Valfrid

En annan fundering: varför kommer ALLTID dessa typer av OT-kommentarer upp då det diskuteras musikteori? Läs i någon annan forumsdel om ni ogillar teoretiskt snack och låt oss som är intresserade diskutera ifred. Så blir jag garanterat mer lycklig.

Jag hör i alla fall hur gitarren tydligt spelar ett Fmoll (Ab, C, F) när basen spelar Db. Då blir det tillsammans ett Dbmaj7. Jag hör inte den versionen du tycker är den riktiga, men jag kanske har knäck i lurarna. Det blir ju ett Dbmaj7.

Tror på det med. Mer "tenuto" om man skulle instruera en klassiskt skolad bassist. Håll ut tonerna i deras fulla längd, inte bara bupp-bupp. Ena gitarren låter bra, den som spelar korta ackord, men den andra som spelar ringa-racka låter inte helt traditionell för att vara Ska.

Just när det gäller Cardigans så kan det vara intressant, eftersom Peter som gör musiken i alla fall var intresserad av musikteori och spelade mycket jazzgitarr. Hela bandet har typisk musikestetbakgrund, om man undantar Nina. Så det kan absolut finnas medvetna musikteoretiska finesser inkomponerade.

This one. Jag tycker mig klart och tydligt höra Fm-treklang i gitarren, fast i tersläge. Basen växlar mellan C och Db, så man kan ju se det som ett Dbmaj7. Men jag skulle inte säga Neapolitanskt, då N oftast brukar ha tersen i basen. Men visst, det ligger ändå ganska nära till hands...

Jo, jag tycker att den är nödvändig om du undervisar i eller analyserar harmoniskt avancerad musik (typ senromantik). Den ger ett mer holistiskt perspektiv på harmoniken, och ger förklaringsmodeller till en del av de svåranalyserade ackorden. Nu har du ju barn, och då måste man prioritera. Jag kan tyvärr inte hjälpa dig med det.

dubbelpost raderad.

Det är helt okej. Moneybrother, Prince, Björk… Finns massor som är soloartist och ibland har en hel orkester. Det viktiga där är att artisten är liksom navet i den kreativa processen, och sedan har dom ett mer eller mindre stadigt band att omge sig med då det är dags för gig.

Jodå, det finns många exempel på det genom musikhistorien – i synnerhet hos Ravel: pianokonserten i G, andra satsen eller i Menuet antique... Vissa anser till och med att den dominatiska verkan kan verka starkare då tonarten är moll, och man vill till tonikavarianten. Att molltreklangen aldrig kan vara dominatisk lärs förvisso ut, eftersom det stämmer i 99 av de hundra fallen. Då blir det enklare "att göra rätt" för exempelvis estetstudenterna. 🙂

Att använda riktig orkester till filmmusik är ganska omständligt – det är en stor, känslig apparat som kräver en massa planering. De ska ha notmaterial, och sen ska det spelas in och mixas. Det kostar en hel del pengar också, såklart. Detta rimmar ganska illa med förutsättningarna för filmmusik – när kompositören får filmen har man, om man har tur, några veckor på sig innan musiken ska vara färdigproducerad. Att sätta sig och pilla med orkestrering och stämutskrifter då tar helt enkelt för lång tid. Sedan kan regissören ha klippt om filmen helt i slutändan, och musiken passar inte längre klockrent. Dessutom låter mycket av den typiska orkestermusiken för actionfilmer och liknande faktiskt bättre genom simuleringar, skulle jag säga. Alternativt riktig orkester som är dubblad, förstärkt och eq:ad till anabola nivåer.

Bortsett från de mycket bra tipsen ovan så kan tillägga Filmmusik – Det komponerade miraklet av Peter Bryngelsson. Det finns flera mycket bra "grundregler" som han tar upp där, vilket gör att man undviker att falla på nybörjarmissar. Orkestern du listar ovan är en kammarorkester, eller "klassisk", och är den vanligaste förekommande i Sverige. Det finns större varianter också...

Det är skillnad på watt och watt också. Då jag lirade metal klarade jag mig på tre-kvartsvolym med mitt Mesa/Boogie 20-20 steg, medan min kompis med 150W Carvin-topp fick mata sin till max. Lite tips för att höras: •Ställ upp förstärkaren på en stol, närmare öronhöjd. •"Hängmatta" på förstärkaren (fullt på diskant och bas, och med "mid" på noll) hörs väldigt dåligt. Våga dra upp mellanregistret, så låter det mer. Även om det kanske inte låter klockrent då du spelar själv så blir totalljudet antagligen bättre...

Från visa till symfoni av Ingmar Bengtsson tar på ett folkbildande, pedagogisk vis upp symfonins grundpelare. Finns säkert på biblioteket.

Jag tycker det låter spännande, och har inte hört så mycket där man verkligen kan säga att ja, det är klart symfoniskt. Frågan är väl lite vad man lägger i begreppet – många tycker "symfoni" är synonymt med "bombastisk, episk". Just att man tänker mer på motiv är ju spännande. Symfonin bygger mycket på dialektik också – tema, sidotema och sedan båda tillsammans. Analogt med tes, antites, syntes...

...och var man placerar ackorden. Magnus Uggla - som i stort sett förlitar sig på tre ackord - sa en gång att om låten ska upp på svensktoppen så ska refrängen, eller versen, börja på subdominanten. Som i "Hotta brudar" eller "Varning på stan". Pröva att börja refrängen på F istället för Am så blir det lite annorlunda...

Nej, du har rätt. Amoll blir dumt, jag tänkte väl kanske F#moll eller så rörde jag ihop tankarna... Men om Adur hela vägen; F#7 blir då bara en mellandominant om man accepterar Hmoll:et. Ser man det funktionsanalytiskt så är inte heller Em9 särskilt ologiskt: man kan analysera den som dominant i moll, vilket inte är helt vanligt men fullt existerande. Hittas mycket i tidig nittonhundratalsmusik, i synnerhet Ravel. Dmaj9 efteråt talar förvisso emot en sån analys, eftersom molldominant nästan alltid följs av tonika i dur, och ytterst sällan av subdominat, men det går... Man behöver hela låten tror jag för att avgöra om det ska analyseras som en modulering eller ej...

Ja, du har rätt. Poängen var att man ser det som någon slags variation på Hmoll, vilket då snarare gör att tonarten A-dur förvandlas till Amoll, vilket är ganska normalt. F#7 blir då dominant till Hmoll, fast basen rör sig ett halvt upp till G istället för H (vilket är normalt). Jag upplever det som mer logiskt när jag nu lyssnar på ackordprogressionen.

Du kan också se det som att du inte byter tonart alls. Gmaj7 kan ses som ett Hmoll6 med G som baston, och då blir F#7 mer logiskt.

Det som lånas måste alltid någon gång lämnas tillbaka. Om du stjäl något, och gör det ninjastyle, så är det ditt. 😉 Alla kopierar, det är så vi lär oss. Vi härmas och apar efter. Mor är rar, far ror. I början är det bara bleka, pinsamma kopior. Men det är bara början; sedan börjar man få en djupare förståelse för materialet, och kan skapa vidare med det. Ja, det är ett problem om hela låten är en blek kopia. Men att ett riff låter lite som AC/DC, Metallica, whatever. Ja, då blir det bajsnödigt och man vågar inte ha kul och ingen vågar öppna käften och så blir det ingen musik.

Varför känns det fel? Jag tycker det inte finns nágot annat logiskt alternativ...

Ja, alltså bortsett från harmonilära så finns det ett stor teoribildning runt kontrapunkt som du kan titta på. Kontrapunktiken handlar om hur stämmorna, melodierna förhåller sig till varandra. Studeras nästa bara uteslutande av blivande kompositörer och arrangörer, men kan vara till stor hjälp även när man skriver pop. Det finns några generella grundregler som kan vara bra att känna till, exempelvis att den översta stämman och den understa inte bör rör sig åt samma håll samtidigt; att större intervall bör efterföljas av mindre; hur man förhåller sig till dissonanser och så vidare. Det viktigaste principen är dock att alla stämmor är enskilda melodier, de behöver inte bete sig likadant! Vanligt brukar annars vara att man tänker någon ackordprogression som alla utgöra en del i (bortsett från sångmelodin som är "fri"). Det måste inte vara så. Lustigt nog finns det säkert hundra sidor om harmonilära, men typ ingen alls om kontrapunkt. Massa bra tips om hur man lägger ackord, men aldrig om hur man gör en melodi. 😎 Däremot kan det finnas böcker på biblioteket som du kan kika lite i. Walter Piston's "Counterpoint" är ganska spridd i Sverige.

Bland det värsta jag vet. 😛 För det första så gillar jag inte soundet, och för det andra för att de orgelkonserter jag varit på har varit det tråkigaste som har upplevts. Iskall kyrka, Stenhårda träbänkar, kristna tanter och man ser inte ens snubben som spelar. Orgel = medeltida sint. ( 😄🙂😊 )

Lagom tycker jag. Något högre percussion skulle vara najs. Bongos med trumstockar typ. Nä, det är ju stråk hela tiden. 🙁 Ja, man vill ha det för variationen om inte annat. Det blir lite grått om det bara är stråk hela tiden. Dubbla med horn då temat repriseras. Skulle det varit en akustisk orkester skulle man behöva dubbla stråket med träblås för att få Wagnerfettma, men det låter bra som det är nu. Kanske någon motstämma i oboe eller annat träblås i reprisen, som "svarar" melodin då stråket ligger stilla.

Ja. Med "Lydisk" i skalnamnet är det underförstått att kvarten är höjd ett halvt.

Ja, C Lydian #5 som den kallas då i anglosaxiska termer. Den har samma toninnehåll som A melodisk moll. Du kan bygga ackord utifrån båda skalorna. Alla toner är de samma, och du kan bygga samma ackord också. Men det kommer inte låta helt självklart, av den anledningen att funktionerna inte är de samma. Jag kan tipsa dig om att även titta lite på funktionsanalys, tonika- och dominantförhållanden. Kanske blir det klarare då. Ja. Eftersom jag antar att du är gitarrist kan svaret bli: spelar du A melodisk moll kan du även tänka att du spelar C lydian #5. Ja, de blir A frygisk (som någon skrev ovanför), och den klassas som moll. Spelar du C mixolydisk kan du även tänka A frygisk. Alla modus som har samma intervallföljd hör ihop. I teorin ja, men de kommer inte få samma funktioner. Jag får en känsla av att du är djupt inne i improvisationsteori utan att riktigt förstå innebörden av vad ett modus egentligen är. Vad är du vill "göra" för något? Förenkla ditt tänkande om vad för skalor du kan spela över olika ackord? Eller experimenterar du med ackorduppbyggnader? 🙂