Jump to content

Inspiration och transpiration

Sign in to follow this  
Nils Erikson

765 views

Driven av en inre glöd, en febrig drift gränsande till galenskap, sätter sig Geniet och skriver (helst med gåspenna och bläck, i ljuset av fladdrande vaxljus) tills både fingrar och ögon blöder. Ton för ton och takt för takt tar Mästerverket form på papperet. Allt finns där redan i Mästarens huvud och bara tiden, gikten och en oförstående omvärld ligger i vägen för dess fullständiggörande, dess inkarnation i sinnevärlden. Till slut är det likväl komplett, redo att klinga ut i all sin glans och förföra eller förgöra sina lyssnare. Men Geniet vilar alls icke! Nästa verk måste förfärdigas, och nästa …

Jäpp. Exakt så ser vardagen ur för alla oss som gör musik.

***

Eller inte. Säkert har det någon gång i världshistorien varit så för någon kompositör, och Hollywood älskar den bilden, men verkligheten är lite mer krass och grå. Visst är inspiration en faktor i allt musikmakande, men transpiration är en minst lika stor del.

Många stora komponister har vittnat om det dagliga gnetandet, de ständiga ändringarna, prestationsångesten och tvivlen, hur de måste tvinga sig att lyfta pennan eller öppna sina skrivprogram på laptopen. Ibland är det lätt, men lika ofta är den där inre glöden mest en hög av aska. Sinnet är inte öppet och man får inget napp i idéhavet, alternativt bara skräpfisk som måste slängas tillbaka. Vad göra?

Ett sätt är att ändra rutinen lite, om så blott för en dag eller två. Ta en annan promenad, se en annan film, läs en annan bok eller ring till någon annan polare än de vanliga. Det kan öppna nya banor i hjärna och hjärta.

amadeus.jpg.d15fb6c7fe2c05ee82040bcd61571a9c.jpg
Ur den fantasifulla filmen ”Amadeus” av Milos Forman (1984), med Tim Hulce i huvudrollen.

Men det handlar också om att se arbetet som just det, ett arbete, även om det inte ger pengar eller upptar hela ens tid. Det finns alltid något att göra som har med låtskrivandet att göra, även om inspirationen tryter. Köp en ny hårddisk och gör äntligen en backup av de tre senaste årens idéer, katalogisera kaoset av gamla skisser, fundera på vilka branschkontakter som kan behöva fräschas upp, sätt in en annons på den där synten som bara samlar damm, lär dig använda det där nya notskrivningsprogrammet eller inspelningsappen ordentligt, se över vilka verk som behöver anmälas till STIM samt leta upp en arbetsstol som faktiskt är bekväm.  

Eller varför inte börja blogga om alltihop? :)

***

W. A. Mozart dog förvisso vid 35 års ålder (hyfsat normalt där och då) men var inte utfattig och begravdes ingalunda i en massgrav, som myten gör gällande. Och han ändrade ofta i sina kompositioner, precis som vi andra …

// NE

Sign in to follow this  


0 Comments


Recommended Comments

There are no comments to display.

Create an account or sign in to comment

You need to be a member in order to leave a comment

Create an account

Sign up for a new account in our community. It's easy!

Register a new account

Sign in

Already have an account? Sign in here.

Sign In Now
  • Annons
  • Similar Content

    • By Björn Olsberg
      Kanske känner du henne som en cool låtskriverska och artist från Storbritannien. Kanske inte alls. Men hennes musikaliska avtryck går inte att ta miste på. Som innovatör av instrumentet The Gloves har hon även gjort ett historiskt avtryck. Studio har träffat henne.
      För de flesta kan Imogen Heap vara känd för låten Hide and Seek, vilken Jason Derülo samplade till sin låt Whatcha Say. Men hennes låtskatt rymmer fyra fullängdare, en platta under namnet Frou Frou tillsammans med Guy Sigsworth och en rad samarbeten med namn som IAMX, Deadmau5 och Jeff Beck. Dessutom fick vann hon en Grammy Award 2010 för det bäst mixade albumet.
      Men på sina egna album är hon nästan allt. Och hon gör nästan allt. Den 6 oktober släppte hon sitt senaste album Sparks (Spotify / Apple Music) i Sverige, ett album som har tillkommit mycket tillsammans med hennes fans. Kanske på grund av. Eller tack vare.

      Imogen Heap – Sparks
      Det var nu fem år sedan sist och Imogen har en historia bakom sig att släppa ett album var fjärde, sjunde år sisådär.
      – En av de värsta sakerna när jag sätter igång med ett nytt album är rädslan för att ingenting ska vara där, att jag inte ska kunna komma på något, säger Imogen och gestikulerar stort med båda händerna ut från huvudet.
      – Det var så längesedan jag skrev något nytt. Med alla projekt som har pågått så har jag inte haft tid att skriva. Eftersom jag inte står ut med tanken på en ofärdig låt så har jag inte heller en hög med ofärdiga låtar – inte heller små bitar av låtar. När jag börjar med något så avslutar jag det. Alltid. Låten kan sluta i ett annat tempo, i en annan tonart och med en annan mening – men det finns alltid en tydlig start och ett tydligt slut.

      Vårt möte med Imogen skedde strax innan hennes release, och vi får styra intervjun hårt för att inte dras iväg av hennes iver om att få berätta den spännande bakgrunden eller historierna till varje låt på albumet.
      Med så tydliga idéer om en låt tänker jag att det kan vara svårt att veta när man ska betrakta sin låt som färdig. När en låt gör idén rättvisa. När sinnevärlden är god nog för idévärlden.
      – Ja, det är svårt. Just den här plattan har varit lite enklare i det avseendet eftersom jag inför de flesta låtarna berättade om releasedatum på min hemsida – innan jag ens hade börjat att skriva låten.
      Imogen Heap gjorde här alltså något galet utmanande och som för vem som helst annars hade betraktats som självmord. På bara två veckor var det inte bara låten som skulle vara färdig. Hon lovade dessutom att använda ljud från fans, hon skulle göra en video, omslagsdesign för singel/video, en remix – dessutom släppa allt och få ut låten på radion. Men Imogen låter snarast inspirerad när hon berättar om det.
      – På det här sättet är det enkelt. Jag måste ta beslut och hålla mig till dem – inte spendera för mycket tid på att tänka. Det blir befriande att inte ha all tid i världen att vara kreativ. Min kreativitet frodas i den snäva tidsrymden.
      Med de snäva tidramarnas goda minne fortsatte arbetet med fem av albumets första låtar. Innan vi har hunnit samla oss till nästa fråga, byter Imogen snabbt spår och tar sats igen för att berätta ännu en av bakgrundshistorierna till en låt.

      Imogen Heap är en artist med ostoppbar glöd inför sina projekt, men ställer då och då upp för riggade plåtningar.
      – Där jag bor finns det en 250 år gammal trädgård med höga murar runt och jag har alltid velat se hur det ser ut där innanför. Så till slut fick jag tillstånd att komma in och jag blev helt förälskad i den övergivna trädgården. Jag bestämde där och då att jag ville starta en kampanj för att ge den liv igen, precis som jag har sett det försummade huset jag bor i få liv igen. Jag bjöd in några fans som tog med sig trädgårdshandskar och redskap – och vi skapade historia genom att tillsammans med organisationen Clear Village återge trädgården sitt liv. Det blev ursprunget till låten Neglected buildings, som tar trädgårdens eller husets perspektiv och som handlar om att vilja bli sedd och tagen om hand. Man kan läsa in mycket om relationer i låten. För det här albumet har jag på samma sätt tagit på mig flera personligheter för de olika låtarna. Till exempel låten You Know Where to Find Me handlar om floden Themsen.
      Är det där du vanligtvis börjar med en låt, med en tydlig idé om vad du vill berätta?
      Paus. Svar kommer, men inte direkt på frågan.
      – Det här albumet var mycket annorlunda i skapandet. Jag ville ha en bredare kunskap om min publik och människor i allmänhet, och i synnerhet förstå vad de tyckte saknades i världen. Tanken var att det skulle komma fram i låten Listening Chair (ett av Imogens många projekt, och som också är en fysisk stol där besökare kan delge sina musikaliska tankar, reds. anm.) och det var också startskottet till den låten. Jag trodde att detta skulle bli en låt om något som människor bryr som om, som miljön, eller fin barnsång för barn. Men det blev istället det motsatta, den mest personliga låten på skivan, där jag till exempel berättar om en tuff skoltid och tyska-klassrummet där jag fick min bh runtkastad av klasskompisarna.
      Hur kom det sig, du lär väl ha fått mänger av idéer till låtar?
      – Jag fick massor av idéer. Träffade hundratals människor. Vad jag upptäckte var att det inte fanns en gemensam låt i världen, men att olika åldersgrupper var intresserade av liknande saker. För att illustrera så vill en sjuåring kanske prata om en pingvin, en trettonåring ha något att dansa till eller lyssna på något att bli glad av. En tonåring vill att jag skriver en sång om att det är ok att vara som man är och att man inte behöver anpassa sig till omvärlden. En 35-åring vill lyssna på låtar om hur det är att vara i fel stad, i fel land, med fel partner och på fel jobb. Och jag kände att det stämde med så väl med mig där jag befann mig i mitt liv då. Dessutom var jag precis i den åldern själv. Så låten kom att bli mycket personlig.

      Låten Me the Machine – skapad med eget trådlöst instrument
      Imogen Heap kan kallas mycket. Låtkskrivare, musiker, producent, artist, poet. Men också innovatör. Något det har talats en hel del om i musikpress är The Gloves (läs även Studios omnämnande), Imogens projekt för att ta gester i tre dimensioner till musikscenen. Dessa handskar har hon använt till en av låtarna på plattan, Me the Machine. Och det är så spännande att det är här vi nu ska uppehålla oss resten av artikeln.
      – Innovatör vet jag inte, men det fanns inget på marknaden när jag ville ha ett par handskar, så jag beslutade att tillsammans med ett team göra ett par egna.
      Teamet är idag sju personer och de använder Reaktor, Ableton Live och en massa Max-patchar. Imogens mål med handskarna var att kunna skapa musik trådlöst när hon rörde sig på scen, i nära relation med sin publik.
      – Jag vill göra musik genom att skulptera. Att ha mina händer inne i mjukvaran, mitt inne i parametrarna som jag annars använder knappar, rattar och reglerar för att påverka. Projektet kommer aldrig att bli helt klart. Så snart vi har gjort klart något så öppnas en ny värld som får mig att vilja ha en ny uppsättning funktioner, eller som får mig att tänka annorlunda i hur jag vill kunna styra eller komma åt ljuden, hur gesterna ska separeras, eller kombineras i ett flöde. Just nu är det enstaka rörelser som måste ha en början och ett slut, det fungerar inte med en sekvens av rörelser.
      Det betyder att om du lär dig hur du ska framföra en låt idag på scen, så måste du lära om i takt med att handskarna utvecklas?
      – Ja. Men några av gesterna kommer alltid att vara desamma.
      Imogen lägger ut höger pekfinger horisontellt och drar med det i en svepande rörelse utåt och bakåt.
      – Som det här, till exempel, kommer alltid vara min gest för att ta reverbet bort från sången. Och jag kommer alltid vilja hantera basen med vänsterhanden.
      Hur är The Gloves att skriva musik med?
      – Jag skulle inte använda The Gloves för all musik hela tiden, men målet den här gången var att kunna skriva och framföra en låt helt med The Gloves. Så låten Me the Machine är skrivet av och för The Gloves. Det är en helt annan låt jämfört med det andra på skivan eftersom jag tänkte skulpurellt i tre dimensioner, snarare än att börja med en schysst baslinje med en bra melodi i en sekvensiator. Detsamma med det lilla twinkly-ljudet som dansar runt basen och som har en arpeggiator. Det låter slumpmässigt, fritt och oprogrammerat. Den faktiska programmeringen för att kunna spela med ett sådant ljud tog lång tid, men att faktiskt spela det är enkelt.
      På scen har man vanligen ett instrument eller mikrofon i händerna, eller en keyboard eller trumset att gömma sig bakom. Du känner dig inte ”naken” på scen med bara The Gloves?
      – Nej, egentligen inte. Jag spelar fortfarande bas, gitarr, keyboard/piano och sjunger. Men om jag vill agera i scenrummet, loopa något, så finns den möjligheten direkt i min hand. Det handlar om hur man kan förenkla och samtidigt göra det mer tydligt för publiken vad man gör. En gest syns och kan bli mer spännande än en knapptryckning på en låda.
      Hur skulle du då sammanfatta The Gloves?
      – The Gloves får mig att vilja gå nya vägar med att tänka musikalisk skulptur. Ibland improviserat, ibland repeterat på scen. The Gloves är ett sätt att slippa anpassa mig till maskinen med alla parametrar, och istället anpassa maskinen till att bli mer mänsklig så att jag kan få vara i mitt musikaliska jag utan att agera som en robot. The Gloves tar de fantastiska mjukvarorna som finns, och sätter dem bokstavligen i handen på dig för största möjliga frihet.
      Läs mer
      Se Imogen Heap visa sina handskar hos Wired Imogen Heaps hemsida
    • By Lotta Fahlén
      MÅNDAGSINTERVJUN: Måndagsintervjun är en ny serie där Lotta Fahlén intervjuar intressanta personer om olika ämnen inom musikskapande, som publiceras varannan måndag med start idag. I denna första del pratar vi med artisten, producenten och låtskrivarpedagogen Cecilia Nordlund om kreativa processer – att vara kreativ på beställning och om att hitta inspiration i vår turbulenta samtid. Cecilia Nordlund känns igen för sin dynamiska röst, träffsäkra texter och sin förmåga att skapa musik som både skaver och tröstar.
      Cecilia Nordlund. (Foto: Anna Drvnik)
      Med bandet Cecilia & Fullmånen Från Helvetet skapar hon suggestiv “oljudspop” på svenska och gav 2018 ut albumet Åska & Blod. Hon har tidigare samarbetat med artister som Fever Ray och Marit Bergman och frontat bland annat bandet Souls. Med drivkraften att sprida kunskap om hur viktigt musicerande är för den egna hälsan undervisar hon bland annat på Malmö Musikhögskola och gör regelbundna skolturneér via Skapande Skola. Hon komponerar även för film och teater och i höst är hon aktuell med att skapa musik till och delta i en nyskriven föreställning av Erik Holmström på Folkteatern i Göteborg.
      VIDEO: Låten Frukt & barn från albumet Åska & blod
      Hur brukar din kreativa process se ut?
      –Det bästa är om någon tvingar mig att göra en låt. Jag behöver deadlines eller vara skeppsbruten på en öde ö med oändligt mycket tid och vara uttråkad. Det är jag alldeles för sällan nu för tiden med en uppmärksamhetskrävande spattig hund, barn och högar med smutstvätt som ska sorteras och tvättas och en mobil som skriker åt mig att kolla olika appar exakt hela tiden.
      –När jag väl sätter mig och skriver en låt så är processen olika. Texter till mitt punkband Det Döda köttet brukar jag och bandet leka och flamsa fram men texterna till Fullmånen från Helvetet kan vara en lång och ofta smärtsam process. Jag stångas aktivt med mig själv och självhatet. Som tur är har jag blivit bättre på att inte lyssna på de elaka rösterna i huvudet som dissar allting jag gör. Numera tänker jag att min enda uppgift som låtskrivare är att hela tiden göra och producera – inte att bedöma mig själv.
      Var hittar du din inspiration?   
      –Jag har promenerat fram många låtar och melodier. Jag gillar att gå långt, gärna genom fula och övergivna industriområden och utan något direkt mål. Inspiration för mig kommer när jag stillar bruset inuti – ur tystnad och betraktelse.
      –Samtiden inspirerar också såklart, vi lever i en turbulent tid och jag tänker mycket på hur jag kan bidra till att världen går åt rätt håll. Det är så mycket orättvisor och förtryck runt om i samhället som gör mig både rädd och arg. Där blir musiken som terapi. Att läsa böcker, poesi, se film och gå på teater, konserter och museum är också bra. Tjuvlyssna på bussen kan funka också.
      Vilka för- och nackdelar ser du med att jobba med ett yrke som ofta kräver att vara kreativ på beställning?
      –För det första har jag sett till att jag är helt fri. Jag släpper all musik själv – hur och när jag vill. Dessutom tjänar jag större delen av mitt uppehälle på att undervisa i låtskrivande vilket gör att jag kan göra exakt vad jag vill och aldrig kompromissa.
      –När jag skriver musik för teater är att vara kreativ på ”beställning” inget problem för mig. För mig kan det nästan vara lättare att vara kreativ med ramar och begränsningar. Det är ett skönt avbrott att vara en del av ett större sammanhang när jag under vissa perioder är en del av en teaterensemble. Livet som frilansande kreativ kan bli väldigt ensamt i perioder.
      Cecilia Nordlund. (Foto: Åsa Wallin)
      Kan du dela med dig av några knep du brukar ta till för att komma ur kreativa svackor?
      Stäng av internet! Kasta mobilen i golvet Sätt upp deadlines Förvänta dig aldrig att du blir nöjd. Jag har accepterat att jag aldrig kommer vara nöjd. Målet är enbart att alltid göra, vara nyfiken och leka fram nya idéer Låt personer som du litar på avgöra vad som är ”bra” eller ”dåliga” idéer. För min del får personer jag spelar med avgöra om mina olika låtidéer är bra eller inte för själv har jag ingen aning. Det har hänt flera gånger att de låtar jag tycker är bra är bandet inte så imponerade av men de idéer som jag själv tyckt varit väldigt pinsamma eller självutlämnande har bandet lyft upp och så har det blivit fantastiska låtar Jämför dig inte med andra Våga testa nya vägar och utmana sig själv. Byt instrument eller skriv på ett annat språk till exempel Ha kul och tro inte att det du gör är livsviktigt samtidigt som det kanske kan bli just det för någon annan. En tråkig trend är att alla tror att en måste vara världsmästare för att få lov att ta plats. Alla borde spela i band för det är något av det roligaste du kan göra med vänner. Bättre för hälsan också och roligare att göra med bästa kompisen än att shoppa Hur arbetar du nu under Coronatider när vi uppmanas att jobba hemifrån?
      –Nu undervisar jag via Zoom på Musikhögskolan vilket fungerar förvånansvärt bra och imorgon ska min dotter få en fiollektion via Zoom för första gången.
      –När jag skriver musik ihop med andra använder jag Auddly som är en "sång data hub” för co-write projekt, utformad och uppbackat av Niclas Molinder, Max Martin och Björn Ulvaeus. Ett hett tips att kolla upp!
      Läs mer på Cecilia Nordlunds hemsida

      Måndagsintervjun är en återkommande serie som publiceras varannan måndag, och där Studios skribent Lotta Fahlén intervjuar intressanta personer om olika ämnen inom musikskapande.
    • By Jon Rinneby
      FREDAGSTIPSET: Dagens tips är närmast en krönika. En slags egenterapi i hopp om att förstå vad som egentligen hände den där gången då jag slog på stora prestationstrumman.
      Hösten 2013, efter att mitt dåvarande band splittrats, bestämde jag mig för att spela in ett soloalbum där tanken var att locka fram samtliga av mina musikaliska kvalitéer. Jag ville skapa nytt, utan hämningar. Det skulle vara rock, pop, blues, indie, folk, akustiskt och elektroniskt. Musiken skulle vara trasig, men samtidigt polerad och blanda det stora med det lilla. Allt i en salig röra utan en tanke på konsekvenserna. Pretentiöst? Absolut, men jag var trött på min dåvarande trios begränsningar och trött på att spela live.
      Ur detta kontrollerade kaos föddes ”Watch Out Jon” - en sammansvetsad enmansarmé med ett mål i sikte, att ha kul. Sagt och gjort. Projektet var igång och pennan och gitarren glödde i takt med solens och månens upp och nedgång. Jag jobbade dag som natt. Jag skrev en låt. Jag skrev två, Jag skrev flera och kände att något stort var på gång. Men ju längre tiden gick och desto mer jag pillade ökade också kraven. Var låtarna verkligen tillräckligt bra? Nya spännande pluggar dök upp och med dem hundratals möjligheter och omöjligheter. Mix nummer ett blir snabbt nummer två och innan jag visste ordet av nummer femtielva.
      Jag kände hur jag allt mer svek mina principer om att jobba snabbt och effektivt, inte fastna i detaljer, fokusera på helheten, gå på känsla och inte minst ha roligt. Plötsligt drabbades jag av idén om att väldigt mycket stod på spel. Dels som producent gentemot mig själv, med allt vad det innebär. Men också mot omvärlden och det jag inbillade förväntades av mig. Hur ska jag bryta igenom bruset? Håller mixarna? Det finns ju så mycket annan musik, är det ens lönt att försöka? Vem kommer någonsin lyssna på min musik? Jag insåg ganska snart att mina katastroftankar nått orimliga proportioner och beslutade mig för att pausa projektet.
      2015 och åter vid ritbordet uppfann jag alter egot Låtsaspoeten, i hopp om att hitta tillbaka till kärnan i mitt musikskapande. Låtsaspoeten kom undan med att vara lekfull och bristfällig, men hade samtidigt förmågan att vara både ärlig och allvarlig. Musiken kändes med ens mer som jag. Kanske för att jag sjöng på svenska för första gången. Kanske för att jag nu på något sätt sänkt kraven på mig själv. Jag släppte tre skivor under loppet av ett år, vilket så här i efterhand kan tyckas smått befängt. Förmodligen handlade det om att bevisa för mig själv att drivkraften och engagemanget fanns kvar. Någon större uppmärksamhet blev det dock inte, frånsett ett par (snabbt bortglömda) recensioner och någon enstaka artikel.
      Nåväl, tillbaka till "Watch out Jon" som levde kvar likt en ostämd skugga i mitt bakhuvud. Det fanns ju ändå några bra låtar… I slutet av 2016 skrev jag äntligen den där hiten jag väntat på och skickade låten till diverse bloggar, varav en nappade. Glädjen blev kortvarig och tankekarusellen snurrade med ens igång: Men nu då? Var detta allt? Här har man lagt ner sin själ, för att inte säga hela sig själv, dukat upp ett smörgåsbord av känslor och toner… Är detta tacken? Varför känns det inte mer? 
      Jag vill inte påstå att jag blev bitter, snarare besviken. Mina vänner och familj stöttade mig och jag fortsatte att skriva låtar och lyckades på något sätt intala mig själv att projektet fortfarande var kul. Jag tog fler musikaliska omvägar, glömde bort, kom tillbaka, gick i cirklar, älskade och hatade mina skapelser om vartannat. En kreativ process så god som någon kan tyckas. Åren gick utan att jag släppte något nytt, samtidigt som jag finpolerade befintliga alster, ibland hela dagar, ibland inte på flera månader. Jag skrev nya låtar men inget hjälpte, inget kändes rätt.
      Mina ambitioner hade vuxit sig för stora. Låtarna var jag trött på sedan länge och tanken på nya projekt lockade mer och mer. Hur som helst släppte jag till slut albumet (sex låtar istället för tilltänkta tio) hösten 2019 – i hemlighet på min födelsedag, som en liten present till mig själv. Jag berättade det inte för någon.
      Så vad vill jag då säga med detta? Vad har jag lärt mig? Jag kan naturligtvis bara tala för mig själv: Låt inte dina högt uppskruvade förväntningar och rädslan för att misslyckas stå i vägen för din passion. Smid medans järnet är varmt, sänk garden, tala perfektionisten inom dig till rätta, hylla det genuina och fira varje liten framgång. Musik ska vara roligt och i största möjliga mån kravlöst. För när glädjen och spontaniteten lyser med sin frånvaro och självförtroendet sviker är det svårt att vara kreativ och i förläningen tacksam för det man faktiskt lyckats skapa.
      Här kan ni lyssna på albumet, jag kommer då inte göra det. I alla fall inte på ett bra tag...

      Ställ gärna frågor eller kommentera artikeln i kommentarsfältet nedan, så spinner vi tillsammans vidare på ämnet.
      Fredagstipset är en återkommande serie där Studios skribent Jon Rinneby varje fredag delar med sig av tips inom bland annat inspelning och mixning. Här hittar du fredagstipset från 2019 och framåt
      Här är fredagstipset på Studio från 2018 och tidigare
    • By Ollie Olson
      När du skriver låtar så blir det ofta att du skriver i en tonart som du gillar för att det passar instrumentet du spelar på, eller för att du gillar hur det låter när du spelar. Eller kanske bara av ren vana? 
      Tyvärr händer det ju ganska ofta att det inte riktigt passar den som ska sjunga i slutändan. Om du skriver för någon du känner, eller känner till deras röst, då kan du ju antingen fråga vilken tonart som de brukar sjunga i, eller så kan du lyssna på inspelningar som finns och försöka fundera ut vad som skulle passa personen i fråga bäst.
      Vid vissa tillfällen så skriver man låtar för att försöka få med dem i olika musikprojekt,  och då är det ju svårare att veta vad som skulle kunna funka. Tonarten är väldigt viktig för att resultatet ska bli så bra som möjligt och för att melodierna ska låta bra.
      Det du ska tänka på är hur melodin ligger mot ackorden. Går melodin i tersen eller i kvinten? Eller ligger den mest på grundtonen? Detta avgör hur du ska tänka på vilken tonart som du ska hålla dig till.
      Det som brukar vara en god idé när du ska göra en demo, är att försöka göra den så att det blir enkelt att byta tonarten, så att du lätt kan skicka en version i rätt tonart till artisten, så att de verkligen kan höra och känna att den här låten passar dem.
      En annan god idé som proffsen ofta gör, är att de dessutom gör två versioner av demon –en med ett högre tonläge, för ljusa röster, och sedan ett lägre tonläge för djupare röster. Detta tillsammans med en text där det är lätt att byta ut ett ”hon” mot ett ”han”. Det gör att det är enklare att visa låten för förlag, artister eller producenter utan att behöva välja vem som ska sjunga den.
      Nu tänker du kanske vad detta har att göra med själva låtskrivandet? Men det har det, för olika melodier klingar bättre eller sämre i olika tonarter.
      När det gäller att skriva i olika tonarter, så är det också ett utmärkt sätt att bryta sina egna mönster, för att du kommer att uppleva det annorlunda. Om du är van att skriva dina låtar i tonarten E-dur till exempel, så om du helt plötsligt testar att skriva en låt i tonarten G-dur, så känns det som något nytt, därför att omedvetet så uppfattar dina öron en annan klangvärld. Det känns nytt! Det känns fräscht!
    • By Ollie Olson
      Hur kan vi lära oss att skriva bättre och tydligare texter? Ett sätt är att återberätta gamla historier på ett nytt och fängslande sätt.
      En gammal kompis till mig som har skrivit sin beskärda del av omtyckta texter, sa en gång att han tyckte att skriva texter var som att göra matteläxan. Det vill säga något som han tyckte var oerhört tråkigt, men att varje gång han blev klar så blev han som ett barn på julafton.
      Här ska jag prata om hur du kan ta vara på gamla texter och göra dem till våra nya historier, och jag ska ge dig lite tips på hur du kan gå tillväga för att bli en bättre textförfattare.
      Alla historier kanske inte är värda en roman eller en långfilm, men det flesta historier har ögonblick och innehåll för att kunna utgöra grunden till en bra låttext.
      Det viktiga med en text är att den kommunicerar och att den drar in oss i låten, hjälper oss att förstå känslan. Vissa texter är tydligare än andra men om vi skulle närstudera dem så kommer vi med all största sannolikhet att se att det finns en röd tråd i dem. Ett litterärt grepp är ”Stream of consciousness” – inre monolog skulle man kunna säga, där man följer författarens tankar, medvetande och sinnesintryck. Detta grepp används ganska ofta omedvetet inom låt-textförfattande vilket ofta resulterar i mindre tydliga texter då det ibland kan vara svårt att följa tankar hos någon om inte någon förklaring eller karta givits, vilket gör att lyssnaren får det svårare att följa med i texten och då saknas ofta den röda tråden som binder ihop det hela och gör texten tydlig. Med detta sagt så måste du inte skriva lyssnaren på näsan men du bör vara medveten om vad det är du vill säga med texten. Om du inte själv har en aning om vad det är du skriver om så kan du inte begära att lyssnarna ska förstå i slutändan.
      Istället för att använda oss av ”Stream of consciousness”, så ska vi öva på att faktiskt hitta ett ämne och sedan skriva så tydligt men musikaliskt som möjligt. Liksom i tipset ”Historien är framtiden – lär dig skriva musik på nytt sätt genom dåtidens hits”, så ska vi gå tillbaka i historien för att se hur texterna har utvecklats under årens gång.
      Börja med att hitta fem stycken texter som du gillar, och leta nu inte bara bland de senaste hitsen utan gör som i det förra tipset, och gå tillbaka till 30-talet och framåt för att se vad du kan hitta.
      Försök nu att tänka bort musiken och koncentrera dig på texten och fokusera på den.  Leta bland låtar som du redan gillar, eller som var hits tidigare så blir det lite enklare.
      Ställ dig frågor som:
      1.    Vad handlar texten om?
      2.    Vem är berättaren?
      3.    Vilken känslostämning har berättaren?
      4.    Vilken språkdräkt använder berättaren? Använder hen talspråk, skriftspråk, slang, ett äldre språk eller ett mer samtida språk?
      5.    Vad vill berättaren säga dig (lyssnaren)?
      6.    Är det skrivet som en konversation? Eller är det skrivet som en berättelse med en början, en mitt och ett slut?
      När du har svarat på dessa frågor så tar du en av texterna som du tycker om, och sedan börjar du skriva om den, det vill säga, berätta den utifrån ditt perspektiv. Byt tempus, från dåtid till nutid. Skriv i du-form istället för i jag-form eller tvärtom. Om det är en konversationstext så försök att skriva den som en berättelse eller tvärtom så klart. När du är klar så tar du en ny text som du gillar, men denna gång så välj en annan typ av text, så att övningarna blir annorlunda.
      En annan övning som är bra, och framförallt bra om du har dåligt med inspiration, så kan det lösa sig genom att du läser tidningen och letar upp historier som får dig att känna något. Sätt dig sedan och skriv en text utefter det du har funnit. Här gäller samma frågeställning som i den tidigare övningen. Detta för att öva in tillvägagångssättet in i benmärgen så att du inte ska behöva fundera över det, utan dessa frågor ska liksom dyka upp i huvudet automatiskt.
      Båda dessa övningar sker utan musik, vilket på ett sätt är enklare eftersom en viktig parameter är tagen ur spel. När du har gjort övningarna några gånger så testar du att antingen sätta musik till dina texter eller så börjar du att skriva om dem mot musik. Nu måste du förstås ta med melodin i ekvationen. Du måste se till att rytmiken stämmer mot antalet stavelser, du måste vara noga med att det inte blir så kallade betoningsfel, det vill säga att stavelserna och rytmiken gör att betoningen i ett ord hamnar fel och låter konstigt.
      När du känner att detta börjar sitta bra, så leta efter historier som finns i ditt liv eller hos människor i din närhet. De kanske inte kan berätta sin historia, men då få det bli du som gör det.
      Läs gärna också artikeln "Skriv nya låtar med inspiration från förr".
  • Blog Entries

  • Bloggar

×
×
  • Create New...

Important Information

We have placed cookies on your device to help make this website better. You can adjust your cookie settings, otherwise we'll assume you're okay to continue.