joachime

Fast nu var det ju min tolkning att Toto främst attraherade musiker, inte Cornells. 😄 Och själv jag har svårt att förklara Totos stora försäljningsframgångar genom åren. Jag har egentligen ingen relation alls till bandet eller musiken.

Jag har aldrig testat en MD419 så jag vet inte hur den står sig mot 421, vad gäller kvalitet. Är höljet gjort i bakelit, eller är det metall? Surfade lite och hittade en sida med lite specifikationer om micken. Om man jämför med 421 så verkar den ha lägre känslighet och väga ungefär hälften så mycket. Edit: Angående filtret så gissar jag att "|" är ett mittläge, dvs viss basskärning men inte lika mycket som "S".

Ja, det gör stor skillnad. Men det beror iofs mycket på vilken storlek rummet har. Ju mindre rum, desto mindre skillnad hur man vänder trummorna.

Nej, det är inget fel på ditt rum. Alla rum har vissa mått på bredden, längden och höjden. Som både Trombonen och Claes säger så är ett normalstort rum i en lägenhet eller hus av just de dimensioner som ställer till problem i just det frekvensområde du har problem med. Själv har jag, i mitt rum, problem med 137 Hz.

Jag har för mig att det är en variant på MD421. I så fall funkar den nog på det mesta. Testa gitarr- eller basförstärkare, blås, pukor, sång till exempel. M och S står för Musik och Sprach. Det är Sennheisers namn på basskärningsfiltret. Tanken är att man skär botten när man ska spela in tal. Vet inte om någon egentligen använder den. På MD421'or brukar jag alltid ha den ställd på M.

Min första moped var en Viktoria Fram (typ en sån som Ägget hade). Sedan blev det en Rex 50 SS (en sån som Per_55 har/hade). Den sista moppen var en Piaggio Ciao. Den blev stulen när jag var i tjugofemårsåldern (!). Så här såg den ut...

Tvärtom. Jag tycker att Johannes Cornell recension (med milt våld) tar upp en aspekt av bandet Toto. Nämligen att måhända har de skrivit en del riktigt bra poplåtar, men tyvärr lyckas de inte framföra dem på ett sätt som attraherar fler än musikermusiker som framförallt uppskattar musikernas individuella prestationer. Sedan undrar jag vad du menar med Jeff Porcaro vs punk? 😲

Var så nyfiken att höra vad du jobbar med, men lyssnar i pc-högtalare så jag kan inte riktigt komma med några synpunkter av vikt. Ska försöka få tid att lyssna i riktiga monitorer lite senare. Men jag håller med om diskanten. Någon perkussion som skär igenom ordentligt kring 7-9 kHz. Sedan känns det som det finns en liten puckel nånstans mellan 800 - 1000 Hz. Fast låten var skön! 😆

Just den där sista raden håller jag inte med dig. Tycker de tre senaste inläggen (inklusive ditt) har varit väldigt intressanta! 🙂

Om någon påstår att något är själlöst och intetsägande tolkar jag det som att den personen uttrycker sin åsikt. Rätt eller fel hör liksom inte till saken... För att hålla mig till ämnet passar jag på att citera DNs recension av gårdagens spelning på Hovet:

Har du lust att lägga upp en liten snutt så att man får höra! 😛

Jag skulle lägga pengarna på en bra mikrofonförstärkare. ARTs små rörpreampar känns lite torftiga. Hårda och gryniga på "fel" sätt.

Jag är inne på samma linje som Claes. Mixar jag ett material där sångtagningarna är gjorda vid olika tillfällen försöker jag först identifiera på vilket sätt dom skiljer sig. Det kan vara så enkelt att det är bara är några enkla nivåjusteringar. Då brukar jag låta alla parts/events/tagningar ligga kvar på ett och samma spår. Sedan är det bara att gå igenom varje tagning och justera nivåerna så att alla tagningar ligger i nivå med varandra. Det är ofta enklast att göra det när man hör sången ligga i mixen. Med solad sång luras jag ofta att sänka de starkare partierna lite för mycket. Det kan också vara skillnad i frekvensåtergivningen mellan olika tagningar. Orsakerna är många: Proximity-effekten, on-axis/off-axis, olika typer av mick etc... Då brukar jag lägga upp de olika tagningarna på separata spår. Jag bestämmer mig för att utgå från den tagning som jag tycker låter bäst. Sedan EQ'ar jag dom andra spåren så att dom påminner om "referens-spåret" i så stor utsträckning som möjligt. I värsta fall är det en påtaglig skillnad i attityden mellan olika tagningar (det kan uppstå även om de är inspelade vid ett och samma tillfälle). Det är inte mycket man kan göra något åt i mix. En räddning iofs kan var att överdriva skillnaden. Låt refrängen bli överöst av chorus, vocoder, dist eller något... 😕 Edit: skrivfel...

Arbeta med korta delayer. Olika delayer på olika instrument. Kan ge en stark och tydlig rumskänsla utan att grumla mixen. Arbeta med distortion. För att inte gröta ihop det för mycket kan du låta olika distar jobba med olika frekvenser. Lägg upp ett par dist-pluggar på olika tappningar men placera en EQ först och skär bort de frekvenser som disten inte ska jobba med. En typisk replokals inspelning för mig är en där basregistret bottnar på ett lite burkigt sätt. Använd en distplugg till att simulera det. Den andra distpluggen låter du jobba med övre mellangreigster. Det är skönt med viss strävhet i mellanregistret men tar man i för mycket blir öronen bara trötta. Lycka till!

Jag tror problemet ligger i dat-bandspelaren och/eller banden, inte formatet. Tonhuvudet i en DAT-bandspelare är känsligt för avlagringar. Vissa typer av magnetband är kladdigare än andra (lämnar fler rester kvar på tonhuvudena). Det är egentligen bara en tidsfråga till dess att ytonhuvudet är i princip obrukbart på grund av all skit som fastnat på det. Olika typer av magnetband klarar också tidens tand olika bra. Jag kan tänka mig att riktigt billiga DAT-kassetter (om det nu var det du använde) åldras riktigt snabbt. Till skillnad från tonhuvuden på analoga bandare så finns det inget enkelt sätt att rengöra dem på en digital bandare. Inte heller rädda en inspelning som hackar på grund av dålig kvalite på tjep och/eller tonhuvudets dåliga skick.

Stäm pukorna så att de klingar av ganska snabbt efter anslaget. Virveln ska också vara kort, ganska ljus och med tydlig sejjarsnärt. Placera trummorna i ett ganska dämpat rum och micka upp hela trumsetet med ett stereopar. Komplettera med en närmick på bastrumman.

Vad är det för modell, ett EMU APS? Kolla i så fall nedanstående länkar: http://emu10k1.tripod.com/ http://kxproject.lugosoft.com/

När man mixar ned ett material så klipps eventuella peakar. Allt material ovanför nollan blir alltså lika med noll.

Jag tror inte jag har pluggen installerad längre, men om jag minns rätt saknar pluggen eget GUI. Kanske därför som du inte hittar alternativet att spara inställningar. Men det borde ju finnas. Ingår i VST-standarden.

Ta det lugnt Florian. Det är dålig stil att prata om dödslistor. Att du avslutar inläggen med en smiley betyder inte att du kan skriva precis vad som faller dig in.

Gott! 😉

Håll dig till din egen tråd! 😉

Jodå, demon kan köra VST(i), så det är bara att köra på. Det skulle vara kul att höra vad du kommer fram till. Själv har jag inte Cubase så jag kan inte göra denna test. BUMP! Någon som är sugen på att göra ett test?

Där håller jag inte med dig. Jag tror faktiskt att jag komprimerat spåren i ungefär samma grad genom åren. Det finns undantag, som när man är ute efter en viss effekt. Men generellt jobbar jag med samma mängd kompression i en mix. Jag tror det hänger ihop med ett visst ljudideal. Panorering, däremot, jobbar jag med på två olika sätt. Det första är att göra "space" mellan ljud som konkurrerar. Det andra är det som du var inne på, att skapa ljubilder/ljudlandskap.

Jag hänger med på vad du skriver och håller med. Har du några mer konkreata exempel på hur du nu (eller kanske i framtiden) kommer att lägga upp mixen? Jag menar hur sätter du balansen/nivåerna mellan olika spår och i vilken ordning? för mig sker nivåjustering ofta i kombination med viss EQ. Det blir ofta liksom oundvikligt, t ex när man vill att elbasen ska ligga i viss nivå mopt bastrumman och det är uppenbart att de krockar i frekvens. Eller att klicket i bastrumman funkar toppen i mix, men att trumman då saknar rätt "skjuts" i botten.