tydal

Just ja, AudioScrobbler hade jag glömt bort... http://www.last.fm/user/tydal/

Jag har alla deras skivor och visst är de tidigare bra, men jag måste säga att jag tycker väldigt mycket om den senaste; Tales from Turnpike House. Det är en sån där skiva man kan sätta sig ner och lyssna till från början till slut.

Jag har träffat Edwin Aldrin, som tillsammans med Neil Armstrong var först på månen. Han tyckte det var kul att träffa en svensk (det var i USA) eftersom han har släkt här, eller i "Warmland" som han sa.

Jag lyssnar mest på musik från 60- och 70-talen som Neil Young, Doors, Zombies, Pink Floyd, Jimi Hendrix, Emerson/Lake/Palmer, Led Zeppelin, Blood Sweat Tears, Camel, Caravan och Santana. Men det finns även en del nutida musik jag tycker är väldigt bra. Hit hör främst Rick Holmstrom och Saint Etienne, men även Texas, Travis och Beautiful South spelas ganska ofta. Eftersom jag inte sjunger utan bara spelar instrument så lyssnar jag gärna på instrumental musik. Merl Saunders hör till favoriterna.

Jag har kört ett tåg med kändisar. Många av dem var nyfikna och kom fram och tittade och snackade. Bland dessa Christer Sandelin och Mi Ridell, men de flesta ansikten och röster kände man bara igen vagt och kunde inte placera. Så har jag lagat Alice Bahs dator också. Och så har jag varit utsatt för omvänd "jag mötte Lassie", det vill säga att folk har sett mig. Man var ju lite småkänd en period för några år sen då jag laddade ner Kents skiva "Vapen och ammunition" och skickade en hundring till skivbolaget i protest mot att kopieringsskyddet gjorde så att jag inte hade kunnat lyssna på skivan om jag hade köpt den.

Javisst, man bör ju tänka på att trappsteget i min bild bara är 0,000002 sekunder långt. Och dessutom bör man tänka på att om jag skulle förstora upp det mer, säg dubbelt så stort, så skulle det ju bli samma stora trappsteg på 96 kHz. Det är en bra liknelse när man jobbar helt digitalt, men det är inte riktigt sant om man samplar analogt ljud. Hade du skrivit Majken analogt, dvs på papper med penna så hade det ju funnits mer information än bara bokstäverna i sig, och samplingsfrekvens/bitdjup anger hur mycket av den informationen du tar in.

Jag menade frekvenser lägre än samplingsfrekvensen/2 och jag pratade om de som låg nära gränsen samplingsfrekvensen/2 med anledning av ifall det är någon mening att använda en högre samplingsfrekvens än hörbarhetsgränsen*2.

Jag pratar rent matematiskt. Ju fler ställen du läser av en kurva på desto närmare sanningen hamnar du, och samplingsfrekvensen är ju antalet gånger avläsningen sker. Den är inte resamplad, det rör sig om två olika samplingar, förvisso genererade på samma sätt (y=sin(x)). Vi pratar nog om olika saker.

Som jämförelse kan jag ju nämna att om man körde 48 bitar 96 kHz så skulle man få in 14 minuter och 47 sekunder på en CD. Så mycket mer plats tar det. Men utvecklingen går ju åt att mer och mer får plats på mindre yta och datorerna blir snabbare. En DVD rymmer ju cirka 7 gånger så mycket, så där får man ju in motsvarande en CD i den högre kvaliteten. Fast det finns ju en gräns någonstans. När jag började med datorer var skärmarna svartvita. Sen kom skärmar med fyra färger, och nästa generation hade sexton. Med sexton färger började man kunna använda färgerna på riktigt och spelen som fanns såg ut ungefär som tecknad film. Först med 256 färger (som var nästa steg) kunde man se film som påminde om "riktig" video, som på tv. Men det var ju ändå inte som på riktigt. Tittade man på ett foto kunde man tydligt märka färgbegränsningen. Steget som kom efter det (som jag skaffade 1994) var det vi har än idag, nämligen 24-bitars färg (dvs cirka 16,7 miljoner olika färger). Det kallas för true color och då ser foton riktiga ut och man kan ju till och med titta på dvd-film utan att märka någon kvalitetsförsämring. Eftersom det inte blivit några fler färger de senaste 12 åren skulle man ju kunna tro att utvecklingen på datorgrafikområdet stått stilla, men absolut inte. Datorerna har ju blivit mycket snabbare, och man skulle rent teoretiskt kunnat köra med 96-bitars färg, men eftersom människan inte kan skilja på så många färger har man lagt krutet på annat. Det datorer kan göra på grafikområdet idag är att de kan skapa grafiken i samma stund som den ritas. Dagens grafikintensiva spel består inte av filmer som spelas upp, utan de består av en massa objekt i olika färg och form i ett tredimensionellt landskap som ritas upp efter de förutsättningar som gäller just då när de ska ritas upp. Om ljudutvecklingen går åt samma håll kommer alltså mer realtidsbearbetning att kunna ske i datorn.

Tja, jag använde bara kalkylprogrammet i OpenOffice (typ som Excel). Varje ruta motsvarar 18 grader, så det går 20 stycken på en period, vilket mycket riktigt innebär att om man spelar upp den med 44000 Hz så blir det 2200 Hz. Egentligen brukar man ju dock använda 44100 Hz och därmed 2205 Hz. Men jag avrundade lite grann. Nja, förvisso sant att du får bättre dynamik men vi har ju fortfarande brusnivåer vid analog inspelning att tänka på, så man bör nog ändå sträva efter att ha rätt nivå från början så man slipper höja digitalt sen. Jag tror inte man ser så stor skillnad grafiskt, så jag kan visa det i sifferform i stället. I 15-bitar varierar ljudstyrkan mellan 16384 och -16384. Vi förenklar sinusvågen till 2,2 kHz och den kommer då att läsas av på 20 ställen i 44 kHz och 40 vid 88 kHz. Om vi går till det nionde stället vid 88 kHz så kommer värdet att vara: 16182 vid 88 kHz respektive 15983 vid 44 kHz. Gör vi om detta till 16 bitar får vi: 32364 respektive 31966 Tar vi 23 bitar i stället blir maxvärdet 4194304 och avläsning på samma ställen ger: 4142665 och 4091662 Konvertering till 16 bitar ger: 32364 och 31966 Har du kapacitet till det så, ja. Filerna kommer ju att bli lite drygt dubbelt så stora och det kräver därmed även mer processor. Prestendaminskningen uppväger inte kvalitetsförbättringen, men skulle du ändå ha tillräcklig kapacitet, så varför inte?

En människa hör ju normalt upp till max 20 kHz. För att ljudvågor med 20 kHz ska kunna återges i en digital inspelning krävs en samplingsfrekvens på minst 40 kHz (det dubbla). Dock återges ju inte ljudvågorna naturtroget om de ligger så nära gränsen. Ju högre samplingsfrekvens desto bättre återgivning av lägre frekvenser. En bild som visar detta. Båda kurvorna visar en sinusvåg på 2000 Hz. Den övre med samplingsfrekvens 96 kHz, den undre 44,1 kHz. I praktiken är det dock frågan om man hör någon skillnad med tanke på brusnivåer och brister i övrig utrustning (det mänskliga örat icke att förglömma). Men rent matematiskt ser det ut som ovan.

Kan ju illustrera detta med en bild. Bilden visar halvperioden av en sinusvåg på 2000 Hz. Det gula strecket är i 16-bit 44 kHz, det röda i 8-bit 44 kHz och det turkosa i 16-bit 22 kHz. Det gula och det turkosa strecket har alltså samma bitdjup, så det är även viktigt att samplingsfrekvensen är hög. Visst är det bra att ha många värden att välja på (dynamiken, bitdjupet) men det spelar inte så stor roll om man inte får välja så många gånger (samplingsfrekvensen).

Jag skriver de flesta låtarna vid pianot. Jag börjar med några ackord och spelar dessa om och om igen samtidigt som en melodi växer fram. När jag tycker att det börjar låta som det finns potential så startar jag inspelningen och kör. I det läget har jag ingen aning om hur det kommer att bli utan allt går på känsla. Melodin blir till av stundens ingivelse. Låten skrivs medan bandet rullar. Så här kan det låta i praktiken. Detta stycke skrev jag och spelade in nyss bara för att ha något att exemplifiera med: Tydal improviserar Den inleds med ackordföljden och sen börjar en melodi komma fram. Långtifrån perfekt. Det här är ju bara första idén, men det känns som den kan vara värd att utveckla. Fascinerande att den kom till bara för att jag såg den här tråden.

*dreggel* Jag kanske kan fresta med ett litet ljudprov också. Allt inspelat live, alldeles nyss. Det är bara trummorna på låt två som är förinspelade (S90ES har färdiga rytmer) Så låter S90ES

Så här ser det ut hemma hos mig, med senaste synthinförskaffningen i förgrunden: (Yamaha S90ES) Min "gamla" synth är en Roland: Och så har man ju förstås en Sound Canvas-modul också: ... samt ett digitalpiano (Yamaha CLP-950) Några gitarrer har slunkit in också, även om det är pianist jag är, men ju fler instrument desto roligare kan man ha:

Jag kanske har lite annat perspektiv på det i och med att jag är programmerare. Med öppna format så är det lätt för mig att skapa de program man behöver. Ibland måste jag göra det med stängda format också, men det är ju mycket jobbigare. Buggar är en sak. Nu tänkte jag mer på krångel-by-design som dongel exempelvis, eller olika kopieringsskydd och annat trams som är till för att förstöra för användaren. Sånt slipper man. På något vis känns fria program mer omtänksamma och trevliga. Jag har inte testat att jobba med ljud och musik i Linux. Jag har bara noterat att det finns program för det nu (och särskilda distributioner). Just musiken är det sista datoranvändningsområdet jag "måste" ha Windows till. Resten funkar minst lika bra eller bättre i Linux. Så, om några år kanske...

Jag tvekade länge innan jag köpte Cubase just på grund av dongeln. Det känns ju väldigt dumt att man ska straffas för att man är villig att betala så mycket pengar. Men jag ville ju ha programmet. Det som slutligen fick mig att köpa det var att det fanns gott om crack så jag slipper knäcka det själv. Man skulle ju inte ha någon lust att lägga ner tid på sånt när man betalar för sig. Än så länge har jag en USB-port över, så då kan den ju lika gärna sitta där. Men så fort jag behöver den porten kommer dongeln att bli historia. Så här i efterhand när man ser hur Linux har utvecklat sig ångrar man sig att man köpte Cubase. Det kändes ju faktiskt lite fel att betala när man inte ställer upp på deras villkor om dongel. Men det fanns ju inga alternativ om man ville ha Cubase. Jag tycker det är mycket skönare med fria program. Då slipper man bekymra sig om man får göra ditten och datten, och man slipper oroa sig för att programmet skulle krångla och att filerna inte ska funka i andra program.

Enkelt förklarat är det en automatisk volymkontroll. Du ställer in vilken volym det maximalt får vara och när det blir högre så vrider limitern ner volymen.

Jo, så det borde ju inte vara så. Jag tittade runt lite mer och hittade ett kopplingsschema för UB1204Pro. Det visade sig mycket riktigt vara så att varje kanal antingen kan skickas till den ena eller den andra mixen, men inte båda samtidigt. Dock så gjorde jag en positiv upptäckt! Det går nämligen att skicka båda mixarna till det som nämnas control room/headphones. Med andra ord kan du ansluta högtalarna på control room, hörlurarna på headphones och inspelningen på alt 3/4. Genom att skicka både main mix och alt 3/4 till control room så hör du alla kanaler i hörlurar/högtalare, men bara de du mute:ar skickas till inspelningen. Och då funkar det som du vill.

Den ser ut att klara dina behov, men vad jag förstår av bilden så kan den inte skicka en kanal till båda mixarna, det vill säga du får för varje kanal välja om du ska höra den i hörlurarna/högtalarna eller om den ska skickas till inspelning. Och det är ju inte helt lyckat kanske, att inte kunna höra vad man spelar in. Däremot mixern som sewn tipsade om, den fungerar som min, med knappar för varje kanal där du väljer vart ljudet ska skickas, och där kan du välja flera samtidigt.

Jag hittade manualen till din mixer på Yamahas hemsida. Den har två separata utgångar. Dels huvudutgången (ST OUT, REC OUT, C-R OUT) och Aux send (AUX1, AUX2). Tyvärr är Aux send i mono, så du kan bara använda den på de två mono-kanalerna utan att sabba stereobilden. Så i praktiken har du bara en mix. Det verkar alltså inte som det går att göra som du vill. Det här mixerbordet är avsett för live-bruk eller för att spela in allt på en gång, inte för att kunna lyssna på en sak och spela in en annan.

Vad har du för mixerbord? Det låter inte som det borde vara något problem, men det beror ju på vad mixerbordet har för möjligheter. På mitt mixerbord så har jag knappar för varje kanal nere vid reglarna där jag ställer in till vilka utgångar ljudet ska gå.

Nej, som programmerare kan jag säga att det inte är någon omöjlighet. Däremot tror jag inte du skulle ha så stor nytta av det. Metronomen är ju inte bara till för att du ska hålla ett visst tempo, utan också för att du ska hålla precis samma tempo hela tiden. Förutsättningen för att finessen skulle funka är alltså att du hållt exakt samma tempo hela tiden. Jag rekommenderar att du med hjälp av metronomen först försöker ta reda på vilket tempo det är du spelar i när du spelar på klaviaturen, och sen spelar du in med metronomen i det tempot. Är det ett trummkomp du spelar in rekommenderar jag att du spelar in det bit för bit, exempelvis hihats först. Slutligen finns ju finessen kvantisering.

Intressant. Man blir lite förvånad när man läser det här. Nu är det visserligen i datorbranschen jag har min firma, men 150 kronor timmen är det minsta jag betalar när någon jobbar åt mig. Så, skulle jag behöva en sångerska till något projekt hade ju det varit minimilönen. Men som någon skrev, 200-300 känns mer rimligt.