Jump to content
  • Sign in to follow this  

    Låttexter – möbler eller inte?


    Ollie Olson

    239368127_Latskrivning_Texter_Moblerellerinte_.thumb.jpg.cd9e9236aa2b7cf985a17d256805ad0c.jpg

    När man skriver texter så är det viktigt att skriva om något som man kan eller känner till. Eller åtminstone kan skaffa sig den insikten så att texten blir trovärdig.

    Oftast blir det bättre att utgå ifrån egna erfarenheter så att det går att bli personlig, för ju mer personlig texten känns desto större chans har den att fastna hos människor.

    Om valet är att skriva konceptuellt om en annan person eller ett skeende så är det alltså viktigt att veta något om detta, annars blir texten ihålig och upplevs som falsk. Det är sedan viktigt att skapa en atmosfär i texten för att “suga in” lyssnaren – antingen genom att som i countrymusiken, beskriva en plats eller personer så grafiskt och tydligt som det bara går.

    Använd ”möbler”, d.v.s. skriv om saker, detaljer, om rummet där det hela utspelar sig för att skapa atmosfären. I andra genrer kan du skapa atmosfären genom att hitta ett språk – att bara använda specifika, poetiska ord till exempel som blir textens identitet. Allt för att texten ska bli personlig, specifik och tydlig.

    Sign in to follow this  


    User Feedback

    Recommended Comments



    Create an account or sign in to comment

    You need to be a member in order to leave a comment

    Create an account

    Sign up for a new account in our community. It's easy!

    Register a new account

    Sign in

    Already have an account? Sign in here.

    Sign In Now

  • Similar Content

    • By Atla Daga
      Ett stort dilemma för många artister är texten. Misströsta ej – det behöver inte vara så svårt som det känns ibland! (In English at the bottom of the page)
      1. Musiken! Den är ju det viktigaste. Jag brukar lyssna på låten jag ska jobba med, och koppla bort allt annat. Jag är ”i musiken”.
      2. Varje ton i låten ger mig associationer. Jag skriver ner alla ord jag tänker på när jag hör tonerna. Tonerna ger mig oftast ett ord, även om jag kanske måste lyssna flera gånger.
      3. Jag tänker aldrig i banorna: Nu ska jag skriva något poetiskt, eller snyggt. Orden kan jag alltid ändra sedan. Det är känslan jag vill åt.
      4. Jag lyssnar på låten ett par gånger, och skriver sedan ner allt jag kommer på.
      5. Nu har jag en massa ord, som kanske inte hör ihop, men de orden är känslan jag fick av låten. Orden ÄR låten i mitt huvud. Det är det viktigaste.
      6. Sedan sätter jag mig ner och pusslar med orden. Vilka passar ihop, och vilka passar ihop med de olika ställena i låten?
      7. Ofta skriver jag flera avsnitt text till samma ställe i låten. Sedan tar jag alla små avsnitt, och pusslar igen.
      8. Om jag tycker om betydelsen i de ord musiken gav mig associationer till, men orden ej passar låten, går jag in på nätet och googlar efter synonymer.
      9. Där har jag låten. I ord. Ofta förvånansvärt enkelt, om man bara lever sig in i musiken.

      Här är en del av en text från min låt "Crawl into the underworld"
      (Du kan se hela texten om du öppnar upp låten på Revebnation nedan via laptop/dator)
      I will walk in the light of the past
      and crawl into the underworld,
      Where all the dreams I dreamed of are
      What is there?
      The clock is ticking in my head, and the blood rushes within my legs
      But they tell me that I must crawl into the dark hole in front of my feet
      I crawl, crawl down
      But there is no fear
      My toes rest on stones and branches
      I'm falling down
      To the other earth,
      The one I knew existed,  
      but only existed in my dreams before...
       
      Du finner mig även här:
      https://www.reverbnation.com/httpssoundcloudcomsaltlakrits1
      https://open.spotify.com/artist/6LNlvSRNEl5tHcgM55Y7C2?si=Cy6q2TROTI68Pvi5h4fh6Q
      https://site.spinnup.com/atla-daga/
      https://www.youtube.com/channel/UCzJ6zpXkZ8MYklmCrjk4U0Q
      ------------------------------------------------------------
      ENGLISH:
      A major dilemma for many artists is the lyrics. Don't despair - it doesn't have to be as hard as it sometimes feels!
      1. The music! It´s the most important thing. I usually listen to the song I'm working on and disconnect everything else. I´m "inside the music".
      2. Each note in the song gives me associations. I write down every word I think of when I hear the notes. The notes usually give me a word, though I may have to listen several times.
      3. I never think, "Now I'll make something poetic, or neat". I can always change the words afterwords. It´s the feeling I want to catch.
      4. I listen to the song a couple of times, then write down everything I come up with.
      5. Now I have a lot of words, which may not belong together, but those words are the feeling I got from the song. The words are the song in my head. It´s the most important thing.
      6. Then I sit down and puzzle with the words. Which ones fit together, and which ones fit in with the different parts of the song?
      7. I often write several sections of lyrics to the same place in the song. Then I take all the small sections and puzzle again.
      8. If I like the meaning of the words the music gave me associations with, but the words don´t fit the song, I go online and google for synonyms.
      9. Now I've got lyrics for my song. It´s often surprisingly simple if you just empathize with the music.
      Above is a part of the lyrics from my song "Crawl into the underworld". (You can see the full lyrics if you open the song on SoundCloud below via laptop/computer).
    • By Atla Daga
      Hur skapar man en melodi om man inte kan göra melodier? Det är mycket lätt att fastna, när man sitter där på sin kammare och ska skapa en melodi. Misströsta inte. Det finns alltid nya sätt att göra saker på. Här, en idé från mig. (In English at the bottom of the page).
      1. Ta en enkel musikslinga och lägg in den i ditt DAW. Det behöver inte ens vara musikstycket du ska använda senare, det kan lika gärna vara en loop, eller motsvarande.
      2. Låt musiken rulla. Spela in en röstslinga – utan att tänka. Sjung så galet och vilt som du känner för, eller motsatsen. Det behöver inte ens låta bra, det spelar ingen roll. Sjung eller prata bara direkt från huvudet.
      3. Nu har du någon form av röstslinga. Skapa ett till spår i programmet du använder. Sätt första röstslingan på ”mute”. Spela in en röstslinga till. Kanske i en helt annan stil? Eller prata? Bara improvisera. Du behöver inte ens ha en text.
      4. Fortsätt på detta sättet tills dess att du har så många röstslingor som du vill. Ibland spelar jag in 20 eller 30 röstslingor, som i låten nedan. (Collab-låten YEAR).
      5. Lyssna på alla inspelningar en efter en. Ta ut de delar du tycker om, och ta bort resten.
      6. Nu har du många olika typer av röstslingor, och förmodligen någon form av melodi i några av dem. Vilka delar passar ihop? Pussla tills du tycker att det låter ok. Flytta eventuellt omkring röstdelarna i den ordning som passar musiken. Kanske har du nu även en refräng, även om du inte ens var medveten om att du spelade in en.
      7. Importera ditt musikstycke, eller kanske har du redan gjort det. Saknas något? Spela in igen. Förmodligen måste du spela in sången igen, men nu har du gjort ett låt av – ingenting, slumpmässiga inspelningar.
      Du finner mig även här: https://www.reverbnation.com/httpssoundcloudcomsaltlakrits1
      https://open.spotify.com/artist/6LNlvSRNEl5tHcgM55Y7C2?si=Cy6q2TROTI68Pvi5h4fh6Q
      https://site.spinnup.com/atla-daga/
      https://www.youtube.com/channel/UCzJ6zpXkZ8MYklmCrjk4U0Q
      --------------------------------------------------------------------
      ENGLISH:
      Having trouble coming up with melodies? It can be very easy to get stuck, sitting there in your chamber, but do not despair! There are always new ways of doing things. Below you will find one of the methods I use when faced with this problem.
      1. Insert a loop or instrumental into your DAW to use as backing for your voice tracks. If you use a loop it will only be temporary, so anything that inspires your creativity will do.
      2. Let the music roll. Record a voice track - without thinking. Sing as crazy and wild as you feel, or the opposite. It doesn't even have to sound good, it doesn't matter. Just sing or talk directly from your head.
      3. Now you have some kind of voice loop. Create another track in the program you are using. Put the first voice recording on "mute”. Record another voice track. Maybe in a completely different style? Or talk? Just improvise. You don't even have to have a concept.
      4. Continue this way until you have as many voice tracks as you want. Sometimes I record 20 or 30 voice tracks, as in the song below. (Collab song YEAR).
      5. Listen to all recordings one by one. Keep the parts you like, and remove rest.
      6. Now you have many different types of voice tracks, and probably some kind of melody in some of them. What parts fit together? Puzzle until you think it sounds ok. If necessary, move around the vocal parts in an order that suits the music. Maybe you now have a chorus too, even if you weren't aware you were recording one.
      7. Import your piece of music - is something missing? You may have to record again, but you've made a song from nothing but random recordings.
    • By David Myhr
      Vad är det som gör att vissa melodier fäster på och grabbar tag i lyssnaren? David Myhr tipsar om verktyg man kan ha i bakhuvudet vid melodisnickrandet.
       
      Tom Petty illustrerar seriens inledning med låten Free Fallin'.
      Magiska melodier – Keep it simple and singable (K.I.S.S.)
      Det är något magiskt med att hitta på nya melodier. Det finns bara tolv toner och vi har bara sju att välja på om vi håller oss till skaltonerna ”do-re-mi-fa-so-la-si-(do)”, alltså tonerna 1,2,3,4,5,6,7,(8). De brukar nämligen räcka väldigt långt. Även om vissa tonföljder kan låta bekanta verkar det ändå som om varianterna aldrig tar slut. Men alla melodier vi skriver blir inte per automatik ”magiska” i bemärkelsen att de fångar våra lyssnare på det sätt som vi själva en gång fångats av tonerna i våra egna favoritlåtar. Vi vill ju att våra melodier ska fascinera och beröra.
      Den här mystiken och magin kring själva låtskrivarprocessen är något en del vill vara lite rädda om för att hålla skaparlusten och nyfikenheten vid liv (däribland tidernas mest framgångsrike låtskrivare Paul McCartney), och det finns naturligtvis ingen exakt formel för hur man ska skriva en låt. Men jag vill påstå att man inte har något att förlora på att fundera närmare kring om det finns några typiska kännetecken för vad som gör en bra melodi bra. Allt i syfte att bli bättre på sitt hantverk. Mediokra, ”helt okej” och i värsta fall intetsägande melodier är relativt lätta att sno ihop men siktet bör vara inställt betydligt högre än så.
      Håll det enkelt med korta repetitiva fraser
      Har du tänkt på att några av de bästa melodierna bara innehåller några få toner? Det är lätt hänt att man krånglar till det för mycket och det slutar med att melodin ringlar än hit och än dit och nya fraser avlöser varandra i en aldrig sinande ström. Man kan då uppleva att melodin saknar riktning och struktur vilket är ett stort nej-nej!
      En bra melodi innehåller också bra pauser. Det ligger mycket mer ”musik” än man kan tro i tystnaden mellan fraserna. Pauserna är också en förutsättning för att det ska gå att sjunga. Man måste ju liksom andas också. Och annars återstår bara långa haranger som lyssnaren får svårt att ta till sig.
      Tricket är att jobba med korta, repetitiva fraser. Ett av mina favoritexempel som illustrerar hur enkel man kan våga vara är (numera avlidne, reds. anm.) Tom Pettys låt Free Fallin’ (Spotify / Apple Music) som också är hans största hit under hans 40 år långa karriär. Refrängen innehåller två trestaviga fraser med totalt tre olika toner. And I’m free på tonerna 1, 1 och 3 följt av Free fallin’ på tonerna 3, 2 och 1. Detta repeteras snudd på identiskt och därmed är refrängen i hamn. Jag upprepar: Korta. Repetitiva. Fraser.

      Free Fallin’ med Tom Petty. En låt som började som en skojlåt då Tom lekte med en billig minikeyboard. Legendariske producenten Jeff Lynne sa ”It’s great!”. Tom frågade: ”What’s great?”. Jeff svarade: ”Everything’s great! Keep going!”.
      Tittar man på versen upptäcker man att även den innehåller samma tre toner om än en oktav ned. Naturligtvis bidrar själva texten, sånginsatsen och produktionen enormt mycket till helheten – men det är ändå en påminnelse om hur tre små toner kan väcka stora känslor.
      Låten She’s the one med Robbie Williams (Spotify / Apple Music) – som i original gjordes av charmiga popbandet World Party – är ett annat tydligt exempel på hur man med några få toner och stavelser kan beröra. Tre-fyra toner räcker långt igen: I was her (1,2,3), she was me-e-e (1,2,3,4,3) följt av repetition på We were one, we were free-e-e. Sedan blir det ”stor dramatik”: And if there’s somebody (6, 6, 5, 3, 2, 2), calling me o-on (5,6,3,2,3), She’s the one (3,1,1). Sedan ett omtag av sista frasen för säkerhets skull. För upprepning är ju bra!

      She’s the one med Robbie Williams (av World Party). Enkelt och vackert. En sådan där självklar låt man borde göra oftare.
      Dramatiken i slutet blir så stor därför att femte frasen bryter av mot de smått genialiskt enkla fraserna i början. Mycket handlar om att skapa förutsättningar för den här typen av spännande kontraster. Mer om det nedan. Notera också att de fyra första fraserna inte upplevs som tjatiga trots minimal variation.
      Detta mycket tack vare att de underliggande ackorden växlas och att samma slut-ton på orden ”her” och ”me” (3:an i tonartens skala) därmed får olika ”funktion”, närmare bestämt ters i tonikan (I) respektive maj-7:a i förhållande till subdominanten (IV). Detta är ett alldeles lysande trick för att hålla liv i en enkel melodi.
      Håll det sångbart med stegvisa rörelser
      Att en melodi är ”sångbar” är i allra högsta grad en positiv egenskap. Känns den naturlig, lätt och rolig att sjunga är man troligtvis på rätt spår. En sak som förenar Fly me to the moon, All my loving, Life on mars, The Rose, Idas sommarvisa och otaliga andra älskade melodier som generation efter generation gladeligen sjunger med i är att de till stor del består av stegvisa rörelser. Tonerna i melodin hoppar inte omkring i skalan hipp som happ utan ”böljar” snarare uppåt och nedåt, några toner i taget, och varje enskilt hopp är ofta inte större än till tonen bredvid.
      Ett tankeväckande exempel som stärker tesen att man gärna kan vara sparsam med toner och att det är viktigt med en tydlig riktning är ABBA:s nästan fem minuter långa melankoliska mästerverk till poplåt The Winner Takes it All (Spotify / Apple Music).
      Låten innehåller trots sin längd och smått episka känsla ett mycket begränsat tonmaterial och antal fraser, vilket är något som Björn och Benny själva påpekat i olika intervjuer. Vi tar en titt på versen: I don’t wanna talk, about things we’ve gone through, though it’s hurting me, now it’s history. Ja, ni kan melodin... Vi noterar att fraserna är relativt korta, lämnar utrymme för pauser, och att melodin vandrar upp och ned längs durskalans toner förutom ett enda större hopp (ned till talk). De två sista frasernas toner är identiska och redan här har vi gått igenom hälften(!) av låtens melodimaterial.

      The winner takes it all i den något udda tonarten F#, säkerligen vald med omsorg. Björn och Benny brukade räkna baklänges för att se till att låtens högsta ton alltid låg i tjejernas respektive högsta register för att på så sätt nå ett klimax.
      Skapa effekt med stora språng
      Att huvudsakligen vandra upp och ned i skalan och hoppa till närliggande toner gör melodierna lättsjungna och ”logiska” men som med allt annat här i livet kan det bli för mycket av det goda. För att hålla intresset uppe måste vi även bryta av och bjuda på lite överraskningar.
      Det är när man byggt upp en melodi på det sättet som varje större hopp blir dramatiskt och kan vara ett av de ”magiska ögonblick” som varje låt behöver. Ingången till refrängen till ovan nämnda Life on mars med David Bowie är ett klassiskt exempel, liksom de tre sista tonerna i frasen ”take a look at the lawman” (1,8,5) i mitten av refrängen. En oktav upp och en kvart ned. Mäktigt värre! Men då är det ju också ”världens bästa låt”. Eller…?
      Refrängen i The Winner Takes it all bjuder på intervallet liten septima tre gånger på raken. Notera de korta, repetitiva fraserna men nu alltså även med stora språng. The winner takes it all, the loser standing small, beside the victory, that’s her destiny. Med dessa fyra fraser i refrängen som kontrast till de fyra i versen är melodin komplett. Varken brygga eller stick behövs. Snacka om magisk melodi! Men som Benny Andersson sa själv i en intervju i Sunday Times, 2009: ”Music is not only melody; music is everything you hear, everything you put together. But without the core of a strong and preferably original melody, it doesn’t matter what you dress it with, it has nothing to lean on.”
      En annan som förstått storheten i det enkla och i att ”keep it simple and singable” är Norah Jones. Hon slog ju igenom vansinnigt stort med sin lågmälda stil och sålde ofattbara 26 miljoner album av sin debutplatta. Finns det förresten något kafé i världen som inte spelar Norah Jones? I alla fall – ta refrängen på låten Sunrise (Spotify / Apple Music) som går And I said oooo, oooo, oooo, oooo (1,2,1,6,3,5,1). Sedan repeteras oooo-partiet två gånger till (upprepning är bra!) och avslutas med ett litet, försiktigt to you. Det är sparsamt, smakfullt och snyggt. Simpelt och sångbart som sagt!
      Melodin till Sunrise. Fåordig men högst effektiv refräng. Ett ”oooo” säger mer än tusen ord.
      Skapa kontrast mellan olika låtdelar
      Kontraster behövs för att hålla intresset vid liv i en låt. Det skapar dynamik vilket är ett av låtskrivarens främsta verktyg. En bra melodi bjuder på variation och en känsla av att man har varit med på en ”resa” och därför bör vi se till att de olika låtdelarna skiljer sig från varandra.
      Ett av de absolut bästa – och följaktligen vanligaste – tricken för att få en refräng att ”lyfta” är att gå upp i register så att de högsta tonerna finns i refrängen. Alla låtar som nämnts ovan är bra exempel på detta. Ligger man till exempel mycket kring grundton (1) eller ters (3) i versen är det en klassiker att man tar sikte någonstans runt kvinten (5) eller oktaven (8) på refrängen.
      Lyssna på och inspireras av andra
      Den bästa skolan för att lära sig känna igen sådana här grepp är förstås att kolla in sina egna favoriter eller slå på radion och lyssna in sig på aktuella hitlåtar. Exemplen i texten är hämtade från min egen skivsamling men teorierna går allt som oftast att applicera på den aktuella topplistan av i dag vare sig artisten heter Katy Perry, Bruno Mars eller något annat.
      Jamen då så! Det var ju enkelt!? Lycka till med att skriva melodier med korta, repetitiva fraser och stegvisa rörelser med enstaka, överraskande språng och magiska ögonblick och kontrast i register mellan de olika låtdelarna (pust…). Och om det inte funkar, kör den enda sanna regeln: ”Låter det bra så låter det bra!”.

      Sammanfattning
      Håll det enkelt med korta repetitiva fraser Håll det sångbart med stegvisa rörelser Skapa effekt med stora språng Skapa kontrast mellan olika låtdelar

      Om skribenten David Myhr
      @David Myhr är låtskrivare och artist och har släppt albumen Soundshine (2012) och Lucky Day (2018). Han har ett förflutet i popbandet The Merrymakers och har skrivit låtar för den japanska marknaden, musik till en mängd reklamjinglar samt en del filmmusik. Till vardags arbetar han som universitetslektor och undervisar i bl.a. låtskrivande på Musikhögskolan i Piteå men undervisar också på KMH samt SMI. David, som är en Beatles-konnässör av stora mått, jobbar i en klassisk låtskrivartradition.
      Läs mer: www.davidmyhr.com och facebook.com/davidmyhr

      Delar i serien
      Låtskrivarens verktygslåda del 1: Magiska melodier (denna) Låtskrivarens verktygslåda del 2: Trolla med titlar Låtskrivarens verktygslåda del 3: Rundgång ger framgång Låtskrivarens verktygslåda del 4: Den heliga hookboken Artikeln publicerades ursprungligen 2013-12-27 13:46
    • By David Myhr
      Var ska man egentligen börja för att uppnå bästa möjliga slutresultat? David Myhr slår ett slag för att först av allt börja med låtens titel – en metod med många fördelar.

      Du får feeling för att skriva en låt. Du plockar upp gitarren eller sätter dig vid pianot. Börjar klinka planlöst. Melodier uppstår i huvudet och du börjar nynna lite improviserat. Ljuv musik uppstår och efter mycket trial and error är låten klar. ”Nej, visst ja! Det ska ju dit en text också... hmm... vilka ord kan tänkas passa till de här tonerna?”.
      Du har gjort det igen. Målat in dig i ett hörn. Varför inte göra som många professionella låtskrivare och börja i andra änden? Med en bra titel!
      Låttiteln spelar en ytterst central roll. Den är textens viktigaste fras och i regel placerad i låtens pay-off, vare sig du låter den inleda eller avsluta refrängen. Med stor säkerhet är den ref-rängens huvudsakliga ingrediens. Ja, kanske till och med den enda, vilket för övrigt kan vara ett väldigt effektivt sätt att göra en refräng ”simple and singable”. Ett begrepp du kanske minns från del 1 i denna artikelserie.
      Placerad just i refrängen hamnar titeln som allra mest i fokus då den kommer att sjungas ett flertal gånger och det är där man oftast sjunger med. Men den kan också inleda eller avsluta låten. Eller inleda alternativt avsluta verserna (eller både och för att vara på den säkra sidan). Det finns fler varianter. En titel som Imagine inleder både vers och refräng medan I Want it That Way avslutar både vers och refräng. Någon gång kanske titeln blixtrar förbi, exempelvis i bryggan, som i I Say a Little Prayer.
      Oavsett placering är låttiteln navet i hjulet som allting snurrar kring. Den är husgrunden som resten av låtbygget vilar på. Eller omvänt: den är pyramidens topp där allt annat i låten är byggstenarna. Jag ska inte trötta ut dig med fler metaforer. Jag tror du börjar förstå poängen här … titeln är helt enkelt skitviktig! Läge att inte slarva. Just därför kan det vara en alldeles lysande idé att börja med just titeln. Det kanske inte är så underligt att många professionella låtskrivare arbetar på det sättet.
      Genväg till det viktigaste
      En bland många som älskar att jobba utifrån titeln är den amerikanske låtskrivaren Bleu, som förutom att vara artist i eget namn skriver låtar för guld- och platinasäljande artister.
      – För mig är det här med att skriva utifrån titeln jätteviktigt och jag vet att för många av de yngre låtskrivare som varit på mina seminarier och sedan tagit till sig den här metoden har det verkligen revolutionerat deras låtskrivande.
      Han praktiserar själv metoden så gott som hela tiden och pratar om att titeln också definierar vad låten ska handla om, själva temat eller konceptet.
      – Jag anser att det är det bästa sättet att ta sig an att skriva hitlåtar. Titlar och koncept är det som är mest troligt att folk kommer ihåg. Att jobba utifrån titeln är ett jättebra sätt att hitta en genväg direkt till det som måste vara den viktigaste delen av din låt.
      Även om han är medveten om att det alltid finns undantag menar Bleu att i de flesta låtar är delen vi sjunger och delen vi kommer ihåg, just titeln. Han påpekar att man kan titta på många andra former av skrivande och att man då finner att man nästan alltid jobbar utifrån titeln.

      Låtskrivaren Bleu definierar låtens koncept och idé innan han skriver den.
      – Vare sig det handlar om noveller, manus eller tekniska avhandlingar börjar man ju med någon typ av tema eller utgår ifrån en tes. Jag skulle säga att låttextförfattande nästan är den enda typen av skrivande där folk inte alltid startar på det här sättet.
      Hans minspel vittnar om att han finner detta rätt märkligt.
      – Jag tror att de flesta som kör fast i sitt låtskrivande fastnar på textbiten. Om man skriver utifrån titeln är det lättare att inte köra fast med textskrivandet eftersom man liksom skapar en mall för vad ens låt kommer att handla om.
      – Blir man van vid tanken att skriva utifrån titeln gör det låtskrivandet enklare. Anledningen är att man kan utveckla idén utifrån den information som redan ligger i titeln.
      Serverar melodin till hookfrasen
      Förutom att vara textens viktigaste fras är titeln ofta också låtens starkaste melodiska hook. Har du en bra titel, men inget annat, är det ju drömläge att börja experimentera med hur man skulle kunna sjunga den på ett bra sätt. Ett bra tillvägagångssätt är att börja med att ”prata” titeln. Detta för att ta reda på hur ordens naturliga rytm och melodi låter. Om du utgår från detta får du enormt mycket serverat gratis. Uttala orden i titeln några gånger och lyssna efter vilka stavelser som är betonade samt vilka vokaler som går upp i ton och vilka som går ner. Det är en bra grej att smaka på dess naturliga rytm och dess inneboende språkmelodi. Med andra ord – hur skulle man säga det i vanligt tal? Utgå från det när du börjar sjunga frasen och sätta toner på den. Pröva ett gäng alternativa betoningar och rytmiseringar. Låter det inte tillräckligt catchy kan du pröva att lägga till eller ta bort ord eller varför inte börja leka med upprepningar likt man gjort i låtar som Changes (”ch-ch-ch-ch-changes”); Pokerface (”p-p-p-poker face”); Snälla Snälla och Fanfanfan. Eller krydda med ett litet ”ooh” eller något som i Ooh, Baby I Love Your Way.
      När du väl både hittat rätt bland tonerna och bestämt hur låtens hookfras ska vara rytmiserad återstår det spännande arbetet med att hitta lämpliga kontraster som byggstenar till låtens andra delar.
      Titeln ”säljer” låten
      Allt som ökar din låts chans att bli hörd är av godo och det är just vad en intresseväckande titel gör. Man blir sugen på att lyssna och nyfiken på vad den kan tänkas handla om. Har du för avsikt att skriva låtar åt andra ligger det i högsta grad i ditt intresse att förläggare, a’n’r-folk, producenter och artister ”höjer på ögonbrynen” åt just din låt då de blasémässigt sovrar bland hundratals andra. Titeln kan vara det första de kommer i kontakt med och där gäller det – precis som vid en första date – att inte sumpa chansen att göra ett gott första intryck.
      Även om du skriver åt dig själv eller ditt band vill du ju att radiofolk, journalister och i slutänden förstås publiken blir nyfikna på ditt alster och att när de hört låten också kommer ihåg den och kan söka upp den igen. Något hårdraget kan man likna det med att du är försäljare och titeln namnet på din produkt, låtens ”varumärke”.
      Titlar som inte finns i texten
      En del ser en tjusning i att ge sin låt en titel som inte alls förekommer i texten. Det är förstås fullt tillåtet och kan vara effektfullt och skapa lite skön mystik om man gör det på ett snyggt och smart sätt. Men gör man det enbart för att ”spela svår” riskerar man ju på samma gång att göra det svårare för folk att minnas låten. Kanske onödigt med tanke på att det är tillräckligt tufft att nå ut med sin musik i alla fall. Men återigen. Det finns briljanta låtar med bra titlar som inte har någon uppenbar sing-a-long-hookfras. Bohemian Rhapsody funkade ju rätt fint bara för att ta ett exempel. Men det är ju också världens bästa låt. Eller…?
      Det kan också vara en cool grej att gömma titeln mitt i typ vers tre. Så man bara snubblar förbi den liksom. Lite som när man plötsligt i 58:e minuten av dialogen i en film plötsligt hör huvudpersonen säga titeln. Jag kommer osökt att tänka på min favoritreplik i svensk film: ”Åååh, varför måste vi bo i fucking jävla kuk-Åmål?”. Ja, nu var det ju inte exakt själva titeln men du hajar idén.
      Mitt tips är i alla fall att låta sådana varianter höra till undantagen som bekräftar regeln. För som Bleu säger:
      – Om du ser till att allting annat i låten supportar titeln och på det sättet ”lyfter upp den” kommer din låt att bli mer framgångsrik och lättare att komma ihåg bara för att allting signalerar ”Hey! Här kommer titeln och det här är den viktigaste delen i låten!”

      Bleu – I blått koncept.
      Titlar som redan finns
      Vad gör du då om du hittat en titel som känns ny, fräsch och unik – som smakar bra i munnen och föder en massa musikaliska idéer – men din besserwisser till polare påpekar att det redan existerar en sådan låt? Något du snabbt också får bekräftat genom en snabb sökning på Spotify (”track:din titel” i sökrutan), iTunes Store, Youtube eller på Stim (inloggad på ”Mina Sidor”).
      Ja, vad gör du? Mitt tips är att skita lite grann i detta. För det första var det ju din egen idé i alla fall och det är du som ska vara inspirerad för att nå ett inspirerat slutresultat. För det andra är det vilken unik melodi och vilket unikt textkoncept man gifter ihop med titeln som är det intressanta. Bra låttitlar är lite som bra ackordföljder – de är bara musikaliska byggstenar som ingen har copyright på. Oavsett hur smart titel du har hittat på är det oftast någon countrysnubbe som varit före men det är alltså helt okej.
      Mindre unika låttitlar som Hold On, Runaway, Stay, You, Happy, Forever, Without You och I Need You har var och en legat på Billboard-listan mer än tio gånger. Fast varje gång som helt olika låtar. Ibland är man liksom bara tvungen att välja en sådan titel för det är den självklara hooken i låten. Men i så fall gäller det att man hittat en ny fräsch vinkel, om än inte i titeln, så i själva texten.
      Självklart vill man undvika de mest uppenbara klassikerna. Man skulle troligen ha svårt att bli tagen på allvar om man presenterade sin nya låt Stairway to Heaven (Led Zeppelin var dock faktiskt inte först, det var Neil Sedaka!). Men är man bara lite kaxig tar man för sig. Oasis såg bevisligen inga problem med att göra en ny låt som hette Stand by Me.
      Till sist en liten parentes
      Vissa laborerar ibland med parenteser i titeln. Syftet är oftast att erbjuda två alternativ till hur titeln ska uttalas, som i Only Girl (In the World) eller (Just Like) Starting Over. Det kan också handla om att sticka ut. Jag gissar att Per Gessle som ofta använder parenteser gör det av estetiska skäl, som den utpräglade popstilist han är.
      Det finns mycket mer att säga om titlar och koncept och jag kommer att återkomma till ämnet längre fram, men till nästa gång önskar jag dig lycka till med titulerandet och med att inte måla in dig i några fler hörn!

      Sammanfattning
      Börja låtskrivarprocessen med att hitta en bra titel som känns fräsch och (någorlunda) unik och som väcker intresse och nyfikenhet. Säg titeln högt. Ta fasta på dess naturliga betoningar, rytm och språkmelodi när du sätter melodi till. Lek med variationer. Spåna textidéer utifrån den information som redan ligger i titeln. Låt allt annat i låten peka mot, understödja och ”lyfta upp” titeln.

      Om skribenten David Myhr
      @David Myhr är låtskrivare och artist och har släppt albumen Soundshine (2012) och Lucky Day (2018). Han har ett förflutet i popbandet The Merrymakers och har skrivit låtar för den japanska marknaden, musik till en mängd reklamjinglar samt en del filmmusik. Till vardags arbetar han som universitetslektor och undervisar i bl.a. låtskrivande på Musikhögskolan i Piteå men undervisar också på KMH samt SMI. David, som är en Beatles-konnässör av stora mått, jobbar i en klassisk låtskrivartradition.
      Läs mer: www.davidmyhr.com och facebook.com/davidmyhr

      Delar i serien
      Låtskrivarens verktygslåda del 1: Magiska melodier Låtskrivarens verktygslåda del 2: Trolla med titlar (denna) Låtskrivarens verktygslåda del 3: Rundgång ger framgång Låtskrivarens verktygslåda del 4: Den heliga hookboken Artikeln publicerades ursprungligen 2014-08-20 12:16
    • By David Myhr
      Otaliga hits har genom årtionden byggts på rundgångar med fyra ackord - och det har dessutom blivit allt vanligare i modern tid. David Myhr guidar dig till framgångsackorden.

      Pressbild Maroon 5
      Det är något med talet sju. Veckans sju dagar, världens sju underverk, de sju haven... och som vi konstaterade i första artikeln av Låtskrivarens verktygslåda har vi också sju toner att välja på om vi håller oss till durskalan. Men inte nog med det. Vi hittar även sju ackord som hör till tonarten. Man låter helt enkelt varje ton i durskalan utgöra grundton till var sitt ackord, vars övriga två toner (ters och kvint) hämtas från samma skala.
      I fallet C-dur blir ackorden C, Dm, Em, F, G, Am och så det lite mer hemliga Bm7-5. Med dessa så kallade diatoniska ackord kommer man oerhört långt då det gäller att harmonisera (sätta ackord till) en melodi i C-dur. De kommer alla att låta mer eller mindre ”bra”. Hade tonarten varit E-dur hade vi enligt samma princip fått: E, F#m, G#m, A, B, C#m och D#m7-5.

      Harlan Howards recept till bra låt: "Three chords and the truth".
      Vi ska idag bekanta oss med de första sex som är de allra vanligaste. De får alla olika ”funktion” i förhållande till det ackord som är byggt på grundtonen, det vill säga grundackordet. Det är detta som kallas för tonika, är det ackord man känner sig ”hemma” i, och är det som en låt ofta börjar och slutar på.
      Tre ackord och sanningen
      Countrysångaren Harlan Howard sa att allt man behöver är ”three chords and the truth” och tre ackord räcker sannerligen långt för merparten av alla blues och rock’n’roll-låtar. Även till otaliga visor och singer/songwriter-låtar. Ja, till punk också för den delen.
      De tre berömda ackord man i regel syftar på är C, F och G i C-dur vilka motsvarar E, A och B i E-dur och A, D och E i A-dur osv. Alltså ackorden som är byggda utifrån skalans första, fjärde och femte ton, vilket med funktionsanalysens termer blir tonika (T), subdominant (S) och dominant (D). Dessa ”skolade” ord kanske skrämmer en och annan som är allergisk mot teori men jag lovar - det är inget att vara rädd för.
      Alla tre är durackord och tonikan känns som sagt ”hemma” och från de andra två längtar man liksom hem. Framför allt ifrån dominanten som verkligen leder och strävar tillbaka till tonikan. Det är också därför det är så populärt att sista ackordet innan refrängen är en dominant.
      De tre andra ackorden Dm, Em och Am är mollackord och bygger på skalans andra, tredje och sjätte ton. Vart och ett av dessa är ”släkt” med varsin av de tre huvudtreklangerna. De är så kallade parallellackord. Ett durackord hittar nämligen sitt parallellackord två skaltoner (en halvton och en helton, alltså tre halvtoner) ned. Parallellackordet till C är följaktligen Am medan Dm och Em är parallella med F respektive G. Med att de är släkt menas att de låter ganska lika. Mycket för att de har två toner gemensamma med varandra. De är därför ofta utbytbara med varandra.
      Funktionsanalys, steganalys och Nashville-metoden
      Att funktionerna är samma oavsett tonart är finessen med att prata om T, S, D i stället – alltså första, fjärde och femte ackordet. Det är dessa positioner i skalan man också tar fasta på när man gör en steganalys och då används romerska siffror. Detta för att inte blanda ihop dem med tonernas nummer. C, F, G blir I, IV, V och Dm, Em, Am blir II, III, VI.
      I studiosvängen i Nashville använder man också gärna denna metod om än med vanliga siffror. Fördelen är att ingenting ändras på den chord chart man har framför sig även om t ex sångaren vill byta tonart. Man bara ”flyttar upp” (eller ner) men förhållandena mellan ackorden är samma. Lite som att flytta omkring ett capo på gitarren.
      Hemma i Sverige har jag dock ännu inte stött på någon som pratar om ackord i siffror. Inte heller känns det så ”rock’n’roll” att stå i replokalen och säga: ”-Vi provar att börja refrängen på tonikaparallellen. Sedan går vi via dominanten till subdominantparallellen och så tillbaka till tonikaparallellen.” Det var nog heller inte så Thåström sa när han testade 800º med Gurra och Fjodor i Ebba Grön. För det slutar ju oftast att man nämner ackorden vid namn (om ens det). Men det finns mycket att vinna på att lära känna och få in i ryggraden hur ackorden förhåller sig till varandra. För enkelhets skull kommer jag dock i resten av artikeln att transponera alla exempel till tonarten C-dur och helt enkelt skriva ackordens namn.
      50-talsrundgången
      En rundgång är en slags ”loop” där en viss ackordföljd upprepar sig genom hela eller delar av låten. De bygger oftast på fyra ackord och fyra ackord räcker såklart ännu längre än tre. Faktiskt vansinnigt långt. Därför lägger vi nu till det fjärde vanligaste ackordet – tonikaparallellen Am.

      Låtskrivarna Jerry Leiber (tv) och Mike Stoller (th) skrev låten Stand By Me. Här går de igenom låten Jailhouse Rock med Elvis.
      Alla rundgångars moder är den som utgjorde stommen till en massa låtar under Doo Wop-perioden, dvs sent 50-tal och tidigt 60-tal fram till Beatles och popens genombrott 1963. Vi kan kalla den ”50-tals-rundgången” och den brukar vara bland det första man lär sig klinka på piano. Den består av C–Am–F–G och den känner du igen från klassiska låtar som Stand By Me, Diana och Be My Baby. En mycket vanlig variant av denna rundgång är den där F ersätts av det lite mjukare parallellackordet Dm som till exempel i Oh, Carol.
      Musikhistorien gick vidare men rundgången levde kvar. På 70-talet använde Dolly Parton den i I Will Always Love You, Gram Parsons i Love Hurts och Elton John i Crocodile Rock och så vidare. Den funkade på 80-talet för Springsteen i Hungry Heart (varianten med Dm), för The Bangles i Eternal Flame, för The Police i Every Breath You Take och för Orup i Regn Hos Mig. Så där har det fortsatt till våra dagar i alla möjliga stilar, från Jesus of Suburbia med Green Day till Baby med Justin Bieber. C–Am–F–G-rundgången är alltså långt ifrån dödförklarad och vi lär få höra många fler låtar framöver med denna ackordföljd.
      Four chord song
      En modern motsvarighet på samma fyra ackord – fast i annan ordning – är den omtalade ackordföljden C–G–Am–F. Du har säkert sett liveklippet med låten 4 Chords med humorgruppen The Axis of Awesome (30 miljoner views på YouTube!). Där blir det tydligare än någonsin hur fantastiskt många melodier det går att göra över samma fyra ackord. Vi tas på en resa från Let it Be (Beatles tidigt ute som vanligt) till I’m Yours och Poker Face via en herrans massa brottarhits: You’re Beautiful, Right Here Waiting, No-One, Don’t Stop Believin’, Can You Feel The Love Tonight, With Or Without You, She will be loved, Torn, When I Come Around, 21 Guns, Under the bridge, Complicated, Take On Me, Someone Like You, Paradise, Perfect och så där fortsätter det.
      En variant som också förekommer mycket i 4 Chords är den som går i moll och har samma ackordföljd men börjar på Am. One Of Us med Joan Osborne är ett välkänt exempel liksom If I Were a Boy. Eagle-Eye Cherry byggde hela sin monsterhit Save Tonight på Am–F–C–G. Den är ett bra exempel på när man tar rundgången till sin spets. Man använder den låten igenom utan avvikelser. Iggy Pop gjorde nästan samma sak tjugo år tidigare i The Passenger (fast där spelar de E istället för G varannan gång).
      Notera att tonarten A-moll är parallell med C-dur. Vad det innebär i praktiken är att de båda innehåller samma skaltoner, bara det att A-mollskalan börjar på A i stället för på C (och innehåller liksom C-durskalan bara vita tangenter på pianot). Det gör också att de sex vanligaste ackorden blir desamma även om det då blir Am som är tonika. Ibland kan det vara svårt att avgöra om en låt går i Am eller C. Ett vanligt trick är att låta versen gå huvudsakligen i Am och sedan bjuda på ett lyft i refrängen i och med uppgången till den mer hoppingivande durparallellen C.
      En ny musikalisk konstant
      Den engelske musikforskaren Joe Bennett gjorde en analys över 2012 års tio mest spelade låtar i Storbritannien. Låtarna var Domino, Somebody That I Used to Know, Next to Me, Moves Like Jagger, Titanium, Dance with Me Tonight, Stronger (What Doesn’t Kill You), We Found Love, Call Me Maybe och Payphone.

      Fyra ackord är fortfarande ett recept som fungerar. Låten Moves like Jagger av Maroon 5 är ett i raden av många mycket framgångsrika exempel.
      Han fann många gemensamma nämnare mellan dem. Alla var kärlekslåtar, ett gäng av dem gick i 128 bpm och så vidare. Men det mest intressanta och varför jag tar upp det här var att alla(!) använder sig av olika fyra-ackords-loopar över 2, 4 eller 8 takter. Hälften av dem genom hela låten. I hans analys skriver han att han fascineras över denna förekomst av fyra-ackords-rundgångar som är mer påtaglig än någonsin. Att man kan säga att i en viss typ av mainstreamlåtar har fyra-ackords-rundgångar – precis som refränger, breakdowns och intro – nästan blivit en slags ”formdel”, en musikalisk konstant, och han tillägger att han inte blir uttråkad av själva rundgången i sig.
      Fenomenet fyraackords-rundgångslåtar är betydligt vanligare idag än på 60-talet och kanske ligger en del av förklaringen i att många låtskrivare jobbar med datorn som sitt främsta verktyg i låtskrivandet vilket i sin tur bjuder in till ett loop-tänk.
      För eller emot?
      Hoppas du inte blev alltför snurrig efter denna rundvandring bland rundgångar. Nu är det upp till dig vad du gör med denna information. Prova gärna själv att plocka ut fyra ackord från de sex vanligaste i tonarten och sätt dem sedan i en följd som känns rätt (över lämpligt antal takter) och låt dem sedan gå runt, runt, runt. Detta verktyg i din verktygslåda kan kanske vara precis vad du behöver för att inspirera dig till en bra vers eller en stark refräng eller – som vi har sett i många fall – kanske en hel låt.
      Eller så tillhör du dem som till skillnad från den stora massan ruttnat på dessa rundgångar och tycker att det känns för klyschigt. Kanske passar det inte i din genre även om vi sett att spännvidden är enorm i tempo, genre och sound. Eller så är du en sådan som föredrar mer komplicerade klanger. I så fall är det ju naturligtvis vackert så. Men en sak vågar jag lova. Många kommer glatt att fortsätta låta sig inspireras av dessa enkla grundackord, återvinna välbekanta rundgångar och i några lyckosamma fall kommer de – i kombination med ”rätt” text, melodi, framförande och produktion – ge ordentlig snurr på karriären.

      TIPS:
      De fyra allra vanligaste ackorden är I, IV, V, VI vilket i C-dur blir C, F, G, Am•    Dominanten G ”längtar” tillbaka till tonikan och är effektiv inför en refräng Versen i Am och refrängen i parallelltonarten C-dur ger ett automatiskt lyft Två vanliga rundgångar är C–Am–F–G (C–Am–Dm–G) och C–G–Am–F (Am–F–C–G) En rundgång kan användas i hela eller delar av låten
      DURSKALAN FÖR DUMMIES:
      Durskalan byggs utifrån valfri grundton. De övriga skaltonerna hittas genom att gå uppåt i hel- och halvtonsteg: hel-hel-halv, hel-hel-hel-halv. Det blir totalt åtta toner men den sista är grundtonen igen en oktav upp (av latinets octava, ”åttonde”).
      Helt tonsteg = två halva tonsteg (hoppa alltså över en ton)
      Halvt tonsteg = avståndet (intervallet) till den ton som ligger närmast.


      Om skribenten David Myhr
      @David Myhr är låtskrivare och artist och har släppt albumen Soundshine (2012) och Lucky Day (2018). Han har ett förflutet i popbandet The Merrymakers och har skrivit låtar för den japanska marknaden, musik till en mängd reklamjinglar samt en del filmmusik. Till vardags arbetar han som universitetslektor och undervisar i bl.a. låtskrivande på Musikhögskolan i Piteå men undervisar också på KMH samt SMI. David, som är en Beatles-konnässör av stora mått, jobbar i en klassisk låtskrivartradition.
      Läs mer: www.davidmyhr.com och facebook.com/davidmyhr

      Delar i serien
      Låtskrivarens verktygslåda del 1: Magiska melodier Låtskrivarens verktygslåda del 2: Trolla med titlar Låtskrivarens verktygslåda del 3: Rundgång ger framgång (denna) Låtskrivarens verktygslåda del 4: Den heliga hookboken Artikeln publicerades ursprungligen 2014-08-21 07:19
  • Utvalda blogginlägg

  • Veckans populäraste ämnen

  • Utvalda pressmeddelanden

×
×
  • Create New...

Important Information

We have placed cookies on your device to help make this website better. You can adjust your cookie settings, otherwise we'll assume you're okay to continue.