HeHå

Nå vad tycker ni nu alla PT fans om deras senaste då? DEADWING. Jag tycker den är rakare och rockigare än tidigare, och mer "tajtare" men inte så välarrangerade arrangemang med dramatik och spänning som på "In Absentia". Klart spännande band med en "egen" stil och nisch inom s.k. "prog". /HeHå

Jasså? du menar det som jag har "pejstat" in ovan? 😮 Jodå, jag läste visst då detta också...men blev mer förbryllad än upplyst. Oskar_E kanske inte hajjade detta? 😱 Jag tyckte det var lite väl mycket du utelämnade och för Oskar_E kanske det behövdes lite mer...men det är ju klart att jag borde inleda med ett "det som ViktorDenStore menar är..." Sorry! 😳 /hehe

Tja, tyskar skall det vara om det var smaklöst, Rammstein var ju hemska sådär där de kom i mitten på 90-talet.. men nu är de ganska så mainstream inte sant?! Ingen chockas längre... tyskarna KNORKATOR har en kompis tipsat mig om, som har som främsta uppgift att tänja gränserna för god smak.... www.knorkator.de De har bl a gjort en 1.50 min låt som heter: "Eh, du alte ficksau" Fort, snabbt, hårt och tungt och med betydligt mera finesser i texten än hos SLUTEN ANSTALT. Allt är inte sånt dock. De kan t o m vara "bra på riktigt"! 😳 Man måste kunna tyska. Det finns säkert mp3or att ladda ner. De kom två i tyska SCHLAGERUTTAGNINGEN år 2002 med en låt som innehöll följande text: "Ich bin ein ganz besond'rer mann, dem mit den arschloch essen kann"... "Jag är en ganska besynnerlig man, som kan käka med rövhålet..." Det ni!

Oj OSKAR_E här kommer en sak till! Glömskan och ALZHEIMER smyger sig på en! Det allra viktigaste kanske: Det är inte så, att ni SPELAR IN I 48 Khz samplingsrate, medan bakgrundstracken spelas upp i 44,1 KZ !?!?!? Då "resamplas" spåren i realtid när ni spelar upp spåren - kanske utan tidsförskjutning - vilket höjer eller sänker tonen på era gitarrspår ! Skillnaden på 44,1 och 48 är just den där lilla snestämningen som man retar sig på! Skillnaden på 96/24 Khz och 48/44,1 hade ni hört med en gång... Vissa programvaror kan man ha olika samplingsrate på olika spår, om man t ex skall köra trumsamplingar ifrån CD's. KOLLA DETTA! Konvertera isåfall allt först och spela in i rätt rate på allt! /HaHa HeHå

Tackar tackar Wonderboy. Men, för mig är det "common sense" och har fått lära mig "the hard way" efter år av gitarreparationer åt olika musikaffärer (bara lugn: musikaffären finns inte längre så ni kan dissa vilka ni vill!). Sedna "tajpar" jag snabbt på keyboardet så det kan bli lite för mycket t o m. Det finns säkert mer tips, som vi bägge har glömt! Trombonisten: ett exempel på hur man förbättrar både intonation och stämning hos en gitarr är att alla gitarrer BORDE var försedda med följande greppbräda: www.novaxguitars.com Alltså: Bandstavarna borde ALLTID var utspridda som en solfjäder (titta själv på era fingrar hur de ser ut!) dvs att de lägsta bassträngarna på en gitarr skall ha längre skala (total längd) än den högsta tunnaste. Enbart då liknar det ett piano vilken har olika längd för varenda ton. Detta innebär bättre stämning och bättre intonation, så de så. För övrigt har Pianot en s.k. "sträckt stämning" som jag - personligen - har svårt att stå ut med. Det hörs speciellt på vanliga dur klanger, med vanliga terser. Bandlösa instrument "are the way to go" om man vill intonera själv med fingrarna 😳 . Plus 7-10 års återinlärning av allt man lärt sig tidigare! 😳 Ett vanligt E-dur på en vanlig gitarr har jag också svårt att stå ut med. G# på första bandet på g-strängen låter alltid för stirrigt och skarp p g a strängens "tunnhet" - den är oftast inte spunnen - och att den har för snäv vinkel till sadeln vilket gör att tonen blir några cent för hög, vilket ställer till det vid ackordspel. Jfr med vilken tolvsträngad gitarr som helst. Stäm G-sträng paret EXAKT rätt i en stämapparat på lösa strängar. Ta sedan och tryck ner första bandet G# tonen och se/hör vad som händer! Visst blir det en väsentligt skillnad på den spunna strängen och den ospunna (tunnaste)! Men visst är slutsatsen att alla bandade instrument eller klaviaturer ÄR de facto en kompromiss. Man kan aldrig få det perfekt. Speciellt inte ifrån en person till en annan. Det som är bra intonation för mig och mina fingrar, suger kanske för en annan. Jag sparar mitt sista förslag - experiment och test som ni kan göra - för att bevisa olika människors olika tryck på strängar och hur det påverkar att det låter surt till nästa inlägg.

Hmmm... Oskar E En sak jag glömde att fråga om... Spelar ni någon form av "nedstämd musik" ? Alltså typ av new-metal eller där man stämmer ner vanliga gitarrer till H och C och sådana besynnerligheter... då kan väldigt lätt allting låta surt eftersom mensuren (jo det heter så!) inte stämmer. En strängs tjockleck och dess längd är viktigt för intonationen. Ni kan stämma och intonera bäst fan ni vill, men en vanlig gitarr är inte lämpad för att bli stämd som en bas oavsett vilka strängar man sätter på. ni har väl undrat varför en bas alltid är längre? Det går annars inte att få bra intonation och grundton i basen så de så. Piano funkar likadant, olika längd på strängarna. Men men, detta var bara om ni kör nedstämt. Annars håller jag med trombonisten, och alla andra här för den delen... 😉 /HåHe

Istället för smålustiga kommentarer, håller jag helt med föregående talare om att "när gitarrister spelar" låter det bra. 1. Om man har för tunna strängar, och för tjocka och höga BANDSTAVAR tenderar vissa att trycka lika hårt som på en akustisk gitarr. Det låter för jävligt. Jag har numera lärt mig att aldrig intonera instrument ÅT ANDRA. Det så j-la individuellt så det är inte sant. Man skall helst lära sig detta själv efter ett tag. Alla människor trycker olika hårt. Och dessutom vid olika ackord! Och kom inte nu med "buzz feiten" intonation och andra manikyr-metoder som sägs vara lösningen på alla problem här i världen. Tryck inte för hårt - tryck tillräckligt - men inte mer! 2. Se ocskå till att ni - om ni har SVAJ och STALL som är upphängt på fjädrar, att ni inte vilar med handen (plektrumhanden då) över svajet och trycket ner det. Många glömmer detta, och gör automatiskt så för att dämpa strängar som inte spelas speciellt vid distortion. Se/hör om det blir lika surt om ni låter handen fladdra fritt (?!?!) ovanför stallet och kroppen... 3. Annat som brukar vara ivägen är följande: Titta i en spegel medan ni spelar! På greppbrädans hand! Verkar ni omedvetet dra i stängarna sidledes ? - precis som om ni skulle böja (benda) en sträng? Vissa - eller rättare sagt många - drar omedvetet strängarna neråt bara för att "få grepp" om strängen. Lägg av med sådana olater. Det andra med stämapparat och intonering verkar ni ha koll på redan så det måste vara ngt sånt. Jämför också med allt annat som är inspelat, om de håller 440 HZ eller ngt sånt. Dessutom, det här med att vara duktig gitarrist räcker inte. En som jag sålde min vanliga strata till härförleden, spelade som en gud. Jag "hypade" min gitarr med att den höll stämningen trots att den hade vanligt stall och stämde inte ur sig. Döm om min förvåning, när han började spela på den började han stämma den - enbart när han tog ett ackord ! - och enbart vissa strängar ! ... den stämde ju inte alls sa han då! Sedan tog jag över gitarren, stämde den rätt, och tog ett rakt E-dur ackord och började r**ka med svajen som en annan hormonstinn tonårsgrabb som första gången sett en p-rulle... och sedan tog jag ackordet igen - som stämde klockrent -och han blev röd i huvudet...och sa "...ehhh jaha...jasså.. på det viset "... 4. Jag försökte tala om för honom - och er också - att när man stämmer en gitarr med svaj så måste man gå tillbaks och börja stämma om första strängen igen, för allting hänger med och ändras när man stämmer upp andra strängar. Så stämmer den första ur sig igen p g a att man, så att säga, drar upp - eller ner - hela stallet igen. Värst är det med låsbara Floyd Rose stall. Bäst funkar huvudlösa gitarrer med Double Ball End strängar och det finurliga S-trem svajet. Man bara "låser" det så stämmer man, sedan när man släpper låset så ändrar man med MASTER TUNE ratten tills det är samma som i låst läge. Oslagbart! 5. Sedan kan ju eran gitarr vara den billigaste billigaste, och kass ifrån början. Dvs bandstavarna sågade lite "på en höft". Men detta är ovanligt. /HeHåHeHå

OBS! Moogprylen-skämtet är jääävligt ESOTERISK* för vissa av er. Ni måste läsa modelbeteckningen och "read more" fliken! /heHå *esoterisk = bara för de speciellt invigda

Detta är det första musikpryl april skämtet jag har hittat, eller vad sägs om företaget MOOG senaste värstingmodul? http://www.moogmusic.com/index.html Verkar den inte ÖVERFET så säg!? 🙂

Det var ju ett roligt inslag i Sydnytt härförleden om trummisen i Hammerfall, Anders Johansson. Han tjänar ca 240.000 kr om året att turnera med dom. De andra i bandet är miljonärer! De skriver låtarna och får pengar på royalties. Han är inhyrd trummis. De andra hade minsann inte nöjt sig med några futtiga 240 papp om året. Jag tror det är - precis vad andra människor sade här - att människan är i grund och botten rätt så egoistisk. Varför kan inga musiker, stjärnor, artister, nöja sig med att ha musiken som ett vanligt kneg rent inkomstmässigt? T ex studiomusiker i Los Angeles. De har ett gig, de får pröjs som en välbetald tjänsteman, och kan inte komma längre inkomstmässigt hur kända de än blir? Alltså, nöja sig med en bil, villa och lite av livets goda då och då. Jag tror att mycket beror på dokusåpaeffekten, att många VILL bli världsberömda artister och ha, äga, göra saker som andra INTE får, eller kommer någonsin att få. Det är själva essensen av ARTISTERIET. De kan inte släppa iväg några pengar till mindre bemedlade eller minde exebihtionistiska musiker, som egentligen bara vill spela, och göra låtar. Det verkar som om alla strävar efter att "bara bli kända". Skivbolagen LUKTAR detta till sig på varenda ung aspirerande musiker. De flesta banden, inklusive Kiss och Beatles, gav sig in i musikbranschen enbart bara för att få ett ligg, och träffa "sjukt mycket brudar". Skivbolagen utnyttjar detta och när artisterna senare undrar var pengarna är, så svarar skivbolagen "var nöjd, du är ju känd, får onödig lyx bekostad av oss och vilket ligg som helst"... Det är ingen som har tänkt på att artisternas musik egentligen bara är en slags reklam-jingel åt skivbolagsdirektörerna, för att få oss att köpa en plastbit. Vi tror att det är "artisten" vi köper. Skivbolagen vill helt enkelt STYRA vad vi väljer, de vill inte låta oss bestämma. Jag tycker att det är vi som skall bestämma vem som är värd lika mycket berömmelse och pengar som Madonna och Britney Spears. Varken skivbolagen eller artisterna själva. Sedan får ni andra diskutera vad som är kapitalism eller inte. Kapitalism för mig är när andra tjänar pengar åt dig, och du själv lyfter inte ett finger. Sedan kan man ju undra varför det bara är icke kända, och osignade artister, som älskar det nedladdningbara. Ända tills de har laddats ner så mycket att de får skivkontrakt, och sedan tycker de inte om det längre... de kan gärna göra reklam för sig gratis, tills tillräckligt många fått upp ögonen, men sedan skall de min själ köpa skivan, annars... Det är bara de riktigt stora artisterna som klagar på nedladdningen, de små och oberoende skiter i stort sett i vilket... Ju större artist du är, desto girigare blir du såklart. Ju mindre och mer okänd, desto mer vill du bara att musiken sprids så mycket som möjligt...

Tja artikeln handlar väl inte så mycket om nedladdning eller inte, utan hyckleriet. Om publiken är girig eller inte. Publiken hycklar inte. Publiken skulle nog betala de 10 kr till en enskild artist (som det är det belopp de får per såld CD) för musiken om de bara visste att ALLA pengarna gick OAVKORTAT till dom, och inte några snubbar "bakom" dom. Eller reklamfolk. Så här beskrivs kapitalism: När ANDRA arbetar för att få in pengar till DIG. Inte du själv. Att du själv arbetar för brödfödan har aldrig någon klagat på. Peter Forsberg kan inte skita i att spela ishockey och låta andra spela och betala alla pengar till honom. Detta är publikens sätt att tycka att CD-skivorna är för dyra helt enkelt, och att pubklien är inte villig att betala för CD skivorna Och att det finns för många artister. I varje annan KAPITALISTISKT samhälle pressas priserna desto mer konkurrens som finns på marknaden. SÅ ICKE PÅ CD skivmarknaden. Desto fler CD som säljs och, desto fler artister det finns att välja på... inte fan sänks priserna för det! Men artikeln handlade mycket riktigt om hyckleriet i branschen. Visst vill vi/de att artisterna skall tjäna pengar! Men låt oss också själva avgöra om vi tycker Madonna är värd den rikedom hon har, eller om vi vill låta samma pengar gå till Eilert Pilarm, eller Mark Mass på stationen i Lund (ref till skyltmannen med Carl Erik Rosén). Låt oss bestämma själv vem som skall bli rik... /HeHeHe he he he...

Den var ju bra artikel, men det var ju det jag sade ifrån början, att det är vid blindtester få vågar gissa, och om de gör det gissar de oftast fel Det jag skrev om CD gäller fortfarande - faktiskt , och herr Olsberg var ju inne på detta med jitter eller fekorrigering. Dvs en digital kopia är egentligen inte en digital kopia i alla sammanhang, när det gäller att kopiera audio CD skivor i varje fall. Däremot var länken skitbra, ifrågan om att "debunka" audiofiler. Jag fick samma association när jag häromdagen såg något sinnesjukt program på 3:an eller 5:an om en som var helt besatt av dyra märkeskläder. Gucci, Armani och sånt... skulle vilja att de utsattes för blindtest med piratkopior....;-) ;-) ;-) Det med audiofili är lite väl esoteriskt ändå. Det är för få som har råd, och för lite klubb för inbördes beundran som har råd att pyssla med det där.

Nja, inte helt riktigt, sanning med modifikation ... Jag har gjort följande test - ni kan göra detsamma : Rippat en wav fil två ggr i samma program med EAC Exact Audio Copy, med högsta "kvalitet" och sedan öppnat den "första gångens wav-fil" i COOL EDIT. Sedan har jag valt att kopiera in med INVERT FILE med den "andra gångens wav-fil" - observera: exakt samma fil - över den andra. Om det nu var/är exakt digitalt kopierat skall den återstående kurvan bli 0, där skall inte finnas någon som helst skillnad. Det borde bli ett rakt streck i fönstret hela vägen. MEN: Det gör det inte! Där finns "residuals" vågformer kvar. Skillnaden är felkorrigeringen i översta diskanten. Man kan lyssna på filen och det låter väldigt.. tja, konstigt. Har inte er CD-läsare s.k. ACCURATE STREAM så är den inte ett dugg bättre än vanliga audiospelare. Oftast är det bara Plextor (helst gamla SCSI läsare) och liknande som är utrustade med dessa. Vissa har bara Accurate Stream i 1x hastighet. Då blir det bäst också. Att notera är att man kan mycket väl se dessa skillnader tydligt, när man rippar en audioskiva i lägre hastigheter än den största. Ju lägre hastighet, desto bättre såklart, och desto mindre måste felkorrigeringen arbeta. Skall man behålla "accurate stream" så skall man helst inte rippa audio i högre än 8 ggrs hastighet, oavsett Plextor, SCSI, med EAC eller fan vet allt.. Samma sak gäller vanlig uppspelning av Audio CD i 1x hastighet. Det är inte säkert att felkorrigeringen för audio arbetar mindre i en CD-läsare i datorn än på en vanlig stereoanläggnings CD spelare... Så vad ni än säger, när ni tror ni rippar exakta digitala kopior utav audio cd´s i er dator (till MP3 eller wav), så är de oftast inte det. Sedan spelar det ju kanske ingen roll om man aldrig hör någon skillnad ändå. Men efter - säg - 10 kopior på 10 kopior i snabba/billiga och slarviga CD-läsare så börjar man höra skillnad! Men blir det ett noll streck på skärmen i Cool Edit hos er, behöver ni inte bekymra er ju. Då funkar det och så funkar det. HeHå

Nej, men jag har hört folk som hävdar att de kan kopiera KORG polysix stråkljud med KORG LEGACY pluggen, och de kan inte ens höra skillnaden i Ensemble effect på den riktiga och virtuella. Fast din duger, hör jag skillnad. Men, tillsammans med resten av instrumenten så drunknar skillnaderna så att man tror det är samma... Den är inte värd en halv mille idag den däringa GX-1:an. Inte ens om Benny och Keith Emerson har pissat på den tillsammans... Skicka in den till Benny, eftersom ni hade hans mailadress tydligen, så får han avgöra. Då är den i alla fall "approved by..." det duger ju om ngt.

HaraldS har helt rätt. Undrar varför det tog så lång tid innan att någon gissade GX-1. Monstersynthen som är en CS-80 i kubik och kvadrat och exponent. 3 manualer. Benny Andersson själv hade också rätt...tydligen! 😏 om det är nu ett riktigt äkta mail som det hänvisas till. GX-1 hade samma oscillatorer och filter som CS-80. Det tillverkades och såldes max 6 st. Tja läs själv på synthmuseumet som hänvisade till tidigare. Stevie Wonder, Keith Emerson, Benny Andersson - John Paul Jones, och keyboardkillen i tyska TRIUMVIRAT var de enda som hade råd att köpa en sådan. Jo, han japanaren också, TOMITA köpte en sån också, vill jag minnas...de rige' di kan! Jag undrar t o m om inte Benny och John Paul Jones i Led Zeppelin delade på en. Att det var Bennys men han lånade ut den, eller sålde den till honom. Eller nått sånt. Någon av ovanstående personer lånade eller köpte den av varandra i alla fall. MYCKET karakteristiskt ljud som skiljer sig ifrån CS80, men man kan höra "filtren" i den ifrån CS80:n. Men det vet'e'fan om man kan trixa till ett GX-1 ljud i Arturias CV-80, eller Reason. Definitivt inte i FM7. Både GX-1 och CS80 var helanaloga åbäken. Lycka till med skolarbetet! 😄

Finns inga dumma frågor, alla har vi varit blåbär i början, så de så: 1. Nej, inte rekommenderat att byta hejvilt. Tumregel: blanda aldrig aktiva pickuper med icke-aktiva, dvs aktiva, sådana som drivs med batterier. Ha alla aktiva, eller alla passiva! Man får impedansproblem med långa kablar och effektpedaler, så när du växlar med pickupswitchen blir skillnaderna för stora... Men om du håller dig till antingen passivt ELLER aktiv, så är det i stort sett inga problem. Som regel. 2. De är lindande efter output oftast. Dvs strängen vibrerar minst närmast stallet varför de pickuperna är gjorda med lite högre output, dessutom för lite mindre diskanr, och de som sitter vid halsen har lägre output, och mer diskant, allt för att kompensera. Men detta kan vara mycket hysch hysch och nys. Man kan kompensera mycket själv med höjden på pickupen. Det är olika. Men det ANSES oftast vara bättre om de är matchade set, speciellt på strator och 3 mickars gitarrer. 3. Tja, ja, du... kryddhyllan igen. Smaken är som baken. Skulle du inte var nöjd så kostar det dig ytterligare en slant att byta och prova annat ju... där är nackdelen. De verkar vara precis lika OK som vilka andra mickar som helst. Leta gärna först och främst efter lågt brus och brum och hög OUTPUT, dvs utsignal. Sedan kan du gå in på hur du tycker att de färgar ljudet efter din smak eller inte.

jaså jag visste inte att gamla basa john var trummis med! 😕 höhöhö Vem vet? han kanske lade på alla trummorna precis som Jim Beard gjorde på en Chick Corea skiva (fast piano då) ? Jimmy Page har hävdat att det är han som spelar riffet till "You Really Got Me" på Kinks singel 1965, så varför inte? 😮 Kinks själva förnekar detta bestämt. John Paul har kanske blivit sur på gamla dar och vill ge igen för gammalt groll ??! De kanske var så stenade att ingen kommer ihåg 😕 ... live funkade det dock, det har jag själv sett...det var tiderna före alla sampling och backtracks så det var riktigt och live ... John Bonham t o m missade ett fill i "The Song Remains the same" i Köpenhamn 1979. Men visst är det fjortisnivå på denna tråd... sånt man höll på med när man var 14 bast. Typ... om ens då...

Ja, det är det jag menade med Cd spelare testen, att visst går det att höra skillnad, men är "extrem klar och bra röd färg bättre än extremt klar och bra grön färg"? Vet de som lyssnade på CD na HUR MUSIKEN LÅTER I VERKLIGHETEN med levande instrument - företrädelsvis akustiska ? Personligen tycker jag att det är det enda referens man kan gå efter. Och jodå, en kompis till mig köpte elgitarr utan att titta på etiketten först. Den kostade visserligen 22 tkr, men det var ett relativt okänt handbygge ifrån USA som var byggd av KLEIN. Den var den fulaste jävla gitarr jag har haft oturen att drabbas av, men när jag provade den så kunde jag med en gång spela saker som jag aldrig spelat förr, och efter en stund rodnade jag och tänkte "varför är inte alla gitarrer byggda på detta viset?" Ergonomisk till bäng! Den lät kanon såklart, och naturligtvis var ju allting byggt med största omsorg. Men hade jag sett den först, hade jag vägrat att ens ta i den... Men kablar: Var och en spenderar sina pengar på vad de än vill, men jag har t ex svårt att förstå en person som är audiofil och spenderar 30.000 kr på en skivpickupnål för vinyl. Det finns japanska (Keizo heter de kanske?) Alltså 30 tkr för en FÖRSLITNINGSVARA som håller i 1.000 timmar kanske! Kablar slits inte, de håller livet ut. Men det är också en viss klass och viss sorts människor som håller på med sånt. De kan hävda hur mycket som helst att de vill BARA ha bra ljud, men oftast har de bara mer pengar i plånboken, och vill bara skryta och bräscha inför kompisarna. Sist men inte minst: De kan egentligen VÄLDIGT lite om musik och mer om ljud - speciellt om hur akustiska musikinstrument låter på riktigt - och jag har fortfarande t ex inte träffat på en audiofil som har PERFEKT GEHÖR, eller är aktiv professionell musiker. Speciellt inte alla 3 samtidigt. Någon ? TIPS: Bang & Olufsen gick i början av sin karriär ut med sin design för att försöka få in billiga produkter på hifimarknaden, ett slags HiFi IKEA. Ingen köpte deras produkter. De drog sig tillbaka ett år, släppte samma pryttlar igen tidigt 70-tal till hutlösa priser och vips blev det inne med att ha Bang & Olufsen. Det var Philips under allting i alla fall. Säger en del inte sant?

Ja, det är inte utan förutan att Aftonbladets rubriker är de som är oftast förekommande på sajten avigsidan. Fler och mer ggr än andras rubriker... man kan undra varför? T ex på KULTURSIDAN på aftonbladet står det: Missa inte fyran ikväll: 19.00 En kvinna får sin dubbelhaka plastikopererad. direkt efter PARADISE HOTEL Snacka om KULTUR på HÖG NIVÅ! Men nu var det tinnitus och inget annat...

Ja högtalarkablar, suck, hifinördar. Det har utförts tester och blindtester och erbjudits en miljon dollar till den som kunde "peka ut" 100 fall av 100, om de kunde höra om stereoanläggningen stod på en stereobänk med spikar eller på hjul. De fick själva bestämma val av musik och t o m val av anläggning. Det gissades som bäst 50 %. Mycket nys, mycke snack och lite hockey. Däremot tror jag att det finns vissa människor som är utrustade med "glasöron" precis som hon tanten i Sverige som hade "världens bästa syn" och kund se bilregistreringsplåtar på 500 meters håll. Hon hade syn bara strax innan ett falköga. Men hur många är dessa människor? Men dessa personer kan ju inte vara role model eller guide för resten av oss som inte har fladdermushörsel. Det lustiga är att de flesta av dessa människor har aldrig hört hur ett riktigt akustiskt instrument låter. De spelar inte själv. Musiker själv har oftast väldigt kassa anläggningar själva. De kör med Luxor dirigent ifrån tidigt 70-tal. De säger "Vill jag höra äkta ljud och som det skall låta är det bara att sätta sig vid Steinwayflygeln och spinna loss". Audiofilerna är oftast gamla överblivna rikemanssnobbar som ändå inte har så mycket hörsel kvar p g a sin ålder. Ni vet, lyssnar mycket på klassisk musik och sånt. Det är bara prestige-prylbögar å inget annat. Talar man med de som jobbar med ljud dagligen är det inte alls säkert att de har samma uppfattning som audiofilerna. De vill oftast ha prylar som bara håller rent fysiskt, och som man inte blir "lyssningstrött" på. De säger dock att högtalarkablar kan man spendera lite mer pengar än de allra vanligaste och billigaste. Men signalkablar, ström och sånt är enbart nys, punkt slut. Och som ni andra säger: skit in, skit ut... "you can't polish a turd..." Gitarrvirtuosen Eric Johnson tar nog hem priset som värsta audiofilnörd på sitt eget lilla sätt. Han hävdade att han kunde höra skillnad på vilka 9 voltbatterier som satt i hans effektpedaler, varpå tidningen Guitar Player utmanade honom på ett blindtest. Han gissade rätt på samtliga vilket var ca 30 olika märken. Trixet var att de lät ungefär samma, men började tappa ström efter olika lång tid, oftast redan efter 1 minut. Och när de inte leverade tillräckligt med ström blev hans ampereslukande fuzzbox konstig och började tappa i attack och diskant. Och det var olika tid för varje batteri. Så det så. Det var tiden han gick på, innan det började låta anka, själva ljudet var IOFS likadant. När han visade det för Guitar Player så hörde de det också, det var INTE så jävla märkvärdigt.

Typiskt Aftonbladet 1: Så minskar du risken för tinnitus: Minimera antalet stressiga situationer. Sök hjälp för psykisk ohälsa (eventuell medicinering). Träna regelbundet. Undvik övervikt. Ät regelbundet. De glömde visst hörselskydd vid högljudda diskoteksbesök, och vansinnigt bankande på ridecymbaler i 25 år? Eller att undivka för mycket Heavy Metal konserter utan hörselskydd? Typiskt Aftonbladet 2 - groda av guds nåde : Igår rubrik: "De som har 3 eller flera barn har oftare sex än de som har färre" hade en norsk undersökning visat. Vad värre är att Aftonbladet kommenterar det hela med: "Det låter otroligt men är faktiskt sant!" Suck, logiken och förskolematten har inte nått Norge och Aftonbladet ännu. Sådana självklarheter spenderar de forskning på.

Ojsan! Jag glömde ju förståss: Nick d'Virgilo I Spocks Beard...

Håller med i stort sett alla inlägg men här är några rekommendationer som jag tycker ni bör kolla upp närmare, sådana som inte utmärker sig i första taget: SENASTE FAVORITERNA: 1. Antonio Sanchéz , trummis i Pat Metheny Group. Han måste vara lobotomerad för att klara av polyrytmiken, i PMG's senaste verk "The Way Up". Bill Bruford anses härmed detroniserad. Checka in inledningen. Mannen kör jazzkomp i ett tempo med ridecymbalen, samtidigt som han spelar ett rakt 4/4 technobeat med i ett annat tempo, med baskaggen. 2. Carter Beauford, trummis i Dave Matthews Band och egentligen jazztrummis. Kolla in låten "Drive In, Drive Out" ifrån plattan "Crash" för några år sedan. Andra halvan av låten. Låten "Satellite" ifrån plattan innan går inte av för hackor i heller. Delar upp tempot, halverar och har sig, och får det att flyta utan att överdriva. Varför har ingen listat trummisen i Fear Factory, Raymond Herrera ännu? Tunga gardet. Ja, ja, jag vet att han triggar sina bastrumpedaler, men ändå. Tillför lite nytt tänk, i metalbranschen. Tycker jag. ÖVERREKLAMERADE TRUMMISAR: 1. Mike Portnoy, hur jävla duktig som helst, men lyssnat lite väl mycket på Neil Peart som var först på plan, med sin spelstil, ljud, timing, och arr. Mike kopierar Neil LITE VÄL ofta och mycket. Har fortfarande lite tid på sitt att hitta sin egen stil dock. När nu det blir av... 🙁 2. Lars Ulrich, bra idéer, men ack vad han svajar och tappar i tempo, när han sätter igång dubbeltrampet! Speciellt live! Man tycker att efter alla dessa år han borde ha lärt sig, att i alla fall HÖRA när han sackar... stora felet är att han försökter sig på grejer han inte klarar av, bara nästan. Med ett sånt stort ljud och band som Metallica har/är så avslöjas det ... lite skärpning tack, så blir det ok. Men aldrig mer än ok. Intet nyskapande på något sätt! 3. Keith Moon, Charlie Watts. Till skillnad ifrån John Bonham och Ringo Starr - som har längre livlängd och räknas som inflytelserika, är dessa två herrar tämligen mediokra, den förste var bara flashig och allmänt känd som buse och galenpanna. Charlie Watts skulle tappa konceptet om en fluga flög förbi hans trummor medan han spelade och skulle komma av sig.... och inte hitta rätt igen. Han skulle inte hitta ettan igen, ens om man lade den framför näsan eller örat på honom... ÖVERREKLAMERAD TRUMMIS 2: 1. Grant Collins , australisk uppvisningstrummis i Billy Cobhams anda. Översponsrad av Pearl, och hans trumset går 360 grader runt om honom, och kan göra trumvirvlar med pedalerna medan han snurrar runt på trumpallen, vilket uppgår till 24 st pedaler runt om hans MEGA-trumset. Det tar 6 timmar för 8 roddare/tekniker att rigga hans set. Gå in på: www.grantcollins.com och ladda ner, eller titta på lite demovideos och bilder på hans "lilla" kit. Sjukt, sjukt, sjukt. Duktig som fan och lite till, men mera cirkus än musik, dock. Alla har ju redan listat Frank Zappas alla trummisar här, så det är inge problem med dem. Vinnie Caliuta, Bozzio, Wackerman, David Logeman, Chester Thompson. Favoriter allihopa. Sedan - alla trummisars trummis - Simon Phillips. Som har fått stämpeln "alla-döda-trummisars-ersättare" över sig. 😄

Jag håller med de flesta andra här också. Speciellt Itzhak... 😉 Gary Moore använde nog "stock" pickups på sina Les Pauls och PRS. Alltså de som följer med gitarren i original. Han har använt Ibanez, Strator, Les Paul, PRS och en drös förstärkarmodeller och märken. Låter likadant i alla fall. Kanske säger en del... Du bör skaffa något Humbuckerliknande men skapat för single coil storlek. Ngt utav Seyomur Duncan. Joe Barden var den förste att skapa singel coil mickar med två st s.k. "rails" så man kunde få "fett" ljud ändå. Men de är stört omöjliga att få tag på numera. Seymour har säkert några i sitt stall (!?) som funkar lika bra. Sedan har de ju olika varianter på om de skall sitta i mitten, vid stallet, eller vid halsen. De skall tydligen vara "matchade", och sättas i "set". Suck! TIPS: Gå in på www.harmonycentral.com och klicka dig ner till Guitar > Electric Guitar Pickups och välj USER REVIEWS. Där finns ca 100 olika pickupmärken listade, allt ifrån kända märken till märken man aldrig har hört talas om, och när du går in där finns det kanske 50-60 olika modeller på var och en av dem, och minst 10 st user reviews på varje... lycka till med läsningen utav "kryddhyllan" och vi ses om några år! 😉

Haunted Mansion! här kommer lite tips - och högst personliga åsikter - om bl a pickuper. Om att byta pickuper på en standard strat (som många gör). Elgitarrpickuper är som kryddhyllan i en livsmedelsbutik. Det finns lika många att välja på. Alla är lika bra eller passande. Dvs det kan bara baseras på personlig smak och vad man skall ha de till, inte mycket annat. Man kan hålla sig till vissa grundläggande saker som att försöka få fatt i pickuper som inte brusar eller brummar så mycket som de som redan sitter där, men resten är - i stort sett - bara tycke och smak. Vissa vill ha mer peppar och salt i maten, jag vill ha mindre, men mer chili. Så är det. Med dagens alla 3-parts tillverkare för pickuper, Seymour Duncan, DiMarzio, KinMan, EMG, Fender, Gibson, så hur skall man hinna/kunna prova allt innan man hittar vad man söker? SEYMOUR DUNCAN har t ex ca 2-300 olika modeller i sitt program om man räknar in Custom Shop-modellerna och allt vad de har gjort tidigare. Alla låter olika. Vilken musikaffär tillåter att man tar in sin gura och säger "jag vill prova mickar" och tillåter en att lödda på och skruva i varenda pickup som finns i affären? De blir ju duktigt åtgångna då! Ingen säljare i ngn musikaffär kan räkna upp alla skillnader i ljudet på alla pickuper. Det finns för mycket att välja mellan idag tycker jag och så länge det inte finns ett bra och behändigt sätt att byta ut pickuperna på, så finner jag föga vits med att ha så många modeller ute på marknaden. Sedan finns det alla dessa - special special - s.k. BOUTIQUE pickuper (t ex Joe Barden, Lindy Fralin, Tom Holmes, Vodoo, Lundgren m fl) - som sägs vara handgjorda utav en greve i ett slott i England som bara lindar pickuper vid fullmåne, och sedan är "rolled on the thighs of a virgin"! För absolut bästa ljudet! 😛 SLUTSATS: Det som ändrar ljudet MEST på din gura, är just bytet av pickuper. I andra hand STRÄNGTJOCKLEKEN. Det tredje: stall, sadlar, stränghållare, svaj och annat ändrar också, men inte lika mycket. Om du har problem med strängar som går av jämnt och ständigt - eller blir ostämt - så byt stall/svaj/stämskruvar. Är det ljudet du INTE är nöjd med så byt mickar. Till vilka pickuper du skall byta vet bara gud och en till... å jag har glömt vad han hette... .. Nä! nu kom jag på det, det var ju DU ju! 🙂