Hallå tänkte att ni med lite mer erfarenhet om detta kunde vara till hjälp...
Jag är 26 år, uppfödd och uppväxt i Örebro med svensk och en invandrande förälder.
Har aldrig direkt känt mig som "svensk" även om jag älskar det svenska språket, det fina med den nordiska kulturen...
Är mestadels uppväxt på engelsk/amerikansk musik och sjunger utan tvivel på det språket, upplever att
jag känner mig mer frånkopplad från det tradiga i svedala, får känna mig fri, levande och "universell"..
all is good... men sen när jag sjunger på svenska så bara, wow, fan vad nära det blir, vad ärligt.
Men sen känner jag bara, palla, 10 miljoner svenskar varav 30 st kan språket, resten mumlar, och resten jojkar.
Det känns inte som det finns nån som tar låtar på svenska seriöst, och det är så svårt för mig att skriva på det.
Fattar inte riktigt vad som händer men det blir nån slags writers block, antar att det har att göra med kulturell identitet
och vart ifrån man fått sina musikaliska upplevelser.
Jag vill skriva musik som skakar om folk, och får folk att känna, vill berätta historier och dela med mig av dom
men jag får såna sjuka problem och välja språk. Och just nu kan jag inte experimentera då jag bor temporärt.
Upplever att det är så svårt att få det att svänga snyggt på svenska, men det borde fan gå det också.
Man vill ju nå ut med sin musik, och jag gör så annorlunda musik att jag tror att svenskar bara skulle "öh, är han cp ellä?"
därför känns det rimligt att sjunga på engelska, men ändå så känns det så långt borta... fan ju mer jag skriver desto mer förvirrad blir jag
skulle behöva nån slags omvänd psykoanalys på detta från nån som har något att säga i ämnet..
Tänker då... ah men kör båda språken då, blanda, slica upp, sampla upp gör vad du vill! Men det funkar inte heller då
jag alltid tänker "botten först" toppen sen, och jag måste välja temat utifrån kontexten, låten, texten, känslan.. allt hänger ihop nivet.
Jag gillar att sjunga soul, rock, pop. och vill göra musik man blir jävla glad av!
Peace
Martin