HeHå

Hans nya "THE WAY UP" är allt annat än tråkig! Ni kan inte komma och säga att skivbolagen tvingar artisterna till att göra EN ENDA LÅT PÅ 68 MINUTER! Nu har han bytt till nytt skivbolag - NoneSuch Records - och har väl lämnat det mest slätstrukna bakom sig. Jag höll ett uppehåll då han gjorde sin Brasilianska Hissmusik under sena 80 och 90 talet, som jag tyckte lät likadant platta efter platta, men sedan har han bytt ut mer än halva bandet, och det har då hänt en hel del. Det är - istället för tråkig jazz - lite spännande filmmusik över honom numera. Men ni som tappat intresset kan GOTT OCH VÄL åtminstone checka upp nya plattan. Borta är hans solor*nkande på synthguran med det omisskännliga "trumpet"-ljudet och borta är det ordlösa ylandet i sången. Det är mer likt Philip Glass, och speciellt Steve Reich's minimalistiska konstmusik nu, och han lämnar mer och mer plats åt de andra i bandet , och tar inte för sig så mycket själv. Speciellt syntharna är väl utnyttjade och väl programmerade i början av "låten" i alla fall. Observera att det inte är ett långt 68 minuters improviserat jam utan komponerat och arrrangerat i minsta detalj varenda minut. Och inga socksersöta stråkar så långt örat kan nå. Så radio och hiss-ovänligt det kan bli. Sedan har han ju förståss kvar sina kännetecken som man aldrig kommer ifrån. Tycka vad man vill, men han har i alla fall gått vidare, på gott eller ont. Jag tycker att han har utvecklats i någorlunda rätt riktning. Speciellt trummissen har de nog fått göra lobotomi på för att klara av att hålla två olika taktarter igång samtidigt ... snabbt, högt och ofta...;-) OBS. Den är inte lättlyssnad! Det är "sätt-på-hörlurarna-och-släck-lyset "musik. Kalla det gärna för jazz om ni vill.

Ja, Masse och ja köpte samma dator - exakt - och hade exakt samma fel och brister med 2 st - då handlar det inte om ett enstaka måndagsex! Han maila mej och sa att han träffat dig igår och du trodde att han var ngt slags alias på bordet. Ursäkta att jag inte svara förrän nu. Alltså han sa att du hade sagt att han varit inne på forumet och sett det där. Sorry, Henrik Håkansson e mitt namn ifall nu de spelar roll...

Man kan hålla sig till märkesskivor och AUDIO CDRs. Det finns program - jag vet inte om NERO har det - men i alla fall PlexTools och en massa andra som kan göra en s.k. pre-check på ickebrända skivor och kolla hur många error korrektions där kommer att bli. Blerrors kallar jag dem för. BLE Block Level Errors säger de som kan...Är BLE-raten hög så är de inte att lita på. Ha de då bara till datorprogram som du inte använder om ett halvår. De gamla guld-guld skivorna höll längst men kunde bara brännas i max 8. De låter likadant. Vad jag har hört skall egentligen inte ljudskivor brännas snabbare än max 8-12. Då försvinner BLE också. Ju snabbare man bränner, desto mer hål, och desto mer går cd-läsarens "error korrektion" in och gissar sig till vad hålen borde ha varit. Eller rättare sagt, den tappade informationen... Sedan är materialet inte så hållbart. Har de bara ett tunt skikt så håller de några år på sin höjd. Många glömmer att inte hålla sig till 74 minuters CD vilket hjälper både hållbarhet läsbarhet också. Det finns egentligen ingen hörbar skillnad på hemmabränt och pressat. Däremot hållbar. Om nu bara TDK bemödat sig att släppa sina "scratchproof" DVD-R skivor i en CD-R version ocskå. Men de kostar en slant...

Varför bränna musik-cds mer än 100 ex när allting läggs upp på nätet efter ett tag ändå?

Vadå Mats? Henrik hette jag, ursäkta att det inte framgick. 🙂

Hi hi, skulle vilja se alla de skribenter skriva om något om de som fick de värsta omdömena i Idol2004, utan att de visste vem det var - alltså ett BLINDTEST. Det hade nog fått 2004-juryns omdömen att verka som komplimanger... ha ha. Eller tänka sig Linda Skugge öga mot öga mot Ranelid eller vad han heter. Vill minnas en hårdrockrecension på 80-talet då heavy metal ikonen Ozzy Osbourne var på besök... omdömet var: "Han både låter och ser ut som en äggsjuk höna...". Jag vill se den recensenten säga samma sak fejs to fejs till Ozzy Osbourne idag "Du låter och ser ut som en äggsjuk höna...!" Det är det som jag förundras över, att folk tar inte åt sig lika mycket - av någon jävla märklig anledning - om man säger "han" eller "hon" i tredje person, eller "du". Det tar tydligen mycket värre om man säger "du". Men har de verkligen frågat alla artister som har läst sina elaka recensioner? Jag tror nog att de flesta byter ut ordet "ha, hon" mot "JAG" ändå, och blir sårade... Artister är ju av hävd lättstötta människor. Känsliga och labila, vilket jag tycker de skalla vara. slutsats: Jag hör/ser ingen skillnad på det som har sagts av juryn i idol 2004 och det som skrivs dagligen av recensenter i tidningarna, som envisas att recensera musik och artister de inte tycker om. Och det är ju detta det blev ett herrans liv om, av någon märklig anledning. Skulle vilja se Alexander Bard och .. va hette han.. Lasse Anrell (?) i juryn också... deras sågningar hade nog lett till åtal...

Ja, ok då, Bonzo. Det är i alla fall så att Idol 2004 är föremål för debatt. Det var just det de ville, för då tittar desto fler på programmet och kan bilda sig en egen uppfattning. Efter ett tag så blir man avtrubbad, och det förväntas att folk skall tåla en hel del, sedan ännu mer. det som inte dödar, härdar. Man kan ju verkligen ifrågasätta sig vem som avgör var en gräns skall gå, och varför just den eller dom isåfall. De artister som hittills har spytt galla över idol 2004 har väl aldrig själv drabbats av elaka recensioner. Anne-Lie Rydé och den däringa Stefan Ljungström eller vad han nu hette som skrev insändare i Aftonbladet. Sådana "kritikerfavoriter". Inte konstigt de spyr galla över Idol 2004. Det är konstigt att inte de fattar att det är just det programmakarna var ute efter. Vem hade tyckt idol 2004 var roligt om det bara hade funnits en jury som likt de två i David Letterman show bedömer deras sjuka inslag - IS THIS ANYTHING? - om ni har sett det. Det går ut på att någon sån där "street entertainer" eller liknande framför sina trick under ca 30 sek till "ackompanjemang" av 2 st lättklädda flickor (hoppla girl & grinder girl). Och sedan avgör de två - Paul Shaffer och David Letterman om det var nått eller inte. Sedan bedömer de, genom att ställa frågan "Was thins anything?" Och de två kommer överens om "Näh..." hur kul hade det varit för ett helt program idol2004... om de svarade "va hon nått?.."... svar.: "Ehhh..näh... nästa tack ... hur kul är det? Jan Aghed i sydsvenskan är mästare på otroligt välformulerad sågningar, och elakheter, och han ÄLSKAR att såga filmer. Jag har aldrig fattat varför. Folk, jury - de som bestämmer om tycke och smak - ÄLSKAR att se-höra något de inte tycker om och sedan hitta på de mest smaklösa förklaringar. /henrik

.. jaha.. "aningen mer"? Jag märker en nyansskillnad. Tala om för mig var gränsen går då. Den är nog olika för varje lyssnare/tittare/recensent. Och "för de flesta" skrev du... men den lilla minoriteten artister som är kvar då? Som tar lika mycket åt sig av det skrivna som det sagda? "Å andra sidan vet jag inte i vilken utsträckning de som nu kritiserar Idol även skriver elaka recensioner i övrigt" You bet! Läs själv alla tidningar och ta reda på namnen vem som recenserar tv-programmen. Forska i allt övrigt de recenserat! Något som jag alltid undrat över - men som är lite väl mycket utanför tråden - är varför det accepteras mer att människor som inte kan ett dugg om musik, tillåts tycka och tänka om musik hur mycket dom vill, men om en artist - som kan något om musik och t o m är utbildad musiker - skulle säga vad han tycker och tänker om en kollega ombeds han av alla att knipa käft och sådant beteende inte accepteras. Jfr gitarristen Pat Methenys sågning av saxofonisten Kenny G för ett par år sedan. Det blev ett jävla liv överallt. Men om samma sågning kom ifrån en journalist i en tidning eller tv-program var det helk OK! Ingen hade brytt sig. Mycket märkligt beteende, och en märklig världsåskådning. Utav oss, och inte några få elitister. Juryn i Idol2004 är själv gamla avdankade musiker verkar det som. Men man vill väl att de som recenserar, ger kritik och bedömer och bestämmer vad som skall vara bra eller dålig musik, helst inte skall kunna höra skillnad på en lergök och en trombon i heller , för då blir det "bäst" kritik och "bäst" omdöme. /henrik

Bara du undviker att deltaga i tidningen STUDIOs senate tävling om att vinna en komplett musikdator-studio för 46 000 kr, ifrån KM Studio Systems i Karlskoga. Stackars den sate som vinner! Jag har hört med folk på Börsen i Malmö, alla de har haft hittills har strulat duktigt. Jag var på väg att skaffa en sådan och var inne för en demo, men köpte en Music XPC C2 istället. De skryter med pro specifikations, och support utöver det vanliga - därav priset, men som det heter - tunna tunnor skramlar mest. T ex har de en tjock plexiglasskiva i fronten för designens skull, där man också skall kunna stoppa in sina firewire och USB sladdar i några kontakter. Det är bara det att jag fortfarande inte hittat ngt på marknaden som går att stoppa in där för att plexiglasskivan är för tjock...hmmm...snacka om hjärnsläpp. De är väldigt tysta dock - men det är en stängd dator också, och de fungerar ungefär lika bra. Tips: Undvik! De är inte ens värda att "vinna", dvs även om du får den gratis.

Den debatt som pågår just nu om TV4:s program "Idol 2004" finner jag enormt besynnerlig. Det hela verkar som om kritiker recenserar kritiker. Märkligt, och en olycklig utveckling inom mediakulturen i såfall, när kritikerna börjar kasta sten i glashus. När man t e x läser en tidnings recension av en artists senaste skivsläpp, eller konsert, kan recensenten slippa undan med vilka elakheter och personangrepp som helst, utan att någon verkar bry sig. Men tydligen inte i TV när det uttalas av en jury som säger samma saker muntligen till vederbörande. Varför denna skillnad? Blir elakheten mindre bara för att den är skriven av en skribent, inte sagd? Skulle skribenten som skriver en recension, våga säga exakt samma sak öga mot öga med artisten? Varför inte det? Är de såna fegisar? Kanske verkar det så att den som författat recensionen kallt räknar med att vederbörande artist aldrig läser recensionen ändå, och kommer aldrig att drabbas av elakheterna? Artister läser inte bara bra och berömmande recensioner, det kan de inte veta förrän efter man läst dem. Det är inte bara så att de engelska artisterna inte kan svenska så de bryr sig inte, men det finns en hel del svenska också. Många gånger har jag läst betydligt värre och mer smaklösa omdömen - än vad som sagts av juryn i "Idol 2004" - om artister som är avsevärt mer musikaliska och bättre på alla sätt och vis än även den bästa som skulle ställa upp i detta TV-program. Hörde jag någon nämna gruppen Toto, alla kritikers favorithatobjekt? Hörde jag någon nämna Howard Jones, Jethro Tull, Kenny G? Någon som minns dom? Artister som man inte visste att man hade glömt (!?)... eller nått! Juryn som TV4:s "Idol 2004" består av, innehåller åtminstone en, gammal artist (Claes af Geijerstam) som säkerligen själv fått sig en släng av sleven av elak kritik under sina aktiva år som artist. Inte så konstigt att de då för över den kritik som brukar ges i skrift, muntligen. De har minsann lärt sig av media ju! Vem njuter inte av att läsa Sydsvenskans Jan Agheds totalsågningar av allehanda filmer som han likväl aldrig kommer att gilla? Vi gillar att götta oss i vad andra tycker, så enkelt är det. Vi har själva bett om det. Varför tvingar man sig annars själv till att se filmer man aldrig kommer att gilla, bara för att kunna offentligt såga filmen/skådisarna längs fotknölarna? Och försöka överträffa sin egen sågning nästa gång samma skådisar/regissörer släpper film, genom att spä på med ytterligare - dock välformulerade och utstuderade - spydigheter. Om nu riktigt duktiga artister ändå drabbas av elakheter förr eller senare, varför skall inte då de som knappt kan höra - än mindre se - skillnad på en lergök och trombon, drabbas av samma sak? Eller värre? Mitt tips till juryn i "Idol 2004" är att även i fortsättningen använda sig av "terrorn" till de artister som är riktigt duktiga och går vidare och kanske blir världsberömda. Det är lika bra att vänja sig, för de kommer förr eller senare att drabbas av mediadrevets elaka tungor, när stjärnstatusen flagnat, de inte säljer mera, eller blivit hopplöst omoderna. Det är dom det är mest synd om tycker jag, inte de som blivit "utmobbade" redan nu på ett tidigt stadium. /Henrik

Den debatt som pågår just nu om TV4:s program "Idol 2004" finner jag enormt besynnerlig. Det hela verkar som om kritiker recenserar kritiker. Märkligt, och en olycklig utveckling inom mediakulturen i såfall, när kritikerna börjar kasta sten i glashus. När man läser en tidnings recension av en artists senaste skivsläpp, eller konsert, kan recensenten slippa undan med vilka elakheter och personangrepp som helst, utan att någon verkar bry sig. Men tydligen inte i TV när det uttalas av en jury som säger samma saker muntligen till vederbörande. Varför denna skillnad? Blir elakheten mindre bara för att den är skriven av en skribent, inte sagd? Kanske verkar det så att den som författat recensionen kallt räknar med att vederbörande artist aldrig läser recensionen ändå, och kommer aldrig att drabbas av elakheterna? Artister läser inte bara bra och berömmande recensioner, det kan de inte veta förrän efter man läst dem. Många gånger har jag läst betydligt värre och mer smaklösa omdömen - än vad som sagts av juryn i "Idol 2004" - om artister som är avsevärt mer musikaliska och bättre på alla sätt och vis än även den bästa som skulle ställa upp i detta TV-program. Hörde jag någon nämna gruppen Toto, alla kritikers favorithatobjekt? Hörde jag någon nämna Howard Jones, Jethro Tull, Kenny G? Mågon som minns dom? Artister som man inte visste att man hade glömt (!?)... eller nått! Juryn som TV4:s "Idol 2004" består av, innehåller åtminstone en, gammal artist (Claes af Geijerstam) som säkerligen själv fått sig en släng av sleven av elak kritik under sina aktiva år som artist. Inte så konstigt att de då för över den kritik som brukar ges i skrift, muntligen. De har minsann lärt sig av media ju! Vem njuter inte av att läsa Sydsvenskans Jan Agheds totalsågningar av allehanda filmer som han likväl aldrig kommer att gilla? Vi gillar att götta oss i vad andra tycker, så enkelt är det. Vi har själva bett om det. Varför tvingar man sig annars själv till att se filmer man aldrig kommer att gilla, bara för att kunna offentligt såga filmen/skådisarna längs fotknölarna? Och försöka överträffa sin egen sågning nästa gång samma skådisar/regissörer släpper film, genom att spä på med ytterligare - dock välformulerade och utstuderade - spydigheter. Om nu riktigt duktiga artister ändå drabbas av elakheter förr eller senare, varför skall inte då de som knappt kan höra - än mindre se - skillnad på en lergök och trombon, drabbas av samma sak? Eller värre? Mitt tips till juryn i "Idol 2004" är att även i fortsättningen använda sig av "terrorn" till de artister som är riktigt duktiga och går vidare och kanske blir världsberömda. Det är lika bra att vänja sig, för de kommer förr eller senare att drabbas av mediadrevets elaka tungor, när stjärnstatusen flagnat, de inte säljer mera, eller blivit hopplöst omoderna. Det är dom det är mest synd om tycker jag, inte de som blivit "utmobbade" redan nu på ett tidigt stadium. /Henrik

Är det någon som har tipsat om att kolla din gitarrkabel? Skaffa en tjock skärmad, isolerad en, även om du blir av med lite diskant och krispighet i ljudet. Och ha inte en så LÅNG kabel! Lång kabel = antenn = tar upp allt. Vinkeln mellan förstärkare och gitarr är viktigt, du kanske kan bara vrida dig runt ett kvarts varv - eller stå längre ifrån: 1. Högtalare, förstärkare. 2. TV, monitorer eller datorskärm* 3. Allt trådlöst du har i rummet - mobiler, palmtops, fjärrkontroller, hemmatelefoner... * Min nyinköpta TFT 20 dataskärm ger störningar rakt in i min gitarrmickar även om de är ett par EMG (aktiva med batterier High Impedance). Jag måste stänga skärmen vid inspelning. Min gamla 17" Eizo katodstrålerör gav inte ifrån sig något alls. Och jag som trodde man blev av med allt sånt, i och med en TFT skärm, men så fan i heller. Tips 2: 1. Med en lite skruvmejsel kan du höja gitarrpickuperna närmare strängarna. Inte för nära, och du kommer att höra skillnad på ljudet förutom att det blir högre volym, och längre avstånd till brus och brum. hoppas det gav lite i alla fall. /Henke Håkansson