, mustaschprydd manskör, toppat med "hitlåtar" liknande: För han har öppnat pärlepooor-ten, sååå att jag kan komma iiin... Happy friday, fuckers!

Vad skiljer/skulle skilja, menar du? Vänta nu... du är tveksam till om pluggen ifråga kommer att låta "riktigt lika bra som hårdvara", men "vi" som som inte hör skillnaden, "vi" ägnar oss åt efterblivna aktiviteter... Eller: Det är OK för dig att vara tveksam, men det är NOK för "oss" att inte kunna höra skillnad... Vem fan tror du att du är?

Ja, det var då beklagligt. Det var inte menat som att "hugga på person" — och jag ber uppriktigt om ursäkt om det uppfattades så.

Ja, det blev ju ingen Beatles-hysteri precis. Men det var jävligt kul. 🙁 Kronobergstoppen hösten 2009 (se v 38) Fast det kommer ju mer, i och för sig... 28% and counting... 🙁

Ja, vafan... Man gör ju så gott man kan. Att leka är kul. Och särskilt när resultatet får så fin respons från omgivningen, för man tänker liksom: Fuck! Tänk om jag hade haft möjlighet att lägga ner 8-10 timmar om dagen som "proffsen" gör, vart hade detta inte kunnat leda...? Hur går det för din del då — fått några proffs-jobb ännu? Eller leker, som du själv beskrev det, "parasitlivet" i Karlstad ännu? Tänker du köpa Lexicon-pluggen?

Vänta nu lite... Vad fan vad det där? Att man — t.ex. jag — eventuellt tycker att priset för pluggen ifråga inte är rimligt måste inte automatiskt innebära att man är en komplett idiot. Inte heller måste det ha med "knappare" ekonomi att göra, som Demonproducenten menar i ovan inlägg. Det behöver inte heller innebära att man inte vet hur ett Lexicon "låter". Och definitivt inte att Lexicon nödvändigtvis måste "låta" skit. Är det inte rimligt att anta att Lexicon kryddar priset ut över det vanliga, just för att pluggen heter "Lexicon"? Och är du riktigt säker på det där, att du får exakt samma algoritmer som i hårdvaran? Och varför kan man då inte redan nu vara säker på att mjukvaran kommer att låta som hårdvaran, utan många vill "vänta och se"?

Finns dessvärre inga. Jag rekommenderar AD — förhållandevis billigt men enastående bra.

Nämen!? Uttjatad? Jag minns att jag en (1) gång avböjt diskussion med dig. Så himla betydelsefull för dig kan jag väl inte vara att du måste ta till sådana överdrifter. 😄 edit: pinsam typo [betydelseful, skrev jag]

Ja, det är ju en i allra högsta grad intressant fråga. Du får kanske, som någon tipsade om ovan, starta en dedicerad tråd. [tankebubbla] Varför skulle Universal Audio använda sig av en helt annan prissättning för samma algoritmer? Bara för att de inte kom i aluminiumrack? [/tankebubbla]

Tack för tillrättavisningen! Väldigt omtänksamt av dig!

Ja, det fattar väl jag med. Men vad tycker du? Är en prissättning på ca 16000 SEK för pluggen rimlig?

Och då är en prissättning på ca 16000 SEK för pluggen rimlig? (Om man inte sitter och emulerar ett lexicon med cockos free ware pluggar, vill säga — då man helt enkelt inte har råd att köpa originalet. Apropå "fördomar".)

Men visst kan man väl veta vad man får när man hanterar en viss funktion på ett visst sätt även om pluggen är billigare? Använder inte du presets?

Finns det ingen som har släppt Lexicon(emulerande)-pluggar tidigare då — och som rimligen borde anses vara lika "bra"?

Jodå, jag tyckte bara det dels låg bättre i mun att säga "in the". Men som sagt, det är ditt tips. OK, vad är ett "språkfel" i sammanhanget (och nu vet ju såväl du som jag att vi inte snackar annat än textförfattande/lyrik)?

😲😄

Njae... Jag vet inte. Om det är ditt tips, så är det ditt tips. Vet du?