ja, personer som dig.
visst, jag håller med om mycket av det du skriver om. mycket av det klassiska sextiotalssoundet(inspelningstekniskt) präglas av frånvaron av multispårsbandare och att även studioinspelningarna präglades av en livekänsla, helt enkelt för att man inte hade möjlighet att låta varje instrument få ett eget spår.
men det blir ibland lite löjligt när man läser inlägg som bara bidrar till mystifieringen av gamla vintageprylar. "låter som en miljon dollar", "stor och varm" "öppen diskant" "detaljrikt och tydligt mellanregister" "osannorlik impact". "serviceteknikern saknade ord" "ett himla drag i den".
det låter som vilken annons som helst i musikbörsens produktkatalog.
men att "man får vad man betalar för" är inte ett uttalande som det nödvändigtvis ligger en massa sanning i. inte när det handlar om regeringen som betalar pr-firmor för kampanjer i sydafrika, och inte nödvändigtvis mikrofoner eller annan inspelningsutrustning.
det man vet om en mikrofon är att den skall ta upp ljudvågor och förmedla dessa som elektriska singnaler. utifrån detta perspektiv kan man tala om bra eller dåligt, och mikrofoner med de egenskaper du idag kan handla för en tusenlapp var en ouppnåelig dröm för mig, inte allt för länge sedan.
men vad man ofta glömmer är att de personer som använder mikrofoner för 50 000, ofta befinner sig i en annan situation både vad gäller kunnande i mikrofonteknik, rumsakustik och dämpning, kvalite på mikpreamps, och ibland ligger säkert kvalitén på både instrument och musiker på en högre nivå, än vad som är fallet med hobbymusikern som handlat sin StudioProject-mick för någon tusenlapp.
så, om att få vad man betalar för..: om jag skulle betala 50 000 för en mikrofon så har jag fått en jävligt dyr mick. men jag tror inte för en sekund att den på ett tekniskt plan skulle revolutionera mina inspelningar, eller att en tredje person skulle kunna säga om jag använt en dyr eller billig mikrofon.