För några år sedan fick jag lite otippat uppdraget att skriva musik till den påkostade kortfilmen The Man Inside. Regissören och skådisarna jobbade i Dublin och producenten befann sig i London medan jag satt i min studio i Skåne, utan att någonsin träffa någon av dem.

Det började inte jättebra. Jag fick via mejl en kort sammanfattning av handlingen: en man ska gå till jobbet men bryter nyckeln i låset och blir innelåst i sin taklägenhet. Ingen kan hjälpa honom ut så han måste bli självförsörjande där. Han lever på regnvatten, tomatodling och duvägg, typ. Åren går och till sist, när han hunnit bli mycket gammal, rostar låset sönder, men då har världen utanför förändrats så mycket att han bestämmer sig för att stanna kvar i sin lilla värld och inte gå ut. Cirka 15 minuter film, musiken ska bära handlingen framåt. Lätt surrealistisk stämning.

Okej. Jag hade redan ett som jag tyckte suggestivt stycke som jag skickade, för att börja i någon ände. Helt fel. Regissören Rory tyckte det var för dystert och tipsade mig om några lättsamma, jazziga Bach-arr som han använt som test när han provklippte filmen. Jag knåpade snabbt ihop något i samma stil och vips var allting på bana igen. Sedan fick jag en detaljerad cue-sheet med uppgifter om exakt var det skulle vara musik och ungefärligt stämningsläge för varje scen. Efter ytterligare mejlande fram och tillbaka började det hela växa fram.

Den svåraste biten var när det först går upp för huvudpersonen Lisandro (Martin Rea) att han är fast i lägenheten och den påföljande, glidande övergången till flera decennier senare, när han lever i relativ välmåga med allehanda fiffiga konstruktioner. Där gällde det verkligen att följa med exakt i sekvensens dramaturgi och dynamik och det tog ett tag att trimma in det, speciellt eftersom regissören klippte om scenen flera gånger under arbetet.

I förproduktionen användes mjukvarustråkar, men jag ville absolut ha äkta vara i slutprodukten. Filmmusik är känsliga saker. Detta ställde krav på den violinist som genom pålägg i Malmö fick göra alla fyra stråkstämmorna. Förutom noter och min demo som stöd fick han också ha råfilmen framför sig under inspelningen. I det skedet hoppades jag att de kritiska scenerna var färdigklippta, men icke. Jag fick använda avancerad time stretch (Time Factory) för att justera stråktagningarna i efterhand.

Producenten Lucy i London blev senare så förtjust i det mjukjazziga huvudtemat att hon ville ha det på noter. Själva filmen vann flera fina utmärkelser i olika festivaler, bland annat ÉCU - European Independent Film Festival i Paris, där den utsågs till årets bästa kortfilmsdrama. Kul.

Mer filmmusik nästa vecka!

/NE