Nils Erikson

Tack! Låten är vederbörligen mastrad av Håkan Wollgård.

Tack, Cathrine!

Hej Bullerbyn! Om folk lyssnade i snitt 100 gånger på en platta (tillåt mig tvivla, men okej) så spär det ju ut artistersättningen räknat per lyssning och låt till en tiondel jämfört med mitt lilla räkneexempel, vilket skulle betyda att dagens royalties från Spotify plötsligt är riktigt skäliga. 100 lyssningar per 10-låtars LP/CD såld i 10.000 ex motsvarar ju tio miljoner streams vilket i så fall ger ungefär samma hacka som förr (STIM oräknat) - eller mer, om låtarna streamas i "bättre" regioner. Men visst är det vanskligt att jämföra rakt över, som sagt. Vill bara belysa frågan från lite olika håll för att nyansera diskussionen. För övrigt: Det skivbolag jag ligger på pushar allt de kan för mina låtar, via olika distributionsnätverk. Som jag påpekar i inlägget är det nästan en förutsättning för att det ska gå bra på Spotify och liknande, ungefär som förr alltså … Det är lätt att lägga ut sin musik, men svårt att nå ut med den. Det finns dock fortfarande genrer där lyssnarna hellre köper CD än streamar. Mina kollegor inom progressive-rock säljer t ex bra med CD i hela världen, inte minst i samband med gig, vilket också antyds i inlägget. Så vad är det jag förnekar, menar du?

Hej Greenlight! Tja … kanske kan man skilja på det som berör en personligen å den ena sidan, och det som är av god kvalitet mer objektivt å den andra. Till den senare kategorin hör, som jag ser det, sådan musik som lyckas med sin avsikt, helt oavsett genre. En tramsig danslåt som faktiskt får folk att dansa är lyckad. En finstämd kärleksballad som lämnar lyssnarna kalla är det inte. Vad man sedan gillar själv beror på väldigt många faktorer: sinnesstämning, minnen, förtrogenhet med genren etc. A&R-folket skulle nog svara att ju mer låten går att sälja, desto bättre är den … God fortsättning!

Besynnerlig titel kanske, men jag ska strax förklara. Jag jobbar för tillfället med ett ambient syntalbum inspirerat av bl a Jean Michel Jarre, Vangelis, Tangerine Dream och Daft Punk. Till mitt förfogande har jag förvisso en uppsjö av mjukvaruinstrument men för att inte drunkna i möjligheter tänkte jag begränsa mig till att använda de hårdvarusyntar som står i min hemstudio. Begränsningar är nämligen bra för kreativiteten, har jag märkt, om man inte överdriver dem. För ett par år sedan gjorde jag en mer poppig instrumentalskiva med enbart ett akustiskt piano, en Sequential Circuits Prophet 600 (sexrösters analogsynt från 1982) samt en liten analog rytmbox vid namn SoundMaster SR-88. Jag tillät mig inga ytterligare pålägg, dock en hel del effekter i mix, mest delayer, kompressorer och reverb. Det visade sig vara en hanterlig kombo och under några stjärnklara sommarnätter blev nästan hela den plattan till (Spotify / Apple Music). Singellåten Stranger remixades (Spotify / Apple Music) senare av SoundFactory (producenten Emil Hellman) och tog sig upp på Top 20 på svenska DJ-listan över mest spelade dansgolvslåtar under våren 2012. Kudos Emil! Nu är min älsklingssynt Prophet 600 med i matchen igen, denna gång systemuppgraderad och ihop med ett Kurzweil SP4-7 stagepiano, Dave Smith Mopho (analog monosynt) samt den lilla Korg Monotron för ljudeffekter. En behändig kvartett. Som arbetsmetod till ambientskivan använder jag något som skulle kunna kallas subtraktiv komposition. Det låter kanske märkvärdigt men är egentligen simpelt och passar bra för frasloop-baserade eller allmänt repetitiva stilar, exempelvis inom electronica, som inte bygger på vers/refräng-tänket. Ableton Live är ett utmärkt verktyg för detta, men jag använder, old-school som jag är, Cubase. Först hittar man ett bärande grundmönster som håller för upprepning, t ex ett beat eller någon sequencerfras som får loopa. Sedan lägger man till fler instrument i arret, i mitt fall pads, bas, en extramelodi, lite piano med mera, tills ljudbilden är ”mättad” men fortfarande helt utan låtform. Därefter kopierar man upp hela paketet till lagom låtlängd och börjar sedan *plocka bort* del efter del på olika spår, för att liksom baklänges skapa en fungerande dramaturgi. Lite som att mejsla fram en skulptur ur ett massivt marmorblock. Genom att prova sig fram märker man vilka delar som passar bäst ihop. Funkar det att ha bara arpeggiot och basen i åtta takter? Hur blir det med piano och pads en vända? osv. Om vilka kombinationer som helst fungerar blir det lätt att subtrahera fram en helhetsform. Som extra topping kan man lägga något mer fritt över alltihop, t ex ljudeffekter eller cymbaler för att förtydliga den nu uppkomna formen, eller något annat finlir som inte är loopat. Sedan är det bara att trimma alla skarvar och mixa. God Jul! /NE PS: Sedan kallas ju syntar med oscillator, filter och envelopgenerator ibland också subtraktiva, men det är en annan historia. DS

Hej JJRockford, Det är en svår fråga. Det är som olika världar nu och på 90-talet, när det fortfarande gick att leva på skivförsäljning (för vissa). Mycket har hänt vad gäller hur, när, var och varför folk lyssnar. Internet hände. Jag roade (?) mig ett förenklat räkneexempel. Antag att folk köpte och sedan lyssnade på din 10-låtars-CD i snitt 10 gånger, totalt sett, och att den sålde i 10.000 exemplar. Det blir sammanlagt motsvarande en miljon streams. 10.000 CD med dåtidens vanliga artistroyalty på 5-6% av 90 kr (nettopriset) skulle ändå ha gett ca 50 lax före skatt. Räknar man så borde Spotify alltså betala 5-10 gånger mer än de gör (beroende på var i världen låtarna streamas), men som sagt, det är som olika världar och många andra nya faktorer spelar ju också in. Youtube betalar ännu mindre. Pirate-bay betalar inget … Å andra sidan är man numera inte beroende av skivbolag vare sig för att spela in sin musik eller för att få tillgång till globala distributionssystem (som Spotify), även om det ibland hjälper. Den tekniska utvecklingen är både bra och dålig, som alltid.

Hej laban1! Den allt mer kvantitativa musikkonsumtion som präglat de senaste årtiondena skulle inte må dåligt av att återföras till vad det handlar om, som jag ser det. I dessa tider av distanserade och rentav anonyma skärmrelationer är allt som kan föra samman människor av godo. I detta ligger alltså ingen bitterhet från min sida, trots att jag är en inbiten studioråtta som sällan är ute och spelar live. Musikens styrka ligger ju i förmågan att i nuet beröra människor på ett sätt som andra konst- eller uttrycksformer inte förmår och jag menar att det sker bäst IRL. Men det ena ska naturligtvis inte utesluta det andra och för min del får Spotify gärna höja royaltyn till en krona per stream …

Det har varit mycket prat om Spotify på sistone, både ris och ros. Inte för att skryta (eller jo) men min mest spelade låt där passerade just en miljon streams. Det är nu inte helt transparent vilka royalties de betalar ut och det kan skilja mycket beroende var någonstans i världen låten spelas. När skivbolaget och skattmasen tagit sitt så ger en miljon streams mig i alla fall några tusen att köpa fiskpinnar för - fördelat på ett par år. Fett eller. Man kan trösta sig med att jämföra med riksradio och den upphovspeng man får där. Antag att din låt spelas en enda gång i ett populärt radioprogram, säg Morgonpasset i P3 som har flera hundratusen lyssnare. Det ger ett par hundra spänn i STIM-pengar, före skatt. Om en lyssnare = en stream så är ju en miljon streams som att få låten spelad ett par gånger i rikstäckande radio och sett på det viset betalar Spotify mycket bättre. Det är så man måste räkna för att inte bli bitter. Det är inte lätt att bli rik på Spotify-royalty, men det går. Problemet är ju att när man tidigare kunde sälja skivor också, utöver radiopengarna, så har det i stort sett fallit bort helt (förutom i samband med konserter förstås, direkt till kund). De flesta artister ser därför Spotify och liknande som ren marknadsföring. Sedan får man liksom tjäna pengar på annat, lämpligen just konserter och merchandise - eller ett vanligt kneg. På ett sätt är de senaste årens nyordning därför en återgång till hur det varit förr i historien. Då fick man minsann *sing for one’s supper*. Det var bara under ett par crazy årtionden på 1900-talet som det gick att sälja masskopierade plastbitar (LP, kassettband, CD, MD) med förtjänst, men det är en parentes i musikhistorien som tycks vara över nu. Att fantaster börjat återupptäcka LP-skivan förändrar inte läget i stort. Folk är dock fortfarande villiga att betala en hel del för en konsertbiljett. Det är alltså återigen levande framförd musik som ger inkomster åt musikanterna, och det är faktiskt något sunt över det. Risken är naturligtvis ändå att allt färre har råd att ha musik som heltidsarbete och att det går ut över kvaliteten. Vissa menar att det redan har blivit så. Kanske kommer i stället konsertkvaliteten att stiga. Beroende på var i världen en låt streamas blir royaltyn högre eller lägre. Nå - hur bär man sig då åt för att få en miljon streams, om man inte redan är känd alltså? I mitt fall handlar det om att vara sajnad till ett ”skivbolag” som är duktiga på att få med låtar på diverse samlingsalbum och nischade spellistor, något som är svårare att få till om man lägger ut sina låtar själv. Silver Lining - Ambient Chill Version (Spotify / Apple Music) finns på ett flertal samlingar och - vilket nog är mer avgörande - den dyker upp när Spotifys radio-algoritm automatväljer låtar i chill- och relaxgenren. Det innebär alltså att folk inte aktivt klickar på min låt för att höra den. Den kommer ändå, i radio-strömmen. FAQ: Vem är tjejen som pratar i början? Svar: Ingen aning. Rösten lades dit av skivbolaget, men någon skada verkar hon ju knappast ha gjort. 🙂

Bland talangscouter, A&R-folk (artist- och repertoaransvarig på skivbolag och musikförlag) och andra som så att säga utgör ”första instans” när det gäller att sortera bland allt som skickas in, finns en föreställning om att de kan höra en bra låt oavsett hur den är producerad eller inspelad. Om någon oupptäckt förmåga sitter hemma i köket och nynnar in en melodi i sin mobil, hjälpligt kompad av en ostämd gitarr så kommer dessa fullblodsproffs ändå att kunna höra om det är en Bra Låt eller inte. Tror de. Verkligheten är dock en annan. Jag testade detta flera gånger för en del år sedan, fast med ostämt piano och digitalporta. Ingen reaktion. Bara ett par veckor senare gjorde jag exakt samma låt, men denna gång ambitiöst producerad med hela köret av trummor, bas, gitarrer, kör, effekter osv. Då plötsligt vart det annat ljud i skällan. A&R ringde upp och berömde låten och ville ha mer. – Känner du igen den, möjligen? frågade jag försiktigt men lömskt. – Öh … nej … borde jag det? svarade A&R oförstående (fast jag vet att han fått sunkdemon också). Mönstret upprepade sig med olika mottagare. Jag låtsades som ingenting men fortsatte därefter alltid att producera upp mina demos så mycket jag orkade, innan jag skickade dem någonstans överhuvudtaget. Förr i världen översvämmades skivbolag, spelställen och musikförlag av demokassetter. Idag får de länkar till ljudfiler i stället, men urvalsprocessen är den samma och kravet på bra produktion och ljudkvalitet har ökat. Möjligheten att skippa alla mellanhänder finns ju också och lägga ut det direkt, men internetpubliken är knappast mer överseende ... Bild: Tim Davenport, Wikimedia Commons. Det är helt enkelt så att ju bättre inspelningen låter desto bättre gillar folk den, vare sig de är vana bedömare eller inte. En bra mixning ”fäster på” mer i första instans än en sämre, av exakt samma inspelning, trots att det i det skedet egentligen bara handlar om att hitta starka låtar, inte att sortera fram musikanter som är duktiga på att göra flotta demos. Men allting spelar in. Man kan ju önska att det inte vore så här, att den där talangen i köket kunde få lov att ägna sig åt sina fina melodier utan att behöva bli sin egen producent eller betala dyrt för det. Vad mera är: den som lyssnar bedömer inte vad du haft för ambition eller mycket arbete du lagt ner på inspelningen. Det spelar liksom ingen roll. Det ska låta bra, punkt slut (fast perfekt behöver det ju inte vara). Av nämnda skäl är det alltid riskabelt att skicka iväg demoinspelningar. Den som lyssnar kanske inte fattar hur bra det skulle kunna bli, men det finns också en risk att de tvärtom förälskar sig i din halvsunkiga demo och vägrar gilla låten när du producerat upp den som det var tänkt från början. Samtidigt kan man ju inte alltid köra fullt ställ, med allt vad resurser det kräver, men man bör åtminstone vara medveten om riskerna. En bra låt är en bra låt - men det framgår bara om den förpackas ordentligt. Därmed inte sagt att det räcker att ha en bra produktion. En kass låt är en kass låt.

Jag gjorde min debut när jag var fjorton år. Det var på konfirmationen i kyrkan, av alla ställen, och jag var klädd i en vit särk som var i vägen. (Debut som basist alltså, inget annat.) Basen var en fin Aria som jag hade lånat. Jag minns inte vad vi spelade, men det kan inte ha låtit bra. Om det var av rörelse eller av skam som föräldrarna grät vet jag fortfarande inte. Nästa avgörande bashändelse var när jag åtta år senare blev ihop med en tjej som höll på att röja vinden. Till återvinningen skänkte hon ett par utmärkta högtalare, en Hohner Clavinet-Pianet Duo i gott skick samt en fullt fungerande, avbandad Fenderbas-kopia. – Ska du verkligen slänga allt det där? frågade jag försiktigt, men fick inget användbart svar så jag smög ut i natten, klättrade upp i containern och räddade alltihop från att gå till tippen. Det blev aldrig någon riktigt bra relation efter det. Basen, som jag däremot hade mycket trevligt med, gav jag långt senare bort till en annan ung dam som troligen slängde den omedelbart. Clavinetten behöll jag klokt nog och högtalarna ingår numera i min hemmabio. I tjugoårsåldern var jag farligt nära att bli über-analytisk, vad gäller musik. Jag lyssnade bara med hjärnan efter intressanta harmonier och låtarnas förmåga att överraska. Den som till slut räddade mig från den avgrunden var ingen mindre än Bob Marley. Rågunget, snygga tre-ackordslåtar och melodiska basgångar gjorde jobbet med att föra mig tillbaka till vad musik handlar om: känslor. Bob Marley & the Wailers - One Love (Spotify / Apple Music) Bob Marley & the Wailers basist Aston Barret, med en Fenderbas intill förväxling lik den avbandade som jag i ett anfall av ogenomtänkt generositet gav bort. Bild: Martin Raggio, Wikimedia Commons. En annan milstople var Derek Forbes suggestiva och högt mixade basriff på Simple Minds skiva "New Gold Dream". Simple Minds – Someone Somewhere (In Summertime) (Spotify / Apple Music). Synd att han slutade i bandet sedan. När vi nu ändå name-droppar så kan jag ju inte gärna gå förbi Tony Levin, inte minst för de underbara bassound han har presterat genom åren. Lyssna på originalversionen Don't Give Up med Peter Gabriel, till exempel. Basen är halva låten. Peter Gabriel - Don't Give Up (Youtube). Soundet ja. På min första platta ville jag få fram ett Levin-artat basljud till låten Min bror (Spotify / Apple Music). Efter mycket experimenterande slutade det med att jag satt bredvid och dämpade strängarna med skinnhandskar, medan Peter Anderhagen spelade. Via en stor, uppmickad EBS-låda och en svindyr Fairman-kompressor blev det hela som jag ville. På en annan låt låg Sven Lindvall på golvet och spelade för att få till rätt sväng - och Jan Hellmans insats på Chapman Stick ska vi inte glömma. Hela skivinspelningen var en riktig basfestival. Dessvärre också mastringen som jag fick göra om själv för några år sedan, bara fjorton år för sent … Så till Broomstick Bass, en av skribentkollegan Sven Bornemarks många innovationer: en mjukvarubasist med färdiga riff och komp i olika stilar. Jag fick äran att göra hälften av all "content" till programmet. En hel sommar gick jag omkring med en liten diktafon och beatboxade ihop roliga basfigurer. Ett av de instrument som samplades var faktiskt just den där Hohner Pianet Duon (med fetare basljud än en vanlig clavinett) som en flickvän en gång för länge sedan dumpade i en container. Som det kan bli.

Driven av en inre glöd, en febrig drift gränsande till galenskap, sätter sig Geniet och skriver (helst med gåspenna och bläck, i ljuset av fladdrande vaxljus) tills både fingrar och ögon blöder. Ton för ton och takt för takt tar Mästerverket form på papperet. Allt finns där redan i Mästarens huvud och bara tiden, gikten och en oförstående omvärld ligger i vägen för dess fullständiggörande, dess inkarnation i sinnevärlden. Till slut är det likväl komplett, redo att klinga ut i all sin glans och förföra eller förgöra sina lyssnare. Men Geniet vilar alls icke! Nästa verk måste förfärdigas, och nästa … Jäpp. Exakt så ser vardagen ur för alla oss som gör musik. *** Eller inte. Säkert har det någon gång i världshistorien varit så för någon kompositör, och Hollywood älskar den bilden, men verkligheten är lite mer krass och grå. Visst är inspiration en faktor i allt musikmakande, men transpiration är en minst lika stor del. Många stora komponister har vittnat om det dagliga gnetandet, de ständiga ändringarna, prestationsångesten och tvivlen, hur de måste tvinga sig att lyfta pennan eller öppna sina skrivprogram på laptopen. Ibland är det lätt, men lika ofta är den där inre glöden mest en hög av aska. Sinnet är inte öppet och man får inget napp i idéhavet, alternativt bara skräpfisk som måste slängas tillbaka. Vad göra? Ett sätt är att ändra rutinen lite, om så blott för en dag eller två. Ta en annan promenad, se en annan film, läs en annan bok eller ring till någon annan polare än de vanliga. Det kan öppna nya banor i hjärna och hjärta. Ur den fantasifulla filmen ”Amadeus” av Milos Forman (1984), med Tim Hulce i huvudrollen. Men det handlar också om att se arbetet som just det, ett arbete, även om det inte ger pengar eller upptar hela ens tid. Det finns alltid något att göra som har med låtskrivandet att göra, även om inspirationen tryter. Köp en ny hårddisk och gör äntligen en backup av de tre senaste årens idéer, katalogisera kaoset av gamla skisser, fundera på vilka branschkontakter som kan behöva fräschas upp, sätt in en annons på den där synten som bara samlar damm, lär dig använda det där nya notskrivningsprogrammet eller inspelningsappen ordentligt, se över vilka verk som behöver anmälas till STIM samt leta upp en arbetsstol som faktiskt är bekväm. Eller varför inte börja blogga om alltihop? *** W. A. Mozart dog förvisso vid 35 års ålder (hyfsat normalt där och då) men var inte utfattig och begravdes ingalunda i en massgrav, som myten gör gällande. Och han ändrade ofta i sina kompositioner, precis som vi andra … // NE

Jag hamnade för många år sedan bredvid en av Sveriges då mest anlitade filmmusikmakare, på en middag med föreningen SKAP (Svenska Kompositörer Av Populärmusik), och frågade hur man tar sig in i den branschen. – Sikta in dig på klipparna, svarade han. Regissörer och producenter kan vara ganska svåra att nå fram till om man inte redan känner dem eller själv är en kändis, men klipparna behöver alltid musik att jobba till som inspiration, ofta redan på ett tidigt stadium i filmprocessen. Om det är din musik de skissar till är chansen stor att det också är din musik som får vara med i slutprodukten. Att klippningsmusiken är viktig bekräftades i arbetet med The Man Inside, där regissören redan på skisstadiet hade hittat bra förlagor för mig att utgå från. När jag nyligen fick äran att göra musiken till den svenskdanska kortfilmen Carry a Couch vände sig regissören Nille Leander till mig redan i samma veva som själva filmningen började. Allt jag hade att gå på var en stillbild från en av scenerna samt en kort sammanfattning av handlingen: några olika par bär tillsammans en soffa i olika miljöer och diskuterar både relationen och vad de ska göra med soffan. Jag uppfattade utifrån detta filmens stämning som stillsamt suggestiv, i grunden positiv men med en underliggande intensitet och potentiell konflikt. Efter ett par timmars labbande hade jag ett stycke med piano, cello och rytmbox (allt i mjukvara) som jag tyckte kunde passa. I motsats till The Man Inside träffade jag mitt i prick direkt. Regissören blev så förtjust i låten att hon skickade den till huvudrollsinnehavaren Eva Westerling, som i sin tur fick feeling och gjorde ett spontant sångpålägg hemma på sin iPhone. Det hela gick slag i slag och vi bestämde att Evas sång skulle vara med i filmen, fast ordentligt inspelad och textsatt. Sagt och gjort. Hemma hos regissören riggades det upp en liten studio med digitalporta, Neumann-mick och madrasser längs väggarna. Medan hon och Eva filade på texten passade jag på att spela in Edvin Leander, som skrivit ett gitarrtema som jag senare arrade upp i samma stil som resten, till filmens inledningslåt. Sedan var det bara för Eva att sjunga in titelspåret. Nille har senare berättat att musiken faktiskt påverkade filmens fortsatta riktning och upplägg. Även denna gång stämde alltså tipset att det gäller att vara med så tidigt som möjligt. Jag räknade i början med att den ursprungliga musikidén skulle behöva vidareutvecklas, men den inspelningen behölls precis som den var och med sångpålägget blev det komplett. Ibland har man flyt. Filmen, som har stöd av bland andra Svenska Filminstitutet, kommer att visas på olika kortfilmsfestivaler under nästa år och med lite tur också på SVT. Håll utkik! /NE

Tack!

För några år sedan fick jag lite otippat uppdraget att skriva musik till den påkostade kortfilmen The Man Inside. Regissören och skådisarna jobbade i Dublin och producenten befann sig i London medan jag satt i min studio i Skåne, utan att någonsin träffa någon av dem. Det började inte jättebra. Jag fick via mejl en kort sammanfattning av handlingen: en man ska gå till jobbet men bryter nyckeln i låset och blir innelåst i sin taklägenhet. Ingen kan hjälpa honom ut så han måste bli självförsörjande där. Han lever på regnvatten, tomatodling och duvägg, typ. Åren går och till sist, när han hunnit bli mycket gammal, rostar låset sönder, men då har världen utanför förändrats så mycket att han bestämmer sig för att stanna kvar i sin lilla värld och inte gå ut. Cirka 15 minuter film, musiken ska bära handlingen framåt. Lätt surrealistisk stämning. Okej. Jag hade redan ett som jag tyckte suggestivt stycke som jag skickade, för att börja i någon ände. Helt fel. Regissören Rory tyckte det var för dystert och tipsade mig om några lättsamma, jazziga Bach-arr som han använt som test när han provklippte filmen. Jag knåpade snabbt ihop något i samma stil och vips var allting på bana igen. Sedan fick jag en detaljerad cue-sheet med uppgifter om exakt var det skulle vara musik och ungefärligt stämningsläge för varje scen. Efter ytterligare mejlande fram och tillbaka började det hela växa fram. Den svåraste biten var när det först går upp för huvudpersonen Lisandro (Martin Rea) att han är fast i lägenheten och den påföljande, glidande övergången till flera decennier senare, när han lever i relativ välmåga med allehanda fiffiga konstruktioner. Där gällde det verkligen att följa med exakt i sekvensens dramaturgi och dynamik och det tog ett tag att trimma in det, speciellt eftersom regissören klippte om scenen flera gånger under arbetet. I förproduktionen användes mjukvarustråkar, men jag ville absolut ha äkta vara i slutprodukten. Filmmusik är känsliga saker. Detta ställde krav på den violinist som genom pålägg i Malmö fick göra alla fyra stråkstämmorna. Förutom noter och min demo som stöd fick han också ha råfilmen framför sig under inspelningen. I det skedet hoppades jag att de kritiska scenerna var färdigklippta, men icke. Jag fick använda avancerad time stretch (Time Factory) för att justera stråktagningarna i efterhand. Producenten Lucy i London blev senare så förtjust i det mjukjazziga huvudtemat att hon ville ha det på noter. Själva filmen vann flera fina utmärkelser i olika festivaler, bland annat ÉCU - European Independent Film Festival i Paris, där den utsågs till årets bästa kortfilmsdrama. Kul. Mer filmmusik nästa vecka! /NE

Ensam är stark, sägs det, fast det gäller ju verkligen inte alltid. När det gäller den här bloggens fokus kan det dock stämma. Själv har jag bara undantagsvis lyckats göra själva låtgrunden ihop med någon. Att en skriver musiken och någon annan skriver texten är vanligt och något jag ofta praktiserar, men att sitta tillsammans och tota ihop en melodi och/eller en ackordföljd, går det? Lennon/McCartney är kanske ett av världens mest kända låtskrivarpar, men sanningen är ju John skrev sina låtar själv medan Paul gjorde sina. Sällan satt de ihop och knåpade på kompositionsstadiet, men kunde förstås alltid föreslå ändringar för varann. När det sedan var dags att arrangera och spela in så jobbade bandet och producenten George Martin tillsammans i studion. När funkar konstnärlig demokrati då? Precis som för beatlarna har jag funnit att det är bäst att dela upp arbetet i någorlunda tydliga roller: en låtskrivare, en textförfattare, en arrangör, ett gäng musiker samt en producent som överblickar det hela. Ofta sammanfaller några av dessa roller i samma person som då får kliva in och ur dem beroende på situationen och naturligtvis kan rollerna växla från låt till låt. Den demokratiska aspekten är att alla kan komma med förslag till förändringar på någon annans område - och att alla också är beredda att lyssna på förslagen … Till syvende og sidst hänger det på personkemin om kommunikationen funkar. Revirtänk och konflikter leder sällan till ett bra slutresultat. *** Jag hoppade in som ljudtekniker på en stor låtskrivarworkshop för ett tag sedan och kunde då konstatera att de grupper som hade en tydlig rollfördelning kom betydligt närmare en färdig låt än de som lät alla delta i alla moment. I en grupp satt deltagarna i flera dagar och tvistade om melodin i bryggan skulle gå upp eller ner eller om refrängens slutackord verkligen gav den optimala hit-känslan. Det blev inte mycket gjort där, kan jag säga. Nej, musik kommer ur hjärtat - ur någons personliga upplevelse, vision och känsla - och som jag skrivit tidigare är en bra melodi en sammanhängande helhet som inte ska stötas och blötas för mycket. Harmoniken (ackordföljden) är i de flesta fall en integral del av melodin också. Sedan kan man ju sitta ner i grupp och bara jamma ihop något också, på mer eller mindre lösa boliner, men det upplägget återkommer vi till en annan gång. /NE

Ja, visst är det så. Rubriken är en lite ironiskt tillspetsad drift med en gammal föreställning bland låtsnickrare. Min poäng här är att det finns faktorer i själva det engelska språket som kan underlätta textsättning till befintliga melodier. Och som jag skriver i del två är en bra svensk text - för svenska lyssnare - alltid mer drabbande än en engelsk.

Jag skulle gissa att de flesta som ägnar sig åt låtskrivande i första hand gör det för sin egen del. Även om man kanske tänker sig att den eller den kända artisten hade passat att framföra låten är det sällan chansen att skriva på beställning dyker upp, men det händer. För inte så länge sedan hade Studio ett reportage om en låtskrivarworkshop i Malmö, där deltagarna fick i uppdrag att i grupp skriva för Cher eller Shakira. Det var faktiskt inte bara en övning. Riktiga beställningar hade skickats ut från stjärnornas musikförlag och deras svenske representant Lars Wiggman vidarebefordrade dem till workshopen. Att vara kollektivt kreativ under tidsnöd är inte det lättaste, men att ha en tydlig mottagare för en låtidé kan vara en stor tillgång. Jag har skrivit låtar för bland andra Roger Pontare, Ainbusk, Viktoria Tolstoy, Mikael Rickfors, diverse körer och några kortfilmer och givetvis måste man försöka "känna in" artisten och sammanhanget först. Det kan förekomma speciella önskemål om stämningsläge och annat, men för det mesta gäller fria tyglar - och full frihet för artisten eller producenten att dissa … Det hjälper att ha träffat mottagaren personligen, om än bara för en kort stund, men man får akta sig för att börja lyssna in sig på allt för många referenslåtar eller försöka ringa in exakt hur det ska låta. Då är det lätt att bli hämmad och bara komma upp med bleka kopior av förlagorna. Ofta räcker det med ganska grova hintar om en ”danslåt” eller en ”ballad” eller kanske ”lite åt Coldplay-hållet”. Det är ju faktiskt min förmåga som låtskrivare som ska göra jobbet. Men det finns också en hoper rent mänskliga hänsyn att ta. Vilket tonomfång har den tilltänkta sångerskan? Vilken tonart blir bäst? Klarar verkligen trombonkillen att spela så fort? Kommer tenorerna i kören att bli uttråkade och åka hem om de har paus i 32 takter? För filmmusik tillkommer en mängd andra faktorer, men det är värt ett eget inlägg. *** Från skivbolagens sida är det nästan alltid bara potentiella singlar (läs: hits) som efterfrågas av särskilt anlitade låtskrivare. När det gäller så kallade albumlåtar (läs: ohits) är utbudet redan större än efterfrågan, även om de för artisten ofta ligger närmare hjärtat. En vanlig fråga är om man får något arvode för att skriva åt andra. Det finns det säkert låtskrivare som får, men det vanliga är man helt och hållet jobbar ”på spec”, det vill säga att om låten spelas offentligt så kan man räkna med Stim-pengar, annars är det gratisarbete. Samma sak gäller för textförfattare. I dessa tider av turbulens inom upphovsrätten och luddiga gränser mellan vad som är musikförlag och skivbolag är det extra viktigt att bevaka sina intressen, om man nu inte bara skriver för att det kul alltså. Men nu tänker jag bevaka mina intressen vad gäller sol, sommar och semester. /NE

Att man väljer att skriva låttexter på engelska har många anledningar. Den viktigaste är rimligen att populärkulturen i västvärlden så länge helt har dominerats av engelskspråkiga länder. Vill man nå en riktigt stor publik är det engelska som gäller, givetvis. Men det finns också egenskaper i själva språket som många gånger gör det enklare att välja engelska framför svenska. Förra veckan berörde jag det faktum att det är lätt att bygga meningar med bara enstaviga ord, som engelskan vimlar av, eftersom de inte har några inbyggda betoningar som eventuellt krockar med melodins rytm. Även där engelskan har tvåstavighet är oftast andra stavelsen betonad: regard, believe, alone, define etc. På svenska är det däremot oftare på första: åsikt, genom, stranden, sanning osv. Popmusik i vid mening bygger, förenklat uttryckt, sina melodier och harmonier ungefär som folkmusiken i engelsktalande områden gjort i århundraden, men med nya (nåja) influenser av framförallt afrikansk rytmisering i kompet. Den ”engelska” fraseringen i själva melodierna passar naturligtvis det engelska språket som hand i handske, men krockar hårt med det svenska, just för att vi har fler flerstaviga ord som dessutom betonas på andra stavelsen. Även detta utgör en utmaning för den som vill göra mainstream-pop på svenska. *** Jag kommer att tänka på artisten Woodkid (Yoann Lemoine), känd för sina suggestiva och orkestrala poplåtar på engelska, bland annat använda i trailers för dataspelet Assassin’s Creed. Han tar ingen särskild hänsyn till betoningar. Om antalet stavelser passar med melodin så räcker det. Men han gör det så konsekvent att det blir ett stilgrepp, och kommer därför undan med det. Kanske är det för att han egentligen är fransman … Woodkid – Iron (Spotify / Apple Music). Jag vet ingen svensk låtskrivare som använder samma teknik, även om avsteg kan förekomma. Minns t ex när Ted Gärdestad översatte sin engelska schlagerflopp ”Satellite” till svenska, rakt av. I original passar refrängens rytm perfekt med ”satellite”, med betoning på första stavelsen. På svenska haltar det lite eftersom ordet då har sin betoning på tredje stavelsen. Ted Gärdestad – Satellite - English version (Spotify / Apple Music) Modersmålet är och förblir mer känsligt. Där har man alla nyanser, underförstådda associationer och referenser klarare för sig. För svenska lyssnare är en stark, svensk text oerhört mycket mer drabbande än en engelsk. Dessutom är det lätt att bli slarvig när man som svensk skriver på engelska. Floskler och tomma klichéer passerar lättare, där de på svenska hade låtit oärliga eller direkt tramsiga. Eller som en kollega uttryckte det: ”Bara om du har sagt ’I love you’ till någon, och verkligen menat det, så får du ha det i en låttext.” Ligger något i det. See you …

Att skriva låttexter är ett kapitel för sig, men är ju minst lika viktigt för en låt som melodi, harmonik och form. Jag har i tidigare inlägg berört de olika låtdelarnas funktion, där en vers skapar intresse, bryggan förhöjer det, refrängen är förlösande och sticket ofta håller ett mer eftertänksamt eller kontrasterande tonläge. I någon mån bör låttexten också följa med i de dramaturgiska svängarna för att det ska kännas helgjutet. Men vi inleder vår textmangling i en helt annan ände. *** När jag var yngre skrev jag alltid texten först och sedan melodin, men numera är det tvärtom. Mitt förra inlägg handlade om hur melodierna liksom bara finns där, som fiskar i havet, färdiga och redo att arras upp. Därför är det en utmaning att i efterhand hitta texter och fraser som passar in. Jag önskar att jag på samma vis kunde hitta det outtömliga Texthavet, att bara ösa ur… På engelska är det i varje fall mycket lättare än på svenska och jag har funderat på varför. Låt oss börja med denna romantiska lilla fras: ”Truth will turn their hearts to love.” Sju stavelser, bara enstaviga ord. På svenska: ”Sanningen kommer att vända deras hjärtan till kärleken.” Sexton stavelser, mest flerstaviga ord. Att svenskan generellt sett behöver mer textmassa för att säga samma sak är egentligen inte det stora problemet, så länge man inte är i översättarbranschen. Nej, det som krånglar till det är att så många svenska ord i sig är flerstaviga och därmed har något slags betoning som det inte går att hantera hur som helst. På engelska är massor av ord i stället enstaviga, och de enda betoningar man då eventuellt måste ta hänsyn till är om vissa hela ord i en mening behöver lite extra tyngd, men det är inte alls lika musikaliskt kritiskt. Man kan ta i stort sett vilken melodi som helst och trycka dit en räcka enstaviga, engelska ord utan att det krockar med fraseringen. ”This is what you need to know, I’m a worm and you’re the crow” passar till Blinka Lilla Stjärna, rakt av. Bara att ösa på. Försök att passa in en svensk variant av den ramsan till samma melodi, med rim! Men det stannar naturligtvis inte vid denna rent tekniska skillnad, långt därifrån. Engelskan har hur många flerstaviga ord som helst också, men de betonas oftast på ett annat sätt än i svenskan. Och själva språkmelodin är annorlunda, alltså hur en mening varierar i tonhöjd när den talas. Sedan har vi inte ens berört innehållet, vad distansen till främmande språk betyder - eller det känslomässiga … Det finns alltså mycket mer att säga i detta ämne. See you next week!

Nej, veckans inlägg ska inte handla om Gyllene Tiders sommarhit från 1996. I stället tänkte jag filosofera lite kring låtskrivandets kärna. *** Jag får ibland frågan var inspirationen kommer ifrån. Hur kommer man på en bra melodi? En gång svarade jag så här: Mitt tips är att vara vidöppen för alla infall och skaffa sig tillräckliga färdigheter för att kunna hantera dem rätt. Oavsett vilket själsligt tillstånd jag befinner mig i finns det alltid något slags musik som passar att göra just då. Vare sig det sedan leder till "färdiga" alster eller inte så håller det grytan kokande hela tiden. Skulle inspirationen ändå tryta, ta då en promenad längs nya stigar, läs en annan sorts bok eller rikta kikaren mot en annan horisont... En metafor som också passar är annars just den om fisket. För att bli en god sportfiskare behövs flera färdigheter. En av de mest grundläggande torde vara att veta ungefär vart man ska gå för att få napp, och när det är läge att försöka. Att bara ställa sig vid något random vattendrag och kasta i en krok eller ett nät lär inte ge någon fångst. Lite svårare än så är det faktiskt. En skicklig fiskare väljer rätt tidpunkt och plats och utrustar sig med tålamod och tillförsikt. Men det räcker inte. Hon eller han måste också ha rätt redskap: spö, krok och bete. Skulle det sedan nappa gäller det att veta vad man ska göra med fisken när den väl är inhalad. Den kan ju inte bara ligga där helt rå och slemmig. Den måste fjällas och rensas och först därefter kan den tillagas. Tillagningen är kanske inte en del av själva fiskandet, men vi expanderar metaforen lite. Det här handlar ju faktiskt om låtskriveri. För i något skede ska ju fångsten/melodin presenteras för en matgäst/lyssnare och det kan inte heller ske hur som helst. Rätt matlagningsteknik och tillbehör måste till för att göra den rättvisa, med andra ord: rätt produktion. – Meh? Melodierna simmar väl inte runt i havet heller? Jo, det är just vad de gör, bildligt talat. Det finns där ute - eller där inne - någonstans och genom att försätta sig i ett öppet sinnestillstånd gör man sig mottaglig för dem. Det gäller att vara beredd, när som helst. Ibland kommer en bra melodi när du står och diskar och då är det bara att dra fram mobilen och nynna in melodin så att den inte glöms bort. Det kan dröja länge innan den hittar sitt rätta sammanhang (som tidigare blogginlägg handlat om). Således komponerar jag aldrig ton för ton, oavsett genre. I det skedet av den kreativa processen prövar jag mig inte fram. I stället håvar jag in hela, färdiga teman. De finns där bara. Eller som Gessle sjunger: Jag går och fiskar. /NE