ThomasE

Jag skulle påstå att musikbranschen i stort favoriserar män. Det finns mer eller mindre tydliga strukturer som är orsak till att branschen är mansdominerad och att kvinnor har svårare att ta sig fram. Det handlar om föreställningar, fördomar och beteenden som i många fall är outtalade och subtila. Om man slipper utsättas för dem själv, eller har tillräckligt med 'skinn på näsan' för att inte påverkas av dem, så är det inte säkert att man upptäcker dem, men de finns där ändå. Som kille är det lätt att slå ifrån sig sådana påståenden, eller ge andra logiska förklaringar till varför branschen ser ut som den gör. Men faktum kvarstår - det är fler män än kvinnor i musikbranschen och det finns egentligen ingen anledning till att det skulle behöva vara så. Artikeln i första posten i tråden är ganska talande för situationen. Jag har genom åren råkat på en och annan klåpare till ljudtekniker (inklusive mig själv i ung version) och kan konstatera att de till största delen varit män. Den dagen det finns lika många kvinnliga som manliga klåpare i branschen så skulle jag gå med på att det blivit jämställt och att alla har samma möjligheter. Där är vi inte ännu.

Det mesta är redan sagt redan, instämmer mest i kören. Fundera över hur många tillfällen som din mix faktiskt kommer att spelas upp i stereo under någorlunda vettiga förhållanden. På rak arm kommer jag på: i hörlurar, i bilen och hemma framför stereon. I så gott som alla andra fall kommer lyssnaren att höra en blandning av höger och vänster kanal utan någon stereobild att tala om. Tex på klubb (ofta mono), högtalare i mobiltelefon, laptops, radio som skvalar på arbetsplatsen etc. Mitt tips är att lyssna i både mono och stereo när du mixar. Det behöver så klart inte låta likadant i mono och stereo, men mixen bör åtminstone vara acceptabel även i mono. Finns alla bärande delar med i en bra balans? Faller något 'brett' och viktigt instrument bort? Blir det dovare, ljusare, bumligare, burkigare etc? Kort sagt, gillar du den mixen? För den kommer folk förmodligen också att höra. Ett till tips är att inte stirra på mätarna så mycket. Lyssna istället. Låter det schysst i både mono och stereo? Kör!

Några iakttagelser kring detta med toppnivåer efter att ha tagit emot en hel del mixar för mastering: Toppnivån på mixen är oväsentlig, inom rimliga gränser. Ligger den någonstans mellan säg -15 dBFS och 0 dBFS så är jag nöjd. Jag justerar ändå nivån under masteringen om det behövs. Om du av någon anledning exporterar din mix i 16 bitar så finns det större anledning att försöka landa lite närmare 0 dBFS, men det är inte avgörande. Det viktiga är vad du gjort med mixen. Klippning av mixbussen kan tex låta coolt, men det kan också ställa till problem senare. Om du vill att din låt ska bli stark i nivå (dvs tävla i loudness-kriget) så tjänar du förmodligen mer på att inte klippa eller topplimitera mixen före mastering. En ren och tydlig mix är nästan alltid lättare att öka nivån på än en klippt sådan, speciellt om det ska användas EQ i masteringen. En redan klippt och/eller limiterad mix tenderar ofta att 'haverera' av ytterligare EQ och limitering, så det sätter begränsningar för vad som går att göra i masteringen. Detta har alltså ingenting med 'headroom' att göra -- om mer headroom behövs för processningen i masteringen så är det enkelt och gratis att tillverka genom att sänka nivån på mixen. Det handlar snarare om själva ljudinnehållet. Klippning och limitering tillför biprodukter till ljudet, som antingen maskeras av nyttoljudet eller åtminstone går att acceptera. Men med lite EQ på det så är det lätt hänt att dessa biprodukter blir hörbara eller slutar vara acceptabla. Om man då dessutom limiterar ytterligare, och därmed tillför ännu mer biprodukter, så är det inte långt till att det låter trasigt och jobbigt. Mycket av problematiken kring loudness-kriget beror på just detta. En ren, punchig och tydlig mix 'tål' förvånansvärt mycket topplimitering utan att falla samman. Sedan om det verkligen behöver bli så stark nivå efter mastering som det ofta efterfrågas nuförtiden är en annan diskussion.

TS verkar vilja sätta nivån redan i mixen, och då blir det ju intressant. Att lyssna på den exporterade mixen i ett separat projekt är ett sätt att göra det på för att slippa slå av/på mastereffekterna. Nackdelen är att det förmodligen blir en del hoppande fram och tillbaka mellan projekten innan det blir "rätt".

Det absolut enklaste och mest rättvisande sättet att avgöra om en låt är starkare eller svagare i nivå än en annan låt är att lyssna. Rippa in en referenslåt från CD och lägg in den i ett nytt projekt tillsammans med din egen mix. Lyssna sedan hur det låter när du hoppar mellan låtarna, du kommer garanterat att höra vilken av dem som är starkast. Om du vill ha en siffra på skillnaden i upplevd nivå så kan du sänka nivån på den starkare låten tills den låter lika stark som den svagare och sedan läsa av hur mycket du sänkt. Mätare (vare sig det är RMS, K-meter, R128 etc) kommer bara att berätta en liten del av sanningen när det gäller upplevd ljudnivå.

Jag hade tänkt hänvisa till din post, men glömde det. 1176 är ett exempel på precis detta. Ibland måste man gräva lite i kretsscheman för att förstå varför något är som det är. Sedan är ju svaret på 'varför?' inte alltid uppskattad i dessa sammanhang, trots att det ibland kan behövas för att förklara 'vad?'... 🙂

Japp. Den inte bara ger sken, utan kickar faktiskt in. Förstärkningen återgår mot det normala, kompressionen 'släpper'. Åtminstone brukar många analoga kompressorer fungera så, pga en vanlig lösning som har med i- och urladdning av en kondensator att göra (har inte tillräckligt flamskydd på för att våga säga mer än så i denna tråd). Min uppfattning är att även digitala kompressorer vanligtvis beter sig så, men här får gärna någon med mer kunskap om konstruktion av sådana ta över. Jag skulle dock bli förvånad om det var på något annat sätt. Sedan finns det som sagt en uppsjö varianter och tillägg, tex hold, auto-release, olika kurvtyper etc, men i grund och botten bestäms attack- eller release-förlopp normalt av riktningen på förstärkningsförändringen. Enligt min erfarenhet kan man åtminstone utgå från det för att skapa sig en teoretisk förståelse för hur en kompressor fungerar.

Snygg sammanställning Valle! Det har blivit en fin diskussion också. Härligt! 🙂 Jag bidrar med en liten harang kring detta med attack- och release-förlopp. Hoppas det tillför något. Föreställ dig en kompressor med ratio 2:1 och 0 ms attack och release. Om insignalen 'plötsligt' är 6 dB starkare än tröskelvärdet från att tidigare befunnit sig under tröskelvärdet, så kommer kompressorn 'omedelbart' att sänka nivån med 3 dB, så att utsignalen istället är 3 dB över tröskelvärdet (+6dB in blir +3dB ut, dvs ratio 2:1). Om insignalen nu lika plötsligt minskar till 2 dB över tröskelvärdet, så kommer kompressorn omedelbart att istället sänka nivån med endast 1 dB, så att utnivån blir 1 dB över tröskelvärdet (+2 dB in blir +1dB ut). Ok? Kompressorns förstärkning har alltså gått från 0 dB (innan allt detta), till -3 dB och sedan till -1dB. Förhoppningsvis har gain reduction-mätaren på den tänkta kompressorn visat just dessa värden under tankeexperimentets gång. Om vi nu tänker oss att vi ökar attack- och release-parametrarna till något långsammare värde, och sedan gör samma tankeexperiment igen, så händer följande: När insignalen plötsligt blir 6 dB starkare än tröskelvärdet, så börjar kompressorns förstärkning att röra sig från 0 dB, i riktning mot slutmålet -3 dB, med en hastighet som (på något sätt) bestäms av attack-parametern. Vi antar att målet nås innan dess att insignalen plötsligt blir 2 dB starkare än tröskelvärdet. När detta väl händer, så ska alltså förstärkningen öka från -3dB till -1dB, och eftersom denna förstärkningsförändring sker i samma riktning som en återgång till normalläget (0dB förstärkning) så bestäms hastigheten nu av release-parametern. Vad händer om attack-parametern är ställd så långsam att förstärkningen aldrig hinner nå -3dB innan den 'nya' signalen dyker upp? Jo, kompressorn ser helt enkelt till att söka sig mot det nya målet på -1 dB förstärkning istället, utifrån där den är för tillfället. Beroende på hur långt kompressorn 'hann' innan det blev nya bud, så blir det antingen en ytterligare minskning av förstärkningen (attack-förlopp), eller en återgång mot normalläget (release-förlopp). För allt annat än testtoner så detta ett ganska vanligt tillstånd för en kompressor; ständigt på väg, aldrig riktigt framme. Det finns alltså hela tiden en 'önskvärd förstärkning' som bestäms av insignalen i kombination med tröskelvärde och ratio, och en 'faktisk förstärkning' som är ett resultat av den tröghet som attack och release innebär. Detta är starkt förenklat, och behöver inte beskriva vad som faktiskt händer inuti kompressorn, men det kanske hjälper till för förståelsen. En bild skulle så klart säga mer än dessa ord, men tex Valles bild i post #94 ser ut att illustrera ett liknande förlopp.

Attack-parametern bestämmer vanligtvis hur snabbt kompressorn hanterar en signal som överstiger tröskelvärdet. Siffrorna på reglaget är värden som tillverkaren tycker åskådliggör detta. Ibland går det att hitta en förklaring av dessa siffror i manualen, ibland inte. Siffrorna är bra för att enkelt se vilket håll på ratten som är snabbare resp långsammare, och även för att dokumentera en inställning för att kunna återskapa den senare. Finns det någon praktisk tillämpning av en kompressor där man egentligen behöver veta mer än så? Jag kan inte komma på någon på rak arm, men det skulle vara intressant att hitta en. Underbart! 🙂

Precis! Kompressorvärlden är full av både tranbär, vattenmeloner och en massa andra grejor. Det egentliga problemet är att de flesta tillverkare skriver "Attack" och "Release" på rattarna (ja kanske inte just i fallet LA-2 då) och graderar dem i sekunder, utan att för den skull förklara vad det innebär för just deras burk/plugin. För ljudteknikern spelar det oftast ingen roll, eftersom rattarna i slutändan ändå hamnar där det låter bäst, oavsett märkning.

Fin låt! Har bara lyssnat i lurar hemmavid, så med risk för att vara totalt ute och cykla: Jag skulle kunna tänka mig att dessa gitarrer är en del av 'problemet'. Jag uppfattar det som att de blir ganska starka när de 'sväller upp', och skymmer sången en aning. Testa att minska kring 350-400Hz, alternativt sänka nivån eller eventuellt komprimera dem mer, beroende på vad som låter bäst (och om det ens hjälper). Ibland blir det så man får göra, ja. 🙂

Precis! Min tanke var att belysa varför frågan är svår att svara på, inte nödvändigtvis att besvara den. Sånt brukar också vara intressant för en uppsats. Diskussionen är långt ifrån över i detta ämne... 🙂 Jag håller helt med Valle om att kompressorn kan vara ett ganska svårbegripligt verktyg, speciellt om man försöker hitta samband mellan vad som står på rattarna och hur det låter. Det kanske går att hitta ett allmänt, väldefinierat, förståeligt sätt att beskriva tider hos en kompressor? En ny typ av gradering som tillverkarna kan klistra på frontpanelen och som ger en aha-upplevelse hos användaren? Det skulle kanske till och med kunna vara ett ämne för en uppsats. 🙂

Intressant ämne! 🙂 Det finns mig veterligen inget standardiserat sätt att ange attack- och releasetider hos tex en kompressor. Vanligtvis brukar attack/release-reglagen göra att processorn arbetar "snabbare" i ena ändläget, och "långsammare" i det andra, men utöver det måste man gräva i specarna för själva apparaten/pluggen för att ta reda på vad siffrorna betyder. Det som faktiskt står på rattarna bruka mao sällan gå att använda för att jämföra tex olika kompressorer. Problemet är inte helt självklart om man funderar lite kring hur en 'vanlig' kompressor fungerar. Vid varje tillfälle finns dels en insignal, och dels ett värde på den aktuella förstärkningen (gain reduction). Attack- och release-reglagen sätter (grovt förenklat) begränsningar för hur snabbt förstärkningen kan minska (attack), eller öka (release). Vilket håll som förstärkningen är på väg åt bestäms av nivån på insignalen i kombination med inställda värden på tröskel och ratio. Eftersom insignalen i normalt ljudmaterial är ständigt varierande, så innebär det att kompressorn hela tiden jagar ett rörligt mål, nersaktad av attack- och release-tiderna. Att tala om en 'fullbordad komprimering' blir alltså i praktiken bara intressant för testsignaler -- med verkligt material hinner kompressorn ofta 'inte fram' förrän insignalen återigen passerat tröskelvärdet eller satt ett nytt 'mål' för kompressorn att nå. Sedan finns ju även skillnader i hur förstärkningsförändringen ser ut över tid. Förändras förstärkningen linjärt, logaritmiskt eller har den någon annan form? Finns det ett 'minne' av hur förstärkningen förändrats tidigare som påverkar den aktuella förändringen? Börjar man gräva i kompressorkonstruktion så finns det en uppsjö faktorer som bestämmer hur en kompressor beter sig, och i förlängningen hur den låter. Designern av en kompressor ställs alltså inför dilemmat att gradera reglage som, trots att de verkar enkla, i praktiken styr ganska svårdefinerade egenskaper hos kompressorn. Vissa hämtar värden från tex tidskonstanter hos RC-kopplingar någonstans i sidechain-kretsen, ibland är det ett mått på hur lång tid en viss förstärkningsförändring tar under vissa förutsättningar, ibland är det något annat. Vissa tillverkare skriver ut hur de kommit fram till dessa värden, andra inte. Svaret på den ursprungliga frågan borde alltså i vissa fall kunna vara B resp A, och i andra fall "E: Det beror på". 🙂

Jag vet inte riktigt vad det är för ballong jag stuckit hål på, eller varför två inlägg från mig skulle räcka för att stoppa ett årslångt väderkvarnskrig. Diskussionen verkar iofs inte vara avslutad heller, så... Det finns artister/producenter (tex inom EDM) som spelar in, mixar och mastrar samtidigt som musiken komponeras och arrangeras. Det finns också många som arbetar mer 'traditionellt', med komposition, arrangemang, inspelning, mix och mastering som mer eller mindre separata steg. Inget konstigt med det, det finns för och nackdelar med alla arbetssätt. Kanske något att diskutera vid tillfälle. Sådär, återgå till striden. Allt gott.

Tack för de vänliga orden. 🙂 Vi lever i en gör-det-själv-värld, inget snack om saken. Vem som helst med en dator har tillgång till digitala verktyg som kostar alltifrån gratis till billigt, och som ofta fungerar alldeles utmärkt till att komponera, arrangera, spela in, mixa och mastra musik med. Vem som helst kan i teorin göra vad som helst, och det tycker jag är helt fantastiskt ur en skapandesynpunkt. Men även i en gör-det-själv-värld gäller den gamla devisen "bra, billigt, snabbt -- välj två". Oavsett om du gör allt själv, köper alla tjänster utifrån, eller blandar både och, så kommer du inte undan detta faktum. Du måste åtminstone vara beredd att investera din egen tid ifall du vill göra allt själv OCH du vill att det ska bli bra. Det finns ingen plugin som automagiskt gör att din mix låter grymt, lika lite som det krävs superkrafter för att spela in/mixa/mastra en skiva. Allt handlar om att inse att ljudteknik, precis som alla typer av hantverk, kräver ett visst mått av egen ansträngning för att bemästra. Att ta hjälp av utomstående, vare sig det gäller inspelning, mix eller mastering, kan vara alltifrån helt onödigt till absolut nödvändigt för en produktion. Jag är självklart partisk i frågan, men kan ändå utifrån egen erfarenhet konstatera att mastering vanligtvis brukar vara en uppskattad del av skivproduktionen, även i "dagens musikbransch". 🙂