Lite på sniskan kanske men att fånga känslan i en tagning, själv eller med band, kan inte det vara relevant för frågeställningen? Ibland när man lirar med band så känns det helt magiskt bra, alla är med på det och man undrar ibland - här man någon skillnad som åhörare en kväll när bandet själva upplever att det är så jämfört med en kväll när den känslan inte finns där? Varför finns det överhuvudtaget en skillnad när samma bunt människor träffas o gör något tillsammans? Eller när man spelat in något, det kan vara en enkel slinga, som en slask. Så kommer tiden när du ska "sätta" det, göra den riktiga inspelningen av idéen/utkastet... men hur fan du än gör så får du inte till den där känslan som du hade i första tagningen. Det där kan också gälla för ett helt band, man kanske har spelat in en slask/reptagning av sina låtar i replokalen för referens och när man kommit en bit i inspelningen inser man att ... vår slask har mer känsla än vad den färdiga produktionen kommer att få. Suck... det har man ju varit med om ett par gånger faktiskt. Nåja, skrev det här som lite sidounderlag till diskussionen.
Och nej, jag tror inte att man kan svara på vad känsla är men för mig är det nog mycket motsatsen till taktmässigt perfekt precision. För mig är inte en maskin något som ger mig direkt känsla när det gäller musik. Perfekt programmerade trummor är precis lika otroligt tråkigt som en mänsklig trummis som spelar lika perfekt som en trummaskin. Som någon sa i ett citat nånstans, det är i sprickorna som solen lyser in så att man kan se hela skönheten i vad det nu handlar om. (Det där vart inte ett exakt citat men men den som väntar på något gott kommer förr eller senare att få ett ägg)