Claes Holmerup

Precis! Större buffer = högre latency.

Varför utgår folk från att pitchkorrigering alltid låter på ett speciellt sätt och förstör sången (som i Cher's Believe)? Korrekt använt på en vokalist som är rimligt säker, så hörs det inte ett dugg att det har korrigerats (inte med Melodyne i alla fall), utan då får man en "perfekt" tagning med småmissar här och där att låta som det var meningen att det skulle låta - utan att behöva göra 30 omtagningar till och utan att behöva klippa ihop från flera olika tagningar. Man vill ju ge lyssnarna en så bra lyssningsupplevelse som det över huvud taget är möjligt att ge dem,eller hur?

En liten rättelse: Uppgradering från C5 till C6 kostar inte 400:-, utan ca 1800:- (du tänkte kanske på uppdateringen från C6 till C6.5...?) - men om man köper någon Steinberg-produkt för minst ca 900:- nu, så har de en kampanj t o m 30/6, så att man får rabatterat pris på en CMC-controller om man köper den samtidigt - så det kan vara värt att fundera på av den anledningen också... En variant är förstås också att köpa en CMC-controller till normalt pris och få det rabatterade priset på en annan. 🙂

Minstingversionen av Cubase följer med vissa ljudkort (exempelvis Steinberg CI2), så du behöver kanske inte program och ljudkort separat... 🙂

Kör på och koncentrera dig främst på frasering och känsla - och korrigera sedan de toner som hamnar för mycket fel, med pitchverktyg i efterhand. Jag ser det inte som mer "fel" att korrigera småfel i sången, än att korrigera felspelad midi. Ju mer du sjunger desto tonsäkrare blir du - och behöver förmodligen använda korrigering allt mindre med tiden. Jag har exempelvis en kund som köpte Melodyne - och tack vare att han då kunde se grafiskt när och på vilket sätt det blev fel, så kunde han med tiden lära sig intonera rätt på de svårare ställena också, så att han till slut inte behövde korrigera längre. 🙂

Kabeln du har länkat till (eller helt vanlig elkabel på 1.5mm2) passar perfekt. Det brukar finnas RCA-utgång till sub på receivern, så en kabel från RCA till kontakten som sitter i suben är vad som behövs. Det brukar vara 3,5mm minitele ut från ljudkort, så en kabel från RCA till 3,5mm minitele behövs i så fall. Hur du ska koppla, är bara att följa bruksanvisningen till receivern, så får du ordning på det. 🙂

Du kan prova att ändra vinkel lite grand också - eller sjunga lite grand bredvid micken istället för rakt på, så kan du få bort en del sådana problem. 🙂 Ibland kan de-esser få det att låta som om man läspar, beroende på hur hårt man ställer den och vilken de-esser man använder, så det kan vara bättre att försöka hitta sätt att lösa det redan vid inspelningen...

Precis! Varför ta den långa vägen och lära sig teori när man kan börja spela direkt istället...? 😉 Exakt! Med hjälp av gehöret så blir det lika rätt även om man inte kan ett jota teori. 😉 ...eller så sitter teoretikern och letar i sina böcker efter bästa sättet och tar 2 veckor på sig, medan praktikern greppar sina verktyg och är klar på en eftermiddag... 😉 Absolut! 🙂 Och för den som är mer praktiskt lagd känns det meningslöst att läsa den där teoriboken istället för att börja spela på känn - learning by doing. 😉 Kreativiteten finns där långt innan man förstår någon teori alls - och gör den inte det, så är det inte lönt att lära sig teorin heller... ...och jag är emot tankarna på att man automatiskt använder "teori" så fort man spelar. Teori och praktik kan vara väldigt bra komplement till varandra, men i vissa fall behövs bara det ena - eller bara det andra, utan att tvunget vara kopplat tillvartannat - och utan att tvunget vara helt fristående från vartannat. Sorry - men jag kunde inte motstå att vända lite på dina kommentarer... 😉 Jag är varken för eller emot teori, men eftersom jag är till största delen autodidakt (självlärd), så blir överdriven teori-"propaganda" helt verklighetsfrämmande för mig, eftersom jag inte har några problem alls med att göra musik utan att bry mig om någon teori. Självklart kan det vara bra att lära sig teori, men som jag ser det så är det mer av intresse för att förstå hur allt hänger ihop, än någon sorts nödvändig grund för att kunna skapa musik.

Jag hade valt att köra digitalt om möjligheten finns, eftersom alla risker för eventuella störningar blir eliminerade då. Fördröjningen i omvandlarna handlar som regel om ett par klockcykler - så det blir knappt ens mätbart.

Kopiera går inte, utan du kan bara flytta licensen till den andra dongeln, men det är ju inte så stor mening med det... 😉 Fråga tillverkaren. Det finns vissa tillverkare som erbjuder lägre pris om man köper en extra licens när man redan har en.

...eller nästan rätt i alla fall... Mitt svar på klipp-frågan försvann till den andra tråden eftersom den innehöll svar på annat också, men jag kan ju kopiera det hit också... 😉 Ett tomt audiospår ger precis samma belastning som ett som är fyllt med musik, så på det sättet är det bättre att klippa bort det som inte ska användas.

Det som är inställt på 2, handlar nog om millisekunder och inte sekunder - och 2ms är väldigt kort latency. Höj det så kommer det säkert att fungera bättre. Du kan också tänka på att högre samplingsfrekvens belastar datorn mer. Det räcker normalt med 44.1kHz, så att man slipper extra omvandling när man vill göra en audio-CD.

Babybottle är en av mina favoritmickar - och den funkar verkligen bra till både sång, akustisk gitarr och en massa annat. 🙂

Debatten kan inte sluta ännu. Tänk på Godwin's lag... 😉 Nåja - debatten är som sagt hopplös så länge folk målar in sig i sina respektive hörn och inte vill förstå att det finns mer än ett sätt att lära sig spela och skapa bra musik. Jag kan fatta hur kvintcirkeln fungerar om jag anstränger mig - men jag bryr mig inte, utan spelar istället det jag tycker låter bra. Det går snabbare och blir bättre än om jag försöker mig på olika teoretiska grepp för att komma vidare. Samtidigt förstår jag att man kan ha väldigt bra nytta av teorin - om man har intresse av att lära sig den. Teknik/tajthet/intonation mot känsla är alldeles riktigt en lika meningslös diskussion, liksom analogt mot digitalt och mycket annat som dyker upp då och då... 😉

Ett tomt audiospår ger precis samma belastning som ett som är fyllt med musik, så på det sättet är det bättre att klippa bort det som inte ska användas. Det låter dock lite skumt om det bara går att köra 10-12 audiospår. Första PC:n jag använde till musik, var en P3 på 450MHz - och den hade inga problem att köra 50+ samtidiga audiospår med den inbyggda Cubase-kompressorn på alla och lite andra effekter...

Antalet audiospår är inte kritiskt, utan där kan normalt en ganska kass dator hantera massor av spår, så mest hjälp har du om du skippar alla effekter. Blir det fortfarande trassel så höjer du latency för att datorn ska ha lättare att hantera allt. Vid mix kan du höja latency till max för att avlasta datorn. Då blir ju allting fördröjt lika mycket, så det spelar ingen roll vilken latency du kör med då. Om du kör med många insert-effekter, så kan du tänka igenom det hela och se om vissa av effekterna (t ex reverb, som är tungt för datorn) kan köras som send-effekt istället, så att flera spår skickas till samma reverb. EDIT: ...och kolla med DPC Latency Checker, som drloop nämnde, så att du ser om det borde vara ok eller inte. Det kan ju finnas drivrutiner som inte är riktigt ok. Är det en bärbar dator så är det vanligt att nätverkskortet bråkar så att det behöver stängas av.

Det var ju skönt att det funkar igen, men känns lite osäkert när du hade problem som plötsligt försvann... Det skulle kunna vara glapp i någon kabel, så kolla om alla kablar är ok.

Nej. Det är fortfarande ett praktiskt kunnande - inte teoretiskt. Om man bara spelar så har man dessutom oftast inget behov av att sätta namn på det man spelar. Det blir förmodligen inte mycket till hemmasnickrade "teorier" heller i det läget, eftersom det ju inte behövs när man omedelbart kan spela in det man gör. Jag kan använda mig själv som exempel - och jag tror att jag liknar väldigt många andra som är autodidakta. Jag tänker inte ett ögonblick på vad jag spelar när jag totar ihop en låt utan jag letar mig fram till vad som låter bra ihop genom trial-and-error. Jag kan visserligen läsa noter hjälpligt, men då klinkar jag mig fram tills jag kan spela på gehör. Jag har alltså lite grand teori som stöd i de fall som det är nödvändigt - men det är verkligen inte mycket (typ: tonernas namn, dur/moll och b och #-förtecken - så fråga mig inte vilka toner som ingår i ett Dmaj-11, för jag har inte en aning även om jag förmodligen har använt ackordet här och där...) och det är heller inte ofta dessa magra teorikunskaper kommer till användning...

Du sätter helt enkelt upp absorbenter i ett hörn i rummet, ställer dig själv inne i hörnet och sjunger ut mot rummet. Absorbenterna behöver främst täcka i höjd med micken, men med en del marginal uppåt och neråt. På sidorna ska de gå ut så att de täcker mickens upptagningsområde, som på bilden här: Äggkartonger är verkningslösa - utom som diffusorer i ett väldigt smalt frekvensområde - så de går fetbort. Draperier suger bara upp den högsta diskanten, så de är inte heller att rekommendera. För enkelhetens skull så kör du med akustikskum-absorbenter på 70mm tjocklek eller mer - eller för budgetens skull så gör du egna absorbenter av mineralull som du snickrar ihop ramar till och klär in i tyg.

Om det fungerar bra i köket, men inte i det andra rummet, så beror det på att det är jordat i köket (eftersom det enligt lag måste vara jordat där), men ojordat i det andra rummet. Sitter det ett jordat elurtag i det andra rummet, så är det felkopplat eller inte alls jordat, utan bara utbytt till ett "jordat" urtag... Slutar det brumma när du håller på mickens hölje, så jordas det genom dig... Mickar kan vara olika känsliga - och vissa måste absolut ha jordning för att inte ta in yttre störningar.

Jag kan inte hålla med riktigt där. Om man lär sig spela ett instrument utan att lära sig någon teori, så handlar det om praktik och gehör - och kan inte förväxlas med teori. Det är som att säga att en hemmafixare som själv har lärt sig genom trial-and-error hur man bäst bygger ett staket, har lärt sig teori om hur man ska slå i spikarna eller drar i skruvarna bäst. Visst kan han har lärt sig tillämpa den metod som är bäst teoretiskt sett också - men det är ju helt och hållet praktiska kunskaper för hans del ändå. Praktik och teori är olika saker, helt enkelt. Att det ena inte utesluter det andra, är lika självklart som att det ena inte heller automatiskt är kopplat till det andra. Bara för att jag kan ta ett ackord på pianot, så innebär det inte att jag kan teorin. Jag kan ju ta ackordet utan att ens veta vad tonerna heter - och spela en snygg ackordsföljd utan att ha en susning om varför det låter bra, eller hur...?

Det är enligt min mening inte värt pengarna (även om det är billigt) om man tänker använda det istället för att bygga en sånghörna - utan det är ett komplement till annan behandling av rummet. Läs gärna denna tråden också: https://www.studio.se/index.php/topic/89447-kamfiltereffekt-av-micscreen

Jäpp! Eftersom man har tillgång i det närmaste oändligt stor dynamik (1520dB) när det hanteras med 32-bit Floating Point så gör det ingen som helst skillnad så länge du håller dig i Floating Point-formatet, som innebär att man har 24-bits upplösning oavsett signalnivå.. Om du däremot sparar det extremt sänkta spåret i en sämre upplösning (t ex 24-bit) och sedan laddar in det igen och höjer, så är situationen en helt annan.

Ljudkortens preampar brukar vara ganska transparenta, men allting är relativt, som Einstein sade... 😉 Det är inte säkert att de har lika bra transientrespons och riktigt lika jämn frekvensgång eller lika lågt brus och distorsion. Det är ju inte bara svart eller vitt, utan en hel palett av nyanser mellan... En extern preamp kopplar man på ljudkortets lineingångar - och det är som regel väldigt liten färgning genom lineingångar (oftast helt försumbar, om det inte är konstruerat för att färga), eftersom det inte är någon kraftig förstärkning av signalen där, som det är i preampen. I vissa fall går dock ljudkortets lineingång genom dess preamp efter att ha gått igenom en dämpsats (en billigare lösning än att ha två helt separata ingångssteg) - och då är det inte riktigt lika kul, i och med att man då dämpar signalen för att omedelbart efter förstärka till samma nivå som den var från början...

Med en transparent preamp så vet man att det bara är micken och rummet som färgar ljudet. Med en preamp som färgar, så läggs den färgningen till på allt man spelar in - och det är inte alltid önskvärt. Vissa saker vill man spela in så rent som det över huvud taget är möjligt, medan andra saker kan må bra av mer färgning.