Nils Erikson

Att man väljer att skriva låttexter på engelska har många anledningar. Den viktigaste är rimligen att populärkulturen i västvärlden så länge helt har dominerats av engelskspråkiga länder. Vill man nå en riktigt stor publik är det engelska som gäller, givetvis. Men det finns också egenskaper i själva språket som många gånger gör det enklare att välja engelska framför svenska. Förra veckan berörde jag det faktum att det är lätt att bygga meningar med bara enstaviga ord, som engelskan vimlar av, eftersom de inte har några inbyggda betoningar som eventuellt krockar med melodins rytm. Även där engelskan har tvåstavighet är oftast andra stavelsen betonad: regard, believe, alone, define etc. På svenska är det däremot oftare på första: åsikt, genom, stranden, sanning osv. Popmusik i vid mening bygger, förenklat uttryckt, sina melodier och harmonier ungefär som folkmusiken i engelsktalande områden gjort i århundraden, men med nya (nåja) influenser av framförallt afrikansk rytmisering i kompet. Den ”engelska” fraseringen i själva melodierna passar naturligtvis det engelska språket som hand i handske, men krockar hårt med det svenska, just för att vi har fler flerstaviga ord som dessutom betonas på andra stavelsen. Även detta utgör en utmaning för den som vill göra mainstream-pop på svenska. *** Jag kommer att tänka på artisten Woodkid (Yoann Lemoine), känd för sina suggestiva och orkestrala poplåtar på engelska, bland annat använda i trailers för dataspelet Assassin’s Creed. Han tar ingen särskild hänsyn till betoningar. Om antalet stavelser passar med melodin så räcker det. Men han gör det så konsekvent att det blir ett stilgrepp, och kommer därför undan med det. Kanske är det för att han egentligen är fransman … Woodkid – Iron (Spotify / Apple Music). Jag vet ingen svensk låtskrivare som använder samma teknik, även om avsteg kan förekomma. Minns t ex när Ted Gärdestad översatte sin engelska schlagerflopp ”Satellite” till svenska, rakt av. I original passar refrängens rytm perfekt med ”satellite”, med betoning på första stavelsen. På svenska haltar det lite eftersom ordet då har sin betoning på tredje stavelsen. Ted Gärdestad – Satellite - English version (Spotify / Apple Music) Modersmålet är och förblir mer känsligt. Där har man alla nyanser, underförstådda associationer och referenser klarare för sig. För svenska lyssnare är en stark, svensk text oerhört mycket mer drabbande än en engelsk. Dessutom är det lätt att bli slarvig när man som svensk skriver på engelska. Floskler och tomma klichéer passerar lättare, där de på svenska hade låtit oärliga eller direkt tramsiga. Eller som en kollega uttryckte det: ”Bara om du har sagt ’I love you’ till någon, och verkligen menat det, så får du ha det i en låttext.” Ligger något i det. See you …

Att skriva låttexter är ett kapitel för sig, men är ju minst lika viktigt för en låt som melodi, harmonik och form. Jag har i tidigare inlägg berört de olika låtdelarnas funktion, där en vers skapar intresse, bryggan förhöjer det, refrängen är förlösande och sticket ofta håller ett mer eftertänksamt eller kontrasterande tonläge. I någon mån bör låttexten också följa med i de dramaturgiska svängarna för att det ska kännas helgjutet. Men vi inleder vår textmangling i en helt annan ände. *** När jag var yngre skrev jag alltid texten först och sedan melodin, men numera är det tvärtom. Mitt förra inlägg handlade om hur melodierna liksom bara finns där, som fiskar i havet, färdiga och redo att arras upp. Därför är det en utmaning att i efterhand hitta texter och fraser som passar in. Jag önskar att jag på samma vis kunde hitta det outtömliga Texthavet, att bara ösa ur… På engelska är det i varje fall mycket lättare än på svenska och jag har funderat på varför. Låt oss börja med denna romantiska lilla fras: ”Truth will turn their hearts to love.” Sju stavelser, bara enstaviga ord. På svenska: ”Sanningen kommer att vända deras hjärtan till kärleken.” Sexton stavelser, mest flerstaviga ord. Att svenskan generellt sett behöver mer textmassa för att säga samma sak är egentligen inte det stora problemet, så länge man inte är i översättarbranschen. Nej, det som krånglar till det är att så många svenska ord i sig är flerstaviga och därmed har något slags betoning som det inte går att hantera hur som helst. På engelska är massor av ord i stället enstaviga, och de enda betoningar man då eventuellt måste ta hänsyn till är om vissa hela ord i en mening behöver lite extra tyngd, men det är inte alls lika musikaliskt kritiskt. Man kan ta i stort sett vilken melodi som helst och trycka dit en räcka enstaviga, engelska ord utan att det krockar med fraseringen. ”This is what you need to know, I’m a worm and you’re the crow” passar till Blinka Lilla Stjärna, rakt av. Bara att ösa på. Försök att passa in en svensk variant av den ramsan till samma melodi, med rim! Men det stannar naturligtvis inte vid denna rent tekniska skillnad, långt därifrån. Engelskan har hur många flerstaviga ord som helst också, men de betonas oftast på ett annat sätt än i svenskan. Och själva språkmelodin är annorlunda, alltså hur en mening varierar i tonhöjd när den talas. Sedan har vi inte ens berört innehållet, vad distansen till främmande språk betyder - eller det känslomässiga … Det finns alltså mycket mer att säga i detta ämne. See you next week!

Nej, veckans inlägg ska inte handla om Gyllene Tiders sommarhit från 1996. I stället tänkte jag filosofera lite kring låtskrivandets kärna. *** Jag får ibland frågan var inspirationen kommer ifrån. Hur kommer man på en bra melodi? En gång svarade jag så här: Mitt tips är att vara vidöppen för alla infall och skaffa sig tillräckliga färdigheter för att kunna hantera dem rätt. Oavsett vilket själsligt tillstånd jag befinner mig i finns det alltid något slags musik som passar att göra just då. Vare sig det sedan leder till "färdiga" alster eller inte så håller det grytan kokande hela tiden. Skulle inspirationen ändå tryta, ta då en promenad längs nya stigar, läs en annan sorts bok eller rikta kikaren mot en annan horisont... En metafor som också passar är annars just den om fisket. För att bli en god sportfiskare behövs flera färdigheter. En av de mest grundläggande torde vara att veta ungefär vart man ska gå för att få napp, och när det är läge att försöka. Att bara ställa sig vid något random vattendrag och kasta i en krok eller ett nät lär inte ge någon fångst. Lite svårare än så är det faktiskt. En skicklig fiskare väljer rätt tidpunkt och plats och utrustar sig med tålamod och tillförsikt. Men det räcker inte. Hon eller han måste också ha rätt redskap: spö, krok och bete. Skulle det sedan nappa gäller det att veta vad man ska göra med fisken när den väl är inhalad. Den kan ju inte bara ligga där helt rå och slemmig. Den måste fjällas och rensas och först därefter kan den tillagas. Tillagningen är kanske inte en del av själva fiskandet, men vi expanderar metaforen lite. Det här handlar ju faktiskt om låtskriveri. För i något skede ska ju fångsten/melodin presenteras för en matgäst/lyssnare och det kan inte heller ske hur som helst. Rätt matlagningsteknik och tillbehör måste till för att göra den rättvisa, med andra ord: rätt produktion. – Meh? Melodierna simmar väl inte runt i havet heller? Jo, det är just vad de gör, bildligt talat. Det finns där ute - eller där inne - någonstans och genom att försätta sig i ett öppet sinnestillstånd gör man sig mottaglig för dem. Det gäller att vara beredd, när som helst. Ibland kommer en bra melodi när du står och diskar och då är det bara att dra fram mobilen och nynna in melodin så att den inte glöms bort. Det kan dröja länge innan den hittar sitt rätta sammanhang (som tidigare blogginlägg handlat om). Således komponerar jag aldrig ton för ton, oavsett genre. I det skedet av den kreativa processen prövar jag mig inte fram. I stället håvar jag in hela, färdiga teman. De finns där bara. Eller som Gessle sjunger: Jag går och fiskar. /NE

Som jag berättade i förra veckans inlägg behöver låten komma tillbaka från refrängen till versen igen, men samtidigt skulle jag vilja förlänga refrängens maffiga frihetskänsla så att återgången inte blir för snöplig. Går att det slå två flugor i en smäll och göra båda? Jag låter refrängen gå i repris men i stället för sång kliver trumpeten fram från sin lite undanskymda plats i bryggan. Den får spela en helt egen, ny solomelodi över kompet, ett slags instrumental andra-refräng. Jag vågar påstå att detta tema slår tre flugor i en smäll: refrängförlängning med klimax, återförande mellanspel och dessutom något av en hook. Folk kan säga ”den där trumpetlåten” som en tag, lätt att lägga på minnet. Trumpetmelodin i sig har något trallvänligt och fanfariskt över sig, vilket passar låtens textidé. Nu är slutformen inte långt borta. Låten har fått en fungerande enhet av vers-brygga-refräng-mellanspel som enkelt kan upprepas och därmed behöver den bara ett intro och något slags avslutning. Det blir lagom 3,5 minuter, perfekt för en radiolåt, något som skivbolaget alltid letar efter. Skeptikern i mig börjar dock undra om låten inte innehåller för många delar redan, för att vara en kort popdänga. Ska den dessutom ha ett intro också, och ett stick och en avslutning? Det blir bara för mycket. Och när trumpetdelen kommer blir det tema nummer fem, om man räknar in introt. Nej, detta måste lösas på något smidigt sätt. En klassiker är att plocka in låtens hook eller en del av refrängen som intro, ett slags vykort från vad som väntar längre fram. Dels sätter det igång låten med något catchy direkt och dels har lyssnaren liksom förberetts, så att det inte blir något helt nytt att ta in när det väl kommer. Ja, det är mycket psykologi när man skriver poplåtar, men som väl är (?) finns det ju ett antal välbeprövade klichéer att ta till. En sådan är att lägga ett *stick* - ett avvikande, lite eftertänksamt tema - efter andra refrängen för att variera formen, men det kommer inte på tal den här gången kan jag säga. Det skulle göra låten alltför komplex och lång. I en softare variant blir trumpetintrot perfekt och efter andra refrängen kan man fläska på med några refränger ytterligare, med variationer. Så nära slutet ska inget nytt presenteras och har man inte vunnit lyssnarens gillande vid det laget är det ändå kört. Men texten då, den är väl jätteviktig? Självklart. Men textskrivandet är en delvis separat process, med sin egen dynamik och konventioner. Det förtjänar ett eget inlägg, liksom produktion och inspelning. För nu tänker jag faktiskt inte hålla Studios läsare på halster längre. Det är dags att presentera resultatet [trrrumvirvel]. Så här blev det, med vykortsintro, kraftfull vers, dynamisk refräng, trumpetklimax och hela rasket: Nils Erikson – Heligt (Spotify / Apple Music)

Senast avslöjade jag hur det gick till när versen och refrängen kom att finna varandra på riktigt - via en brygga som inte fick vara för lång eller ta fokus från de båda andra. Nästa steg är att få ihop en fungerande helhet. *** Är det klokt att börja med introt när man komponerar? Kanske det, om man har precis hela låten klar i huvudet, men den här gången har den ju vuxit fram från kärnan/refrängen och liksom bakåt. En bra låt skriver sig själv på tre minuter, brukar jag säga och det står jag för, men det är ju inte alltid det går till så. Ibland är en bra låt en arbetsseger, ett hästjobb. Att versen via bryggan nu leder fram till refrängen är ju kanoners, men man ska tillbaka också … Efter refrängen kommer versen obönhörligen åter. Ibland funkar det att bara köra pang på direkt, men ofta vill man ge lyssnaren en liten stund att smälta refrängen, låta den sjunka in lite så den inte direkt sköljs bort av en ny vers. En klassiker är att göra ett litet instrumentalt mellanspel som i allt väsentligt är en versdel men utan melodi. Det funkar inte i den här låten, kan jag berätta. Även utan sång har versen för mycket egen karaktär för att kunna dunkas in så där abrupt. Mer andrum behövs. Jag provar därför med ett annat trick-of-the trade, nämligen att bara låta det några takter där praktiskt taget ingenting händer, utom möjligen en lämplig ljudeffekt eller något annat för att lyssnaren inte ska tro att låten är slut, något som viskar ”vänta lite, det kommer mera”. Jag lägger för säkerhets skull in både ett swish och en subdrone. Med mikroskophörseln på låter det bra men jag vet hur det kan vara och lämnar det hela någon dag för att sedan komma tillbaka med teleskopöronen i stället. Det är ju så låten måste fungera, man bara hör den och den låter självklar i sin helhet. Mikrostudier är ingenting som flertalet lyssnare sysslar med (om de inte är toknördar som analyserar varje takt för sig, alltså). Alla låtar behöver luft. Och mycket riktigt - dagen därpå känns den här andhämtningen för kort medan fyra takters swish och drone blir direkt krystat. Ska jag komponera ett helt nytt litet mellanspel kanske? Njae, vill inte ha för många kockar i den här soppan och dessutom är det som att refrängen skulle behöva förlängas, rent känslomässigt. Den hinner jobba upp sig till sådana höjder att vad som än kommer därpå känns som ett antiklimax. Just när man står där på bergstoppen och blickar ut över hela världen vill man inte att något förnumstigt litet mellanspel ska peta en i ryggen och säga ”ursäkta, men nu måste ni gå ner”. Nej, då vill man bara flyga vidare ut över vidderna. Och det är nu mina blickar faller på trumpeten, som ni kanske minns, den som diskret prövade några toner i bryggan. Där har vi det kanske! Mer följer. /NE

Förra veckans gastkramande cliff-hanger var om den nya versen skulle passa ihop med en gammal refräng som letat efter en lämplig partner i flera år. Först verkade de inte riktigt trivas i samma tempo, men med en ny rytmisering skulle det kanske fungera. *** Faktiskt! När det mer traditionella två/fyra-kompet - som Problemrefrängen bara tagit för givet under alla dessa år - byts ut mot en rytm liknande den i Coldplays gamla hit ”Clocks” faller bitarna på plats. Refrängen tål nu att tas ner i tempo och versen kan tas upp något, och så möts de, som ett älskande par på stranden i solnedgången. Eller … nej, nu överdriver jag verkligen, för även om de båda nu funkar i samma tempo så behövs det en brygga. Versen kan inte bara dundra rakt in i refrängen så där. Förväntningarna måste byggas upp lite till först, så att refrängen verkligen får den rätta förlösande känslan, annars blir det lite plötsligt. Lyssnaren måste ju känna ”Jaa, äntligen!”. Det är hela tricket. Bryggan ska inte bara fungera som spänningshöjare utan också som harmonisk länk. Om refrängen är grundtonart/tonika (Bb-dur i detta fall) och versen snurrar omkring parallelltonarten (g-moll) så blir en brygga på dominanten (F-dur) perfekt. En brygga ska inte vara intressant som en vers och absolut inte förlösande som en refräng. Den är något av en transportsträcka, ett andetag innan det hela drar igång, men får ju inte vara tråkig. Den ska bädda för refrängen, kratta manegen, lägga ut röda mattan. Alltså, in med åtta takters brygga med sång och slasktext och allt. F-dur etableras och sedan när refrängen väl kommer så … så … eh? När jag gjort en liten snabbproduktion med vers, brygga, refräng så känns det inte rätt ändå. Bryggan gör inte sitt jobb. Visst är F-dur helt rätt som länk, men man hinner nästan tappa intresset för låten under de där åtta takterna. Sångmelodin i bryggan känns meningslös och jag provar med flera andra. Att lägga en transportsträcka kan låta enkelt, men låten får ju inte köra i diket. Det spelar dock ingen roll vad eller hur jag sjunger. Åtta takter är för långt, kommer jag fram till efter många försök. Nå, fyra då? Det funkar bättre i formen, men å andra sidan hinner man inte riktigt etablera någon melodi på så kort tid och låten riskerar att bli snuttifierad och rörig. Suck. Då kommer jag ihåg det gamla grundtipset att aldrig fylla en låt till brädden med sång. Lyssnaren tål mer luft än man kan tro. Jag skippar därför bryggans sång helt och lägger i stället in några små trumpettoner till fyra takters komp - och voilà! Bryggan leder nu elegant versen rakt i refrängens famn. *** Nu måste jag bara få ihop en låtform också. Och en text. Och just det, en hook … Fortsättning följer. /NE

Skivan saknar en upptempo-låt. Den ska vara radiovänlig och dansant. Helst ska den ha en refräng som sätter sig och en gripande text. En tydlig hook vore heller inte fel. – Du behöver med andra ord en *hit*, muttrar någon kanske. Mnja, en hit är så mycket mer än bara själva låten. Den är ett helt paket av artist, marknadsföring, låt, produktion och perfekt tajming. En låt är en låt, men om den blir en hit beror på väldigt många faktorer. Jag behöver en poplåt som skivbolaget kan tänkas vilja släppa som förstasingel, och inte bara släppa, utan lansera också, främst på webben men som sagt också mot de gamla vanliga medierna. Skivbolag skiljer på ”albumlåtar” och ”singellåtar”. De förra ska naturligtvis hålla god kvalitet men kan i princip låta hur som helst. De är artistens ensak. Så icke med singeln. Den eller de ska kunna ingå i ett potentiellt hit-paket, och då måste den sticka ut ordentligt men samtidigt tilltala massor av människor, en ekvation som inte är så lätt att få ihop. Men det är en senare fråga. Nu gäller att få ihop en bra låt helt enkelt, en som jag själv kan älska. Jag tror inte på att göra musik som man inte gillar själv. Det kan aldrig bli bra. *** Refrängen har rullat i bakhuvudet i flera år. Jag kan höra den. Den börjar i ett lågt register och stegras sedan snabbt till ett maffigt klimax. Av och till har jag försökt arrangera den IRL men inte fått till den riktigt. Det är frustrerande. Jag VET att den kan bli hur bra som helst. Varför går det inte? Det kan bero på vad som kommer före och efter. En bra refräng hänger ju inte i luften för sig själv. Den måste föregås av en vers som skapar rätt sorts förväntningar och gärna en brygga som verkligen lägger ut röda mattan för den. Då, och först då, kommer en bra refräng till sin rätt. Den ingår alltid ett sammanhang och den här har jag försökt gifta ihop med alla möjliga olika verser under åren. Ibland har det verkat lovande, men så har relationen spruckit ändå och de har fått gå skilda vägar. Några sådana verser hittade andra refränger att gänga sig med i lyckliga äktenskap (färdiga låtar), men Problemrefrängen är ensam kvar. Det är synd om den. En dag lyssnar jag på *Fallen Angel* av Robbie Robertson, utan baktankar, men så börjar jag spotant nynna en ny melodi till ackorden. Snabbt fram med iPaden, som ligger närmast till hands för att spela in idén. Melodin är faktiskt klistrig. Den vägrar lämna mig. Först känns det som en refräng men efter ett par dagar inser jag att det är en stark vers. Pling! Kan den passa med Problemrefrängen månne? Jag testar direkt, men tyvärr, versen vill gå långsammare. Rackans… De båda låtdelarnas idealtempon är inte helt matchade. Jag suckar uppgivet och låter det hela vila. *** Nu har en vecka gått. Jag får infallet att pröva en annan rytm till Robertson-versen, med lite Cold Play-stuk. Det gör att den tål att tas upp lite i tempo och en strimma av hopp tänds. Kommer Problemrefrängen att trivas med den nya rytmiseringen? Ska den äntligen hitta någon att bilda låt med? Missa inte den spännande fortsättningen i nästa veckas låtskrivarblogg! /NE