AnthonyS

Fast det där var faktiskt inte riktigt vad jag frågade efter. Vi förutsätter i exemplet att någon faktiskt hittar på egna namn på ackord, skalor och toner osv., oavsett om det behövs eller inte. Personen säger att "den tonen heter blå, nästa heter röd" eller vad vi nu vill. Är det fortfarande inte ett teoretiskt kunnande vi talar om då? Eller utesluter vi det, eftersom det inte handlar om den officiellt vedertagna "korrekta" teorin?

Yes, 59an är, som jag skrev i ett tidigare inlägg riktigt bra. Och även Gibsons lite "snällare" varianter får jobbet gjort utan problem. I min första gura, en väldigt sliten Gibson Les Paul Studio, satt 490r och 490t. Funkade till snudd på allt (i den mån man kunde spela "allt" när man först började), och behöll separationen högt upp i gainnivåerna.

För det första har du ingen aning om vad jag tänker på, och för det andra så har du ingen aning om vilka produktioner jag gillar. Men när argumenten tryter brukar ju sandlådesnacket komma igång.

I faded-modellen av Flying V satt iaf förut en mcik som hette 500t i stallposition. Den var riktigt kul till metal.

Ok. Är gitarrerna så dynamiska att det stör ljudbilden är de ju per definition för dynamiska. Dock är jag inget fan av den jämna strömmen av mosat metal-scoop som många gitarrister och metal-band presterar idag. Men smaken ör som baken. Ska det vara metal håller jag med om att det inte ska vara farfars telecaster och fendercombo med transienter som får öronen att gråta efter första kvintackordet. Det ska absolut vara ett visst mått av "mos". Men det ska också vara liv, och höras att det finns en människa där bakom gitarren.

Jag kör på D-Sonic i min Music Man JP6. Den är lite vansklig att matcha med rätt stärkare, den tenderar tyvärr att gröta ihop sig lite med stärkare som saturerar mycket på höga gainnivåer. Med stiffare stärkare är den guld, även med mycket gain, annars kan den kräva en del finlir med presence+treble. Dock sitter den som en smäck när man väl får till det. Bra, tight, "limmat" ljud.

Bra svar på min fråga. Mmm säkert. EDIT: Läs frågan igen. Där står "ett visst mått av dynamik." Har aldrig pratat om "mycket dynamik". Herregud, läs inläggen innan du svarar på dem.

Hur kan en tråd som börjar med frågan "Vem lyssnar på Kent?" ha 307 svar? Ah, scrollade upp en aning. Såg att det handlade om monarki. Och brandmän. Helt plötsligt förstår jag...

Så det är inte upp till den enskilde musikern att definiera vad han/hon anser är metal och därefter själv avgöra huruvida man vill inkludera ett visst mått av dynamik i sitt gitarrsound?

Visa mig en metalplatta helt befriad från dynamik. EDIT: Stavfel.

Det måste väl ändå vara upp till den enskilde musikern?

Om du hitar på egna begrepp och ord för vad du gör vid pianot, dvs. utan kunskap om vedertagen musikteori själv döper toner, skalor och ackord, talar vi om ett musikteoretiskt kunnande då?

Det var väl ett svar så gott som något. Jag är själv inte hundra procent klar över vart jag står i trådens grundfråga.

Jag skulle vilja slå ett slag för JB och 59 från Seymour Duncan. De är riktigt bra, och funkar till annat om du en dag vill lira anat än metal. Jag föredrar att få min distortion från förstärkaren snanare än mickarna. Haha, score.

Särskilt när han själv stulit en brygga i låten "Crowd Chant" från Faurés "Pavane"...

Du får gärna svara på frågan ändå. Tycker du att politik och religion inte hör hemma på tavlor heller?

Jag tänker såhär; vad tusan blir kvar att sjunga om, om du tar bort musik relaterad till politik eller religion på ett eller annat sätt? Ska vi förkasta en gigantisk del av vårt musikarv? Jag kan köpa delar av ditt resonemang kring politiska agendor osv, men musiken är liksom resten av kulturen en farkost för tankar och ideer och vill folk betala för det så varsågoda. Tycker du att politik och religion inte hör hemma på tavlor heller? Nej, absolut. Jag ville bara göra en självklar poäng. 😎

Men vänta lite. Är det de moraliskt förkastliga texterna du angriper nu? Om politik och musik inte hör ihop, och inte heller religion och musik, då börjar vi snäva av rejält.

Det går utmärkt att få till bra metalljud med modelleringsteknik, men det kräver ofta en del rattande innan man får till det. Viktigt att tänka på är att varje del i en modellerad signalkedja, precis om på riktigt, på ett eller annat sätt agerar eq och skär uppe eller nere eller både och. Man kan ofta behöva vara mer uppfinningsrik och oortodox med modellering än med riktiga riggar, men det finns mycket att vinna. Generellt brukar det hjälpa att minska på gain och vara generös med presence och treble. Risken är att man då får lite fizz i diskanten, men det kan man ofta skära med lågpassfilter. Experimentera också med stereoriggar och med olika kabinett och mickar i mjukvaran. Amplitube 3 brukar fungera bra för mig när jag använder mjukvara, så det är ett hett tips. Annars är gamla Peavey Bandit en diamant i metal-sammanhang. Kan ni hitta en så slå till. Den kommer att bli en slitvarg i er replokal/studio för lång tid framöver. Kör hårt!

Mer rät plektrumvinkel och hårdare aslag ger mer perkussiv attack än ett plektrum som "glider" över strängen. Hur man spelar metal med rätt plektrumhandsteknik vad gäller muting, plektrum, rytm, stops osv., är en vida förbisedd del av tekniken. Där finns mycket att hämta.

Äsch, jag lever på hoppet. Och drivs av en omättlig nyfikenhet. 😎

Absolut. Men samma sak gäller ju åt andra hållet - den hand som har kraft att bygga har också kraft att rasera. Musik kan ju, och har, använts till annat än att "få till förbättringar i samhället". Det är ju inte så att vi har att göra med en för samtliga samhällsmedborgare enbart positiv kraft när det gäller att förstärka politikska budskap med musikens hjälp.

Vad menar du med det här? Och vad baserar du detta insiktsfulla uttande på?

Eh, va..?

Garageband funkar bra. Apogee One är ett bra externt ljudkort, som fungerar kanon med din MacBook Pro. En enklare, mångsidig mick till det och du kan spela in sång och gitarr och maraccas och allt möjligt. Om du kan använda din Casio direkt in beror på vad den har för utgångar. Har den line out kan du köra in den genom ljudkortet (Apogee One, alltså), och har den USB kan du köra den direkt in i datorn. Ett par enklare slutna lurar rekommenderas, så du kan lyssna på dina spår och ändå spela in där datorn är och på det viset slippa läck in i micken. Det blir inte helt gratis, utan går nog loss på mellan tre och fyra tusen. Men då har du bra grejer, som räcker långt. Att påbörja sin studiobana kan vara lite kostsamt, men har man väl basprylarna behöver man inte mycket mer senare, om man inte absolut vill. Vill du göra det ännu billigare kan du välja ett annat ljudkort, och på det viset nog spara närmare en tusenlapp. Lycka till, och grattis till världens roligaste hobby 🙂