AnthonyS

Tidsbrist, utan tvekan. Eftersom jag har musicerandet som fritidssysslesättning finns det inte alltid så mycket tid som jag skulle vilja, och då kan det göra mig mer atressad i studion än vad jag behöver vara. Således får jag mindre gjort än vad som egentligen skulle behöva vara fallet.

Haha, det är det som skiljer proffsen från oss vanliga döda. Hur de lär sig låtar är också en helt annan teknik än vad en annan använder...

Ett sparsmakat delay, precis som sahts, om inte delayen är en del av estetiken i solot. Då är det bara att fläska på. Andra standardknep är halsmick, fräscha strängar (!), mindre dist än man tror för att bevara någon slags dynamik och ffa anslag, lite "middigare" ljud än vad man kanske är van vid, och om du måste ha reverb så lägg det parallellt med delayet om det blir rörigt. Kolla av med EQ så du inte är och trängs med basen i lågmidden eller hi-hat / pads /whatever i högmid/diskant. Och viktigast av allt - lira som om livet hängde på det 🙂 Rock on!

Samma sak hände mig med samples till EXS24 och Ultrabeat. Jag googlade på problemet och hittade en fix efter många om och men. Det var bara att ladda ner någon fil, minns faktiskt inte riktigt exakt hur jag gjorde. Men googla och leta dig fram.

Nja, alltså. För det första har jag glömt ett mycket viktigt kommatecken i den citerade meningen: "Den sista meningen [...] kan således få effekten av ett interrogatio - en retorisk fråga, ej menad att besvaras, med syftet att stärka talarens tes alternativt ett påstående maskerat till en fråga." Ett rent vädjande till åhörarna är rätt i vissa sammanhang, då det i kombination med exempelvis smicker kan övertyga. Men retoriska frågor per se kan fungera hur bra som helst. Rent patetiska vädjanden är dock i de flesta kontexter, utom möjligen som ett led i ett tårdrypande deprecatio, dömda att misslyckas. Tvärtom - jag är övertygad om att mitt långa inlägg i mångas ögon kan passa väl in på trådens titel 😉

Alltså, det är ju lite av en ofullständig dribbling. Eller en dribbling utan boll, medelst träben. Valle skriver "låt oss vända på det", utan att de facto vända på det. Han bekräftar istället i princip den påstådda tesen - att Z:s argumentationer inte hittar hem hos V, då den tidigare vädjar till den senares förnuft. Frågan är vad det beror på - bristande förnuft hos V och därigenom bristfällig förmåga att ta in de till förnuftet vädjande argumenten, eller bristfälligt fiskande från Z:s sida efter det förnuft som kan antagas finnas hos V. Vi utvecklar det hela. Men först de eventuella knepen: Den sista meningen i inlägget är särskilt intressant. Ser vi här ett interrogatio? Nja, frågan är ju direkt ställd till motparten. Men den är så självklar, att ett svar endast spelar frågeställaren i händerna varpå motparten väljer att inte svara. Den kan således få effekten av ett interrogatio - en retorisk fråga, ej menad att besvaras med syftet att stärka talarens tes alternativt ett påstående maskerat till en fråga. Är det kanske så att V försöker med ett oförblommerat försök att förvirra? Nja, knappast. Det är i så fall inget bra försök. Inledningsvis bjuder han dock på lite av ett entymem (i ordet retoriskt bredaste mening) - att inleda med "Snacka inte bort dig nu" innebär underförstått att Z faktiskt håller på att försöka(!) snacka bort sig. Det är nämligen så vi tolkar det - "Aha! Den där lömske, billige nidingen Z, nu försöker han snacka bort sig igen!". Här får vi (dock föga diskret, det skall sägas) denna sanning mer eller mindre serverad, och först av allt, dessutom! Således står det bortom all tvekan att Z är en simpel smitare, en femtekollonnare. För det är väl just sådana personer som "försöker snacka bort" sig..? Detta för oss således till nästa punkt. Disposition. Här måste jag applådera V. Tidigt, ja rent av först av allt, informerar han oss om att Z är en smitare, en slingerbult. Detta får framförallt två effekter. För det första vinner resten av inlägget tyngd. Vi som åhörare gillar när rättvisans vite riddare uppenbarar sig i talarstolen. Vi gillar att se smitaren ringas in. Vad denna inledningsfras också gör är att den ingjuter skepsis i oss åhörare, gentemot Z:s kommande replik. Z är nu mer eller mindre stämplad som fintare, och vad han än skriver finns där nu en viss misstanke hos åhörarna. För vem tror handen på hjärtat på vad den nyligen avslöjade dribblaren i fortsättningen säger..? Svaret på själva kärnan i inlägget (ty det finns en kärna!) är att det sista påståendet är både sant och falskt. Det ÄR givetvis så att Z per definition brister i sin förmåga att övertyga om V ej kan ta till sig de förstnämndes argumentation - ty häri ligger en av retorikens själva kärnpunkter. Anpassa argumenten efter åhörarna. Saknar V förnuft nog att ta till sig Z:s argumentation bör Z välja andra vägar. Varför V eventuellt saknar förnuft är en helt annan fråga, skild från varför argument riktade till förnuftet i V:s fall enligt Z ej fungerar. De kan liksom inte skylla sin oförmåga att mötas i diskussionen på varandra, och vinna. "Du är oförmögen att tillgodogöra dig argumenten jag lägger fram. Därför kan vi aldrig förstå varandra" å ena sidan och "Du är oförmögen att lägga fram argument jag finner giltiga. Därför kan vi aldrig förstå varandra" å andra sidan kan liksom inte mötas. Inte för att det på ett fundamentalt plan är omöjligt för dem att förstå varandra utan för att det rent retoriskt är snudd på omöjligt för dem att få något som helst sakligt övertag utifrån grundpremisserna så länge diskussionen i sig är diskussionsämnet. (Hade du frågat mig för sådär tre-fyra år sedan hade jag levererat en (än mer) präktig dynghög till analys, nu får jag vara glad över det lilla som finns kvar...)

Frågan man ställer sig i den här tråden är väl vad som egentligen häcklas - person eller religion. Å andra sidan finns det väl skäl till att tråden heter som den gör, så att jag hoppades på en konstruktiv diskussion när jag gav mig in i den talar väl snarare för min egen naivitet än för något annat.

Hahaha! 😆

Ah, du har rätt! Det är jag som är en aning slarvig med begreppen. Jag menade inte evidentia i betydelsen stilfigur, utan syftade på det som föregår den av talaren avsedda känsloeffekten hos åhörarna - den klara, närmast övertydliga presentationen av argumenten. Är det något vår Valle ofta gör är det att be folk tala ur skägget, vara precisa, så att säga. Men din poäng är viktig, rätt skall vara rätt. Jag tänkte halvvägs. EDIT: Jag inte bara tänker halvvägs, jag skriver som en kratta också.

Jag brukar faktiskt låta mig inspireras en del av Kraftwerk när det står still på kreativitetsfronten vad gäller alla olika gitarrelaterade projekt man har näsan i. Det finns en minimalistisk ådra jag ständigt behöver bli påmind om.

Att kolla över impulserna kan som sagt vara en bra idé. När det gäller Guitar Rig 5 är jag inte 100%, men jag har jobbat mycket i 3 och 4. Generellt brukar det funka att backa en del på gain, och vara generös med mellanregister. Det ligger ofta flera saker som påverkar signalnivåer i kedjan, så att kolla av detta är viktigt. Att sedan minimera antalet effekter på gitarrspåren brukar kunna rensa upp ljudet ganska bra. Prova att lägga eventuella reverb på en aux-kanal, så du inte har en massa reverbsvansar som slaskar i mixen. Slutligen vill jag mana till envishet - det går att få till riktigt bra gitarrljud med mjukvara men det kräver ofta tålamod. Att skruva med öronen istället för ögonen är också en bra minnesregel. Ofta sätter man i början rattarna på den digitala gitarrförstärkaren ungefär som man sätter rattarna på en analog rörstärkare. Ofta motsvarar inte dessa inställningar varandra, utan med mjukvara behöver man ofta våga vara lite mer oortodox med eq-inställningar.

Har velat prova en sådan, men ingen i den nära kretsen har någon. För övrigt använder jag mig av Logic när det är dags att lägga sista touchen. Jag gör helt enkelt allt i Logic, från inspelning till färdig låt.

Haha, just de poängen var nog inte särskilt sura att förvärva, så att säga. Men för all del! Hoppas du tog tillfället i akt att lära dig något 😉

Eleven Rack är mitt bästa tips om du vill ha mycket bang for the buck. Jag tycker, högst personligen, att den känns bättre än senaste POD-familjen, och hittar du en begagnad 11R kan du få den till buspris. Den är mer snabbrattad än Axe-Fx II, och innehåller med expansionspaketet det mesta man behöver i gitarrsvängen.

EDIT: Det var inget.

Alla högskolepoäng gick så att säga inte åt till att rädda världen 😉

Jag lämnar det helt enkelt i fortsättningen åt andra att avgöra vem som är den dåliga retorikern här. Oerhört låg nivå, för övrigt.

Hahahaha!!

Underbart! Har spelat extra mkt purple här hemma sen Jon tog steget över till den andra sidan. Plattorna Mk II-lineupen fick ur sig när det begav sig är rent guld.

Här har du fel. Det har ingenting med retorik att göra. Valle är en relativt god retoriker, med stort fokus på ethos och logos i sina argumentationer. Dock ibland med lite väl hårda krav på evidentia hos motståndarna, men likväl ofta klart disponerad. EDIT: Att ta hjälp i sina argumentationer av "vad alla andra säkert tycker" är däremot småbarnsretorik. Låna auktoritet från auditoriet hör inte en god retoriker till.

Det är metal, det är ABBA, det är Yngwievibbar och det är poser. Med andra ord är det ganska folkligt. Det brukar vara ett bra sätt att bli bespottad. EDIT: Folkligt inom musikkretsar.

Själv blir jag bara glad när någon håller metal-facklan brinnande! Mer gitarrsolon, rök och falsett åt folket! Seriöst, det är ett sundhetstecken att det finns musiker som fortfarande gör sin grej. Det får vara hur mycket kalkon det vill, är det gjort med hjärta är det plus i min bok!

Härligt! Den blir ju bara bättre och bättre, dessutom. Ja jag är helnöjd. Men jag funderar ändå på en ny Axe-Fx, så vi får se. Haha, prylsjukan är sannerligen lömsk...

Ja, det är både bra och dåligt. Fördelen är att du kan linea rakt in i ett pa exempelvis, och få med en simulerad kabinett utan dator eller dylikt. Nackdelen är precis den du beskriver. Jadu, det är verkligen en fråga om tycke och smak. Jag föredrar traditionell uppmickning av vissa skäl och hlet digitala varianter, typ Axe-Fx, Eleven Rack etc. av andra skäl. Att micka upp är kul och låter genuint och livfullt. Men det är verkligen inte lätt, och en monstruös mängd tid kan gå åt till att flytta kabinett och stärkare runt i en lokal, flytta micken, vinkla micken, byta ett mickstativ som vägrar stanna i en viss position, till slut upptäcka att man vill ha en annan mick, flytta allt en gång till, upptäcka att man vill ha två mickar etc. etc. etc. Den digitala varienten när man använder impulser är så oerhört enkel och smidig och låter dessutom riktigt, riktigt bra. Det var det långa svaret. det korta är ungefär såhär: en bra uppmickning ger det allra bästa ljudet. Men en bra uppmickning kräver ofta ett bra rum, rätt mick och ett kabinett som låter bra. Och det är inte det enklaste, tyvärr.

Ja, precis. Jag hade lite bråttom där. Du har helt rätt. Då behöver du inte använda impulser, utan får vara nöjd med den högtalarsimulering som redan ligger på signalen. Att dra ut signalen från effect send innan den passerat slutsteget skulle jag inte rekommendera.