Jump to content
  • Bildreportage från Polar Studios innan de stängde

    Den 1 maj 2004 stängde den anrika Polarstudion i Stockholm för gott och en epok gick i graven. Men innan dess passade vi på att dokumentera dess historia.

    Olle Niklasson

    Fotograf: Johanna Hanno

    2139143647_-polar3_ingang_1800.jpg.de43c2af95baaf09c2ff7fc5c278b6e1.jpg

    Denna artikel publicerades ursprungligen i Studio 6-2004. Uppdaterad 2022-01-28.

    Det är inte vilken studio som helst. Man får det klart för sig redan i entrén. Snett in till höger, alldeles framför receptionsdisken, fyller en enorm musikskulptur upp väggen. Den är skapad av formgivaren Rune Söderqvist, mannen bakom Abba-logon med det bakvända B:et, och som beställdes av Stikkan Andersson.

    Det är inte bara en stum kuliss, den kan faktiskt spela "Thank you for the music". Eller kunde. Den åt säkringar till frukost, lunch och middag och till slut orkade man inte byta säkringar längre. Auktionsfirman Bukowskis har varit där och tittat på skapelsen, som så småningom auktionerades bort. Till någon med rejäl takhöjd. Och armerat betonggolv. Det självspelande monumentalpianot är säkert tre gånger tre meter och ser ut att väga som en Centurion-stridsvagn.

    Det som inte är fint nog för gamla Buckan såldes på "The Official International Agnetha Benny Björn Frida Fan Club" (sidan finns inte längre). Här kunde man lägga bud på den nyzeeländska singelguldskivan för Chiquitita, Agnethas och Fridas pallar (Fridas är signerad), men också mindre exklusiva föremål som en alldeles äkta Polarstudiomugg.

    Mindre bemedlade Abba-fans kan slåss om ett antal samlarpåsar, för ett fast pris, 7,50 euro, och jag låter webbplatsen "abba.muziek.net" (sidan finns inte längre) själva stå för beskrivningen: ”Polar Studio’s paper bag with other miscellaneous items such as Polar Studios note cards, business cards (at least one by Tomas Ledin), multi-track information card, cd booklet for Polar Studios 20th anniversary compilation album (does not include the cd).”

    polar_interior_1.jpg.d5560f5b4f3521fdbbe2c0f9def71d05.jpg
    Entrén till Polar Studios.

    polar_interior_2.jpg.d40b5803232f909e63b9e8479e27be75.jpg
    Entrén till Polar Studios och Rune Söderqvists musikskulptur i mitten av bilden.

    625829461_fridaagnetastolen_1800.jpg.33b0fedbabe0f07539364485e713f3bc.jpg
    Frida och Agneta-pallarna. Fridas pall signerad, till vänster i bilden.

    Seriös köpare sökes
    Fanns det inte också en studio där någonstans i Polarstudion? Jodå. Den maskinparken ska också iväg men där är ambitionen att sälja till någon som har för avsikt att använda utrustningen för att spela in musik på. Det finns Inte någon Abba-samlare som har råd att köpa ett SSL-bord eller en Urei LA3 bara för att Agnethas röst flutit igenom kanalerna en gång i tiden.

    Och om vi för ett ögonblick bortser från att till och med kontorsavfallet kan säljas ut förpackat i papperspåsar för 75 spänn styck så har Polarstudion ändå varit betydligt mer än en studio. Det är inte bara det att Abba byggde den och spelade in de tre albumen – Voulez-Vous, Super Trouper och The Visitors – den representerar också en epok i svenskt musikliv som med all sannolikhet är unik.

    Polarstudioeran sammanföll med det stora svenska exportundret, som Abba på sätt och vis var med och startade, och alla som bidragit till Sveriges tillfälliga status som musikstormakt har också spelat in i studion – Leif Pagrotsky undantagen. Listan börjar med Abba och slutar med Öhlund, Jenny. Däremellan finns 170 artistnamn, de flesta från nationellt välkända till världsberömda.

    polar_fotografier.jpg.c2a9919e1dbe00031a664f6766d7ee2c.jpg
    Michael B Tretow med två MCI JH-16 24-kanalsbandare i synk (vänster i bilden).

    Blev inte klok på Led Zeppelin
    De första åren var Polarstudion nämligen en prick också på den internationella studiokartan. Led Zeppelins "In Through the Out Door" spelades in under november och december premiäråret 1978. Jimmy Page producerade och Lennart och Leif Mases spelade in.

    Page var kanske inte i bästa skick men han var fysiskt närvarande hela tiden. Lennart Östlund, då tekniker, tidigare vd (tekniker och producent) minns att han aldrig kunde bli klok på hur de jobbade.

    – Bandet hade repat två veckor innan, så alla låtar var egentligen klara. Här gick man mest och drällde, med crew och allt, och så plötsligt gick man in och gav järnet i två timmar och sedan gick man och drällde igen.

    Genesis skickade över både Tony Banks och Mike Rutherford för att spela in sina respektive soloalbum i studion innan hela bandet kom över och gjorde Duke. Innan Genesis-sessionen var Lennart Östlund hängiven symfrockare men efter att ha sett Genesis göra musik som korsord där det bara handlade om teknik var han definitivt botad från den åkomman.

    – Det var ett slit. Jag hade inbillat mig att de tänkte i stora visionära bilder men det handlade bara om åttondelar hit eller dit.

    Under åren har namn som Def Leppard, Ramones, Pretenders, ELO, Chic och Backstreet Boys gästat studion, liksom även Rolling Stones, låt vara en inspelning för ett reklaminslag när man ändå var i Sverige på turné, men det var seriöst nog för att motivera att man flög in utrustning, tejper och sin tekniker Ed Cherney.

    En titt i loggboken visar att det efter 1983 blev allt glesare med internationella besök. Enligt Lennart Östlund ett högst medvetet val. När de engelska banden var i studion var man uppe i en personalstyrka på 17 man. De svenska jobben klarade man på sju.

    – Efter fem-sex års slit med artister som aldrig ville gå hem och som bara krävde en massa service bestämde jag att vi skulle satsa på svenska artister. Det blev mer pengar och  mindre jobb.

    Fram till mitten av sjuttiotalet hade Björn Ulvaeus och Benny Andersson hyrt in sig där det fanns ledig studiotid. De föredrog Metronomestudion men den kunde man inte blockboka eftersom skivbolagen hade sina fasta dagar: Metronome på måndagar, Sonet på tisdagar, Polar på onsdagar och så vidare.

    När Metronometeknikern Michael B Tretow började fundera på att bygga en egen studio övertalades han att istället gå ihop med Björn och Benny. Stikkan Andersson bildade ett särskilt bolag som skulle ta hand om studiorörelsen och hela bygget betalades med Stim-pengar från sex Abba-låtar. Det fanns inga krav på att studion skulle bära sig ekonomiskt – pengar kom in från andra håll –  Polarstudion skulle vara Björn och Bennys kreativa verktyg. Externa bokningar fick göras i mån av tid och på vissa villkor. Lennart Östlund fick en gång boka av tre veckor med AC/DC för att Björn och Benny fick för sig att de måste in i studion ett par dagar under perioden.

    Originalkonceptet till studion togs fram i England av Tom Hidley på Eastlake Audio, vilket då var höjden av studioteknik. Eastlake-designen utgick från en idé om flera rum med olika akustik, byggda på flytande golv och med fritt hängande väggar mellan dessa. Polarstudions väggar hänger i bultar i fastighetens tak.

    Detta blev för övrigt också Riksantikvarieämbetets argument för att inte k-märka Polarstudion. Eftersom studiorummen är fritt hängande tillhör de per definition inte fastigheten och är med andra ord inredning och inredning kan man inte k-märka.

    När Polarstudion byggdes fanns det två Eastlake-konstruktioner i Sverige. Den ena var Marcus Österdahls Marcus Studio i Stockholm, den andra dansbandet Streaplers Studio Bohus i Kungälv. Huvuddelen av "Abba – The Album" spelades in i Marcus Studio och låten "The Name Of The Game" är inspelad och mixad i Studio Bohus så både Björn, Benny och Micke Tretow var förtrogna med konceptet.

    polar_interior_3.jpg.fe95fef82a8550531da82cb36373b2eb.jpg

    flygel1_red.thumb.jpg.7c8a4d1bb25fae1ffe3935b7bded769f.jpg

    polar_interior_4.jpg.d1546a69e3cf855b0476568c1fef7938.jpg

    Skapade studiomörkret
    Alla tre studior påminner mycket om varann. En Eastlake-studio från den här tiden bekräftar utseendemässigt varje fördom om 70-talsestetik. Om 80-talet var pastelldecenniet så var 70-talet definitivt det brun-orangea. En annan väsentlig detalj är den totala frånvaron av dagsljus. Eastlake skapade studiomörkret och efter ett pass känns dagsljuset lika överrumplande som när man går ut från en biograf mitt på dagen.

    Mycket av inredningsdetaljerna är i sten och påminner om de stora utegrillar som man kunde se i amerikanska filmer. En träbit skulle se ut som om den kom från en verkligt utrotningshotad del av regnskogen, mattorna skulle helst vara så tjocka att små barn kunde gå vilse i dem och till möblerna var allt annat än svart skinn och krom otänkbart. Kontrollrummen, som helt uppenbart hade flygledartornet från Heathrow som förebild, är placerade med liverummen i en solfjäder runt om. Polarstudion har fyra: ett stenrum, ett trärum, ett mjukt rum och ett mindre trumrum.

    Någonstans under byggets gång kopplades Hidley bort. In kom istället Michael Borowski och Jan Setterberg som ritade om och slutförde bygget med hjälp av Micke Tretow och Marcus Österdahls servicetekniker Leif Mases, som lämpligt nog hade lockats över till Polar. Meningen var att Tretow skulle spela in Abba och ta hand om sina egna producentuppdrag, Mases skulle ta externa produktioner och som tredje man anställdes Lennart Östlund som skulle ta hand om Stikkan Anderssons rätt omfattande förlagsmusik och också vara med och utveckla studion tekniskt.

    polar_utrustning_1.jpg.3e77fcf13e12bc4377d0a0c0afa5c6e4.jpg

    gitarrer1_red.thumb.jpg.b5e120ecb8061c7646941854f30e8810.jpg

    polar_utrustning_2.jpg.9a8b1f8c817720a5711ac6632783f6a0.jpg
    RCA 77-DX bandmikrofon (vänster i bilden).

    polar_utrustning_3.jpg.a9a460e36edd92c9b4086af1a1db054a.jpg
    Uttag för hörlurar (vänster i bilden) och Roland Jupiter-8 (höger i bilden).

    polar_utrustning_5.jpg.c3ddcc659da63695718ee42fb3c70f1b.jpg
    Kontrollrummet (vänster i bilden), Wurlitzer (mitten i bilden) samt en vibrafon (höger i bilden).

    bandspelare_1800.jpg.7c1076cf0003f19b285991933965560c.jpg
    3M Digital Audio Mastering System från 1978, och kostade då 115 000 USD.

    Separat lyssningsmix till musikerna
    Polar Studios invigdes 18 maj 1978 och var då förmodligen världens modernaste inspelningsstudio. Bland annat hade man separat lyssningsmix till musikerna, vilket var helt nytt. Man kan också ha varit först med att köra två MCI JH-16 24-kanalsbandare i synk. På anslagstavlan i receptionen fanns en svartvit bild där Micke Tretow sitter med dubbla MCI-kontroller bredvid varann.

    – Konstruktionen var inte klar när vi köpte den. Det tog en halv minut innan båda bandarna hade bestämt sig för att rulla i synk.
    1979 visades de första digitala 3M-bandspelarna upp på AES-mässan. 3M ville först inte sälja några bandspelare till Sverige för här fanns ingen serviceorganisation. Till slut fick Polarstudion emellertid lov att köpa in två digitala 32-kanalsmaskiner med vidhängande reservdelslager och tre digitala fyrkanalsmaskiner. 32-kanalsbandarna var entums, 3M:s databandstandard.

    – Det finns än idag (år 2004, när denna artikel ursprungligen skrevs) inget digitalt som låter i närheten och jag släppte dem inte förrän Prism-omvandlarna kom till Pro Tools.
    Det första mixerbordet som installerades var ett 24-kanals Harrison-bord som Leif Mases löpande byggde om för att hålla Michael B. Tretow på gott humör. Efter ett tag kompletterade man med ytterligare ett Harrisonbord.

    – Det borde ha varit näringsförbud på dem, så dåliga var de. Leif Mases tog till vartenda trick i lådan: han bytte jordar och varenda ic-krets. Och det blev ju bättre men aldrig bra.

    Harrisonborden var med till hösten 1987 när de byttes mot det 56-kanalers SSL 4000 EG som stått i studion sedan dess. Bordet specialbeställdes med extra skinn och krom och ser ut som ett E-bord men det innehåller G-filter och G-mickpreampar.

    I en intervju i "Sound International Magazine", 1980 berättar Michael B. Tretow om hur han spelar in Abba i Polarstudion: ”Trummorna står i trumbåset för att minimera läck. Jag  har satt AKG 414 på pukorna, Electro Voice RE20 på bastrumman och på virvelns underskinn. På överskinnnet satt en CK1.”

    Apropå baskagge så finns en annan intervju från den här tiden där Michael B Tretow sa att en baskagge ska låta som när man dänger en julskinka i våt asfalt.

    Till hihat använde han oftast ingen mick utan tog ljudet från läcket. Istället för överhäng satte han ambiencemickar på golvet för att få lite liv i trummorna – de var ju dämpade i sig och dessutom placerade i ett dämpat trumrum. På så vis undvek han också cymbalerna. Michael B Tretow gillade trummor men hatade cymbaler. Han hävdade att cymbalerna var företeelser med vars hjälp en trummis egentligen bara kunde förstöra ett annars utmärkt trumsound. 

    Gitarrerna närmickades med Neumann U47 eller en bra dynamisk mick plus en kondensatormick i rummet. Många gånger gick ambiencemicken genom en MXR-flanger för att få lite sjung i ljudet.

    Pålägg med akustisk gitarr gjorde han med en U87 och en AKG C34 som ambience. MXR-flangern använde Micke också till flygeln. Han satte tre AKG 414 i ljudhålen och körde mittenmicken genom flangern innan han summerade alla tre till en stereosignal. ”På så vis kan man få en flygel för en kvarts miljon att låta som ett barpiano för en tusenlapp. Är det inte fantastiskt vad man kan åstadkomma med teknik?”, kommenterar Tretow i intervjun. Sedan säger han att han använder två RCA DX-66-bandmickar till klockspel – mycket viktigt Abba-instrument – och det kan förstås vara ett skrivfel från journalistens sida men det troligare är nog att han menar RCA 77-DX. De två gamla RCA-bandmickarna finns fortfarande kvar i mickskåpet.

    Frida och Agnetha stod på var sin sida om en AKG C34-stereomick och sjöng. Björn och Benny fick en Neumann U47.

    Micke berättar avslutningsvis att det känns skönt att kunna jobba i Polarstudion efter att ha släpat runt tvåtumsband mellan olika studior i flera år. Han nämner Metronome­studions Neve-bord men säger att Leif Mases har gjort underverk med det nya Harrisonbordet.

    – Det låter nästan som ett gammalt Neve nu.

    Abbas "The Visitors" spelades in 1981. Efter det var det lite oklart vad som skulle hända både med Abba och studion, men efter att Björn Ulvaeus flyttat till England 1982 sålde de dåvarande ägarna: Björn, Benny, Micke Tretow och Leif Mases studion till Stikkan Andersson. 1983 lät han studion gå vidare till Lennart Östlund, Tomas och Marie Ledin.

    polar11_red.thumb.jpg.f250d3f1ebe820df178fa9831d7e26df.jpg

    polar10_red.thumb.jpg.561711e4f85e6e1e6c75cee035e5f410.jpg

    mixerbordet2_red.thumb.jpg.86dc5721835107918029689e56731891.jpg

    mixerbordet1_red.thumb.jpg.317d059f156523d90adef7795fb6b089.jpg
    Mixerbordet SSL 4000 EG.

    Genesis ville spela pingis
    Andra våningens trivselrum, som på Tony Banks och Chester Thompsons begäran förvandlades till pingisrum när Genesis spelade in Duke, byggdes nu om till en B-studio. Utrustningen kom från Studio Bohus konkursbo, bland annat deras Harrisonbord. Den första produktionen som gjordes i B-studion var Mats Ronanders Hård kärlek. När man skulle göra Björn och Bennys Chess bytte man Harrisonbordet till ett Calrec med automatiseringsmöjligheter.

    – När jag fick Calrec-bordet däruppe var det som att öppna ett fönster. Det var som att få färg-tv, säger Lennart Östlund.

    Man investerade också i en gravering och mastering. Längre fram, när Åsa Winzell tog hand om masteringen från och med mitten av 90-talet, blev det ett av Polarstudions trumfkort och masteringen ensam stod under ett antal år för halva omsättningen. Och fram till för ca två decennier sedan gick båda studiorna och masteringen för fullt. Folk jobbade i skift. År 2004 var de tre kvar: Lennart Östlund, Rebecca Repitsch, koordinator och Peter Karlsson, servicetekniker. Henrik Jonsson kom in och gjorde  masteringsjobb på frilansbasis.

    Intrycket man får av A-studion i dag är att det är en märklig blandning av vintage, före detta cutting edge och förhållandevis modern teknik. Lennart, som varit med ända från start sammanfattar.

    – Det är 25 år av vad marknaden har styrt. (Sagt år 2004).

    Han har också sett 25 års konjunkturskiften inifrån. (Sagt år 2004).

    – När midi kom var det dåliga tider. När midi hade varit här ett tag blev tiderna bättre än någonsin, för då insåg alla att de måste göra om allting och då tog det dubbelt så lång tid. När datorerna kom blev det mindre jobb och sedan insåg alla att man behövde storstudion i alla fall så då blev tiderna bättre igen. Vissa tider har A-studion gått kanonbra, ibland har det varit B-studion, och många gånger har jag ingen förklaring till varför.

    Och dagens mycket bistra klimat analyserar han inte bara utifrån tekniska faktorer:

    – Idag lägger man inte pengar på produktion, man lägger pengar på reklam istället. (Sagt år 2004).

    Början till slutet för Polarstudion kom 2001 när ägarna till fastigheten på S:t Eriksgatan, försäkringsbolaget Skandia, ville sälja huset till ett annat försäkringsbolag, Humlegården Länsförsäkringar. De hade för avsikt att tredubbla hyran och Lennart Östlund tog då initiativ till bildandet av en bostadsrättsförening för att blockera köpet.

    Hyresgästerna bestod då av både företag och boende, men när de största företagen valde att inte gå med, så innebar det att Polar skulle bli den största enskilda ägaren. I det läget rådde deras advokat dem att inte köpa mot bakgrunden att Tomas och Marie Ledin inte ville skylta med sin medverkan i ytterligare en fastighetsaffär. Resultatet blev att Lennart, och indirekt studion, blev nedröstade i en affär som han själv tagit initiativ till. Polarstudion förblev alltså hyresgäster utan inflytande och när sedan bostadsrättsföreningen som tagit över dubblade hyran för studion fanns inget annat alternativ än att lägga ner.

    Lennart Östlund hade i skrivande stund (år 2004) fortfarande ett par produktioner som måste avslutas innan studion skulle rivas. Han hade planer på att omvandla minnena från 26 år i en internationell studio till en bok, men när det gäller musikinspelning har han siktet inställt framåt.

    – Som branschen ser ut idag kommer ingen ha råd med storstudion och då måste artisterna själva lära sig att spela in. (Sagt år 2004).

    Utbildningen är bara en del av Lennarts framtidsvision. Han är överygad om att det kommer växa fram en helt ny infrastruktur runt musikinspelning och där kan han se sig själv i flera roller.

    Självklart vill han fortsätta spela in, fast mer mobilt. Han vill också ha ett mixrum och masteringsmöjligheter förberedd för alla tänkbara lagringsformat – han ser det som en nödvändighet, inte bara för att ta vara på alla gamla inspelningar, utan också för att kunna anpassa sig till de olika format som kommer att gälla i framtiden.

    polar_tapes.jpg.80961bb98c648fdbb93edf6859feb965.jpg
    Masterbanden i Polar Studios.

    blatt_streck.png.c0966749109555babd81d137d13203bb.png

    Artikeln publicerades ursprungligen i Studio 6-2004. Uppdaterad 2022-01-28.

    • Gilla 1

    User Feedback

    Recommended Comments

    Fantastiskt rolig kommentar angående Harrison borden. Näringsförbud. Det är ju lite känslan man får när man försöker använda deras hemmasnickrade DAW och plugins. Haha 

    Link to comment
    Share on other sites

    46 minutes ago, Niclasgustafsson said:

    Fantastiskt rolig kommentar angående Harrison borden. Näringsförbud. Det är ju lite känslan man får när man försöker använda deras hemmasnickrade DAW och plugins. Haha 

    Finns det någon DAW som inte är hemmasnickrad?

    Link to comment
    Share on other sites

    De flesta är väl gjorda av företag och är alltså per definition inte hemmasnickrade… om man nu ska märka ord. Men Mixbus både är och känns som att det är. Och det senaste är väl den viktigaste faktorn. Har testat massor av gånger och den har aldrig funkat under lite stress. För att inte tala om deras pluggar. ”The Harrison sound” helt digitalt cleana pluggar utan tillstymmelse till analog emulering. Bluff och båg från början till slut. Tragiskt. 

    Link to comment
    Share on other sites

    1 hour ago, Niclasgustafsson said:

    De flesta är väl gjorda av företag och är alltså per definition inte hemmasnickrade… om man nu ska märka ord. Men Mixbus både är och känns som att det är. Och det senaste är väl den viktigaste faktorn. Har testat massor av gånger och den har aldrig funkat under lite stress. För att inte tala om deras pluggar. ”The Harrison sound” helt digitalt cleana pluggar utan tillstymmelse till analog emulering. Bluff och båg från början till slut. Tragiskt. 

    Tja, jag ser hemmasnickrade som något som en enskild identitet gjort. Till motsats till
    tex standarder.

    wiktionary tycker "tillverkad utan professionellt verktyg".

    Link to comment
    Share on other sites

    Och hur är Ardour/Mixbus inte hemmasnickrad menar du? Jag begriper inte ens varför vi diskuterar. Har du ens provat att mixa eller producera i Mixbus? Det är ingen rolig upplevelse för mer än det allra enklaste. 

    Link to comment
    Share on other sites

    2 hours ago, Niclasgustafsson said:

    Och hur är Ardour/Mixbus inte hemmasnickrad menar du? Jag begriper inte ens varför vi diskuterar. Har du ens provat att mixa eller producera i Mixbus? Det är ingen rolig upplevelse för mer än det allra enklaste. 

    Nej, jag har inte provat Harisson. Hur Ardour/Mixbus är snickrad vet jag inte.  Men jag antar att den är "hemmasnickrad" precis som alla andra DAW's. Fördelen med Ardour är att man kan fixa det man inte nöjd med. Men vi har nog ganska olika uppfattning om vad hemmasnickrad är och hur det ska värderas, speciellt då i kontext i den uppfattning man har av dess betydelse.

    Link to comment
    Share on other sites



    Create an account or sign in to comment

    You need to be a member in order to leave a comment

    Create an account

    Sign up for a new account in our community. It's easy!

    Register a new account

    Sign in

    Already have an account? Sign in here.

    Sign In Now

  • Studio nb_2_2.jpg

×
×
  • Create New...