Quoman

Prova att inte bara spela en skala uppåt och neråt. Det blir ganska tråkigt. I princip kan du ta vilka toner i skalan som helst, bara du spelar grundton på ettan i takten. För att få det ännu mer intressant kan man sedan lägga in kromatik och spela genomgångstoner som inte finns med i durskalan. Ett annat bra standardtips för att få ditt walkingkomp att hela tiden leda vidare är att ta inledningstonen till nästa ackord på sista slaget i takten. Inledningstonen är alltså den ton som ligger ett halvt tonsteg under eller över den ton som du är på väg till.

Lär dig att hitta II-V-I:orna i olika tonarter. All the Things You Are och många andra jazzstandards är uppbyggda av ackordprogressionen II-V-I Bbm7-Eb7-Abmaj7 är ett exempel på en sådan progression. II:an Bbm7 leder till dominanten Eb7 som leder till tonikan Abmaj7. Över denna progression fungerar Ab-durskalan utmärkt, d.v.s tonikatonarten. Det samma gäller för Fm7-Bb7-Ebmaj7 där Ebmaj7 är tonika, därför fungerar Eb-durskalan bra här. Ibland kanske man inte hittar en hel II-V-I:a som t.ex. progressionen G7-Cmaj7 som ju bara är en V-I:a. Men här är det alltså C-dur som gäller. Det föregående Dbmaj7-ackordet hör snarare hemma i Ab-dur. Ganska ofta förekommer endast II-V:or utan efterföljande tonika, dock inte i denna låt. Resterande ackord i den här låten går oftast att rellatera till andra ackord, Fm7 i början är ju t.ex. parallell till Ab-dur. Man kommer väldigt långt på att endast köra durskalor. Det kan dock köra ihop sig på vissa ställen som t.ex. C+5-ackordet och Bdim-ackordet. Jag rekommenderar dig att köra på ackordstonerna där så länge tills du fått kläm på det andra. När man har stenkoll på detta kan man sedan gå utanför boxen för att färga till det ytterligare om man vill.

Man måste nog definiera begreppet "perfekt musik". Perfekt för vad? Många kompositörer har ju försökt sig på att komponera efter det "gyllene snittet". Men oftast blir det väldigt mystiska stycken när man låter matematiken styra för mycket. Så det är väl sällan man lyckas att skapa några kommersiellt gångbara poplåtar efter denna modell.

Jag tror att man med fördel kan låta basen spela ett walkingkomp istället. Basen måste definitivt röra på sig men växelbas blir lite för mycket dansband.

Man skulle kunna se det som Fm med en högaltererad kvint i basen. Dvs s/5< som nog många varit inne på redan. Men det känns lite krångligt, jag tycker att det är trevligt om man kan hålla sig från alteration. Jag skulle nog helst se det som en subdominant7 till tonikans kontraparallell, dvs tKs7. Kontraparallellen i c-moll är ju Ab-dur. Subdominanten till Ab är Db.

Ja, fast 7an skall skrivas rakt under tonen C.

8:an står för grundton (oktaven) och 7:an för septiman i ackordet. Det betyder alltså att grundtonen faller till sjuan. Först spelas alltså en ren subdominantparallell, sedan subdominantparallellsju. Andra liknande ackord förekommer också ofta, vanligt är tex D4-3 som på liknande sätt betecknar ett sus4 ackord som löser upp sig. Ibland skriver man ut ännu fler stämmor som går parallellt, och då skrivs siffrorna ovanför varandra.

Nej du kan inte skriva på det här viset. Korsförtecken används aldrig i funktionsanalys. Ett Tp7 i en durtonart är alltid ett mollackord! Ett B7 i D dur bör betraktas som någon sorts mellandominant och leder förmodligen till ett em eller något liknande, men det går inte helt att avgöra om man inte har sammanhanget. Den troligaste lösningen är då att du använder parentes och visar relationen till ackordet efter. Om ackordet efter exempelvis är Sp7 (alltså em7) skriver du såhär: (D7) Sp7, fast med en trea under D7 såklart.

I em ligger alltså tonen E på första tonsteget och G på tredje tonsteget, därför börjar versen med en III:a. Det är precis samma ackord fast sett ur perspektivet att det är em och inte G som vi pratar om. Ofta börjar låtar med en tonika men det är inte nödvändigt, så även om din vers börjar med ett G behöver det inte betyda att den går i G-dur. Ännu oftare slutar en låt på tonikan, men det är inte heller skrivet i sten att det måste vara så. I ditt fall betraktar jag å andra sidan, som jag sa tidigare, G:et i slutet av rundan som en upptakt inför nästa runda och inte som ett avslutande ackord. Jag vet inte om jag bara rör till det för dig. Att kunna analysera musiken man skapar kan vara användbart men det får aldrig bli att man skriver en låt för själva analysens skull. Det vill säga att skapa en komposition bara för att ackordföljden ser snygg ut på pappret. Glöm inte att det ska låta bra också.

Det är ju fortfarande kvartgångar men kanske III-VII-IV-I-V-II-I-III. Jag gjorde ingen större analys för att komma fram till att versen går i em, det kändes så bara, men om man nu ska göra en analys så här i efterhand skulle man kunna tänka sig att det är för att em-ackordet ligger ganska betonat. Det känns som om man är hemma där på något sett och efterföljande G-ackord känns mer som en upptakt till nästa runda än som tonika. G-dur och em är ju vad man brukar kalla för parallelltonarter och innehåller samma tonförråd, därför kan det ibland vara lite svårt att skilja dem åt. Om du skulle byta ut em mot C så skulle det luta mer mot G-dur, men jag tycker låten blir snyggare som du spelar den nu.

Jag skulle säga att verserna går i em och att refrängen går i G. Det jag tycker är det mest intressanta är att du vågar bryta mot traditionella periodiseringar när du låter trummorna spela på i fyrtakt och gitarren och basen spela i någon sorts tretakt i versen tills det går jämt ut. I refrängerna händer det dock inte riktigt lika mycket och det blir inte riktigt lika spännande, men det kanske löser sig när du får sång på det. Det är en grund att jobba vidare på men det behövs nog lite melodi och text för att det ska kunna bli en låt av det.

Kolla demolabbet.se, jag tycker att de har bra priser. Mitt gamla band brukade beställa där ifrån.

Från ett sidospår till ett sidospår om sidospår... Nu tillbaka till ämnet eftersom ingen riktigt gett sig på att förklara det ännu. I en normal pop/rocklåt tycker jag att det lättaste sättet att räkna ut taktarten är att räkna hihatslagen i en takt. I ditt fall verkar det ju bli 6 slag och du har ju redan nämnt att varje slag var åttondelar. Ovanför sträcket anges antalet delar (6). Men delarnas storlek måste också definieras för att detta ska få någon betydelse. Under sträcket anges därför delarnas, vilka man syftar på, storlek (8). Det betyder alltså att det finns plats för sex åttondelar i takten och när du har stoppat in sex åttondelar i en 6/8 takt är det fullt. Du kanske hade förstått allt detta redan, eller så är min förklaring så knapp att du inte förstår ändå, men då får du fråga igen.

Gaucho-skivan med Steely Dan, ruskigt bra produktion. Har hört att många använder just den skivan för att ställa in nivåer på sin utrustning. Trots att skivan är 30 år gammal är produktionen svårslagen än idag.

När det gäller ackordanalys så finns det flera olika skolor. Vissa hävdar att det är skillnad på gemener/versaler och andra inte. I funktionsanalys däremot står T aldrig för dur eller moll, T står helt enkelt bara för tonikan, det är tonarten som avgör om det är en dur- eller molltonika.

Hur tänker du kring texterna? Har du färdiga texter eller ingår även textskrivandet i det som du vill ha hjälp med?

Anledningen till att 4/4-takt ses som standard beror sannolikt på att hela vårat notskrivtssystem är anpassat efter 4/4-takt, en helnot fyller takten, en halvnot är en halv 4/4 o.s.v. Det är nog lättast att förstå grejen med notvärden om man studerar en 4/4-delstakt, därför är det den första taktarten som de flesta bekantar sig med och den får en särskild ställning. Det är min teori i alla fall.

Det stämmer, men du måste vara medveten om att (S)Sp betraktas som två ackord och att även Sp kommer att spelas om du skriver det utanför hakparenteser. Du har alltså skrivit ackordföljden Gm - Dm. Om du skriver (S)[sp] så betyder det Gm. Funktionsanalys fungerar ofta inte om man rycker ut och analyserar enskilda ackord, ackorden måste stå i ett sammanhang, ibland man måste veta vilket ackord som kommer efter o.s.v. En sak till bara, en skala och en tonart är inte samma sak, i det här fallet menar du tonart.

Jag kollade lite på låtarna du snackade om och försökte analysera lite. Det jag tycker sticker ut lite i Baby be mine är ackordföljden C#m7 - B - A - A/G# - F#m7 - Dmaj7 - B - C#m7. Dmaj7 skulle också kunna skrivas som F#m/D. Det skulle betyda att vi har en två-femma (F#m - B7) som leder till E-dur men som istället löses upp till parallellen C#m7. Men det är framförallt bastonen D som överaskar och bryter av eftersom tonen D inte är tonal i C#m. Sticket i Thriller har ackordföljden F#7 - Amaj7 - B - C#m7 - C#m7/B - Bbm7b5 - Amaj7 - Ab7sus4 - Ab7 - C#m7. Det som sticker ut lite är F#7-ackordet som i tonarten borde vara ett moll, men det är absolut inte ovanligt att subdominanten är dur i molltonarter så egentligen är det inte så konstigt. Det jag tycker gör sticket bra är dels den kromatiska rörelsen från B till Ab som finns i basen. Sticket kommer också lite oväntat i perioden då det är en extra takt instoppat mellan refrängen och sticket, dessutom kommer det inledande F#7-ackordet på fyran i takten vilket jag i det här fallet är mycket coolare än om det hade kommit på synkopen eller ettan. Hela sticket byggs upp successivt med körer och blås. Bryggan i Bad har ackordföljden Bm7 - C#m7 - Bm7 - C#m7 - Bm7 - C#m7 - E7+9 i en Am-tonalitet. Bm7 och C#m7 känns för mig mer som hämtade från A-dur men ackordföljden är egentligen inte så märkvärdig eller ovanlig. Grejen tror jag istället är att hela låten tuggar på med samma riff i basen och samma ackordföljd, därför uppfattar man dessa ackord som väldigt nya och fräscha när de väl kommer. Sticket i Remember the time är väldigt lik bryggan i Bad, låten tuggar på i samma mönster genom hela låten förutom i sticket, men det håller sig inom tonarten. Ackordföljden är: C#maj7 - Fm7 - C#maj7 - Fm7 - C#maj7 - Fm7 - Bbm7 - C7+9 i en Fm-tonalitet. Sticket i Heartbreaker bryter inte heller mot tonaliteten (nästan, det finns en genomgångston, ett A på ordet what will she say) och bygger också på att låten förändras väldigt lite i övrigt, därför känns dessa små förändringar väldigt stora. Ackordföljd i sticket: B - Db - Ebm - B - Db - Db/Eb - Ebm - B - Db - Ebm - Abm7 - Bb7 i en Ebm-tonalitet. I dessa låtar finns ingen särskild formel eller ackordföljd som används genomgående, men om man vill generalisera och försöka hitta ett samband mellan dessa låtar kan man se att tre av dem (Bad, Remember the time och Heartbreaker) har en liknande struktur. Harmoniken i låtarna förändras väldigt lite, vers och refräng är i stort sett lika harmoniskt sett. Sticket kommer med något nytt och även om det inte är särskilt märkliga ackordföljder så känns det som att det bryter av och att det ger någonting nytt till låten.

Om funktionen i parentesen inte går att relatera till funktionen efteråt brukar man oftast försöka relatera funktionen till funktionen innan parentesen och visa detta genom att dra en pil från parentesen till funktionen före parentesen. Om funktionen i parentesen inte går att relatera till varken funktionen före eller efter så brukar man göra som du beskriver, nämligen att efter parentesen skriva nedsänkt och inom hakparenteser vilken funktion som funktionen i parentesen ska relatera till.

Till alla: Blanda aldrig ihop ackordanalys, steganalys och funktionsanalys. Dessa är helt oberoende av varandra och kan inte översättas rakt av. Frågan gällde funktionsanalys och då är det inte relevant att blanda in steganalys. Jag vet inte om trådens grundfråga har blivit besvarad helt fullt ut, om den har redan har blivit det får ni ursäkta mig. D-dur i C-dur betraktas som DD (dominantens dominant), d.v.s. dominant till C-durs dominant G-dur. Denna är en av de vanligaste så kallade mellandominanterna. Om man vill skriva andra tonartsfrämmande funktioner kan det krävas att man använder parenteser vilket jag beskriver nedan. 7:or är alltid tonala och blir vad de blir i tonarten. Det vill säga att en dominant alltid har liten sjua, en subdominant och en tonika har (i durtonarter) alltid en stor sjua. Om man t.ex. vill att subdominanten istället ska ha en liten sjua får man betrakta den som en dominant och använda sig av parenteser. När man skriver D utan parentes är detta alltid en dominant till tonikan. När man skriver (D) är det istället en dominant till ackordet efter parentesen. Detta behöver nödvändigtvis inte vara en dominant, det skulle också exempelvis kunna stå (S) och då är det en subdominant till ackordet efter. Det kan också vare hela funktioner ex. T (Sp D7) S vilket betyder att både Sp och D7 är subdominantparallell respektive dominant till subdominanten och inte till tonikan. En annan väldigt grundläggande sak inom funktionsanalysen som ingen hittills tagit upp är betäckningen av bastoner. Normalt är det alltid grundtonen i ackordet som är bastonen men när man vill ha en annan baston använder man skalans stegnummer. Ett D med en 3:a under blir t.ex. en dominant med tersen i basen, ett S med 5:a under blir en subdominant med kvinten i basen. Precis som DivineCo har gjort vill jag rekomendera alla som vill lära sig grunderna i funktionsanalys att köpa Valdemar Söderholms Harmonilära.

Det beror ju på ifall ackordet är skrivet i ett sammanträngt läge (d.v.s. tonerna i ackordet är placerade med minsta möjliga intervall) eller om det är skrivet i ett spritt läge (d.v.s. tonerna i ackordet är inte placerade med minsta möjliga intervall). Om ackordet är skrivet i sammanträngt läge och du känner till bastonen kan du göra den här kopplingen, men är ackordet skrivet i spritt läge finns det massor av kombinationer och du kan inte göra någon sådan koppling. Om ackordet är skrivet i sammanträngt eller spritt läge anges aldrig i ackordanalys så därför kan du inte veta vilken omvändning ackordet har. Du kan alltså inte säga som regel att G/D alltid betyder G i andra omvändningen. Det enda du egentligen kan läsa ut av ackordbetäckningen G/D är att ackordet innehåller tonerna G, B och D och att D är baston. Ofta tycker jag att det är det som gör en bra pianist; att kunna hitta rätt omvändningar och tolka materialet. Men vill du vara petnoga med vilka omvändningar pianisten ska spela så får du antingen skriva ner arret i noter eller generalbas.

Augackord är det samma som ett +5ackord. Avståndet mellan tonerna är en stor ters. Det är lika stort avstånd mellan alla tonerna i ackordet. Samma princip som för hur ett dim ackord är uppbyggt, fast med stora terser istället för små, kan man säga. I ackordanalys kan du inte visa ackordomvändningar.

Nu är ju inte jag sångare i första hand, men jag har tagit en hel del sånglektioner. Dessutom spelar jag saxofon vilket innebär att jag har jobbat en del med magen och stödet. Det är viktigt att vara medveten om hur kroppen jobbar när man sjunger. En bra sångteknik förhindrar förslitningar på stämband och annat. Det finns ingen röst eller genre som tar skada av att man har en bra teknik. Öva stödet! Att ha en bra teknik betyder inte att det behöver låta på ett speciellt sätt. Om du har en bra teknik och lär känna din röst och kropp har du lättare att hitta den ton och klang som just du är ute efter.

Min favorit är ju Shine On You Crazy Diamond med Pink Floyd. Ett intro som sträcker sig hela 8:45. YouTube